The Project Gutenberg EBook of Dansen p Frtjrn, by Hjalmar Bergman

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.

Title: Dansen p Frtjrn
       Komedier i Bergslagen II

Author: Hjalmar Bergman

Release Date: March 19, 2015 [EBook #48526]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DANSEN P FRTJRN ***




Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson, Jens Sadowski,
and the Online Distributed Proofreading Team at
http://www.pgdp.net









                                DANSEN
                             P FRTJRN


                                  AV
                           HJALMAR BERGMAN

                      (KOMEDIER I BERGSLAGEN II)

                  STOCKHOLM / ALBERT BONNIERS FRLAG

                BERLIN. ULLSTEIN & CO:S TRYCKERI 1920




                             FRU GUNHILD
                           P HVISKINGEHOLM
                              1847--1863




                                  I.


Nr fru Gunhild gick med sitt fjrde barn, var hon redan trettiotta r
gammal. Herr Abraham var sextiosex, och han hade icke vntat att Gud
skulle beskra honom nnu en arvinge. Herr Abraham hade d som alltid
svrt att draga sig fram med hustru, talrik barnskara, dyrbara egendomar
och mnga och glupska tjnare. Han motsg icke det vntade barnet med
srdeles gldje. Men varken att han hgt klagade eller eljest visade sin
kra hustru ngra tecken till missnje. Endast att han d och d i
frbigende skte utforska fru Gunhilds tankar, rdd som han var, att
hon i all tysthet kunde lgga planer fr en ovanligt festlig dpelseakt
eller annan kostsam tillstllning.

Tv eller tre gnger varje dag steg han uppfr trapporna till
tornrummet, dr fru Gunhild tillbragte de sista veckorna fre
frlossningen. Tornrummet var kalt, hgt och svalt. Luckorna fr sder-
och sterfnstren voro tillskruvade, och endast vsterfnstret stod
ppet. Fru Gunhild satt i en klumpigt snidad, svartmlad emmastol, vars
skinnkldnad, delvis lossad, hngde i skrynklor och veck. Fru Gunhild
satt helt nra det ppna fnstret och lyssnade till gken, som gol i
vster.

Herr Abraham stiger p t in i rummet, handskas frsiktigt med
drrklinkan och drjer vid trskeln. Fru Gunhild nickar jakande, att han
kan stiga fram, och han gr alltjmt p t bort och stter sig p
stenbnken i fnstersmygen. Under de buskiga, grvita gonbrynen kastar
han en frlgen blick p hustrun. Han stryker sig ver lren och harklar
sakta. D fru Gunhild likvl icke ppnar gonen, lutar han sig fram ver
det runda bordet, vars skiva r av alrot. Han rr vid de vita
linnesakerna och slutligen tar han boken i svartfrgat, slitet
kalvskinn, slr upp prmen och lser med nrsynta gon:

Christi efterfljelse och All werldzens ffngligheetz Fracht.

Herr Abraham suckar omedvetet och brjar blddra i boken som r spckad
med mrken. Ett efter ett tar han ut sju sm kopparstick, samlar dem i
handen, stryker och glttar dem, men fster sig fga vid, vad de
frestlla. Under tiden slr fru Gunhild upp gonen.

-- Hur gr det med slttern? frgar hon.

-- Gud ske lov jo -- jo vars. Han lgger ifrn sig kopparsticken, bjer
sig fram och stryker ltt ver hustruns axel och arm.

-- Vad tnker kra Gunhild p? Hr -- hr i ensamheten.

Hon gr en butter min och lter huvudet sjunka. Herr Abraham fortstter
hastigt:

-- Jag menar, att det r icke nyttigt fr Gunhild. Min salig mor brukade
sga, att kvinnor i vlsignat tillstnd ej ha gott av att tnka. Likas
str det i Skriften, att var dag har nog av sin plga. Gud rder fr
allt, stort som smtt. Men jag menar, att Gunhild skulle g ner och se
om huset. Dr nere gr allting vind --

Han tystnar. Det frsande ljudet av jmt mejande liar har upphrt. I
dess stlle hr han drngarna skratta och prata sinsemellan.

Fru Gunhild sger:

-- Jag orkar icke. Jag r s besynnerligt trtt. Kanske att det r
doften av det nyslagna het, som sver mig. Jag har svrt att andas, och
ibland flammar det fr mina gon.

Herr Abraham sticker huvudet ut genom fnstret, sakta, frsiktigt som en
rv. Osedd ser han drngarna nojsa med varandra ute p grdet, rttaren
har gtt in till sin hustru.

Han drar sig tillbaka ur fnstret, han str stilla en stund och stirrar
bekymrad framfr sig.

-- Dr hr Gunhild, sger han, drngarna leka och nojsa. Rttarn har
gtt till sin hustru. Jag skall fda dem, klda dem, giva dem ln, men
arbeta vilja de icke. Och hr sitter Gunhild och tnker p nya utgifter.
Nya utgifter i dag, nya utgifter i morgon, stndigt. Vad r nu detta?

Han rr vid linnet och spetsarna.

-- Finns det inte sm klder och bljor efter de andra barnen? Och
varfr s fint? Gunhild vet, att sm barn smutsa ned och frstra. Vad
sitter Gunhild och tnker p? Tror kanske, att det skall bli ett stort
dpelsekalas med mnga inbjudna. Men d mste jag sga nej till min egen
sorg. Vi skola bjuda de faddrar, av vilka barnet kan vnta sig ngot
gagn. Inga andra. Vad tnker Gunhild p?

-- Ingenting. Vad skulle jag tnka p?

-- Bliv d hr och vila, sger herr Abraham och stryker henne ver
huvudet. Han gr mot drren, men vnder sig om.

-- Kanske Gunhild tnker p ngon gva vid kyrktagningen? Gunhild har
ingenting att klaga ver. Nr Abraham fddes, fick Gunhild det underbart
vackra och dyrbara korset av guld och rubiner, som tillhrt min salig
mor. Min salig mor hade tre verkligt dyrbara smycken, korset, den ryska
emaljringen med fem diamanter och fem turkoser, och slutligen
prlkedjan. Mor fick tre barn och tre smycken. Gunhild vntar nu sitt
fjrde barn. Men jag kan icke trolla fram ngot smycke.

-- Jag nskar ingenting, sger fru Gunhild och sluter gonen. Jag nskar
ingenting fr min egen del --

Genast sger herr Abraham:

-- Det lilla barnet behver ingenting, varken silver eller spetsar. Ett
litet barn behver moderns omvrdnad och sin fars krlek. Det r allt.
-- Bliv nu hr och vila, eftersom kra Gunhild r trtt.

                   *       *       *       *       *

Herr Abraham gr, drrklinkan faller i ls. Efter en stund tystnar
drngarnas prat och liarna frsa ter i grset.

Fru Gunhild strcker p armarna, strcker p benen. Hon r stel och m.
Huvudet r tungt och p samma gng tomt. Hon tar std mot bordet och
reser sig. Genom fnstret ser hon sju krkta drngryggar och sju krkta
pigryggar. Drngarna ro barhuvade, pigorna ha schaletter. Bakom dem
str herr Abraham Lilja, grkldd med en solkig mssa p huvudet. Han
snor det grvita skgget mellan handflatorna, och p skggets rrelse
kan hon se, att han str och mumlar fr sig sjlv.

Hon blir led p att se herr Abraham Lilja. Lngsamt drar hon sig int
rummet och stter sig i fnstersmygen vid det stra fnstret vars lucka
r tillskruvad. Hon sitter framtlutad med vitt skilda knn.

Hdoften sticker henne i nsan, och hon knner, att hon skall nysa. Hon
tnker p, att hon i hast mste nska sig ngot, ty en nysning och n
mer tre efter varandra fljande ha frmgan att bestyrka och bekrfta en
nskan. Frst tnker hon p mannen och grden. Under aderton r har hon
icke hrt talas om en riktigt god skrd, och hon skyndar att nska en
god skrd. Hon tnker p frlossningen och nskar en hastig, lindrig
frlossning. Slutligen tnker hon med en viss rdsla p barnet. Hon
nskar ett gossebarn. Hon nskar, att han skall bliva vacker, god och
klok. Hon nskar, att han skall brs p hennes slkt och icke p
Liljorna, som hava gr, lnga hstansikten, grvitt hr och grvita
gon.

Under det att hon tnker p allt detta, frgr lusten att nysa. Och hon
smler t sina drskaper.

Emellertid ha hennes tankar nu fastnat vid barnet och komma icke loss.
Tre gnger har hon varit havande, men aldrig frr har hon varit fylld av
en sdan myckenhet besynnerliga och oroliga tankar. Med Thomas a Kempis
i hand har hon skt driva bort dessa tankar. Hon tror, att de ro
syndiga.

Egentligen r det icke tankar. Hon ser, vare sig att hon hller gonen
ppna eller sluter dem. Hon ser sonen. Han r vid pass tjugu r. Han r
hg och rak. Han har hennes gon, Bourmaistrarnas gon, skiftande mellan
olivgrnt och olivbltt. Han har Bourmaistrarnas brunsvarta hr och
stora vita tnder. Han talar ivrigt och fort, han ler sklmskt men med
ngonting ngsligt och skyggt kring gonen. Vad han sger, hr hon icke.
Hon hr endast att han talar.

Hon lutar sig bakt, lter armarna hnga slappt och glider sakta ned p
marken. Det r icke ngon svindel, och hon kunde mycket vl ha hllit
sig upprtt p bnken. Men glidandet ger henne en lycklig frnimmelse.
ven detta att ligga p det kvistiga golvet med huvudet mot stenmuren
ger henne en lycklig frnimmelse.

Likvl gr hon frsk att komma ifrn dessa frestllningar, ver vilka
hon halvt omedvetet blyges. Hon fster tankarna vid mannen, vid hans
bekymmer. Hon tnker p dopet med alla dess utgifter, hon undrar, vilka
faddrar som skola bjudas. Vidare tnker hon p barnen. Hon ser dem st
runt kring vaggan, dr den lille ligger. Hon ser deras gon. Abrahams
grvita, under stndigt blinkande, rdkantade gonlock. Mariannes gon
ro ocks grvita men med kilar av grnbltt. Britas gon --

Fru Gunhild kvider till, hon stryker sig med bda kinderna hrt och
oroligt ver pannan. Det r svrt att veta, var hon skall kunna fsta
sina tankar. Nyss var hon nra att tnka p det, som icke fr tnkas. P
Britas gon, ngesten. Brita r blind.

Solskenet faller snett in genom det ppna fnstret, som mera r en
fyrkantig glugg n ett fnster. Ljusstrlen r brddfylld av lysande
dammkorn, som sakta stiga och sjunka eller rra sig i cirklar.
Ljusstrlen flyter oavbrutet in genom gluggen och fyller snart rummet
med ett sakta surr, med liars frsande och med den starka doften av
nyslagen klver och halvtorkat h.

Fru Gunhild tnker p skrden, hon tycker sig g alln utfr, hon
passerar flt efter flt och tar noga reda p grdans utseende. Hon gr
till och med berkningar och letar i minnet efter spannmlspriser. Men
hon knner hela tiden, att hon har sonen bredvid sig. Hans huvud r ttt
intill hennes. Hon tnker: Om jag vnder lite, lite p huvudet, kan jag
se hans gon, kan jag se om han r blind. Men hon vgar icke. I strupen
sklver en oemotstndlig grt.

Hon slr upp gonen fr att slippa ifrn detta, som r det svraste och
det, hon allra minst fr tnka p.

Som hon ppnar gonen slr det henne, att rummet r frndrat. Hon
stter sig upp och ser sig omkring. Det drjer en stund innan hon
frstr, att det r den starka, lysande strlen, som frsvunnit. Och
ven sedan hon mrkt detta, frstr hon icke genast, att mrkret kan
vara ett svar p hennes frga. Det frsta hon tnker p r slttern.

Hon griper tag i stenbnken och reser sig. Det r ett drygt arbete,
hjrtat dunkar och blodet rusar t huvudet. Det svartnar fr hennes
gon. Men icke heller nu frstr hon, att detta dubbla mrker kan vara
ett tecken och ett svar p hennes frga.

Hon gr bort till fnstret. Ett ulligt, nstan helsvart moln har dragit
ver solen. En rad strre och mindre ulltappar flja. Just som fru
Gunhild sticker ut huvudet, gr solen ut ur det frsta molnet, och
ljuset skr illa i hennes gon.

Hon drar sig hastigt ur fnstret och trycker handen mot gonen. En stund
blir hon stende i fnstersmygen, lutad mot muren. ter sticker hdoften
starkt i nsan, och hon knner att hon skall nysa.

nska dig ngot, tnker hon och smler t sina drskaper. Men vlj nu
icke s lnge --

D hr hon honom sga:

-- nska, att jag mtte se --

Hon hr det s tydligt, att hon mste vnda p huvudet. Men hon frstr,
att det r han som talar, han som str bredvid henne med sin kind ttt
bredvid hennes. Han ber fr sig.

I ett nu sl flammorna upp. Det r icke en rdsla med mellanstunder och
mellanrum. Det r ngest verallt och i varje gonblick. Hon kan springa
bst hon vill, hon kan springa som rttan i fllan. Hon stller sig och
stirrar upp- och nedfr muren. Men det finns inte en punkt p muren, som
icke klibbar av ngest. I varje gonblick finns ngesten. Hon kan icke
blunda ifrn den, hon kan icke hlla fr ronen. Om hon kastar huvudet
hftigt av och an, kan hon likvl icke kasta bort den.

Och hon vet, att ju mer och ju starkare hon tnker p detta, desto
skrare skall det komma.

Nu ser hon ocks Brita. Hon ser de klargr gonen. Hon ser sig sjlv,
hur hon str med barnet p armen. Hon hller ett brinnande ljus framfr
barnets gon och fr det sakta av och an.

Bakom henne str herr Abraham och viskar:

-- Nu tyckte jag, hon vnde p gonen. Nu tyckte jag --

Allt detta ser hon och hr. Och hon vet, att ju mera och starkare hon
tnker drp, desto skrare skall det komma. Frn den stund, d hon
visste sig havande, har hon hllit sig undan fr den blinda. P t har
hon smugit sig frbi, blundande fr att icke se hnderna som knsligt
famlande ska i luften. Tre mnader har hon vistats hr i tornrummet,
stngd frn barnen.

Och hon har lyckats hlla ngesten borta nda till den dag, d hon sg
sonen framfr sig -- en hg, vacker gosse, med vita tnder, svartbrunt
hr och stora blskiftande gon.

Molnen glida ver solen, ett efter ett, fnstergluggen blnker och
slocknar, blnker och slocknar. Slutligen blir den lysande starka
strlen helt och hllet borta. Det r, som om gluggen tckts av en
mrkgr hinna.

Denna enformiga och stilla dager ger ngot lugn. Fru Gunhild stter sig
i den svarta emmastolen. Hdoften ligger tungt ver hennes brst. Hon
tar boken frn bordet och blddrar. Bokstverna flyta samman, raderna
slingra som mrka maskar. Men hon slpper dem icke i frsta taget.
Slutligen rdes hon dock, att det skall skada hennes gon, och hon
lgger boken ifrn sig.

Hon tervnder till skrden. Nu blir det regn i slttern. Abraham Lilja
skall gnlla. Han skall spara p allt upptnkligt vid dopfesten. Prsten
skall f p tok fr litet i sin svarta hatt. Och nr och fjrran skall
man skratta t Abraham Lilja, som rknar upp sockerbitarna t sina
gster. Fru Gunhild rodnar, gonen tras.

Det r nu aderton r sedan Gunhild Bourmaister gick i brudsng med herr
Abraham Lilja till Hviskingeholm. Alltifrn de frsta ungmsren hade
hon hllit av sin kusin, fnriken Albrecht Bourmaister -- men nu var hon
tjugu r och nu svor hon infr Guds och prosten Books anlete att lska
herr Abraham Lilja, knd vitt och brett fr sin rikedom, sin fulhet, sin
snlhet, sin snuskighet, sin eviga jmmer ver dliga skrdar och
otroget grdsfolk. Utan tvivel var det en mened, Gunhild Bourmaister
begick, en grov synd. Och synd avlar synd.

Emellertid blev hon i mnga avseenden en god maka fr herr Abraham. Hon
vrdade hans egendom efter bsta frmga. Bordet p Hviskingeholm
dukades tarvligt, och sjlv t hon endast det ndvndiga. Som alla
Bourmaistrar, mn som kvinnor, var hon glad t smycken och vackra
klder. Men i stllet fr att betunga herr Abraham med dessa utgifter,
vnde hon sig till sina ridderliga kusiner, de fattiga Bourmaistrarna,
och fick, utan att sjlv behva giva ngot, tskilliga smycken av vrde
och vackra kldnader. Det gladde herr Abraham.

Efter fyra rs ktenskap sknkte hon herr Abraham en son, som var
utomordentligt lik sin far. Tv r senare fdde hon en dotter och efter
ytterligare fem r nnu en dotter, Brita, som var blind.

Denna olycka var hemsk och ofrklarlig. Herr Abraham fruktade, att han i
ngon vresig stund kunnat frebr sin hustru hennes havandeskap och
drigenom vllat olyckan. Han visste, att denna kning i barnskaran
varit honom okr, men han kunde icke erinra sig om och p vad stt han
givit sitt missnje uttryck. Han gmde sin nger och sina tvivelsml,
som han gmde allting annat, frtegen och rdd. Men det var icke ltt
att hlla det stilla. Det smg frn tanke till tanke, krdes ned under
gammalt skrot men slog rot i alla jordmner, spirade, vrkte, oroade.
Och s till vida bragte det herr Abrahams kloka sparsamhet p skam, att
han aldrig vjde fr en kostnad, nr den gllde Britas vlfrd.

Fru Gunhild ter hyste inga tvivel. Hon knner ganska visst, att hon
ensam br skulden. Hon och den unge man, som fljer henne alla tider och
allestdes. Honom lskar hon och fr denna synds skull har Gud ltit
henne fda ett barn med blinda gon.

Hon vet ingenting om honom mer n detta, att han fljer henne alla tider
och allestdes. Ngot liknar han ju fnrik Albrecht Bourmaister, men han
har icke ldrats som fnriken. Det r nog icke han, som srades vid
Grossbeeren och som s smningom avancerade till general. Fru Gunhilds
vn r alltjmt hgvxt och smidig. Hans hr r brunsvart, hans gon
skifta mellan olivgrnt och olivbltt. Nr han talar ivrigt, lysa
tnderna, stora och vita. Han ler sklmskt men med ngonting ngsligt
och skyggt kring gonen.

Nr Gunhild lmnade det lilla gula huset i staden, frldrahemmet, satt
han bredvid henne i kaleschen. Herr Abraham fanns icke. Det var han, som
fljde henne uppfr Hviskingeholms breda trappa. I brudkammaren, i det
sommarheta mrkret var det han.

Till en brjan trodde fru Gunhild, att denne oknde skulle rdda hennes
liv. Ungdom r drskap. Hon vandrade under lindarna med sin vn. Hon
hrde honom tala, hon stdde sig mot hans skuldra. Ibland ville han
locka henne bort frn Hviskingeholm. Han var en vandrare, och all
vrldens lnga, krokiga och hemlighetsfulla vgar lockade honom. Men fru
Gunhild skrattade smklokt och np honom i rat. Hon kunde ocks sga:
G din vg --

Fr att gra honom illa. Men hon visste, att han icke skulle lmna
henne.

Fyra runda r levde de lyckliga, vandrade under lindarna, dr allt
folket sg dem och icke sg dem. Herr Abraham var grdsfogden, som bar
arbetets tunga, p det att dessa bda skulle leva ostrda och lyckliga.
Hemligen lyckliga.

Hon frblev lnge ung. Den oknde rddade henne, frde henne utanfr
det, som ldras. Men den afton, d hon med ljuset i hand prvade
Lill-Britas gon, den aftonen kom hsten. Och hastigt. Hon frstod, att
hon syndat med sina hemliga tankar. Det r rttvist, att Gud straffar
den, som listar sig ut ur livet och njuter en lnnlig gldje.

Fru Gunhild vandrade icke lngre under lindarna. Hon drev bort honom,
som ville vara nr henne alla tider och allestdes. Hon satt till bords
med den solkige herr Abraham. Och de grvita, klumpiga sm tingestar,
som nstan osedda vuxit upp vid hennes sida, de voro hennes barn komna
ur hennes kved, nrda av hennes mjlk. Vrmda av hennes krlek.

Hon var likvl nnu ganska ung. Hon trodde, att straffet i sig innebr
frltelse och gottgrelse. Och hur gruvligt straffet n hade blivit,
tyckte hon likvl, att hon gott skulle kunna bra det. Hon visste icke,
att ett liv i lnndom r urbota brott.

D var det, som Gud ville visa henne, att han nnu gde ngra obrukade
redskap i sin pinokammare.

Nr hon fr fjrde gngen blev havande gav han henne den vissa tron, att
hon skulle fda ett gossebarn. Genast brjade fru Gunhild undra ver
honom. Det var besynnerligt att bra i sitt skte ett gossebarn, som en
gng skulle bliva en ung man. Guds straff hade givit henne skygghet fr
alla tankar, som icke rrde sig kring den dagliga grningen. Men hon
kunde icke frst, att det skulle finnas ngot ont eller farligt i att
tnka p sonen. Dessa tankar voro starkare n det dagliga arbetets och
likvl oskyldiga och rena.

D var det, som Gud ville visa henne, att han gde ett obrukat redskap.

Om aftonen, nr barnen gtt till vila, brukade fru Gunhild stiga ut i
parken fr att hmta svalka. Ibland var herr Abraham henne fljaktig.
Men icke denna afton. Hon gick ensam, och det var ovanligt mrkt i
parken. Kanske var himlen mulen.

Nr hon nu gr dr lngsamt, trevande framfr sig, rdd att stta mot
stammarna, knner hon pltsligt, att ngon r vid hennes sida. Hon
tnker genast att det r sonen. Hon r redan van att se honom framfr
sig. Han r s dr en femton r, och hon sjlv r gammal. Hon kan behva
ett std. Hon stder sig tungt mot hans arm och de g ngra slag av och
an, sakta, lugna, tysta. Femton r -- kan ocks hnda att han r tjugu
och att han redan ftt ngonting allvarligt att grubbla ver. Drfr r
han tyst. Hon undrar, hur det r med hans gon. Han kan icke vara blind
som Brita, ty Gud vill icke straffa mer n en gng. Men det r ju likvl
oroligt.

Han lgger sin kind intill hennes. S bruka vl snerna gra. Hon knner
sig ganska lugn och lycklig drvid. Hon tnker dock alltjmt p hans
gon, fast hon vet, att det icke r nyttigt.

D brjar han tala. Fru Gunhild knner med kinden, att han rr kken,
rr lpparna. Och med ens frstr hon, att det r vnnen. Det r icke
sonen, det r vnnen. Hon blir till frstone icke rdd, undrar endast
vad hon skall ta sig till. Hon gr hastigare, hon vnder tvrt, hon
stryker sig hrt ver kinden. S brjar hon springa. Mrkret frvirrar
och hon springer runt, runt bland trstammarna. Hon r rdd att falla.
Hon tnker p, att hon vedervgar det liv, hon br under sitt hjrta.
Hon blir vt ver hela kroppen och knner smrtor. D stannar hon, slr
armarna kring en trdstam.

Genast lgger han sin kind mot hennes.

Hon tar tag, griper mitt i ngesten och talar frnuft med sig sjlv. Fr
frsta gngen sger hon sig, att detta endast r en inbillning. Det r
en tankelek, en knslolek, som hon vade i sin ungdom. Den tog henne
fngen, men nu r hon gammal. Tankar och knslor ro icke eviga, de
vissna som blommor.

Men ngesten blir starkare. Hon drar fram alldagliga ting. Hon tnker p
sdden, hon ser framfr sig en pinnharv och rknar pinnarna. Hon gr i
ladugrden och frgar frman efter kon, som kalvat --

Nej, sger hon, man kan drmma r efter r. Men man kan icke trolla bort
verkligheten. Drm r drm och verkligt r verkligt.

Verkligt r verkligt, sger hon till honom.

Och i detsamma frstr hon, att hon icke lngre vet, vad som r
verkligt. Hon kan icke skilja. Hon tnker att det r hemskt. Hon
skrattar till eller sger kanske ngonting. Hon tror icke lngre, att
hon skall kunna skicka bort vnnen. Kanske gr han av sig sjlv om en
stund. Men hon kan ingenting gra.

Hon tar hans arm, och de vandra som frr, lyckliga, under lindarna. --

                   *       *       *       *       *

Detta tilldrog sig allts i parken i brjan av mnaden maj. Men vad som
frut berttats om herr Abrahams besk i tornrummet och om fru Gunhilds
ngest, det tilldrog sig i mitten av juni.

ter smyger vnnen sig ttt intill henne, och ter tror hon att det r
sonen, barnet, som hon br. Det r ju ngesten fr barnets gon som gr
henne s ohjlpligt trtt och maktls. Hon lutar sig mot ryggstdet och
glider sakta i stolen. Hon knner, att sonen str bredvid henne. Hon kan
till och med se honom utan att vnda p huvudet. Han r hg och rak. Han
liknar ngon, som fru Gunhild knt, innan hon blev husfru p
Hviskingeholm.

Men det r icke det, hon tnker p. Hon tnker endast p hans gon,
endast p hans gon.

Han str bakom stolen, nu bjer han sig fram ver henne med huvudet
lutat. Han ser ivrigt p hennes lppar, och hon ser ivrigt p hans
lppar. Hon ser dem sklva. Han rr vid hennes lppar. Hon skjuter honom
sakta ifrn sig. Han rr vid hennes brst. D glider hon. Hdoften
trycker ned henne och vilar ver henne som ett tungt, mjukt varmt
vatten.

Hon kmpar fr att kunna draga andan. Hon letar efter ngot att minnas.
Det svartnar, men hon ser nnu hans gon. Nu stannar hjrtat, nu slr
hjrtat ett slag. Nu stannar hjrtat. Nu slr det tv hastiga slag, som
knnas i hela kroppen, smrtsamt.

Fru Gunhild vaknar liggande med huvudet under stolsitsen. Hon finner det
icke underligt, ingenting finner hon underligt. Hon har ngra ord i
huvudet, som hon mste sga. Och med ngon svrighet sger hon:

-- Min dotter -- skall kallas Judith.

Hon smler frnjd drfr att hon har kunnat sga detta i trots av
andnden. Hon kravlar upp och stter sig i stolen. Det tar tid. Men nr
hon vl har kommit till rtta i stolen, brjar hon grubbla ver namnet
Judith. Hon kan icke erinra sig ngon med det namnet. Mjligen har hon
lst det i boken eller minns det frn bibeln. Hon r glad, att det str
i bibeln, ty herr Abraham tycker om bibliska namn.

Han, som nyss stod bredvid henne, har hon glmt. Hon minns dunkelt, att
det har funnits en ung man vid pass tjugu r, men han r lngt borta.
Och hon r alldeles viss, att barnet, hon br, r ett flickebarn.
Naturligtvis kan hon varken se eller hra detta lilla ofdda flickebarn.
Och hon smler svagt t halvt glmda drskaper.

P barnets gon tnker hon icke vidare.

Nr hon ser sig omkring blir hon varse, att de sju sm kopparsticken av
draget kastats p golvet. Med mda plockar hon upp dem och stryker
varligt av dammet.

Det r de sju dygderna.

Lngst drjer hon vid Caritas. Hennes ansikte uttrycker en mild
sorgsenhet. Kanske r det en smula lngdraget, kantigt, mer likt
Liljorna n Bourmaistrarna. I hger hand hller hon ett brinnande hjrta
medan hon med vnstra armen trycker intill sig ett litet, vitt, mjukt
barn. Fru Gunhild kysser barnet.

Hon hr herr Abrahams steg i trappan och sluter av vana sina gon. Han
stiger in p t, lgger klinkan frsiktigt i ls och gr bort och stter
sig i fnstersmygen.

-- Vad tnker du p? frgar han.

Hon skakar sakta p huvudet. Men pltsligt hejdar hon sig, slr upp
gonen och sger:

-- Lilja, jag har en bn.

Herr Abraham drar de buskiga brynen hgt upp i pannan och stirrar p
henne.

-- Jag ber dig, fortstter fru Gunhild, att barnet mtte f kallas
Judith.

-- Judith? Efter vem? undrar herr Abraham och tillgger: Fr resten tr
det vl hnda, att det blir en gosse.

Fru Gunhild ler. Hon blddrar med kopparsticken, stter dem samman tv
och tv. Ur en vacker driven silverkanna hller Mttligheten sin
kristallvita dryck. Strlen r tunn och glnsande som en silvertrd.
Justitia blickar manligt lugnt, men man kan se, att hon r en kvinna, ty
nr hon tar till svrdet, griper icke lillfingern som de andra fingrarna
utan str ltt krkt, uttbjd. Fortitudo r en jungfru i pansar. Mjuk
och rund och mild lyfter Hoppet sina blickar. Tron vaktar sin lampa.

Detta r sledes de sju dla och starka kvinnor, som bttre n ngonting
annat frm bevara och skydda mnniskans liv. Skydda mot de fientliga
makter, som strva efter att gra mnniskans liv splittrat, trasigt,
lst till sin hopsttning, utan sammanhang, otydligt, meningslst. Fru
Gunhild tnker, att hon skulle vilja bjuda de sju Damerna till
fadderskap.

Herr Abraham stnar.

-- Hur gr det med slttern? frgar fru Gunhild.

Herr Abraham jmrar. Regnet har kommit ver dem. Det finns ingen
mjlighet att gra vlmar med hattar, eller att f upp hssjorna. Het
r redan frstrt, han ser hela skrden frstrd, han mste slja sina
kreatur --

-- Huset gr vind fr vg. Och hr sitter du och tnker p nya utgifter,
stndigt nya utgifter.

Fru Gunhild betraktar Visheten. Hon njuter av den lugna, klara,
genomskdande blicken. Hon ser i Vishetens spegel och tycker sig sknja
ett litet flickhuvud.

D sger fru Gunhild:

-- Nu tror jag, att allt skall bliva gott. Min Judith skall vara allt
det, jag lngtat efter --

-- Vad har kra Gunhild lngtat efter? frgar herr Abraham.

Men hon kan icke svara. Hon kan icke sga honom, att hon letts vid hans
fulhet och smaktighet. Hon kan icke sga, att hon lngtat sig mjltsjuk
efter ngonting annat, ngonting friskt och glatt, obekymrat, stolt och
vackert. Hon kan icke frklara, hur hon verflyttat denna lngtan p
barnen. Hon kan icke sga, att hon hyst agg till honom, drfr att
hennes barn voro honom lika i fulhet och smaktighet.

I stllet lgger hon ut kopparsticken p bordet, pekar och sger:

-- Kre Lilja, vi skola nska henne de sju dygderna och ett ltt,
frnjsamt sinne. r icke det en stor faddergva. Och till billigt pris
--

Hon skrattar t hans frnjda min. Herr Abraham skall sga ngonting
vackert, han lgger huvudet p sned och gnller:

-- Och jag -- jag nskar henne mors vackra gon --

I detsamma frser blixten och fladdrar som en blvit vinge frbi
fnstret. Abraham Lilja kastar hastigt igen fnstret och ser med
uppsprrade gon, hur skregnet smattrar i h och sd.

Fru Gunhild, som nnu smler t mannens artighet, blir rdd och dljer
gonen bakom handen.

De sm, grnskiftande glasrutorna skallra under knallen.

-- -- --

Sedan fru Gunhild frlsts med ett flickebarn, vidhll hon sin nskan,
att barnet mtte dpas till Judith. Och ehuru namnet tillfrene icke
burits inom slkten, blev det s, som fru Gunhild nskade.

Barnmorskan fick i uppdrag att prva barnets syn. Hon frde ljuset fram
och ter. De stora, mrkskiftande gonen fljde oavvnt lgan. ven i
vrigt var det ett vlskapat barn, behagligt att se.




                                 II.


Herr Abraham hade all gldje av sina barn. Sonen, Lill-Abraham, arbetade
ofrtrutet i sljdbod och smedja. Han blev tidigt krkt och sg ut som
en liten gubbe. Han visste icke fra sig bland frmmande och till och
med infr kra mor var han s blyg, att han mtte stirra i marken och
dlja de breda, smutsiga hnderna under frskinnet. Men han gjorde snart
skl bde fr fda och klder och var ofantligt mn om, att intet skulle
frkommas. Drfr att han stod s mycket ensam i sljdboden blev han
ovan vid att tala och stammade svrt. Syster Marianne var egentligen den
enda, med vilken han kunde samsprka. Och det skedde nstan endast om
hsten, nr vinterklderna skulle sys eller lagas.

Syster Marianne satt vid rocken eller i vvstolen. Syster Marianne hade
icke ngot utseende, och det var drfr liks gott att hon hll sig
borta frn dansen. Spinnrocken trampades bst av utvilade ftter, och de
lnga, smala benen i gr, grova ullstrumpor rrde sig flinkt under
krinolinens hga vlvning. Marianne bar alltid krinolin, dels emedan det
var en anstndig kjortel, dels emedan hon icke hade ngon annan.

Lill-Abraham och Marianne, det var fars riktiga barn. Av Brita kunde han
ju icke begra s mycket. Hon satt dag ut och dag in i grna kammaren
och stickade strumpor. Det blev flera strumpor n huset behvde och
garnet var dyrt. Till slut fann herr Abraham p att slja strumporna i
staden. Frtjnsten blev icke stor, men det var alltid s mycket, att
hon icke satt dr alldeles utan gagn.

Herr Abraham hade sledes endast den yngsta, Judith, att voja sig ver.
Och det r ocks alldeles sant, att Judith nda in i sitt sjunde
levnadsr icke gjorde den allra ringaste nytta. Fru Gunhild lovade gng
p gng, att det snart skulle bli annat av. Men inte sg herr Abraham
ngon frbttring. Antingen skalade hon ikring p gngar och vgar och
slet sulorna mot det grova grset, eller dansade hon och sjng i lnga
gngen, eller satt hon stilla framfr Brita. Judith artade sig illa.

-- Kra mor skmmer bort henne. Ffng g lrer mycket ont.

Det visste fru Gunhild. Hon tnkte: lt nu sommarn g, i vinter skall
jag stta henne till arbete. Eller ocks tnkte hon: lt henne bara f
dansa julen ut, eller lt henne f pska i fred -- i sommar, nr dagen
blir lng, skall hon f begynna s varligt.

Sjlv gick fru Gunhild i arbetet utan rast. Liten hjlp hade hon i
hushllet. Huset var stort. Mnga munnar skulle mttas, och herr Abraham
var icke rundhnt, nr det gllde ktt, smr eller mjl, nnu mindre nr
det gllde pengar. Det var ocks s lett att pressa honom, han jmrade
sig s illa som en sjuk. Vred blev han sllan, men hstansiktet blev
lngre och slappare och fulare n vanligt. Fru Gunhild vgade icke se p
honom.

S smningom gick det drhn, att fru Gunhild aldrig vgade se p ngon
av sina nrmaste, varken p sin herre och husbonde, eller p den lille
klumpige och dolske Abraham, eller p Mariannes magra, gammaltorra
ansikte och uttryckslsa gon, eller p Britas famlande hnder. Hon
vande sig vid att hlla huvud och blick rakt framtriktade.

Hon tog sig ocks en annan besynnerlig vana. Frn morgon till kvll hll
hon sin nyckelknippa i vnster hand, och var hon gick fram eller om hon
satt stilla p sin stol, ringde hon oavbrutet med nycklarna. Brita kunde
hra rasslet nda frn kket i andra ndan av huset. Hon frstod ganska
vl, varfr mor ringde med nycklarna. Mor ville icke hra, hur far
tassade omkring i sockorna, smg i trappor och gngar, lurade och
listade. Brita kunde grna ha velat binda en bjllra kring halsen p
far. Som rttorna i sagan gjorde med katten.

Kanske fanns det ocks en annan orsak, som Brita icke knde. Det var s
ohjlpligt tyst p Hviskingeholm. Och fru Gunhild var rdd fr
tystnaden.

Hon var rdd, att ngon kunde komma ttt bakom henne och brja tala,
viskande i rat.

Likvl tycktes faran avlgsnare fr varje r, som gick och ju mer
arbetet ttnade kring fru Gunhild. Trhnda har Hviskingeholm aldrig
haft en raskare husmor. Och det var icke blott innesysslorna hon mste
vervaka frn det strsta till det minsta. Snart blev herr Abrahams
girighet s vermttan stor, att det icke var redsel med honom. Nr det
icke lngre fanns ngot att draga in p husfolkets underhll, brjade
han svltfda kreaturen. Fodermarsken gick frn alltsammans. Han gitte
inte hra, hur djuren rmade av hunger, och trotsa herr Abrahams frbud
vgade han icke. D mtte fru Gunhild sjlv stiga upp p skullen och
hva ned fodret i rnnan.

Eller ocks hnde det, att herr Abraham i sin frtvivlan stal hennes
nycklar och hll visthus och skp stngda under dagar. Det var p
hsten. Fru Gunhild lt sig intet bekomma. Hon tog stallfogdens son till
hjlp och lg flera dagar i vassen och skt nder. Bytet slde hon i
staden och fick pengar till det ndvndigaste. Men den jakten behagade
herr Abraham s vl, att han flera gnger upprepade knepet. Och alltid
fann fru Gunhild p rd. Men i vassen fick hon ltan eller frossan och
led sedan mycket drav.

Man kunde tro, att alla dessa stridigheter skulle fra till trtor och
osmja mellan makarna. S var det likvl icke. Nr de ngon gng talades
vid, var det alltid med vnliga ord, och till och med att herr Abraham
d och d svarvade till och krystade fram ngon besynnerlig artighet.
Fru Gunhild frmdde honom ven till att icke spara p span, tminstone
nr det gllde hnder och ansikte.

Endast nr talet fll p Judith kunde herr Abraham bli skarp i rsten.
Han frstod icke varfr just det barnet skulle ha strre frihet n de
andra? Sprang hon inte ideligen av och an i gngen, smattrade med
ftterna, dansade och sjng s att det ekade frn gavel till gavel.
Snart finge vl bde far och mor g barfota fr Judiths skull. Aldrig
gra ngon nytta, ta, dricka, frstra klder men aldrig gra nytta.
Att far stack sitt kala huvud upp ur spiraltrappans mrker, det strde
henne alls icke. Men nr mor kom p gngen, stllde hon sig med ryggen
mot vggen och kvvde flmtningarna. Mor gick med tysta steg, det styva
frkldet rasslade och nyckelknippan klirrade. Ibland talade hon
halvhgt fr sig sjlv eller gnolade sakta. Nr hon kom till Judiths
plats, stannade hon. Hon lade handen p Judiths hjssa, bjde hennes
huvud bakt och sg henne in i gonen. Mors hand var s het, att vrmen
kndes genom hret.

-- Ja, ja visst, sade hon och gick vidare.

Fru Gunhild spionerade p sig sjlv dygnet om och ret om. Skulle hon nu
ocks spionera p lilla Judith? Det gitte hon icke.

I stllet hll mor domedag var helgdagskvll, biktade barnen. Allt vad
Judith gjort eller tnkt under veckans lopp mste fram. Det fll henne
icke in att frtiga med flit. Men ibland kunde det vara svrt att veta,
vad som vore straffbart eller ej. S till exempel den gngen d hon
gjorde narr av Brita. Brita hade lagt ifrn sig stickningen och hll
hnderna med innersidorna uppt utstrckta i solen. Och rtt vad det var
frde hon hnderna hastigt framt och grep i luften, som man gr nr man
vill fnga en fjril. D hade Judith sagt:

-- Kors vad Brita r dum. Tror Brita att man kan fnga solstrlen? Det
r ingenting att ta i --

Brita rodnade av skam, drfr att hon visste s mycket mindre om denna
vrlden. Och fr att icke helt och hllet giva tappt infr lilla syster,
sade hon:

-- Kanske om man vade sig --

Och det fann Judith s ljligt, att hon mste bertta det fr flickorna
i kket och fr envar som ville hra p. Men nr domedagen kom visade
det sig vara ett brott s stort, att handplagg icke rckte till. Utan
mtte hon draga upp den lilla kjolen.

Lill-Abraham och Marianne kunde ocks f stut och handplagg. Fast icke
s ofta som Judith. En gng hade Brita ftt skarpa bannor, men nr hon
sjlvmant rckte fram hnderna, skrek mor till och sprang ut p gngen
och grt. Och genast tog ekot mors grt och rullade den frn vgg till
vgg.

Det var domedagen. Under sjlva helgen lste mor i bckerna, dr de
fromma kvinnorna lgo som mrken. Mor satt i karmstolen p stora salen
och mitt emot henne satt far, tyst med slutna gon. Bakom fars stol stod
rttaren och alla drngar, bakom mors stol stodo hustrur och pigor. Mitt
p golvet stodo barnen, uppstllda s att de icke vnde ryggen t varken
far eller mor. De hllo varann i hnderna.

Nr mor slutat att lsa, nmnde hon den, vars tur det var att lsa
Herrens bn. Drp fll hon p kn. Far spratt till, reste sig hastigt
och fll suckande p kn. Och hela frsamlingen sjnk i kn, s nr som
p det barn, vars tur det var att lsa.

Nr Brita skulle bedja, hnde det ngon gng, att hon fick sklva i
benen och icke kunde hlla sig upprtt. D blev det ett suckande i
salen, och mor mtte stdja Brita under armarna. Eljest var det ingen
som lste s sknt och s vl som den blinda. Men Judith var den, som
lste hgljuddast, drjde vid orden, sjng p stavelserna och grna
hrde sin rst. -- --

Nr Judith var nio r, blev mor sjuk och stannade i sngen en hel
vinter. Om det nu var varjedagsfrossa eller ngon annan elakartad feber.
Fru Gunhild trodde sjlv att det var dden. Och det gjorde, att hon alls
icke fruktade att ligga dr ensam, utan verksamhet i tystnaden. Det fll
henne in, att nu skulle hon f se den dr mnniskan i styft frklde och
med klirrande nyckelknippa, nu skulle hon f se henne ligga under ett
vitt lakan med knna sammanpressade, med hnderna knppta ver brstet,
med gonen slutna. Det var en mnniska, som gjort henne mycken oro, och
som hon i sin tur spionerat p, jktat och frfljt. Nu skulle hon f se
henne ligga dr som ngonting likgiltigt och ofarligt.

Fr fru Gunhild var detta den bsta eller tminstone den lugnaste
vinter, hon haft p Hviskingeholm.

Men fr herr Abraham blev det en svr tid. Allt gick vind fr vg,
tjnarna bestulo honom, kreaturen dogo. Tillpkpet lg mor i sngen och
funderade ut, hur hon fortast skulle kunna frskingra hans fattiga
godelar. Hon frskrev frn staden ett svart klde till fyra riksdaler
alnen. Byskrddaren fick skra till klder t far och Lill-Abraham, och
Marianne smmade t sig sjlv, Brita och Judith. Nr drkterna voro
frdiga ville mor se, om de passade; barnen satte p sig stassen och
visade sig fr mor. Men far ville inte. Han hade icke rd att slita p
ett klde till fyra riksdaler alnen.

D trstade mor och sade:

-- Jag lovar dig, Lilja, att du inte ska behva slita p kldet, frrn
jag r borta. Men du kan veta, att jag vill se er anstndigt kldda,
ifall det skulle bliva sorg i huset. Sdant tnker du inte p.

Far blev rd och stor i ansiktet. Aldrig kunde det vara Guds vilja, att
kra Gunhild skulle d fre honom? S bleve han ensam och elndig och
kunde grna g som tiggare frn grden.

-- Men nu lovar jag Gunhild, sade han, att jag ska bra drkten varje
helgdag, frsvitt inte vdret r sdant, att den kan taga skada.

Drvid blev det. Var helgdag buro far och barnen sina nya drkter. Och
det sg prktigt ut, nr de samlades till bn p stora salen. Men mor
dog icke det ret. Bebdelsedagen kunde hon sjlv sitta i karmstolen och
hlla bn, fast hon mtte g p kryckor bde dit och dn. Far gav sig i
kast med att tala och bad husfolket, att de skulle tacka Gud fr fru
Gunhilds tervunna hlsa. Hrtill svarade fru Gunhild:

-- Vi tackar Gud var dag fr hans outtmliga godhet. Men inte behvs det
ngot srskilt fr detta.

Det var fru Gunhilds allvar och ingenting ljligt. Men en av pigorna, ny
p grden, var s full av sklmskhet och lje att hon mste skratta i
tid och otid. Och s fnissade hon till. Drfr blev hon bestraffad med
handplagg och frlust av aftonvard.

Hon hette Elin och var dotter till fiskaren. Fattigt var det i hemmet,
och p grden gick hon fr maten och kanske ngot slitet kldstycke. Men
drfr att hon var sexton r och s tmligen vacker, trodde hon, att hon
kunde skratta t allting. Gng p gng hrde fru Gunhild, hur den nya
jntan slamrade och larmade i kket. Hon hrde ocks herr Abraham gnlla
och banna, men ingenting hjlpte. Flickan hll i med att skratta och
illfnas, och snart nog fick hon en bundsfrvant i Judith.

Till sistone blev det s galet, att fru Gunhild mste ta till sig
kryckorna och linka fram den lnga gngen nda till spiraltrappan. Hon
ropade p Elin och flickan kom. Fru Gunhild bannade, och flickan hrde
p med nedslagna gon. Men fru Gunhild sg ganska vl, att hon hade all
mda att hlla tillbaka skrattet. D rann sinnet p henne, och hon lyfte
kryckan. Men flickan blev alls icke rdd utan sade:

-- Ska hennes nd stuta mig, s gr jag vl efter riset. Eljest kanske
hennes nd faller ikull.

-- G du ned till ditt, sade fru Gunhild, och lt bli att slamra.

Fru Gunhild tervnde till sin kammare. Ofrivilligt frde hon kryckorna
mera sakta och varligt, rdd fr det ihliga, dova bullret, som
mngdubblades av ekot.

Lngre fram ville herr Abraham kra flickan ur tjnsten. Sedan fru
Gunhild tillfrisknat behvdes ej s mycket tjnstefolk. Och dessutom var
en sdan dr hoppetossa inte mycket att lita p. Men fru Gunhild behll
henne. Slamret i kk och pigkammare kunde man vl tla. Och hon var
snll mot barnen. Om sommarkvllarna gick hon ut p ngen och plockade
blommor t Judith och Brita. Visst var det ju en onyttig sak, men fru
Gunhild ville icke hindra henne. Ibland stod hon i fnstersmygen eller
p trappan, och sg hur flickan dansade nedfr alln. Hon fljde henne
med blicken nda till dess att hon frsvunnit under lindarna.

Att herr Abraham gnllde, det hjlpte icke. Fru Gunhild bestmde ver
pigorna. Och det var dock ingenting ont i att flickan efter slutat
arbete gick under lindarna fr att plocka blommor.

Men framemot jul blev Elin sjuk. Och nu triumferade herr Abraham. Han
visste vl, vad det var fr en sjukdom. Hon skulle genast ur tjnsten.
Eller skulle han hysa en slinka i sitt hus? Skulle de oskyldiga
flickebarnen g i lek med en slinka? Bort skulle hon.

Hremot kunde fru Gunhild ingenting invnda. Elin fick draga i vg till
fiskartorpet eller vart hon gitte. Och att det skarnet ingenting tog
frn grden, det vaktade herr Abraham.

Om det var det, att sjukdomen ter tog fatt p fru Gunhild, eller om hon
verkligen fstat sig vid flickan och leddes efter henne, det r svrt
att sga. Tv gnger snde hon bud efter fiskaren. Han visste alls intet
om sin dotter. Hade hon drivits frn grden fr lsaktighets skull, s
fick vl skarnet ta sig fram bst hon kunde. Svrt hade han det nd,
och inte var han karl att jva fru Gunhilds dom.

Det var ju sant, domen hade varit rttvis. Flickan, som dansat utfr
alln, frsvunnit under lindarna, hade varit en slinka rtt och sltt.
Dr fanns egentligen icke ngon jmfrelse.

ngesten kom vl drav, att fru Gunhild icke lngre kunde arbeta som
frr. Hon blev s pass helbrgda, att kryckorna kunde ersttas med
kppar. Men utomhus vgade hon icke g och herr Abraham regerade
envldigt p flt, i ladugrd och stall. Vrst var det, att hra
kreaturen bla av svlt. Nr hon sjlv ingenting kunde utrtta, mste
det vnda sig i vrede mot herr Abraham. Och var hon vl dr, att hon
icke lngre kunde tla herr Abraham, s skulle nog vnnen passa p.

Han var kanske icke s lngt borta, kanske vandrade han under lindarna.
-- -- -- --

En dag i augusti fick Judith hra, att Elin tervnt och nu satt i
kket. Genast tog hon den blinda i hand och frde henne genom gngen och
nedfr spiraltrappan. Brita trevade sig fram till Elin och brjade smeka
henne. Men Judith blev stende vid drren. Hon knde icke igen sin
lekkamrat.

-- Ser du p mig, Judith? Nog r jag elndig. Men se p den hr.

Hon kastade t sidan trasorna, och Judith sg en blgul liten kropp. Hon
sg ven Elins brst och fann dem olika mot frr.

-- Hr ligger han och suger. Ingenting fr han. Hur ska jag kunna ge
honom ngot, nr jag inte har tit p tv dar. Va ska jag kl honom med?
Barmhrtiga mnniskor, ge mig ngot!

Kksan satte fram brd och mjlk.

-- Vad ska vi ge dig? Patron har sjlv krt bort dig. Hur ska det g, om
han fr veta --

Marianne och Lill-Abraham kommo till. De stllde sig lngst bort i
spiselvrn och stirrade p Elin. Nr pigorna bdo Marianne, att hon
mtte hmta ett stycke lrft, vred hon sig oroligt och kom sig icke fr
att svara. Brita trevade omkring sig, och nr hon funnit Judiths arm,
sade hon:

-- Kom, syster. Jag ska hmta min svarta kldnad och min speciedaler.

Alla barnen gjorde nu som den blinda, de hmtade var sin speciedaler och
var sin kldnad. Mynten staplade de upp i en liten hg p bordet,
klderna lade de i Elins kn. Men Elin blev rdls och visste icke, vad
hon skulle taga sig till med klderna. D frstod Brita, att barnet
mste vara helt litet. Hon rodnade ver sin dumhet.

-- Jag blinda krk, mumlade hon och trevade sig bort till drren. I
detsamma intrdde herr Abraham.

Alla barnen s nr som p Brita makade sig ut genom kksdrren och
stllde sig under fnstret.

Far gnllde s sakta. Frst tog han ifrn Elin klderna. Drnst tog han
den lilla hgen speciedaler. Det var faddergvor frn onkel Bourmaister,
och barnen kunde inte vara s otacksamma, att de kastade bort sina
faddergvor. Under det han talade om detta, makade han sakta bort
mjlkbunken och limpan. Och pltsligt skrek han till s att det hrdes
lngt ut p grden:

-- Inte ska du ha mat i mitt hus, ditt lsaktiga stycke!

Drp blev det tyst, och barnen trodde, att far hade gtt sin vg.
Judith stack huvudet inom drren och vinkade t de andra, att de skulle
flja. Men nr de vl kommit in, sgo de, att far stod bakom drren till
spiraltrappan. Och i drrppningen stod mor.

Nu sker hr en stor olycka, tnkte Judith. Hon fick genast klart fr
sig, att endera skulle mor eller far duka under. Endera skulle far
gnlla och jmra, s att de allesammans mste ut ur huset och vandra p
vgarna med tiggarpse. Eller ocks skulle mor hlla domedag med bok och
ris. Och far skulle aldrig mer drista sig till att gnlla.

Men mor hll icke domedag. Hon steg fram till bordet, dr Elin satt och
grt. Hon talade med henne s lgmlt, att barnen ingenting hrde. Far
stod alltjmt bakom drren. Kanske trodde han, att mor icke skulle
upptcka honom. Mor gick ngra slag av och an ver kksgolvet. Ibland
var hon far s nra som handen r lng. D tryckte han sig upp emot
vggen. Och mor tycktes verkligen icke se honom. Hon vred huvudet en
smula t sidan och talade sakta fr sig sjlv. Slutligen stannade hon
mitt framfr barnen, och det var som om hon frst nu hade ftt sikte p
dem. Hon strk Judith ver hjssan och sg henne in i gonen, ven de
andra barnen gav hon smekningar.

Och pltsligt sade hon alldeles hgt men p samma gng stilla och
lgmlt.

-- Kra mina barn, varen barmhrtiga.

Hon upprepade flera gnger:

-- Varen barmhrtiga!

Brita, som trodde, att hon nskade ett svar, sade:

-- Kra mor, vi ha givit efter vr frmga. Men kanske att far tog det
ifrn henne --

D steg far fram ur skamvrn, han smg sig p t bort till Elin och lade
mynten framfr henne. Han tog klderna och vgde dem obeslutsamt i
handen. Drp sade han:

-- Kra Gunhild, lt vga upp s mycket lrft, som klderna vga, och
giv t Elin. Inte vill jag hindra barnen.

Mor tillsade Marianne, att hon skulle vga upp lrftet. Vidare sade hon:

-- Barn, g nu frst bort till kra far, kyss honom p hand och tacka.

Alla barnen gingo i tur och ordning fram och kysste p hand. Far
upprepade mors ord:

-- Kra barn, varen barmhrtiga.

Hur mor kunnat segra utan domedag och ris, det frstod icke Judith. Men
hon trodde fr visst, att nu skulle det bliva annorlunda p
Hviskingeholm. Det skulle bli som en enda lng helg. Mor skulle lgga
bort kpparna och g som frr, rak och vacker. Far skulle icke gnlla.
Och Judith skulle dansa och sjunga.




                                 III.


Mitt i natten vaknar fru Gunhild. Hon stter sig upp. Mnen r i nedan
men det r dock tmligen ljust. De tjocka buktiga fnsterglasen lysa
blgrnt som stora lysmaskar.

Fru Gunhild undrar ver, att hon vaknat s hastigt och utan anledning.
Kanske har herr Abraham jmrat i smnen och vckt henne. Han sover vid
vggen mitt emot. Han snarkar icke, men det rosslar i hans strupe. Det
r ett ljud, som fru Gunhild vant sig vid.

Hon kan icke frst, varfr hon med ens blivit s klarvaken. Ingenting
har hon drmt, ingenting svrt hade hon i tankarna, nr hon gick till
sngs. Ingenting oroar henne. Sista tiden har varit lugn och lycklig.
Det r icke lngre s svrt med herr Abrahams girighet. Saktmodig och
tlmodig har fru Gunhild drivit sin vilja igenom. Till sist har hon
frmtt herr Abraham att skaffa sig en frvaltare, och nu sktes grden
s, att bde folk och f har utkomst och trevnad. Barnen g snyggt
kldda, och bde av mat och av gamla klder blir det ett och annat ver
fr landstrykare och fattighjon. Elin r ter i tjnst. Barnet har dtt,
men hon r glad som frr. Det r en skuld som betalts.

I gengld fr allt detta goda har herr Abraham njt sig med att lgga
beslag p fru Gunhilds smycken. Han har lagt dem i ett litet jrnskrin,
och skrinet str under hans sng. Det r ju mjligt att ngon tjuv kunde
smyga sig in och stjla skrinet. Drfr har han fastgjort ett snre vid
lset och knutit dess andra nda kring sin arm.

Fru Gunhild frstr nog, vem den fruktade tjuven r, och hon smler. Vad
skulle hon ocks gra med smycken? Hon r nu en gammal kvinna, utan
ffnga. Hon har fullgjort sitt arbete, hon r njd.

Men desto besynnerligare frefaller det henne, att hon skall vakna s
pltsligt mitt i natten. Hon lgger sig ned och blundar. Det r
omjligt. Hon kan inte somna, hon kan inte ens bli liggande.

S reser hon sig mdosamt upp ur sngen, hon tar sin kpp, vars doppsko
r kldd med en skinnputa. Det r kallt, och hon lnar herr Abrahams
slitna nattrock. Om han nu skulle vakna, s tror han visst, att trollen
tagit bde fru och nattrock.

Hviskingeholm har sina spken och verallt dr fru Gunhild gr fram,
passa de p, rassla med tyg, knacka i mblerna, knppa och sucka. Men
fru Gunhild har icke ont av spken. Hon knner det bara som ett svagt
hetsande obehag, och hon vnder ogrna ryggen t en ppen drr.

Hon stiger in i grna kammaren, dr Judith och Brita sova. De ligga i
syskonbdd och hlla varandra i hand. Judith har till och med lagt
Britas arm ver sitt brst. Hon r nog rdd fr spken. Sloge hon nu upp
gonen och finge se en krokig kring vid bdden, s bleve det skert
skrik.

Och nr allt kommer omkring, s r hon kanske ett spke, fru Gunhild.
Det finns kanske icke lngre rtt blod och varm anda i hennes kropp. Det
kan nog hnda att Gunhild Bourmaister varit dd i mnga herrans r. Och
den som nu vandrar i gngen r endast hennes vlnad, dmd att tjna
andra, drfr att hon i livet endast tjnade sig sjlv.

Fru Gunhild smler t sina ventyrliga spekulationer. Nu kan hon skert
g till vila, nu har hon sett var sak p sin plats. Barnen sova. Nu kan
hon skert somna.

Hon somnar verkligen. Efter en liten stund spritter hon upp. Hon ser av
mnljuset, att hon endast sovit en liten stund. Och nu r hon ter
klarvaken. Hon knner ingen oro. Ingen har ropat p henne. Hon kan icke
tnka sig, att ngon kr vn skulle kunna vara i nd, skulle kunna snda
henne en hlsning. Fru Gunhild har icke ngon kr vn. Och dessutom
knner hon sig varken beklmd eller rdd.

Det r som om det vore nyrsnatt, nyrsvaka. Det r, som om hon blott
vntade p tolvslaget.

Men inte r det nyrsnatt, och klockan har fr lnge sedan slagit tolv.
S blir hon sittande vaken, utan att vnta. Mnen gr bort och de
lysande fnsterglasen slockna.

Nsta natt sker detsamma, nsta natt detsamma. Det r vl det, att jag
brjar bli gammal, tnker hon. Jag fr tacka Gud, att det varken r oro
eller nger eller kroppsliga plgor som hlla mig vaken.

Fr att timmarna icke skola g s lngsamt, brjar hon sticka. Likavl
som stackars Brita kan hon vl sticka i mrkret. Men frsta natten, hon
stickar, vaknar herr Abraham.

-- Jag har nog mrkt, sger herr Abraham, att kra Gunhild har svrt med
smnen nu fr tiden. r det kanske ngot som Gunhild srjer ver? S sg
det hellre --

Nej, hon srjer icke, och fr att icke lngre oroa herr Abraham, lgger
hon ifrn sig arbetet och kryper ned under tcket. Somna kan hon i alla
fall icke. Nu bli ntterna lnga, nr hon icke trs rra p sig. Herr
Abraham vaknar av minsta buller. Kanske tror han, att hon ligger dr och
funderar p sina smycken.

Men det r inte det, som hller henne vaken. Ngonting r det, men icke
smyckena. Herr Abraham frgar flera gnger: varfr sover inte Gunhild?
Vad tnker Gunhild p? Ngonting mste det ju vara.

Ja, ngonting mste det vara.

Kanske har hon likvl ngonting att ngra? Och nu hller Gud henne vaken
fr att hon skall besinna sig. Om dagen r det s liten tid fr tankar.
Arbetet vxer eller ocks ha hennes krafter frminskats. Smnlsheten
gr vl sitt till. Huset har blivit s stort. Hon hinner icke. P r och
dag har hon icke satt sin fot i parken. Sndagen tar barnen, hon hinner
icke tnka.

Men nu har hon ntterna.

Herr Abraham vaknar vid att ngon str ttt intill hans huvudgrd.
Genast trevar han under sngen, skrinet r p sin plats. Herr Abraham
makar sig int vggen och fru Gunhild stter sig p sngkanten. Det r
alldeles mrkt, men han hr, att hon vrider hnderna och stryker upp och
ned ver linnet.

-- Gr nu inte s med hnderna, sger herr Abraham. Vad r det som oroar
Gunhild?

Hon brjar viska, herr Abraham stter sig upp fr att hra bttre.
Slutligen sger han:

-- Kra Gunhild, kra Gunhild, vad r nu detta? Du har alltid varit en
god och trogen maka. Det sger jag infr Gud, och vem kan d sga annat?

Alltjmt viskar hon. Han verrstar henne och sger:

-- Kan vl hnda, att Gunhild varit en smula slsaktig bde i stort och
smtt. Det har hennes goda hjrta vllat, och det vill jag grna
frlta.

Hon sger:

-- Om nu barnen f veta det, om nu barnen f veta det --

Herr Abraham:

-- Inte skall jag bertta om Gunhilds fantasier. Det kan hon veta. Jag
har varit en gammal skrpuk i all min dar, och Gunhild kan vl haft skl
att nska sig bttre. S vacker och fin, som kra Gunhild var och med
ett livligt sinne. Jag fr vl tacka Gud, att kra Gunhild icke gjort
mig strre ofrrtt --

Fru Gunhild reser sig och brjar vandra i mrkret. Hon har icke lngre
behov av kppen. Hon gr som frr. Pltsligt stannar hon och sger:

-- Hur skall det bli? Hur skall det bli?

Men herr Abraham vill alls icke oroa sig. Nu r fru Gunhild gammal och
sinnet blir vl lugnt och kallt med ren. Stod hon frestelsen emot i sin
ungdom, s behver hon vl icke oroa sig p gamla dagar.

-- Men han r ju hr, sger Gunhild. Inte hjlper det, att Lilja sger
nej. Han har alltid varit hr. r ut och r in har jag vaktat mig. Men
nu gitter jag inte. Se nu kan jag inte sova lngre. Var natt vcker han
mig. Men han smyger sig genast bort. Han vet nog, att jag skall vara
riktigt trtt, innan han fr bukt med mig.

-- Ack det r ju bara griller, suckar herr Abraham. G nu vackert och
lgg sig, s skall jag lsa Fader Vr --

Han stter sig upp och lser med hg rst. En gng till, ber fru
Gunhild. Hon har svept tcket ikring sig, men sitter och skakar och
huttrar. En gng till! Herr Abraham lser.

Om dagen kommer Brita till henne. Hon brukar eljest icke lmna sin
kammare, dr solen skiner. Men nu kommer hon och stter sig bredvid mor
och stryker och kysser hennes hnder. Den tanklsa Judith kommer
sjlvmant till henne fr att lsa hgt ur Werldsens Ffngligheetz
Fracht. Lill-Abraham stryker inom drren, bugar frlget och frgar
efter kra mors befinnande. Marianne ger henne att smaka av baket.

Kanske att det alltsammans r feberyrsel, tnker fru Gunhild. Frossan
har kanske kommit tillbaka svrare n frr, och barnen frst, att jag
snart skall d. Till och med Elin i kket hller sig tyst och flickorna
g p t i gngen. Det r tydligt, att hon snart skall d. Om hon nu
bara kan hlla tand fr tunga och ingenting yppa i yrseln. S att barnen
f hra --

Hon sger till herr Abraham:

-- Nr jag blir liggande, s ska inte Lilja slppa in barnen. Med mindre
n att jag r fullt redig. S lnge jag r redig, ska de nog ingenting
frmrka --

-- Se det! ler herr Abraham. Se det, kra mor, att det bara var
feberyrsel, som satte t.

Om julen trodde hon, att stunden var kommen. Vakntterna hade gjort
henne mager, hon tyckte sig ter se den dr stela besynnerliga mnniskan
med styva frklden och ringande nycklar, se henne ligga naken och
utmrglad under ett lakan.

Hon gjorde sig i ordning, stdd p Mariannes arm vandrade hon genom
huset och stllde med stort och smtt. Hon ordnade ven fr Brita och
Judith.

Men julen gick frbi, nyr, fastlag och psk. I maj fingo lindarna lv.
Fru Gunhild gick ut p trappan och sg ned mot parken. Nr herr Abraham
bad henne stiga in, vnde hon sig hftigt emot honom.

-- Har jag inte sktt ditt hus? Har jag inte arbetat fr dig i trettio
r? Vad vill du nu? Ska jag inte ens f se p lindarna?

Hon lg vaken hela natten. Frst i dagbrckningen steg hon upp, kastade
ver sig herr Abrahams nattrock och gick ut. Marken var fuktig och kylde
hennes nakna ftter. D blev hon rdd fr kylan och ville vnda om. Men
han stod ttt bakom henne. Hon kunde icke vnda. Till och med att han
skt p henne. Hon gick ver gruset ned i parken. Det var s underbart
nytt allting. Stammarna glnste fuktigt svarta, savstinna. Hon mste ta
p dem. Hon mste pillra s smtt p de rynkiga sm lven, slta ut dem
mellan fingrarna. Dr stod en asp och skakade ver hela kroppen. Det
frundrade fru Gunhild. Men han, som stod bakom, berttade att det nnu
var tidig vr och kallt. Och aspen r s frusen. D tyckte hon synd om
aspen och hngde ver honom herr Abrahams nattrock. Drigenom blev hon
ocks lttare till sinnes och ville dansa. Men han pekade p grset, som
hon trampade ned. Hon slog armarna kring hans hals och gick s ltt ver
grset, att inte ett str bjdes. Men vl kittlade de hennes ftter, de
sklmarna.

Och de vandrade lnge och vida, stannade, sgo, rrde vid allt och voro
mycket lyckliga och tanklst glada som barn.

I skogsbrynet mtte de en karl. Bakom tallen stod nnu en. Och ett litet
stycke lngre bort bakom enrset gmde sig mnga. Det var grdsfolket.
Gunhild tnkte, att det nu var tid att springa. Men det ville han icke.
Det skulle se galet ut. Folk kunde tro, att hon var sjuk, och genast
skulle de kasta sig ver henne. Drfr gick hon lugnt framt. Han
lmnade henne, det var bst hon var ensam. Hon redde sig bst ensam. Hon
gick rakt p karlen och han vek t sidan. De gmde sig alla bakom trd.
De vgade icke komma under hennes gon.

Hon gick vl mnga mil och ingen vgade rra henne. Hon gick vl s
lngt som till mnen. nda till dess, att den rven Lilja blev henne fr
slug. Han tog henne s vackert under armen, och hon kunde alls inte tro,
att det var Lilja. Men nr hon kom i alln frstod hon, att Lilja lurat
henne. D brjade hon skrika:

-- Tar du mina smycken, du girigbuk? Tar du mina gon, du girigbuk? Tar
du min salighet, du girigbuk?

Drmed fortsatte hon hela alln uppfr och knde en stor lttnad vid att
f skrika. Men nr hon kommit upp p grdsplanen, sg hon Lill-Abraham
och Marianne. Nu tiger jag, tnkte hon, nu mste jag tiga. Jag r vl
inte mnniska att skmma ut mig infr mina egna barn. Vad ska de tnka
om mig?

Hon gjorde vld p sin mun, hon hll armen fr. Det hjlpte icke. Hon
var maktls. Den dr mnniskan, som hon vaktat s mnga lnga r, nu
hade hon sluppit ls. Det var hon som skrek.

Och hon skrek nnu i frstugan och trappan. Men i alla fall skulle hon
vl tystna, nr hon gick frbi Britas drr. Dr stod den blinda i
drrppningen. Nu skulle hon vl visa, att hon var en kristen mnniska.
Hon kunde vl inte plga livet ur sitt blinda barn.

Och verkligen gick det lyckligt. Ty just som hon kom uppfr trappan
mtte hon Judith. Herr Abraham gjorde ett tecken, att Judith skulle g
t sidan, och flickan tryckte sig upp mot vggen. Det var som frr, nr
hon hade dansat och mor kom p gngen. Och nu fick hon ntligen makt med
sin mun och sade:

-- Du! Du har vackra gon, du!

Hon sade det alldeles lugnt och naturligt. Kanske endast lite fr
hgljutt. Och strax drp brast hon i skratt och mste ter trycka armen
mot munnen.

Herr Abraham frde henne uppfr trappan in i tornkammaren. Han skruvade
igen fnsterluckorna och Lill-Abraham satte en jrnsl fr drren. S
mtte de vl vara beltna.

Och fru Gunhild knde det som vila efter stora, rslnga anstrngningar.
Nu behvde hon icke lngre rdas fr vnnen, som ville locka henne ut p
all vrldens krokiga vgar. Nu behvde de alls icke tvista, de tv.
Drren var stngd.




                                 IV.


Till slut var det endast Brita, som hrde ljudet av mors steg, nr hon
vandrade av och an i tornkammaren. Det hrdes i grna rummet men nnu
tydligare i gngen. Det var likt det jmna dunkandet i ett stort urverk.
Det kunde ocks frliknas vid ett hjrtas slag. Mitt p dagen blev det
ojmnt och upphrde, fr att ter begynna strax efter solnedgngen.

Ibland kom herr Abraham in till Brita fr att trsta. Men han fick icke
sagt mnga ord, frrn den blinda krp bakom sngen och gmde sig. S
lnge far hll mor innestngd, ville hon icke tala med honom. Alla hade
de svikit mor. Marianne och Lill-Abraham hade gtt ver p fars sida. Om
mor ltsades de ingenting veta. Aldrig smgo de sig uppfr torntrappan,
aldrig lyssnade de utanfr drren, aldrig gjorde de ett frsk att rubba
jrnsln.

Och Judith dansade och sjng.

Men slutligen lyckades Brita vertala Judith. En dag, nr far och bror
rott ver Vassviken, sprang Judith ned i sljdboden efter fil och
hammare. Hon rusade uppfr spiraltrappan och utan att f fram ett ord
rckte hon verktygen t Brita. Den blinda underskte dem med hnderna.
De gingo bort till torntrappan och ppnade drren. Men kommen mitt i
trappan greps Brita av sklva och mtte stta sig.

Judith fortsatte ensam. Hon stod framfr drren, med vnster hand tog
hon jrnet och brjade fila. Gng p gng slant filen ur skran. Hon
stdde skaftet mot brstet och filade uppifrn och ned. Knogarna bldde,
brstlappen flckades. Hon hrde Brita skrika i trappan. D tog hon till
hammaren och brjade sl av alla krafter. Bst hon slog, gick hammaren
av skaftet. Brita kom uppfr trappan. Och bakom henne herr Abraham.

Far tog hammaren och satte den ter p skaftet. Han granskade bekymrad
filen och stngen.

-- Kra barn, jag frstr, att ni vill komma in till mor. Men inte gr
det an att frstra lset.

Han tog fram den lilla hnglsnyckeln och den stora nyckeln till drren,
lyfte av bommen och ppnade. Han skt Judith framfr sig, tog Brita
kring livet och lyfte henne ver trskeln.

-- Dr sitter kra mor, sade han och pekade in i halvmrkret. Judith
blev stende. Brita brjade treva sig framt, men Judith grep henne
hastigt i klnningen.

-- Det r inte mor, viskade hon.

-- Jo, sade herr Abraham. Det r nog kra mor. Fast hon har frndrats.
Mor har blivit gammal.

Han gick bort och ppnade fnsterluckan.

Fru Gunhild frblev orrlig, hon sg varken p herr Abraham eller p
barnen. Hon hll huvudet vridet t hger, gonen rrde sig och lpparna
rrde sig.

-- Ja, ja, sade herr Abraham och torkade pannan med rockrmen. Hr kan
kra Gunhild se Brita och lilla Judith. De vill veta, hur mor har det.

Han fuktade lpparna med tungspetsen och fortsatte:

-- Barnen ha visst ftt fr sig, att mor grna skulle vilja g ut, men
att jag hindrar. r det s? -- Ja, vi ska frga, s att kra mor vill
svara. S hr ska vi frga: Nr vill kra mor g ut?

Fru Gunhild svarade:

-- Nr han kommer.

-- Nr han kommer, upprepade herr Abraham. Nu ska vi frga s hr: Vet
jag, eller vet barnen vem han r? Eller nr han skall komma?

Fru Gunhild fllde gonlocken till hlften och smlog:

-- Det vet inte du.

Nu brjade Brita ter treva sig fram, men fr varje steg makade sig fru
Gunhild lngre in t vggen. Brita hrde, hur kldet rasslade mot muren.
Hon stannade.

-- Jag r mors blinda flicka. Kanske att mor vill sga mig ngot? Eller
kanske att mor vill klappa mig?

Med en snabb rrelse vred fru Gunhild huvudet frn hger till vnster,
int vggen. Hon sade:

-- Jag minns inga blinda.

-- Kra barn, sade herr Abraham, lt oss nu lmna mor i fred.

Han slog ter armen kring Britas liv och skjutande Judith framfr sig
lmnade han tornkammaren. -- --

Fru Gunhild visste vl, att drren var stngd med regel och bom. Men det
bekymrade henne icke. En dag skulle han komma, och han hade nog medel
att sprnga en drr. Under tiden vntade hon lugnt och blev slutligen s
bekvm, att hon knappt gitte resa sig ur stolen. Om natten vandrade hon,
drfr att hon mste vandra.

Varje morgon kom Elin med mat, ppnade fnsterluckan och stdade rummet.
Fru Gunhild talade med henne. Hon frgade aldrig efter barnen, men hon
frgade efter skrden, efter korna, efter lin och ull, vv och garn.
Ibland klagade Elin ver herr Abraham. Nu var han vrre n ngonsin, det
var knappt att tjnarna kunde hrda ut. Fru Gunhild rynkade pannan och
skakade p huvudet.

-- Jag skulle kanske ha stannat lite lngre, sade hon. Det var ju inte
s brtt.

Elin fr sin del trodde, att fru Gunhild ganska vl skulle kunna skta
hushllet. Sjukare var hon icke. Bara att hon sluppe se sina barn,
tydligen var hon rdd fr barnen. Det behvdes bara att Brita eller
Judith stod bakom drren, fr att hon skulle krypa lngst in i
fnstersmygen och vnda ansiktet mot vggen.

Eljest var hon s frnuftig, att hon kunde lsa i bok. De sm
kopparsticken anvnde hon som spelkort och lade patience efter
obegripliga regler. De sju Dygderna bytte ofta valr, men stndigt stack
Visheten ver de andra, varande den frnmsta bland dygder.

S pass klok var fru Gunhild.

Och nr general Bourmaister -- kusin Albrecht -- kom p besk, knde hon
genast igen honom och rckte fram hand. Kusin Albrecht var hetsig till
humret och stark i rsten. Han bannade herr Abraham fr hans snlhets
skull och befallde honom att bra kistan med smyckena upp i
tornkammaren. Han knuffade kusin Gunhild i sidan och frgade:

-- Det r vl nd trevligare fr ett litet fruntimmer att ha sina
smycken hos sig?

-- Ja, du! sade fru Gunhild och skrattade. Frn den stunden anvnde hon
mycken tid till att pryda sig. Det beredde henne en stor frjd. Men hon
hade delvis glmt, hur man anvnder smycken. Drfr kunde det hnda, att
hon satte en brosch i hret, knt en halskedja kring midjan, fste en
kam i brstlappen eller behngde klnningsfllen med rhngen. Fr andra
mnniskor kunde det ju se besynnerligt ut. Men hon knde hans smak, och
det var fr honom ensam, hon smyckade sig.

Och barnen fingo icke se henne.

-- -- --

Var hon en dag riktigt dristig och ofrsagd, stllde hon sig i fnstret
fr att se p Judith. Kastade Judith en blick uppt tornfnstret, drog
hon sig hastigt tillbaka. Men det hnde s sllan. Judith hade ftt en
lekkamrat. Hon var vl femton r nu, eller sexton.

Nr generalen beskte Hviskingeholm hade han frt med sig sin yngste
son, sin Benjamin, Henrik Bourmaister, nyligen bortkrd frn
kadettskolan fr sju gnger sjuttio synders skull. Herr Abraham var icke
glad t besket, som skulle rcka frn psk till jul. Men generalen
domderade och svor och tog slutligen till plnboken fr att betala i
frskott. Det bevekte. Och slunda blev Henrik Bourmaister Judith Liljas
lekkamrat. Men fr fru Gunhild skulle detta f en ovntad betydelse.

Knappt hade Henrik Bourmaister varit tv mnader p Hviskingeholm,
frrn han vertalat kusin Judith att flja honom till frmmande lnder.
Eller ocks var det Judith som vertalat kusin Henrik -- det r ovisst
vilketdera. Det gllde att passa en dag, d herr Abraham farit till
staden fr att slja smr och hudar. Vanligen gav han sig i vg vid
tretiden p morgonen och tervnde till aftonvarden. Under tiden skulle
Henrik och Judith taga de snabbaste hstarna och fre kvllen skulle de
vara lngt utom rckhll.

Brita blev genast invigd i planen och hll den fr god. Sjlv var hon
blind och kunde grna sitta i grna kammaren p Hviskingeholm. Men med
Judith var det en annan sak. Var icke Judith lik mor? Hade hon icke ftt
mors livliga sinne? Drjde hon lnge i hemmet, skulle vl far gra henne
frryckt med sitt eviga gnll. Och nr far slutade, skulle Lill-Abraham
taga vid. Till slut skulle vl Judith sprras inne i kammaren liksom
mor, och Brita skulle stndigt hra samma ljud av steg, gagnlsa steg.
S var det bttre, att hon red med kusin Henrik till frmmande land.

Om mor visste, s tnkte hon skert som Brita. Och hlle det icke heller
fr ortt att taga strumpkassan och giva t Judith.

Midsommarafton som var en fredag, skulle det ske.

Brita kunde nstan tro, att mor i alla fall anade ngot. Ju nrmare den
dagen kom, desto snabbare och oroligare ljdo hennes steg. Icke ens om
dagen hll hon sig stilla. Kanske att Elin, den lsmynta snrtan,
sladdrat bredvid mun. Elin hade ocks ftt del av hemligheten. Det var
hon, som ndrade kusin Henriks helgdagsdrkt, s att den skulle passa
Judith. Judith skulle resa som en frnm ung herre, och Henrik skulle
vara hans ridknekt.

-- S lter du bli att pussa mig, sade Judith. Aldrig sg man vl en
ridknekt pussa sin herre.

Kvllen fre midsommarafton gick Brita in i fars kammare och tog hundra
riksdaler ur skpet. Det hade hon vl frtjnt p alla sina strumpor.
Och dessutom skulle hon ju stndigt sticka strumpor, som far finge slja
--

Klockan fyra p morgonen kte herr Abraham bort frn grden. Genast steg
Judith upp och kldde sig. Byxorna voro snva, livrocken lng och vid
med sammetsuppslag, vsten guldstickad.

Brita klippte hennes hr.

Nr hon tog farvl, stack hon mors nycklar in under Britas huvudkudde.
Den blinda hrde dem skramla, hon viskade:

-- Kanske att Judith skulle ta farvl av mor frst --

Judith hrde henne icke eller tnkte icke p, vad hon sade. Hon sprang
genom gngen och nedfr vindeltrappan. Hon hrde, hur hstarna skrapade
i grset under lindarna.

I detsamma kom hon att tnka p, att Brita hade sagt henne ngot om mor.
Det oroade henne. Hon tnkte: jag springer upp och frgar Brita. Det tar
ett gonblick.

Nr hon kom i gngen, hrde hon Brita snyfta.

-- Varfr grter Brita? skrek hon. Och genast tog ekot hennes ord och
kastade frn vgg till vgg.

Brita satte sig upp i sngen.

-- Skall jag inte grta, nr syster vill fara sin vg utan att taga
farvl av mor.

Judith blygdes ver sin glmska.

Hon undrade, om hon borde g rakt fram till mor, kyssa henne p kinderna
och genast vnda om? Eller om hon skulle sga ngot? Mor skulle
ingenting frst, och det tog alltid sin tid. Kanske mor sov, d borde
hon icke vcka henne. Eller kanske att hon talade med sin vn, eller
lekte med smyckena, d borde hon icke stra henne.

Nr hon lyfte av jrnet, hrde hon, att mor brjade springa omkring i
kammaren. Hon vred om stora nyckeln och glntade frsiktigt p drren.
Det var skumt i kammaren, hon sg ingenting. Men pltsligt stack mors
hand ut genom drrglntan. Judith blev mycket frskrckt och ofrivilligt
sttte hon till drren. Mor skrek till. Judith slog upp drren p vid
gavel och tog mor i famn.

-- Kra hjrtanes, lilla mor, klagade hon, att jag skulle gra dig illa
just nu!

Fru Gunhild skt henne varligt ifrn sig.

-- S s, sade hon. Jag kommer ju, jag kommer ju. Jag r strax frdig.

Hon sprang bort till fnstersmygen, till skrinet. Hon krafsade ihop
smyckena och hngde dem p sig, var hon bst kunde. Judith gick fram
emot henne fr att nnu en gng taga henne i famn.

D hnde det, att fru Gunhild fr frsta gngen p mnga r icke vnde
bort sitt huvud utan sg dottern rakt i gonen.

-- Ja, ja, sade hon, nu skall du icke behva vnta lngre. Nu r jag
frdig.

Hon gick mot drren. Judith stllde sig framfr henne.

-- Knner icke mor igen mig? Det r vl fr kldernas skull?

Fru Gunhild log emot henne.

-- Jo, kre, jag knner dig nog. Kom nu, kom nu. Herr Abraham reste till
staden. Knner du Lilja, kre vn? Kom nu och g vid min sida. Du har
vackra gon, kra min vn. Jag har ju vntat p dig, kan tnka. Kom nu.

Judith frstod, att mor icke knde igen henne. Hindrade hon henne med
vld frn att lmna kammaren, skulle hon kanske skrika och vcka hela
huset. Judith sprang drfr in i fnstersmygen och ropade att mor glmt
sina vackraste smycken. Fru Gunhild tvrstannade. Hon brjade treva ver
klderna och hret. Slutligen vred hon huvudet t sidan och skrattade
till:

-- Kom nu. Ngot skall vl Lilja ha. Kom nu.

Hon lyfte sina kjolar och steg ver trskeln. Judith rusade frbi henne
ned i gngen in i grna kammaren.

-- Mor kommer! skrek hon. Mor kommer!

Brita sttte henne ifrn sig.

-- Vad r det nu, du sger?

-- Mor kommer. Hon tror att jag r han, som hon vntar. Mor kommer i
trappan.

D brjade den blinda sklva i hela kroppen.

-- Hjlp mig, syster, fr guds skull hjlp mig! Hjlp mig ut i gngen.
Aldrig mer fr jag hra mors steg i gngen.

Hon tumlade ur sngen. Judith mtte stdja henne under armbgarna. De
gingo ut i gngen och stllde sig upp mot vggen. De hrde att kra mor
gick i torntrappan. Hon stannade ett gonblick p varje steg. Slutligen
kom hon till synes. Hon sg sig icke omkring, hon gick gngen framver
bort mot vindeltrappan.

-- Gud hjlpe oss, nu stiger hon nedfr trappan!

Brita sade:

-- Vill du inte unna mor att vara fri en enda dag? I r har hon suttit
druppe och i r skall hon sitta dr. Vill du inte unna henne en enda
dag? G nu vid hennes sida och gr som hon befaller.

Judith snyftade till:

-- Nu gr Brita mig olycklig fr allan tid.

Brita sade:

-- Kra syster, var barmhrtig mot mor.

Judith gick d efter mor och sllade sig till henne. Mor viskade i
Judiths ra. Och de gingo arm i arm in under lindarna.

Nr Henrik Bourmaister sg dem komma, slog han hsten p lnden och
skrek:

-- Nu r djvulen ls! Skall jag rida med moster p sadelknappen?

Judith tecknade, att han skulle vara tyst. Men Henrik fortsatte att
svrja. Han drog i tyglarna, s att hsten stegrade och gnggade. Fru
Gunhild viskade i Judiths ra.

-- Mor vill ka hrifrn, sade Judith. Kra Henrik, spnn fr kareten
och lt oss ka.

Henrik ledde hstarna mot stallet, han vnde sig om och sade:

-- Jag skall spnna fr kareten. Men sen r det jag, som rider i
sporrstrck hrifrn.

-- Kusin har sin vilje.

Men nr Henrik gtt in i stallet, brast Judith i grt. Och fru Gunhild
frgade:

-- Varfr grter kra min vn? Nu fr vnnen sin vilje, jag fljer honom
s lngt det n br. Kra min vn har vackra gon. Kom nu.

Henrik krde fram med kareten och fru Gunhild steg upp. Henrik frgade,
vem som skulle kra, och Judith svarade:

-- Det finns nog inte drng p grden, som vgar kra fr mor. Jag fr
vl klttra upp p bocken, jag.

Henrik skt henne t sidan och klttrade upp p bocken. Judith bad
honom, att han mtte g sina egna renden och icke gra sig olycklig fr
deras skull. Men Henrik klatschade med piskan och bjd henne att taga
plats bredvid mor. Nr allt var frdigt, vnde han sig mot Judith och
frgade:

-- Vet ocks kra kusin, vad hon gr? Har kusin tnkt efter en smula?
Fr moster r det hr ett phitt, fr oss kunde det ha varit ngot
annat.

Hrp visste Judith ingenting att svara. Och sedan Henrik drjt ngra
gonblick, klatschade han nyo med piskan. Brita hade hunnit utfr
trappan, ut p grden. Hon stod i solen och vinkade med bda hnderna.
Hjulrasslet hrde hon, men visste icke rtt, var vagnen for fram. Drfr
viftade hon n t det ena hllet n t det andra. -- --

Liljornas gamla karet, fjderls, med ntt lackering, glappande drrar,
skallrande sprckta fnster skramlar vgen framt. I samma vagn for
Gunhild Bourmaister, tjugurig, till Hviskingeholm.

Nu r hon lycklig och hon vill grna, att goda mnniskor skola se henne.
Nr hon mter ngon, sticker hon ut huvudet och nickar eller hlsar
vnligt med handen. Och mnniskorna stanna och kunna icke taga sina gon
ifrn henne.

En och annan ropar ngot eller slr ihop hnderna eller slr sig p
knna. Som man gr nr ett brudflje drar fram.

De ka en mil och tv mil, det gr i raskaste trav. Krvnnen r blek.
Men fru Gunhild r alls icke trtt.

Vid Lillhammars kyrka mste hstarna rasta. Dr hller en gammal bonde
med sin krra. Smrbyttor och hudar har han i vagnen. Han skall ka till
staden fr att slja. Kan tnka, att det var fint fr honom att komma i
flje med bruden.

Fru Gunhild r icke riktigt njd med att ha bondkrran skramlande bakom
sig. Men det r en smsak. Bara kusken ville kra fortare. De stampa och
stampa p samma plats. Drborta glittrar Vassviken. Det r naturligtvis
en annan sj. Men den glittrar som Vassviken.

Fru Gunhild skriker till.

Kareten har stannat framfr Hviskingeholms breda trappa. Dr str
Lill-Abraham, dr str Marianne, dr str Brita. Och herr Abraham sjlv
ppnar vagnsdrren. Fru Gunhild kastar sig ver sin vn och ber honom
hjlpa. Skall hon nu sprras inne till evig tid?

D hr hon vnnen viska: Mor kra -- mor kra --

Med ens blir hon lugn och sansad. Hon har ju barnen ikring sig. Hon r
vl inte mnniska att skmma ut sig infr sina egna barn. Och fr att
visa dem, att hon alls icke r s tokig, vnder hon sig till sin
spenslige kavaljer och sger med ett kort skratt:

-- Nog vet vl jag, att du r Judith Lilja.

Hon fljer herr Abraham upp i tornkammaren. Drren stnges. Dagarna ro
varann lika, ntterna ro varann lika. S till vida har fru Gunhild
Bourmaister redan intrtt i evigheten.




                          DANSEN P FRTJRN




                                  I.


Kroken heter en sj, som ligger inom Raslinge, Hulinge och Stora Hammars
socknar. Den strcker sig frn Frtjrns hll i norr till Falla forsar i
sder. Mellan Frtjrn och Raslinge r sjn smal och grund med vassrika
strnder och ett yvigt sjgrs, som endast lmnar en trng rnna ppen
fr btarna. P vstra stranden ligga Stenbybndernas grdar,
Storgrden, Lillgrden och Mellangrden, som ocks kallas Lostra. P
norra stranden ligger Frtjrn och p den vstra Frsevi, en utgrd
under Bourmaistrarnas Hilleborn. Kring Raslinge klint gr sjn en vid
bge. Dr lyser en vit kyrka ut ver bukten, och dr r vattnet djupast
och mrkast. P klintens sydsluttning ligger Herrlestorp, slkten
Schagers stamgods. Sjn svnger nu t vster och nr, smalnande mellan
hga strnder, berget Vesslan. Bakom Vesslan ligger Hoby, bergmstare
Rygells grd. Frn berget studsar sjn tillbaka mot sydost. Hr gr en
strm med stndigt oroliga sm vgor och virvlar, ett stndigt sorlande
glitter nda fram till Bnga. ter flyter sjn ut i en vid bukt,
stillsam med lga, odlade strnder; svnger varligt kring lvtrdsuddar
och riktar sin spets mot sder, mot Falla. Det r Kroken, en ganska djup
sj med strnder av granit mellan Raslinge och Vesslan med hga gr
hllar, som hr och var ppnas i gulrda, skimrande skrevor, med mrka
skogar av gran och tall, med bjrkar vid Frtjrn, ekar, lindar och
lnnar vid Vassbro, med de prktigaste krar vid Bnga, med gruvor vid
Hoby, svarta smedjor vid Falla.

P Kroken frdades mamsell Malin Hamrin, nr hon om lrdagskvllarna for
till dansgille. Hon var d om dags den, som dansade mest i Raslinge, och
aldrig behvde hon sakna tillflle eller kavaljerer. Det dansades p
Herrlestorp, det dansades p Falla, det dansades vid pingst och Johannes
och skrdefest p Stenby backe. Men p Bnga dansade fnrik Billman var
dag i veckan, s snart ett kjoltyg fanns att tillg, och dansade med
mycken kraft och hurtighet. Mamsell Hamrin rodde helst till Bnga.
Grden var ett ungkarlsnste med dligt rykte, och kra far Hamrin sg
ogrna, att hon tog den vgen. Kra far var eljest en beskedlig karl,
som gav dottern all tnkbar frihet. Hon brukade den s lnge och
grundligt, att det till sist blev skvaller och ledsamma ord i lnndom.

D kom Rygell frn Hoby och tog henne till sig. Han ville lra henne att
arbeta. Fin smnad rknade han inte fr arbete. Han gjorde henne till
fru p Hoby, som d var hans enda grd och ett skrpigt och frfallet
nste. Hon fick bara tv pigor, som tillika skulle mjlka korna och
klippa fren, hon fick inte ett enda dagsverke av drngarna varken i
kkstrdgrden eller parken. Hon skulle arbeta. Och hon arbetade. Men om
helgdagskvllarna rodde hon ver till Bnga eller till Falla eller gick
till fots hela den lnga vgen till Hilleborn, dr det ocks dansades.
Det kunde Rygell inte lida. Hon dansade bort sina krafter och hennes
krafter voro hans, s sant som maten var hans, som hon t. Han knappade
in p maten, lilla frun fick svlta. Fr skams skull kunde hon inte
glupa p bjudningarna, och hemma fick hon litet. Frn dansen lt hon
icke omvnda sig utan arbetade, dansade och svalt. Till slut blev hon
liten och ltt, s att fnriken svngde henne, som man svnger en
fjdervippa. En midsommarnatt dansade hon tolv timmar i strck p Bnga.
D brt blodet fram ur lungorna, kavaljeren blev rd och damen vit. Hon
dog under linden p Bnga. Dr leker vl sjlen n, nr linden blommar.

Bergmstare Rygell rodde sjlv ver och hmtade kroppen. Han rodde s
taktfast och lugnt att alla mnniskor frvnade sig, ty p den tiden var
han inte s knd i Raslinge. Han begravde hustrun i Hulinge och trivdes
sedan illa i den socknen. D kpte han Frtjrn, som ligger avvga, en
halvmil frn stora landsvgen och ungefr lika lngt frn Raslinge
kyrka. Ensamheten passade honom bst, han var en hart nr otrstlig
nkeman, fast sorgen kom litet till synes.

P Frtjrn uppfrde han en manbyggnad av sten i tv vningar, putsad,
med stor stentrappa och med sandstensornament kring drrar och fnster.
Inredningen blev drefter, ganska frikostigt tilltagen. Han gav stllet
i morgongva t sin andra hustru, en prstdotter frn Stora Hammar. Hon
var tjugu r yngre n bergmstaren, och han nskade att den ensliga
grden skulle bliva hennes nkeste. Han gnade mycken omsorg t
trdgrden, grdade den med dubbla hckar och diken, djupa som gravar.
Han satte galler fr bottenvningens fnster, infrskrev frn Danmark
tvenne jttestora doggar med svarta, hiskliga gap och satte en engd,
besvrligt ful karl till rttare. Rygell hade sjlv frlorat vnstra
gat och ansgs i vrigt vara ovanligt ful.

Frtjrn gde likvl sina behag. Trdgrden hade full sdersol och var
srdeles rik p rosor. Rummen voro lagom stora, ngot mrka, mblerade
med de vackra Battwhylska mbler, som rddades vid stora branden p
Falla anno 42. Fru bergmstarinnan fann sitt nje i att hlla dessa
mbler fria frn damm och mal. Hon fdde dessutom sin man tre barn, en
gosse och tv flickor, vilka av ngon anledning sndes till slktingar
fr att uppfostras. Huruvida hon hyste ngon bjelse fr dans r oknt.
Fr resten dansade man inte lngre s flitigt kring Kroken.
Stenbybnderna skrdade numera fr Rygells rkning och funno ingen
anledning att dansa. P Frsevi satt mamsell Hamrins bror Karl som
arrendator under sin svger. P Herrlestorp vankade gamla nden Schager
av och an, vred sina hnder och rknade skulderna p fingrarna utan att
de drfr blevo frre eller lttare att glda. P Falla var allting
slut. Gamle greven och grevinnan bodde som inhyseshjon i bottenvningen,
som frut varit ekonomivning, och unge greven tjnstgjorde som
bruksbokhllare. Bnga var vl nnu i Billmans go, men skulderna vxte
oavltligt.

Kommerserdet Bourmaister kallade bergmstaren till Hilleborn. Dr steg
ingen in utan att frst ha skrapat smutsen av ftterna. Men nr
bergmstaren sg de dyrbara mattor, som tckte golvet redan i frstugan,
njde han sig icke med att skrapa utan drog av stvlarna och lmnade dem
p trappan. Det roade kommerserdet. Han hll sig emellertid allvarsam
och gick rakt p sak.

-- Min bste Rygell, sade han och hjde sig ngot p tspetsarna,
Billman lr ska sitta trngt p Bnga. Vaba? Och nu frljudes det, att
min bste herre skulle vilja fiska i grumligt vatten. Lyd mitt rd och
lt bli. Min bste herre har grvt gropar frr, sgs det. Namnet brjar
bli beryktat. Det r inte riktigt honnett, och vcker till sist ont
blod.

Hrtill svarade Rygell:

-- Seden tar man sig i ungdomen, herr kommerserd. Nr jag gick i
latinskolan, hade jag ingen matsck. D satte jag mig bredvid dem, som
hade. Och vad som fll ur deras psar, och vad de ratade, det tog jag
och mttade mig. Sen dess har jag fr vana att taga upp, vad andra
tappa. Men vill kommerserdet satsa ngot p Bnga, s tr vl Billman
hlla sig kvar ett r eller tv.

Kommerserdet visste inte, hur han fort nog skulle bli av med
bergmstaren. Gubben tassade i strumplsten ur rum i rum, som om han
inte funnit vgen ut. Och det tycktes kommerserdet, att han med sitt
enda ga upptckte s mnga dolda sprickor och hemliga skavanker i all
hrligheten, att Hilleborn inte lngre kunde rknas fr ett solitt och
burget hem. Billman fick sedermera ngon hjlp av kommerserdet men icke
tillrcklig.

Rygell blev allt smre tld vid Kroken. Hans bt, som var ett
svarttjrat bke till eka, utsattes fr tskilliga missden och sjnk
slutligen utanfr Raslinge klint tack vare tv borrhl i akterbrdan.
Rygell sam som en gammal utter och lyckades ven fra sin rttare i
land. Han hette Jon och var sin husbondes redskap bde i stort och
smtt. Efter den betan gingo de ogrna i bt. Bergmstaren skaffade sig
en stadig trilla och en seg och sedig hst, som inte ens de svarta
smederna vid Falla frmdde skrmma. Hovarnas takt och hjulens gnissel
voro snart vl knda kring Kroken. Den som hrde dem, slppte genast vad
han hade fr hnder, gick in i sitt hus, reglade drren och skt till
fnsterluckorna.

Vad fru bergmstarinnan betrffar, var och frblev hon s gott som oknd
fr grannarna. Ingen sg henne, ingen visste ngonting om henne.
Tiggare, som vgat trotsa de hiskliga danska doggarna och den nnu
hiskligare rttaren, pstodo, att hon var trind och saktmodig och
givmild. Hennes andhmtning var plgsamt kort och tung, antingen p
grund av fetma eller drfr att hon led av astma. Hon talade fga och
lgmlt. Hon gick tyst och fljde alltid utmed vggarna. Hon skydde
frger, s att man i halvdunkel svrligen urskilde hennes gestalt.
Ansiktet var gulgrtt, gonen hll hon alltid nedslagna, som om hon skt
ngonting p golvet.

I brjan av femtiotalet dog bergmstarens andra hustru. F mnniskor
hade reda p, nr det skedde, eller hur det skedde. ven begravningen
frsiggick i all tysthet. Ett urblekt, frn hattkullen slakt hngande
sorgflor angav, att bergmstaren ter var nkling. Under tv eller tre
mnader var hans ga rtt och sjukt av grt.




                                 II.


Bergmstarens tredje hustru tillhrde den slkten Backe, som fre
Siedlar och Bourmaistrar gt och bebott Hilleborn, tta mantal ypperligt
frlse i Hulinge socken. Grden har sitt namn efter Hillarius Petri,
hertig Karls skrivare. Hans far var prsten Petrus, kallad Petter
Slgga, en styvsint och nitisk man, som fr den rena lrans skull
frfljdes under Johan. Tre r levde han fgelfri i Hoby skogar, hrt
ansatt av konungens mn. Till sitt frsvar anvnde han en vanlig
smedsslgga och fick drav namnet. Hans sonson, Jacobus Hillarii, var en
srling och druckenbolt, drtill stor scepticus, lrjunge av Cartesius.
Han skrev sig Jacobus Baccalaureus Artium, och hrav kom det sig, att
gemene man kallade honom Jacob Backe eller Jacob p Backen, vilket
passade frtrffligt, eftersom Hilleborn verkligen ligger i en
backsluttning. Namnet gav han i arv t sina efterkommande och ven
grden fastn illa skuldsatt. Hans sonsons sonson var den siste Backe p
Hilleborn, en sktsam karl, ihrdig i arbete och omtanke, sparsam nda
till snlhet. Han gifte sig med en rik kpmansdotter, som icke var
srdeles vl knd. Grannarna gjorde narr av honom fr den titans skull,
och prsten i Hulinge vgrade henne nattvarden, vilket ock dessfrinnan
hade skett i staden. Det var tungt nog fr Backe, men tyngre hade han
vl burit fr att f behlla Hilleborn. Likvl gick det honom illa.
Hustrun slog p stort och mannen mste cedera. Han frdes till hktet i
rebro. Nr han med lnsman bredvid sig krde ned p Frtjrnssltten,
just dr man frlorar Hilleborn ur sikte, skall han ha bitit sig i hgra
armen fr att ppna pulsdern. ven hrutinnan misslyckades han. Med
honom frsvann slkten frn Hilleborn och frn trakten.

Den levde dock kvar i Vstergtland och Smland. Vrvintern 57 reste
bergmstare Rygell omkring i Vstergtland fr att uppkpa hstar. I
medio av mars anlnde han till Skara och trffade dr en Petter Backe,
pensionerad fanjunkare, som drev handel med hstar. Det blev livligt
ordbyte och snart nog tvist och trta. Rygell ville draga sig undan, men
Petter Backe slppte honom icke. Han pstod, att frmlingen skllt honom
hsttjuv och ville prompt ha vittnen p hans mun. Han tillkallade sina
vnner, gesller, lst folk, avskedade knektar och en hop lustiga
scholares. De drevo bergmstaren kors och tvrs ver torget ropande, att
en utbling icke skulle komma med skamsord till rliga vstgtar. Gubben
lunkade snllt undan men fastnade till sist i en fyrkant av sldar och
sg sig ingen utvg. D drog han av helgdagsrocken, stoppade plnboken
innanfr byxlinningen och gjorde sig redo att slss. Men nr nu gubbarna
kommit varandra in p livet, r det troligt att fanjunkaren misstrodde
sina krafter eller att ngot annat kom i vgen. Han ryggade nmligen
baklnges, hll hnderna fr gonen och ropade:

-- Nej, tvi, det var den fulaste karl, jag har sett. Nej, tvi, om jag
tar i det vidundret. Lt oss d hellre dricka l tillsammans.

Bergmstaren fann det icke rdligt att vgra. Han bjd fanjunkaren och
hela hans sllskap p varmt l. Nr drycken gjort sin verkan, brjade
gubbarna skrodera. Fanjunkaren bullrade som en tom tunna, Rygell bjd
ver snabbt och fordigt. Fanjunkaren skrt med sitt stall, Rygell
svarade:

-- Nog har jag fler grdar n du hstar och bttre.

D krossade fanjunkaren sitt krus och ropade:

-- Din himla hund! Vet du vem jag r? Jag r Petter Backe till
Hilleborn. Det r jag. Fast den knvla Bourmaister sitter p grden. Jag
r vlborne herr Petter Backe till Hilleborn. Knner du grden, gubbe?

Rygell svarade:

-- Gr vl det, eftersom jag har pant dr fr femton tusen riksdaler.

Nu blev fanjunkaren stillsam, srplade ur ett nytt krus och talade med
sig sjlv i lfradgan. Att bergmstaren hade pant i Hilleborn, som fr
alla Backar var ett frlovat land, det krossade honom. Men nr han ntt
botten i kruset, knde han sig ter vara karl att ta fatt p leken.

-- Nog tror jag, att du r rik, sade han. Men vad har du fr gldje av
dina rikedomar, ditt bke? Flickorna lr vl sky dig som pesten.

Svarade Rygell:

-- Tv gnger var jag gift. Och det var behagliga fruntimmer av god
hrkomst och fin uppfostran. Tr vl hnda, jag gifter mig en gng till,
men inte blir det med ngon fanjunkaredotter.

Fanjunkaren frsjnk i n djupare funderingar. Slutligen sade han:

-- Har du pant i Hilleborn, s r du min landsman mycket mer n det hr
knvla packet. Du skall ta vid mitt bord och sova under mitt tak.

Dr halp inga frestllningar. Fanjunkaren och hans vnner satte
bergmstaren i slden och det bar av. Slunda frdes Rygell mot sin
vilja och nstan med vld till Barbro Backes hem.

Det var en liten grd halvannan mil sder om Skara. En rdmlad stuga,
grsprcklig av vder och vind, fattigdom och mossa. Petter Backes barn
mtte p frstukvisten, en hel hop, gossar och flickor, dribland
Barbro, som var ldst och husmor. Fanjunkaren gitte inte frestlla
gsten, han sade endast:

-- Hr r en kar, som har pant i Hilleborn. Duka nu upp, om du har
ngot.

Han gick genast in p sin kammare fr att sova bort lruset.
Bergmstaren stllde sig vid jrnugnen i salen och betraktade Barbro,
som gick frn och till bordet med duktyg, tallrikar och glas. Nr allt
var frdigt, stannade hon kvar fr att betjna honom men deltog icke
sjlv i mltiden. Bergmstaren t grundligt och unnade sig god tid.
Sedan han tagit tv gnger av varje fat, suckade han djupt och sade:

-- Nu tackom och lovom Herren! Mamsell lilla ska vara s god och lsa en
bordsbn.

Han reste sig, slt gat, knppte hnderna. Barbro betraktade honom med
frvning. Hans rygg var kullrig, huvudet s framskjutet och nedtyngt,
att hakan med tv vldiga, grgula skggtofsar nstan vilade mot
brstet. Stora blgr ronlappar stodo rakt ut frn huvudet, ansiktet
var oregelbundet och uppsvllt, vnstra gonhlan tom, hoprynkad i ett
mattgult rr. Endast munnen var vlskapad, liten med fylliga,
bgformade, ljusrda lppar. Framtnderna jmna och friska.

Barbro lste drjande sin bn, hr och var stapplande p orden. Men
Rygell fann hennes rst obeskrivligt mild. Han torkade gat med
rockrmen, bugade till tack fr vlfgnaden och klappade Barbro under
hakan. Barbro neg. De stodo en stund helt nra varandra och visste
varken att sga ngot eller att g var t sitt hll. Slutligen frgade
han efter hennes lder, som var nitton r. Vidare frgade han, om hon
ngonsin sett en fulare gubbe. Barbro svarade, att hon aldrig sett ngon
s ful. Bergmstaren tog henne d p nytt under hakan och sade:

-- Nog finns det vackra unga karlar vid Kroken, dr jag bor. Men det r
i alla fall jag, som rder ver dem alla. Det r roligt det, mamsell.
Vad henne betrffar, lilla mamsell, s tycker jag om henne. Hon r mild
och lgmld. Hon r s vacker, s det lyser om henne. Vacker och
vlvxt.

Barbro skrattade och sade:

-- Herrn ska inte ha omak med artigheter. Jag har redan den jag hller
av och lyssnar inte till andra. Flj mig nu, s skall jag visa herrn
till sovkammaren.

Han fljde henne uppfr den mrka trappan, som luktade av mgel och
fattigdom. Han tog efter henne, men hon slank behndigt undan och
lmnade honom ensam i mrkret.

Fljande morgon gick han ned till stallet och mtte dr fanjunkaren, som
frgade, nr han tnkte resa. Rygell svarade, att han frst ville se
hstarna. Men nr han vl kom in i kpenskapen, blev han ter sig sjlv,
kinkig och vaksam, stor p sitt och mkta vresig mot fattiglappen. Det
frtrt Petter Backe. Likvl ville han icke vara ohvlig mot gsten utan
skte vnda alltsammans i skmt, sgande:

-- Mig tycks, att bror kikar oftare t kket n t stallet. Skulle mina
flickor behaga bror bttre, s kan vi lgga handeln p den bogen.

Genast svarade Rygell.

-- Ja, Barbro. Om jag fr Barbro.

Fanjunkaren blev bestrt ver att hans plan lyckats s hastigt och vl.
Han gjorde invndningar. Frliden vr hade han hyst en ung Bourmaister,
brorson till kommerserdet, en knvel att ha hand med hstar. Han hade
lrt Barbro rida och fanjunkaren fruktade, att flickan fst sig vid
pojken.

Rygell sade:

-- D har hon fst sig vid en fattiglapp, och det kan aldrig vara
meningen. Vad det lider, ska jag vrka kommerserdet sjlv frn
Hilleborn. G nu in och lova flickan Hilleborn eller vad hon behagar.
Kra bror ska ocks f en dusr, som frslr.

Nu tog fanjunkaren illa upp. -- Dra fr knvel i vld! ropade han. Tror
kra bror, att jag sljer mina flickor t fula gubbar? Sl i stllet
till och kp hstarna, s kan vi alltid tala om det andra sedan.

De gingo in i salen, och Barbro tillkallades. Hon skulle vara kpvittne.

-- Rkna upp hstarna, befallde Rygell, och nmn priset fr var och en.

Fanjunkaren rknade upp hstarna och nmnde priset, varvid han efter god
sed tilltog en rundlig prutmn. Men bergmstaren lade pengarna p bordet
utan att pruta, och dr summan var ojmn, rundade han av uppt. Han
vnde sig till Barbro.

-- Vad sger nu mamsell? r jag kanske ett uns vackrare i dag n i gr?

Barbro svarade:

-- Jag tycker att bergmstaren r fulare vid dagsljus.

Rygell besinnade sig ngra gonblick. Drp sade han:

-- Hr i rucklet r det aldrig tal om annat n Hilleborn. Som om den
grden vore s prktig. Jag har vl det, som r bttre. Men nu lovar jag
mamsell att inom r och dag kpa Hilleborn och ge henne i morgongva.

Petter Backe slog samman hnderna. En vrre skrvlare hade han aldrig
mtt! Vem hade bjudit Hilleborn till salu? Och hur kunde han om n
aldrig s rik, kpa, nr garen icke ville slja?

Rygell svarade:

-- Det blir min sak. Men har mamsell rknat p att komma till Hilleborn
med Bourmaisters brorson, s har hon rknat bra galet, eftersom
kommerserdet har egna sner. Nej, rkna hon omigen, mamsell. Mitt bud
str till klockan fem i kvll.

Klockan fem hll han med slden utanfr framfr trappan. Han lyfte just
piskan ur hllaren, nr Barbro kom ut till honom.

Hon sade:

-- Jag hr, att bergmstaren lovat hjlpa far, ifall jag gr honom till
viljes. G in till far d och gr upp. Det r inte lnt att avsl
hjlpen.

Och nr han icke genast steg ur, blev hon otlig.

-- Se s, stig ur nu. Rck mig tmmarna, jag ska kra hstarna till
stallet.

                   *       *       *       *       *

Tre veckor senare stod brllopet. Brudgummen drog alla kostnader,
utrustade bruden p det prktigaste och kldde upp svrfar, svgerskor
och svgrar.

Vigseln frrttades om morgonen, och redan vid middagstid lmnade
brudparet brllopsgrden. Under frsta dagsresan intrffade den olyckan,
att vagnen stjlpte i ett dike. Drvid blev fru Barbro illa klmd och
klagade ver smrtor i brstkorgen. Resan mste avbrytas vid nrmaste
gstgivargrd. En lkare tillkallades, han kunde varken finna benbrott
eller annan allvarlig skada. Nr det led mot natten, och d Barbro
alltjmt klagade ver smrtor, gick bergmstaren in till henne och satte
sig p sngkanten. Han sade:

-- Barbro behver inte frstlla sig. Jag vet nog, varfr hon jmrar.
Men jag vill, att Barbro skall vara njd. Sov hon stt i sin sng, jag
finner vl annan liggplats.

Han blev emellertid sittande p sngkanten med armarna hngande ver
gaveln, huvudet vilande mot armen. Han andades tungt med ett snrvlande
ljud. Barbro trodde, att han somnat. Men ljudet blev allt starkare och
mera jmrande. Barbro frgade:

-- Vad r det nu med bergmstaren?

Han svarade:

-- Jag har en sdan vnda.

Barbro satte sig upp i sngen. Hon ville lugna honom och lade sina
hnder p hans huvud. Pltsligt vnde han sig om, grep henne kring
handlovarna, klmde och skakade. I det svaga ljuset frn nattlampan fick
hans ansikte en askdunkel frg, det friska gat glnste som ett svart
kol, lpparna glnste. Han sade:

-- Du har det bra, du. Du r nitton r. Du kan dsla. , det grver i
mig, att jag ska vara s gammal. Det grver i mig. Sjuttio hgst ttio
r varar en mnniskas liv. Det str i Skriften du! Sen r det slut. ,
herregud!

Och han brjade tala om sina grdar, sina flt, sina gruvor, ugnar,
hammare. Han talade som ett barn om sina leksaker, sina lsklingar, sina
favoriter, sina nya leksaker, som nnu gmma mnga hemligheter, mnga
njen. Han talade ocks om Barbro. Han rknade:

-- D du blir trettio, d blir jag sjuttiotta. Herregud, sen r det
slut. Du frstr, jag dr. Det r slut alldeles. Och d r du ung. Du r
ung, du.

Hon frgade:

-- Vad vore svrast att lmna: grdarna eller mig?

Han svarade:

-- Alltsammans. Det r ingen skillnad. Alltsammans.

Men Barbro trodde, att hans vnda gllde henne. Hon bedyrade, att det
verkligen sved olidligt i brstet. Skert hade hon tagit allvarlig skada
drborta i diket.

-- Trsta sig! bad hon. Bergmstaren blir hundra r och mer till. Och
skert blir han nkling fr tredje gngen.

Han slog ifrn sig, den sorgen skulle han aldrig verleva. Men tydligen
fann han ngon trst i Barbros ord. Han satte sig till rtta, krp upp
mot snggaveln, slog armarna kring knna. Barbro frundrade sig ter
ver hans utseende, mest ver hans lppar, som voro s egendomligt
friska och rda, s ungdomligt mjuka.

-- Ja, sade han, den som lever terhllsamt och rbart blir gammal. Far
blev nittiofyra. De sger, att jag ska bli blind p andra gat ocks.
Men vad gr det mig, om jag bara fr leva.

Nr nu Barbro sg honom lugnare, lade hon sig ned och drog tcket upp
under hakan. Plgorna brjade p nytt och hon jmrade sakta. Hon bad
honom bertta om Frtjrn och om grdarna dromkring. S skulle hon
glmma plgorna och kanske somna. Han var genast redo. Han berttade om
sitt rike vid sjn Kroken, landet frn Frtjrn till Falla. Han talade
ocks om Hilleborn. D sade Barbro:

-- Och nr nu Hilleborn blir mitt, d gr jag med Hilleborn, vad jag
vill? Lova! Vill jag bo p Hilleborn, s bor jag p Hilleborn. Och vill
jag sknka bort Hilleborn, som man sknker bort ett pple, s kan ingen
hindra mig.

Bergmstaren hajade till. Det flg fr honom, att hon kanske ville locka
honom i en flla, att hon ngonstans dolde vittnen, som kunde edfsta
ett lfte. Han vred sig omkring och skte med den engda blicken i alla
vrr. Men nr han slutligen bjde sig fram och betraktade flickansiktet,
mjukt, smnstilla, med det vaga leende, som varken r list eller lycka
endast ungdom, knde han sig lugnad. Och besinnande att ett lfte, givet
t ett halvsovande barn i en vittnesls kammare icke har srdeles stor
giltighet, sade han:

-- Alltsammans hr Barbro till. Barbro fr allt i morgongva. Lilla
Barbro skall vara som en drottning. Alla mste lyda min Barbro, unga som
gamla.

Halvt i smnen upprepade hon:

-- Unga som gamla, alla --




                                 III.


Bergmstaren sparade varken p tid eller pengar, nr det gllde att
bereda Barbro en gldje. Han gjorde tta stadsresor och medfrde varje
gng ngon ny leksak eller kldnad eller smycke eller vad eljest kan
frnja en ung kvinna. Barbro tackade med nigningar och goda ord. Och
bergmstaren sade:

-- Bevars, jag vet hur det skall vara. Jag har varit gift tv gnger
frr. Kvinnfolk tycker om snt dr.

En morgon spnde han tv par oxar fr strsta skrindan och krde till
staden. Nyheten spreds genom fem socknar, folk gjorde sig rende ut p
vgarna fr att se, vad bergmstaren skulle hmta i skrinda s hr rs.
Fram mot kvllen kommo oxarna i sakta mak stretande med en taffel av s
vldiga mtt, att skrindan tycktes frdig att g i flintor. D sades det
allmnt, att bergmstaren ntligen mtt sitt de, att han gick i barndom
och att om ocks skrindan hll s skulle helt skert det Rygellska
vldet vid Kroken falla snder.

Till sist var Frtjrn alldeles uppfyllt med allehanda bjfs,
schweiziska speldosor, tyska klockspel, italienska lutor, fgelburar med
flerfaldiga sorters sngfglar, fiskkupor och annat krafs. Bergmstaren
fann d nya medel att frnja Barbro. Han skaffade henne en kammarpiga
och tv leksystrar eller sllskapsdamer. Kammarpigan var Tilda i
Lillgrden, en hurtig flicka, som blev Barbro till behag. Leksystrarna
voro Lotten Schager frn Herrlestorp och Brita Billman frn Bnga.
Lotten Schager fick till uppgift att lra Barbro spela p det stora
bket till taffel. Nr nkenden p Herrlestorp hrde, att hennes
vlborna dotter skulle frvandlas till en liten musikmamsell, blev hon
mycket bedrvad och knde nu frst till fullo, vilken olycka fattigdomen
r. Men bergmstaren satte flickan utan vidare krus i vagnen och med
lika litet krus lassade han av henne vid Frtjrn. Brita Billman kom
sjlvmant. Hennes far flackade land och rike omkring fr att skaffa
pengar, och var han nu befann sig var ovisst. Men till Bnga kommo
utmtningsmnnen och frseglade lst och fast, stort och smtt. Brita
sg sig d ingen annan rd n att ska tjnst p Frtjrn.

Det blev vr, glnsande gullvivor i rabatternas mrka mylla, ppelblomst
p svarta, fuktiga grenar, vita sippor under ljusgrnt bjrklv.
Flickorna vandrade lngsamt och makligt omkring i trdgrden. Barbro med
armarna i kors under brsten och huvudet ngot framtbjt. De andra,
oroligare i sina rrelser, n bjande sig till marken efter blommor n
lyftande armarna upp mot trdgrenarna. De drjde vid buskar dr fglarna
redan brjat hcka. Svartvingade flugsnappar med vita, ulligt mjuka
brst fladdrade ofrskrckt omkring dem, rlor, finkar, rdbrst gitte
knappt vja. Allt detta betraktade bergmstaren med strsta vlbehag.
Han smg sig ut p terrassen, dr en tt och ganska frvildad rosenhck
gav ett gott gmstlle. Han granskade Barbro och fann, att han ingalunda
betalt detta stycke ungdom fr dyrt. Hon var verkligen vlvxt, mjuk och
behaglig i alla sina rrelser. Hfterna vaggade icke som tarvliga
flickors hfter, hon bar sin kropp med styrka och ltthet. Hennes hals
lyste vit med ett svagt skimmer av brnsten.

Ibland fljde han henne ned i trdgrden och gick d ett par steg bakom
henne. Han bjde sig n t hger n t vnster fr att bttre kunna
betrakta hennes armbgar, som doldes av den psande kjolens veck. Ngon
gng kom han henne s nra, att hon knde hans andedrkt. Och nr hon
hunnit ned till stranden eller nr hon stannade vid grinden, som leder
ut till vgen, hnde det, att han helt pltsligt grep henne i armen
eller tog henne om livet och frde henne tillbaka in i trdgrden.
Eljest rrde han henne icke.

Och han fann nnu ett stt att bereda henne nje. Han frde till
Frtjrn en viss magister Ekmarck, en karl i fyrtiorsldern, en riktig
slarver som fr dryckenskaps och mnga upptgs skull krts ur
latinskolans tjnst. Han var en mstare i allt, som r onyttigt. Han
trollade med kort och trning, han hrmade alla djur och alla mnniskor
p det frtrffligaste stt, han deklamerade med mycken knsla,
trakterade luta och fljt och sjng med en ngot hes men kraftfull
stmma. Han var vidare den strste pratmakare, som gtt i ett par
nedkippade stvlar, han knde alla mnniskor, sprang i alla grdar och
frde allt skvaller p gott och ont frn socken till socken. Han sjng
fr Barbro och gjorde sina konster. Rygell, som aldrig haft tid att
lyssna till gyckelmakare, skrattade omttligt och kunde icke alltid
skilja mellan det avsiktligt ljliga och det patetiska, vilket frtrt
magistern. Ekmarck frde d Barbro upp p Frtjrns hll, som ocks
kallas Kungsstenen. Hrifrn r utsikten vidstrckt, till vnster ser
man ver Stenby och Raslinge nda bort till Vesslan, t hger ser man
ver det flacka Vassbrolandet Bnga och lngst i sder Fallas vita
murar. Barbro frgade om man ven kunde se Hilleborn. Magistern spejade
frgves. Slutligen klttrade han upp i en tall, som str lngst ute vid
stupet. Frn tallens topp kunde han sknja taket p Hilleborn. Han
freslog, att man skulle uppfra ett utsiktstorn ngot hgre n tallen.
Bergmstaren sade:

-- Jag har lovat Barbro, att hon skall f se Hilleborn bde utan och
innan och s mycket det henne lyster. Drmed fr hon vara njd.

Barbro visade intet missnje, men bergmstaren var hela den dagen sur
och tvr och sg snett p flickornas lekar. Han kunde inte lngre
frst, att vuxna mnniskor ville frslsa sin tid s gagnlst.
Magistern lt sig icke avskrckas, han tog till lutan och sjng i
skymningen s att gken vaknade och begynte gala. Genast var magistern
frdig att hrma gken och det blev dem emellan en ursinnig
sngartvlan, som ndade med att gken drog sig ur striden med ett
sprucket och ngsligt kuku.

-- Det var gken, sade Ekmarck. Han har nu dtt fr sin ffngas skull
och ligger p rygg i mossen. Lt oss ta fatt p de andra.

Han hrmade mnniskorna, som bo vid Kroken. Han hrmade gamle greven p
Falla, nr han en sndagsmorgon kliver ut p smedjebacken fr att hlsa
sitt folk som inte lngre r hans och ngsligt vaktar sig fr att vnda
dem den del av ryggen dr syrtuten skiner i kapp med solen. Han hrmade
hennes nd p Herrlestorp, nr hon plirande och rdd att beg ett brott
mot etiketten, stiger ut p trappan fr att mta en gst, om vars brd
och stllning hon ingenting vet. Han hrmade brderna Fielding p
Vassbro, sprttar och kvinnotjusare, han hrmade patron Sundin p
Haddinge nr han ter i kapp med sin hjrtevn den store
kreaturshandlaren herr Gellin och s smningom armbgas bort frn fatet.
Pltsligt skt han rygg, tryckte ned huvudet, s att hakan vilade mot
brstet, slt vnstra gat. Han ryckte till sig Barbros redikyl och
hngde den ver armen, med tunga steg lunkade han fram ver hllen, d
och d bjde han sig ned och tog upp en kotte, ett str, en sten,
granskade den, luktade, bet i den och stoppade den med ett beltet
grymtande i psen. Bergmstaren sade:

-- Vem ska nu det dr vara? Kanske det r rttarn, eftersom han r
engd.

I stllet fr att svara smg sig Ekmarck alltjmt frvriden p samma
stt, bakom Barbros rygg, bjde sig ned s att hans panna snuddade vid
hennes nacke, slt gat, vidgade nsborrarna och andades in hennes doft
med synbart vlbehag. Nr Barbro knde den kittlande heta pusten brast
hon i skratt och ropade:

-- Det r bergmstaren!

Magistern tertog hastigt sin rtta gestalt, frlget leende gick han
bort mot Rygell och bad honom icke tycka illa vara. Bergmstaren reste
sig lngsamt och begynte stiga nedfr hllen. Han vnde sig om och sade:

-- Som man bddar fr man ligga. Fder jag en lathund fr jag vl inte
ta det illa, att han rapar mig i synen. Men nu ser jag, att Barbro inte
leds p Frtjrn, och d fr jag vl g till det som r nyttigare.

Samma afton for han till Hoby och drifrn nda upp till lvsns, dr
timmer skulle flottas. Han stannade vid lven en vecka. Nr han
tervnde till Hoby, mttes han av rttaren p Frtjrn.

-- Vad gr du hr? frgade Rygell. Har de nu slutat att sjunga och
trolla p Frtjrn?

Rttaren sade:

-- Sjunger gr de, s att en aldrig fr sova. Och nu trolla de, s att
jag tnker det blir knappt med smn fr bergmstaren. De ha trollat till
sig en eka. Nr jag for, hll magistern p och tjrade botten drnere
vid hllen.

Rygell lt spnna fr trillan och krde till Frtjrn. Han hll bakom
ladulngan och kom osedd in i trdgrden. Fnstren stodo ppna, han
hrde magistern och flickorna sjunga. Barbro stod p terrassen och
klippte rosenhcken.

Bergmstaren letade utmed stranden efter ekan. Han tog en str och gick
lngt ut i vassen fr att underska sjbottnen. Ingenstans fann han
ngon eka. Han steg d upp till Barbro och hlsade. Hon sade:

-- Det var gott att bergmstaren kom. Hr brjar bli ensamt.

Han rknade p fingrarna:

-- Barbro har tv leksystrar, en magister och en kammarpiga. Hur kan det
vara ensamt?

Barbro svarade:

-- Minns inte bergmstaren, vad han lovade, nr han tog mig med till
Frtjrn? Han lovade, att alla skulle lyda mig, gamla som unga. Nu
tnker jag bygga en klockstapel p hllen, och nr det blir
helgdagskvll, skall jag ringa samman till dansgille.

Rygell gick frbi Barbro utan att svara, han gick in i salen, dr
magistern och flickorna alltjmt sjngo och spelade. Han tog lutan frn
magistern och hngde den p vggen. Han befallde honom att stiga in p
grdskontoret, dr han skulle f vidare besked. Han befallde flickorna
att skyndsamligen packa sig ned i kket fr att skta de sysslor, som
dr kunde finnas att skta. Nu var det slut med dagdriveriet, eho, som
ville ta, skulle ock arbeta. Undantagandes Barbro, som enligt
verenskommelse hade sin frihet.

Nr allt slunda var ordnat, magistern fngslad vid pulpeten och
flickorna satta till grova och tunga groml, gjorde han sig redo att
tervnda till Hoby. Men Barbro stllde sig i vgen fr honom och
pminde honom n en gng om lftet. Bergmstaren svarade, att han icke
knde annat lfte n det, han givit infr prsten. Han skt Barbro t
sidan och steg upp i vagnen. Barbro stllde sig med foten p vagnssteget
och ville inte g drifrn, frrn han erknt sitt lfte.

Rygell sade:

-- Ja, jag lovade, att folk hr vid Kroken skulle lyda Barbro. Det r
sant. Men Barbro lovade mig infr prsten att vara mig underdnig och
lydig ...

Barbro brast i skratt.

-- Bergmstaren tr inte vara god att knppa ntter med, sade hon. Men
nog vill jag frska.

Hon svngde sig hastigt om och sprang ned i trdgrden. Bergmstaren
drjde en stund villrdig, han satte trillan i gng och krde lngsamt
ned p vgen. Nr han kt ett stycke, fick han se rttaren, som
svngande med armarna och hojtande kom springande tvrs ver havrekern.
Bergmstaren hoppade ur trillan, som nnu var i gng och lunkade ut p
kern.

-- Frun, flmtade rttarn, frun har gett sig ut p sjn. Det r
kammarpigan, som hmtat henne i ekan. Nu ror de mot Frsevi brygga. Om
bergmstaren kr upp p Hillebornsvgen, s kan han genskjuta --

Byvgen, som leder frn Stenby till Hilleborn, skr Hobyvgen vid pass
en kvarts mil frn Frtjrn. Det blev en dryg svng, och bergmstaren
krde s hrt, att trillan dansade frn dikeskant till dikeskant. Nr
han kommit ett stycke fram p byvgen, fick han fri utsikt ver sjn.
Han sg, att ekan redan landat vid Frsevi brygga, och att Barbro ensam
stigit i land. Hon tog genvgen ver ngarna upp till Hillebornsvgen.
Hon gick inte srdeles fort. Bergmstaren saktade farten och mste
likvl vnta en stund vid vgsklet. Han trodde, att hon skulle vika av
int skogen och hll sig redo att lmna hst och krra i sticket. Men
Barbro nrmade sig helt lugnt. Som vanligt hll hon armarna korsade
under brsten, huvudet ngot framtbjt. Bergmstaren frgade, vart hon
mnade sig. Hon svarade: Till Hilleborn.

-- Stt dig d upp i trillan. Det r ondigt att du trttar dig. Helst
du har den dr vrken i brstet.

Hon satte sig upp i vagnen och de krde i sakta mak ett stycke framt.
Efter en stund frgade Barbro:

-- Hur lngt r det nu till Hilleborn?

-- Det r vl en kvartsmil.

De krde ytterligare ett stycke. D mrkte Rygell, att hsten ville
svnga av t vnster. Det var Barbro som sakta och varligt drog i
vnstertmmen.

-- Vill du nu vnda? frgade Rygell, och Barbro nickade. Men
bergmstaren gav hsten ett duktigt rapp.

-- En fr vl ngot veta, vad en vill, eljest blir det snett och vint.
Nu kr vi till Hilleborn.

Barbro gjorde ett frsk att kasta sig ur vagnen, som hade god fart.
Bergmstaren grep henne i kjolen. Han rckte henne tmmarna och sade:

-- Vill du hellre fara ensam, s gr jag hem igen.

Nr Barbro ftt tmmarna i hand, vnde hon med ett s hftigt ryck, att
hsten blev skrmd och satte av i sken mot Frtjrn. Bergmstaren lade
armarna i kors och lt henne hllas. S smningom fick hon bukt med
hsten, och de kommo oskadade fram till Frtjrn. Men nr Barbro skulle
stiga ur vagnen, kunde hon inte lngre hlla sig upprtt, utan
bergmstaren mtte bra henne in i huset.

Bergmstaren stannade sedan ngon tid p Frtjrn och skickade rttaren
i sitt stlle till Hoby. Lotten Schager och Brita Billman sktte frn
morgon till kvll sina sysslor och sattes till s grovt och tungt
arbete, att leklusten alldeles frgick. Vad magistern betrffar, hll
Rygell honom under ls och regel p grdskontoret och tvang honom med
svlt och nnu mer med trst att arbeta. Kammarpigan hade tervnt till
frldrarna i Lillgrden.

Barbro vandrade allts ensam i sin trdgrd och hade intet annat att
frnja sig med n de luftslott, hon byggde. Med bergmstaren talade hon
fga, men de ord, som vxlades, voro vnliga nog. En dag frgade Rygell,
om hon inte leddes vid att g sysslols.

Barbro svarade:

-- Hur skulle jag kunna ledas, som har s mycket i tankarna?

Bergmstaren sade:

-- Jag vet nog, vad Barbro tnker p. Hon tnker p, att jag lovat henne
Hilleborn. Det lftet str jag fr. Och har vl redan ngot i grningen.
Men hon fr tla sig till hsten. Frst mste jag ordna affrerna med
Bnga.

Barbro sade:

-- Och nr nu Hilleborn blir mitt, d gr jag med Hilleborn vad jag
vill. Och vill jag sknka bort Hilleborn, som man sknker bort ett
pple, s kan ingen hindra mig.

Den gngen blev bergmstaren varken ond eller rdd. Att sknka bort
Hilleborn, som man bjuder ett pple, frefll honom vermttan ljligt.
Han skrattade sitt tysta skratt, som egentligen endast bestod i att den
kullriga ryggen guppade och gat rann.

-- Nej, tokigare n ett tokigt kvinnfolk, det finns inte. Men Barbro har
slitit fr lnge p brllopsklderna. Stt nu p sig en grov kjortel och
se till att ngonting blir utrttat. I mjlkkammaren finns det gra fr
mer n en. Dr kan Barbro brja.

Barbro svarade:

-- Nog kan jag krna bergmstarens smr. Men lftet, som han gav mig,
det skall han hlla, vilket han vill eller ej.

Barbro Backe tog frn kistbotten den grova arbetsdrkten och begav sig
till mjlkkammaren. Den ligger ttt intill ladugrdslngan och utanfr
trdgrdens hckar och diken. Huset har tv drrar, av vilka den ena
vtter t stallgrden, den andra utt ngarna och sjn. Hr stllde sig
Barbro med sin krna, och under det att hon krnade, sjng hon.
Magisterns lustiga visor hade hon glmt och Lotten Schagers ballader.
Hon hade aldrig lrt sig annat n barnvisor, om troll och jttar och
skogsr och hon sjng:

   "Trollet sitter vid sin vgg
   kammar ut sitt silverskgg
   sjunger vid den gra hll:
   Litet kid kom hit i kvll,
   dig s vill jag lova
   under guldls sova --"

Det gjorde arbetet lttare och kom henne att glmma smrtorna i brstet.
Men sngen oroade bergmstaren. Han tog ofta vgen frbi mjlkkammaren,
drjde vid husknuten och lyddes med hand bak rat. Ibland satte han sig
p mjlkpallen, som stod utanfr gaveln och blev sittande rtt lnga
stunder, sysslols och tungsint.

Och det hnde en gng, nr Barbro sjng en visa om vrens blommor, att
han gick ut p fltet och letade samman en handfull gullvivor. Han
masade sig lngsamt fram till drren, bidade till dess att Barbro slutat
sjunga och strckte d det gula knippet p rak arm in genom
drrppningen.

Barbro tackade och fste blommorna vid sin kldnad. Men bergmstaren
blev helt frlgen, vl ej fr blommornas skull utan drfr att han
spillt s mycken tid vid mjlkkammardrren. Han for till Hoby och
stannade i skogarna mer n en vecka.




                                 IV.


Vivecka van Deen, dotter av bergsrdet van Deen p Falla och hans hustru
Anna Rosenhane, gifte sig anno 1807 vid tjugu rs lder med capitainen
greve Ulrich von Battwyhl, knd fr sitt sneda ansikte och sin
obegripliga enfald. Vad som frmdde mademoiselle van Deen till
ktenskapet, var troligen den omstndigheten, att greve Ulrich i henne
sg ett orakel, vars rd ovillkorligen mste lydas. Och lilla Vivecka
hyste en desdiger passion fr att ombedd eller oombedd frmana och
stlla till rtta.

Under trettio rs tid ingicks icke ett ktenskap inom Raslinge, Hulinge
och Stora Hammars socknar utan att grevinnan Vivecka frst rdfrgats av
oroliga frldrar eller krlekskranka ungdomar. Hon hade ett
utomordentligt milt och ofrstndigt och krleksfullt hjrta och hennes
rd gingo alltid i positiv riktning, s snart hon sprade minsta tecken
till m bjelse. Resonemangsktenskap voro henne innerligen emot, likas
varje klokt hnsynstagande till materiella omstndigheter. Hon
vertalade fattigt gott folk att lska varandra. Och det pstods icke
utan skl, att den stora fattigdom som p fyrtio- och femtitalen lade
Kroken och dess strnder under Rygells skrckvlde, till icke ringa del
hade sin orsak i grevinnan Viveckas rdgivande verksamhet.

Efter stora branden p Falla anno 42 tog denna verksamhet ett brtt
slut. Den grevliga familjen rkade i en fattigdom, som p grund av ovana
vid att tigga sig fram, s smningom blev nstan fantastisk. Var greven
och grevinnan vistades ren 42--48 r oknt. Hsten 48 fann Rygell dem i
ett destorp norr om Grsns. Grevinnan var d fullstndigt nedbruten,
minnessl och en smula enfaldig. Greven var visserligen ocks enfaldig
men icke annorlunda n vad han frn fdseln varit, snarare d en smula
mer rdig, sedan han nu blivit sin kra Viveckas std och frmyndare.
Rygell erbjd dem fri bostad i bottenvningen p Falla, som bergmstaren
teruppbyggt, drtill ngra andra frmner. I gengld lovade greven att
vrda slottet och parken. Sonen Ludvig togs frn det skligen knappa
ndebrd, han tit hos slktingar, och gjordes till bruksbokhllare.
Herrskapet p Falla levde sledes numera i omstndigheter, som voro
ungefr lika avlgsna frn destorpets nd som frn den van Deenska
hrligheten. Greven matade hns, utrttade en del smsysslor, och bjd
vid hgtidliga tillfllen "sina smeder" p brnnvin. Trots sina sju och
sjuttio r var han utomordentligt rrlig, trippade p t, huvudet
tillbakakastat, det strida vita hret rakt till vders. Hnderna hll
han vanligen p ryggen under syrtuten, s att skrten putade och guppade
vrdigt som stjrten p en tupp. Hans stmma liknade tuppens i gll
styrka.

Grevinnan hll sig fr jmnan i sin lnstol, stilla som en sovande. Hon
gav varken rd eller befallning. Hon skulle p gamla dagar ha varit en
fullstndigt onyttig mnniska, om hon icke frsttt att bereda en
alldeles frtrfflig dryck, en hollndsk pomeranslikr enligt grevens
utsago men som i sjlva verket endast bestod av brnnvin och
pomeransskal jmte ytterligare tv eller tre kryddor. Denna dryck
skattades hgt av herrarna kring Kroken.

Man fr nmligen icke tro, att den grevliga familjen sedan den ter
kommit till ett visst vlstnd, saknade goda vnner och trogna grannar.
Prsten i Raslinge, som en gng i tiden haft grevinnan att tacka fr
sitt skligen magra pastorat, skrev alltjmt ett ode till hennes
fdelsedag och upplste det under verdrivna vrdnadsbetygelser.
Grevinnans fdelsedag var i sjlva verket de tre sjsocknarnas stora
fest. Visserligen dansade man icke lngre p Falla, men minnet av
otaliga danser, och av otaliga krleksmten under den mma grevinnans
beskydd, begicks nnu med en viss pomp och stt. Kvllen frut anlnde
frn Herrlestorp, frn Bnga, frn Vassbro, Haddinge, Frsevi, Hilleborn
hela lass av den frsta sommargrnskan, de frsta juniblommorna. Greven
vgade icke bryta en kvist p Falla, det var drfr ndvndigt, att
grannarna kommo honom till hjlp. I junikvllens skymning gledo yppigt
grnskande sm holmar in mot Fallas brygga, dr greven, resande sig p
tspetsarna och ppnande stora famnen ungefr som en krkskrmma,
hlsade dem med ett gllt:

-- Tyst, mina vnner, tyst! Vivecka fr ingenting ana.

Och grevinnan Vivecka anade ingenting. Hon satt i sin lnstol, mild,
smnig, glmsk av allt. Varken smedernas druckna sorl eller gsternas
kiv och skratt eller grevens glla befallningar, nr han frn
slottstrappan ledde arbetet, frmdde terkalla henne till en vrld, som
hon lmnat fr lnge sedan.

Det r, d Barbro Backe blev Krokens hrskarinna och mejerska p
Frtjrn, fick grevinnan Viveckas fdelsedag en srskild betydelse tack
vare tre omstndigheter. Gumman fyllde sina sjuttio och det grevliga
ktenskapet sina femtio. Den tredje omstndigheten var den, att Rygell
utfrdat ett nnu strngare frbud mot att skada eller ens rubba ngot,
stort eller smtt p Falla. Detta frbud var en skymf mot herr greven
som stdse vrdat park och slott exemplariskt, det var vidare en skymf
mot samtliga herrarna kring Kroken, som ngon gng nr den frtrffliga
pomeransen led mot sitt slut rkat trampa i en eller annan rabatt eller
bryta ngra vrdelsa grenar. Skymfen svaldes emellertid och man kom
endast verens om att bereda grevinnan en pompsare hyllning n ngonsin
frr.

Till det ndamlet hmtade herr greven med hjlp av sin son ur kllarens
djup tvenne ankare brnnvin, avsedda fr smederna. Vidare smg han sig
s ntt in till den sovande Vivecka och lossade nyckelknippan frn
hennes frkldesband.

-- Nu min kre Ludvig, sade han till sonen, skall vi bereda din kra mor
ett nje genom att vlfgna hennes gster. Du knner mamma, Ludvig, det
r riktigt i hennes smak.

Och de bda grevarna dukade p marmorbordet under almarna, dukade upp
vad huset och den stackars grevinnan frmdde, vilket icke var srdeles
mycket. Ngra pepparntter, ngra skorpor, en bit skinka, en ost och
ngot mer. Desto prktigare var servisen, gammalt ostindiskt, ett van
Deenskt arv, som tillfallit Battwhylarna efter branden. Vidare ett
schatull av rosentrd och ebenholts frsett med sex flata flaskor. Dessa
flaskor buro olika inskrifter men innehllo alla grevinnan Viveckas
frtrffliga pomerans. Greven terlmnade nyckelknippan till sin hustru
klappade henne p axeln och sade:

-- Det sker till din ra, min Vivecka. Det blir en triumf!

Vid ttatiden anlnde herr Hugo Schager frn Herrlestorp med en
vagnslast drivhusblommor. En halvtimme senare brjade btarna anlnda,
btar frn Stenby, frn Frsevi, Haddinge, Vassbro, Bnga. Smederna
lossade och slpade det grna och blommiga brtet upp p grdsplanen.
Humlor, getingar och bin frsamlades i stor myckenhet och fyllde luften
med ilsket surr, hundarna skllde och greve Ludvig skrek:

-- Pappa, var ska jag brja? Var ska jag sluta?

Greve Ulrich besteg slottstrappan fr att drifrn leda arbetet. Hans
plan var att resa tre reportar, den ena vid trappan, den andra vid
parkgrinden, den tredje vid bryggan. Och frn port till port en vlvd
gng av lv och blommor.

P grdsplanen rdde en utomordentlig frvirring. Mellan gsterna
uppstod grl och mellan gsterna och greven och mellan gsternas drngar
och smederna p Falla. Brderna Fielding, som frt tv btar lnnlv
frn Vassbro, tlde inte se lnnlvet frn Stenby. De vrkte undan
bndernas kransar och skyndade att hnga upp sina egna. Den ddssjuke
Karl Hamrin frde en hel endunge frn Frsevi, han sade:

-- Enar och granris r alltid vackert.

Men hans enar blevo utskrattade och vrkta ver nda. Och nu kom Anton
Sundin, grevinnan Viveckas systerson, bred och myndig, herre till det
prktiga Haddinge, som han visserligen frlorat p spel, dryckjom och
dryghet. Han frde en flottilj av fyra prmar, och han kom uppfr backen
som en vandrande skog, fljd av halvtjoget drngar, var och en med
gungande, sklvande lindar ver axlarna.

-- Undan med krafset! skrek han. Hr ska Sundins skog st. Dunder och
slagregn den som rr ett trd i min skog.

Nu grlade drngar och smeder. Och knappt var denna tvist bilagd frrn
en ny uppstod. Jgmstar Wendt, som en gng i tiden varit trolovad med
Karl Hamrins syster, kunde inte lida att se Frsevis enar frsmdda. Han
tog Stenbybnderna till hjlp och stllde upp enar i dubbla rader p
mse sidor om trappan. Falla blev d likt ett sorgehus, och det togs som
dlig varsel. Men gubben Wendt slog p bsskolven och frste, s att
ingen dristade flytta Frsevi enar.

Hugo Schager, som ngsligt vaktade sina dyrbara drivhusblommor, ropade:

-- Vad r meningen, go vnner? Har vi kommit hit fr att grla? Vad
bergmstarn ska skratta t oss, nr han ser, att vi inte ens kunna resa
en report t grevinnan Vivecka!

-- Han har rtt, sade Anton Sundin. En skall befalla och de andra lyda.
Gr drfr som jag sger!

Men greven sade:

-- Min bste, r jag inte herre hr? r det inte min stackars hustru? r
det inte mig, som bergmstarn frfljt i trettio rs tid? Skulle jag
inte veta, vad som passar?

Och smederna begynte ropa:

-- Drngarna ska bort! Bort med dynggreparna!

Vartill drngarna genmlde:

-- Svartnosar! Byxlsa!

De trngdes och gvo varandra knuffar. Smederna voro flera till antalet,
men, d de kommo direkt frn valsverket, halvnakna och illa utrustade
gentemot drngarna, som gingo i broddade storstvlar. Sundin var drfr
hgad att lta sitt folk slss. Greven ter ansg det ndvndigt att
lugna sinnena. Ett brnnvinsankare stlldes p grdsplanen och
verlmnades t drngarna och Stenbyfolket. Smederna frstndigades att
tmma sitt ankare i bruksbacken.

Greven tog drp schatullet i famn och frde sina gster ned till gula
paviljongen i parken. Hr tmdes ngra glas och frlikning ingicks. Man
beslt att rtta sig efter grevens plan. Endrkt var ndvndig, om man
skulle stadkomma ngot, som kunde hedra grevinnan och frarga
bergmstaren. Gubben Wendt drog fram ett par kortlekar ur stvelskaften.
Natten var lng och ljus, reportarna kunde resas p ett par timmar.
Herrarna bnkade sig kring bordet.

Vid tiotiden anlnde major Billman. Han kom i sllskap med Albrecht och
Gert Bourmaister, kommerserdets son och brorson. Frdelsen p
grdsplanen, dr lv och blommor kastade om varandra redan brjat
vissna, roade dem. Billman grinade och sade:

-- Vad detta r likt Raslingarna! Och vad det ska gldja vnnen Rygell.

Han gick ned till paviljongen, och inkommen hlsade han icke utan vrkte
sig tungt p en stol. Han satte en halvfylld flaska till munnen och
tmde den. Han var stor och bred, rdbrusig och svartmuskig, hans skgg
var strvt, grovt som tagel och pekade rtt ut.

-- Jag r ledsen, sade han. Tvi vad jag r ledsen. Min flicka tjnar
piga p Frtjrn.

Greven sade:

-- Kra bror skulle inte anvnda s chockerande uttryck. Kan det var ett
nje att kalla sin dotter piga?

-- Jag har varit borta tv mnader, fortsatte majoren. Jag har beskt
tta av mina kraste vnner och alla tta uppsade vnskapen. I morse kom
jag hem. Jag red frbi Frtjrn. D fick jag se en piga, som bar ett
mbar skulor till svinhuset. Hon hade en kort gr kjol och den hll hon
upp med nven, som pigor bruka. Den dr r vlgjord, tnkte jag.
Alldeles som man tnker om pigor. Jag red tvrs ver havren fr att se
p henne. Det var Brita. Det var Brita Billman.

Herrarna vid spelbordet ltsades icke hra. Majoren fortsatte:

-- D red jag till Hilleborn. Det vet ni, att jag ber hellre fan om
hjlp n den apan. Men jag red till Hilleborn. Hr nu p Raslingar! Det
r likadant i Hulinge. Det finns inte pengar p Hilleborn. Gubben tror
jag inte, men sonen tror jag eftersom han r knekt. Inga pengar. Han r
fast som vi. Han har skulder som vi. Han r gjord efter samma belte. I
morgon sljer jag Bnga.

Det blev oro vid bordet. Herrarna fllde korten och betraktade varandra
med hpna, frskrckta blickar. Hr och var glittrade ett stnk av
skadegldje, men frskrckelsen var strre. Slut ven p Hilleborn?
Skulle Rygells rike kas med nnu en provins? Fattiglapparna kring
Kroken frlora sitt sista skydd?

Majoren fortsatte:

-- Bjud er nu t Rygell med hull och hr, med dttrar, hustrur och
fnad. S kvittar han mot skuld. Sen r det slut. Vad tar han nu ifrn
mig? Jag ger inte en stol, inte ett bord, jag ger inte de hr trasiga
sulorna. Jag ger inte s mycket, att jag kan kpa fem alnar svart tyg
t Brita Billman. ! Vad gr det mig, nr hon i alla fall hller kjolen
i nven som en piga. Men i morgon sljer jag Bnga. Kvittar mot skuld,
och fr inte ett rundstycke. Slut. Adj. Vart gr jag sen?

I sin stora enfald var greven genast redo att bjuda honom en fristad p
Falla. Majoren tog honom i famn och kramade, s att gubben kippade efter
andan.

-- Du hjrtans stolle. Vill du bli vrkt? Ska jag bo p Falla? Var d? I
kllaren? Men du r en hjrtans kar och nu ska jag hjlpa dig att resa
en report t grevinnan.

Han sprang tvrs ver rummet och sparkade upp drren. -- Holla! ropade
han. Smeder och drngar, ohoj! Brnnvin! Brnnvin!

Och han behvde icke ropa lnge frrn de kommo, drngarna tungt
stegande i stvlarna, smederna tassande barfota, svarta, brnda av eld
och dricka. Majoren ordnade dem i tv led ansikte mot ansikte. Han sade
till greven:

-- Hmta mera brnnvin. Gr som jag sger Ulrich. Hmta ett ankare och
stll vid grinden. Nu ska vi visa, att grevinnan Vivecka r det
frnmsta fruntimret vid Kroken. Den reporten du har tnkt dig, kan
passa fr Brita Billman, som tjnar piga p Frtjrn. Mer brnnvin!

Till herrarna vid spelbordet sade han:

-- Sna stackare, mina vnner! Har ni sprungit hos gumman i trettio r,
tit hennes mat och druckit hennes vin och vill nu lva med lv, som
redan vissnat? Finns det inte friskt lv p Falla? Men drfr att Rygell
sagt nej, vgar ni inte bryta en gren, inte en kvist, inte en kotte. S
ska ni ocks lmna gummans pomerans i fred, struntar!

Han tog schatullet och gick ut till smederna. Han kommenderade: Upp med
kften! Han gick hela raden utefter och hllde en duktig slurk i var
strupe.

-- S, pojkar. Rttning. Var har ni yxorna? En yxa eller sg per man.
Giv akt. Nu springer ni efter yxorna, pojkar. Helt om marsch.
Sprngmarsch. Sprng! Marsch! Fr knveln rr p skankerna ludna bestar.

Men en av smederna ville inte springa. Det var en ung karl, som inte
knde vanorna. Nr kamraterna med fladdrande skjortor rusade sicksack
mellan trden, gick han helt lugnt uppfr gngen och stannade ett
gonblick fr att riva sig p benet. D fll majoren ver honom med hela
sin tyngd, skakade honom och slpade honom tillbaka till paviljongen.

-- Du ska springa.

Smeden svarade:

-- Inte lyder jag dig, om du inte r som folk.

Majoren lade sin nve ver pojkens nacke och sade tmligen lugnt och
lgmlt:

-- Ska jag vara som folk? Du r tokig. Vad heter du?

Han hette Karl-August.

-- Det r fint, sade majoren. Det r kungligt. Karl-August, vill du
gifta dig med Brita Billman, som tjnar piga p Frtjrn?

Smeden svarade:

-- Det beror vl p. Jag r ny i orten, s jag knner inte pigorna.

Majoren rev upp vsten och drog fram sin revolver, som han bar i hlster
vid svngremmen. Han behll sedermera revolvern i hand hela natten och
anvnde den som kommandostav.

Till smeden sade han:

-- Nu rknar jag till tre. Sen skjuter jag dig.

Och han rknade: Ett --

Smeden sg honom rakt in i gonen.

-- Ja, du r galen nog till det, du.

Och han satte av, kastande som en hare mellan trden.

Under fyra timmar gick frdelsen ver Fallas park. Sgarna gnisslade,
yxorna sjngo. Ett trettiotal trd och buskar flldes, nnu fler
avskalades. Alla trdgrdsmbler av trd jmte en god del av staketet
snderhggs till ved. Klockan tolv voro reportar och lvgngar resta,
s lummiga och rika, att de kunnat anst ett furstligt brllop.

-- Vilken triumf, ropade greven. Vilken triumf fr Vivecka och fr oss
alla!

Greve Ludvig sade:

-- Kra pappa, bara vi inte bli vrkta --

Men gamle grevens klena frstnd var nu alldeles omtcknat. Han
omfamnade Billman och grt av tacksamhet och gldje. Det tycktes honom,
att vnnen terervrat Falla och insatt honom och Vivecka i alla deras
rttigheter. Han trodde, att de stora festernas och verfldets tid ter
var inne.

Han frde sina gster fram till bordet.

-- Kom, mina vnner, lt oss ta och dricka.

Nr han nu sg den skrala anrttningen, blev han frlgen. Och fr att
trsta sig och sina gster brjade han tala om den dyrbara servisen,
vars make varken fanns p Hilleborn eller Frtjrn.

Billman lyfte d sin tallrik ver huvudet och krossade den mot
bordskanten.

-- Rygell! skrek han. r det inte bttre att krossa var tallrik? Vi
dumma raslingar! Hade vi brnt vra grdar, kalhuggit vra skogar, lagt
vra krar fr ffot! Nu r det hans.

Wendt sade:

-- Bttre att det r hans. Han frstr ingenting.

Billman bjde sig ned ver honom och viskade:

-- Bttre? Var det bttre att han tog Malin Hamrin ifrn dig? Var det
bttre att han pinade ihjl henne? r det bttre att han lockat Brita
till Frtjrn?

Albrecht Bourmaister sade:

-- Jag tror att Billman konspirerar. Vad har han fr ont i sinnet?

Billman svarade:

-- Inte vrre n vad jag sjlv lidit och andra med mig. Aldrig hade jag
trott, att en hel socken skulle lta sig tas av en enda varg.

Mitt p grden hade han lagt upp ett vldigt bl. Han gick nu fram till
blet, lade en risknippa p vindsidan och tnde. Lgan svepte raskt in i
blet och steg med mycken kraft. Smeder och drngar som sovo i klungor
hr och var p planen och i parken, skreko hgt i smnen, vaknade och
begynte stimma och springa runt blet. Billman sade:

-- Syns den hr elden frn Hoby? Lgg mera p, pojkar, tag av stngslet
och bnkarna i parken.

Hugo Schager, brderna Fielding och Stenbybnderna hade i tid dragit sig
ur leken och begivit sig hem. De kvarvarande slogo sig ned p lmpligt
avstnd frn elden. Smederna flyttade sitt brnnvinsankare och lgrade i
nrheten. Majoren strvade fram och tillbaka, hans breda svarta skugga
dansade p Fallas vita mur. Pltsligt sprang han bort till bordet, tog
tre tallrikar och stllde upp dem mot tre trdstammar.

-- Nu, sade han, ska vi se, om jag kan sikta i det hr eldskenet. Det
psts, att min salig stamfar var den skraste andskytten vid Kroken.
Srskilt styv om ntterna. Han var nmligen tjuvskytt till yrket, gubben
--

Han siktade och trffade tallrik efter tallrik. Greven mumlade
halvsovande:

-- Vilken triumf fr Vivecka.

Gert Bourmaister sade:

-- Lt nu vara, Billman, eller tag ett annat ml --

Billman svarade:

-- Jag fr vl gra dig till viljes. Maka t er brder och giv mig
plats. Jag sitter fr sista gngen i laget.

-- Sista? Sista? mumlade greven. Var nu inte ledsen. Drick, drick!
Pomeransen r god --

Och Hamrin sade:

-- Nej var inte ledsen. Se p mig, som r ddsdmd bde av doktorer och
klokt folk. Jag r inte ledsen. Jag dricker. Sommaren r varm och skn.
Det doftar s gott. Det r s mjukt p marken. Varfr skulle jag leva,
nr det blir vinter?

Billman frhll sig nu tmligen lugn. Ingen anade, vad han hade i
sinnet. Mer n en timme blev han sittande bland vnnerna och deltog om
ocks fordigt i deras samtal och skmt. Ibland lyfte han sig upp p
hnderna, strckte p halsen och stirrade ned i parken. Gert
Bourmaister, som satt ytterst i kretsen, frgade:

-- Vad ser du efter? Kommer det ngon?

Men han ltsades icke hra utan kastade sig ter in i samtalet. Frst
nr elden brjade slockna och dagen nalkades med rda flammor och
glittrande vita moln, blev han ter orolig.

Och pltsligt sade han:

-- Nu gitter jag inte vnta lngre.

Ngon frgade:

-- Vad vntar du p?

-- Min stamfar tjuvskytten, sade han, brukade tnda en eld i skogen fr
att locka sina ovnner till sig. Ser du ngon i parken, Gert?

Gert svarade:

-- Ngonting ser jag, som rr sig. Jag tror, att det r en gubbe --

-- Hans ovnner, fortsatte Billman och reste sig frn sin plats. Hans
ovnner ville ogrna mta honom, den hedersgubben. Men han lockade dem
till sig i skogen. Nu ser jag ocks, att det r en gubbe. Vem kan det
vara? , en sn fuling!

Sundin sade:

-- Det anar mig, att Billman vntar storfrmmande. Lt oss se efter.

De reste sig och gingo nedfr sandplanen, stannade vid stngslet. -- Vem
r det? frgade greven, som sg illa. Han klev ver det till hlften
nedbrutna staketet och tog ngra steg in i parken. Pltsligt vnde han
helt om, slog ut med armarna, spretade med fingrarna. Han viskade hest
och gllt:

-- Det r bergmstarn! Fr tusan, mina herrar, hjlp mig d. Vad vill
han hr? r han drucken?

Han lyfte n det ena benet n det andra men kom icke ur flcken. Han np
i byxorna, ordnade vsten, sltade ut syrtuten. Och under tiden nrmade
sig bergmstaren. Han gick med krokiga knn och starkt framtbjd lik en
bonde som lukar jorden. D och d rafsade han till sig en avbruten
kvist, en nedtrampad blomma, vnde den mellan fingrarna och tycktes
ganska villrdig. Hunnen fram till reporten rtade han p sig och
upptckte nu sina skdare. Han drog svligt av sig hatten och gjorde en
bugning, som herrarna skyndsamt och artigt besvarade. Greven stammade:

-- Min kre! Min bste! Herr Rygell, var vlkommen!

Bergmstaren tog ngra steg baklnges, satte handen som en kikare fr
gat och betraktade stten. Drp vnde han sig till herrarna, som
alltjmt stodo kvar vid staketet.

-- Hur tycker herrarna, att hr ser ut? Man kan tro att en svinhjord
gtt fram hr och bkat. Likvisst mste det ha varit bra stora svin.

Greven sade:

-- Betnk d min bste, att det r Viveckas fdelsedag. Hon fyller
sjuttio r. Det ska gldja henne att se bergmstarn. Stig d p min
bste, stig p!

Bergmstaren sade:

-- Tackar som bjuder. Eljest r jag kommen att sga upp greven till
fardag. Vad frstrelsen betrffar, fr jag vl krva ersttning vid
domstol.

Han steg upp p grdsplanen och nrmade sig blet. Billman stod ensam
kvar vid de rykande brnderna. D bergmstaren kommit p ngra stegs
avstnd, hjde han revolvern och sade:

-- Inte nrmre, Rygell, inte nrmre.

Rygell ltsades varken se eller hra men vnde tmligen hastigt. Han
blev varse de krossade tallrikarna. Han tog en korg, som stod under
marmorbordet och brjade plocka upp skrvorna.

Albrecht Bourmaister sade:

-- Lugna dig, Battwhyl. Han tr hitta s pass vrde i lumpen, han
plockar, att det erstter, vad du frstrt.

Han tog Gert under armen och gick bort till marmorbordet. Sundin, Wendt
och Hamrin hade dragit sig lngre ned i parken, greven hade gmt sig i
lvgngen fr att f grta i fred med sin son.

Nu sade Billman:

-- Varfr hotar du oss, Rygell? Lt lumpen vara och res p dig. Allt,
vad du ger, har du plockat p vra sopbackar. Lt lumpen vara, sger
jag dig.

Han vnde sig till Bourmaistrarna.

-- Mina herrar, sade han, g t sidan. Jag vill tala med Rygell. Jag
vill se om det finns bot fr girighet.

Avstndet mellan Billman och Rygell var nu vid pass tjugufem eller
trettio fot. Majoren lyfte revolvern och sade:

-- St genast upp. Eljest skjuter jag dig. Du vet, att jag skjuter.

Rygell rrde sig lngsamt, framtbjd, nedhukad s att de lnga gr
skggtofsarna slpade p marken. Han plockade skrva efter skrva och
underlt icke att syna och passa ihop deras kanter, innan han stoppade
dem i korgen. Han tycktes alltjmt varken se eller hra Billman, men nr
frsta skottet brann av, kastade han sig med otrolig vighet baklnges
och undgick kulan. Gert Bourmaister skyndade till hans bistnd, bjde
sig ned fr att stdja hans huvud.

Billman ropade:

-- Undan, Bourmaister! Nu fr han nden!

Bourmaister kastade sig d fram ver Rygell. Kulan trffade honom under
skulderbladet. Han gjorde ett frsk att resa sig men fll p sidan ver
Rygells brst och frlorade sansen.

Billman bar honom in i slottet. Rygell reste sig hastigt och utan hjlp.
Han var fullkomligt oskadad. Han sade till herrarna:

-- Jag reser efter lnsman. Om herrarna lter Billman fly, s blir ni
delaktiga i mordfrsk och kanske drp. Kom det ihg.

Albrecht Bourmaister svarade:

-- Hmta hellre en lkare. Bergmstarn har ju intet ont vederfarits.

                   *       *       *       *       *

Men bergmstaren fann det viktigare att hmta lnsman. D uppstod bland
smederna en rrelse, som till sin upphovsman hade smeden Karl-August,
densamme som Billman frmtt att springa. De trngde sig rusiga och
ursinniga kring bergmstaren och hotade honom till livet, om han gjorde
sak mot Billman. Haddinge drngar, mhnda hetsade av sin husbonde,
frenade sig med smederna. Rygell slog ikull tv av de nrmast stende.
Skerligen hade han blivit ihjlslagen om icke Albrecht Bourmaister och
Wendt med vld slpat honom in i slottet. Falla belgrades hela natten
av smederna. Ingen slpptes ut, som kunde misstnkas vilja g Rygells
renden. Endast Karl Hamrin fick fri passage fr att hmta lkare.
Likas Anton Sundin, som i smyg vltrade ut till de belgrande nnu ett
ankare brnnvin.




                                  V.


Smeder och drngar vakade ver Falla hela natten och hela morgonen.
Bergmstaren vakade ver Billman. Majoren frhll sig fullkomligt lugn
och stilla. Han sg sin olycka fullkomnad, det fattades honom ingenting.
Men fram p frmiddagen begynte drngarna knota. De ville fra Billman
till Bnga fr att sedan i lugn och ro tervnda var och en till sitt.
De bultade p porten och hotade att krossa fnstren.

Allt detta buller och stoj vckte grevinnan Vivecka. I frstone trodde
hon, att elden var ls, men likgiltig fr allt hr i vrlden hade hon
ingen brdska att komma ur sngen. S smningom kom hon p andra tankar.
Hon erinrade sig dagens betydelse och trodde, att de sedvanliga
hyllningarna tagit sin brjan. Bullret frefll henne vl larmande, men
Ulrich hade antytt att ngonting stort var i grningen. En verklig
triumf!

Grevinnan Vivecka lngtade icke lngre efter triumfer, hon lngtade
efter vila, en fullkomlig, tyst, ljuvlig vila. Men alltfr lnge hade
hon varit slottsfru p Falla fr att kunna stanna i sngen, nr gster
frn tre socknar stimmade utanfr porten. Pliktknslan frmdde mer n
rdslan fr elden. Hon makade sig sakta och varligt och med mnga suckar
och stnanden ur sngen.

En timme senare trdde hon ut i den lnga, vlvda gng som i
bottenvningen leder tvrs genom huset frn gavel till gavel. Grevinnan
bar sin hgtidsdrkt av grtt, tjockt men hr och var tmligen ntt
siden. Vissa rnder angvo, att den frr i tiden garnerats av spetsar.
Som grevinnans figur under de nio lnstolsren tilltagit betydligt i
omfng, var kjolen tmligen kort, en brist som i ngon mn utjmnades av
ett tilltrcklat slp, vars siden var av en ngot ljusare och rtt
obestmbar frg. Det gulvita hret lg i stora bucklor ver tinningar
och ron, en helt liten och mager flta hade av frbiseende lmnats ls
och hngde spikrakt ned ver Maria Stuartskragen. I vnstra handen hll
grevinnan en luktdosa utan svamp och lock och i den hgra en lornjett
med ett enda sprckt glas, vilket i och fr sig icke hade ngon
betydelse, eftersom hon var mer n halvblind.

Stdjande sig mot vggen fljde hon gngen ut i frstugan. Hr mtte hon
sin man, sin son och Karl Hamrin. De hade nyss frt fruktlsa
underhandlingar med de rusiga smederna, som alltjmt eggades av Sundin
och Wendt till nya vldsdd. Greven skyndade emot sin hustru och
omfamnade henne grtande. Hon missfrstod hans rrelse.

-- Ack kra Ulrich, sade hon, varfr grter du? r det inte sknt fr
vart r som gr?

Hon gick fram mot porten, greven hll henne tillbaka. Hon lyckades
framstlla det dr barnsligt egensinniga och frvntansfulla leendet,
som tillhr alla fdelsedagar frn vaggan till graven. Hon slog honom
med lornjetten ver fingrarna.

-- nej, Ulrich, nu vill jag se, vad du har stllt till. Se s, se s --
jag vill se.

Och hon drog ifrn regeln och steg ut p trappan. Den vldiga reporten
grnskade mitt framfr henne och p alla sidor trngdes hopar av
mnniskor. Att det var svarta halvkldda smeder och druckna drngar,
kunde hon icke se. Hon trodde att vnnerna i Raslinge, Hulinge och Stora
Hammar s mangrant frsamlats. Detta krleksbevis vckte hennes mma
hjrta till nytt liv. Hon neg ngra gnger t hger och vnster, men
rrelsen blev henne vermktig, hon brast i grt. Och d hon icke hade
ngon nsduk eller solfjder fr att dlja sitt gamla av grten
frvridna ansikte, vnde hon sig mot vggen och torkade sina trar med
klnningsrmen.

Smederna  sin sida, som, d porten ppnades, vntat sig majoren eller
mjligen bergmstaren, blevo alldeles frbluffade ver att mta hennes
nd. Och nr grevinnan frst gnade dem sina ndigaste nigningar och
sedan vnde sig bort fr att grta, knde de sig skamsna och djupt
nedslagna. De stodo dr med hngande armar och snkta blickar. Och dr
det nnu fanns en mssa p huvudet, drogs den skyndsamt av antingen
genom garens frsorg eller nrmsta grannes.

Allt detta iakttog herr greven frn sitt fnster. Hans rdsla
frvandlades till stolt gldje. Vem kan ocks se Vivecka, tnkte han,
utan att beundra och hylla henne? Han skyndade ut p trappan, slog armen
kring sin hustrus liv och med handen behagfullt lyftad ropade han:

-- Leve hennes nd, mina vnner. Lnge leve grevinnan Vivecka. N s
hurra d, era tlpar!

Smederna hurrade. Och som avstndet mellan sorg, vrede och gldje r
vida kortare fr den rusige n fr den nyktre, flammade gldjen
pltsligt upp som en eldsvda. Gubbar och pojkar togo varandra i famn
och brjade dansa. De, som frut bevakat bakvgarna och fnstren,
skyndade upp p grdsplanen fr att taga del i dansen, skrattet och
hurraropen. Jublet ekade ver Fallaviken och ndde vl nda till
Raslinge kyrka. Greven njt sin och Viveckas triumf. Bergmstaren
begagnade tillfllet att osedd komma till stallet, dr hst och trilla
vntade.

Men nr han svngt nedfr bruksbacken och krt ett stycke utmed
stranden, blev han varse trenne btar, som med tmligen stort mellanrum
sinsemellan, roddes mot samma ml, Falla. Bergmstaren lt hsten
stanna, han ville anteckna sig till minnes alla dem som i dag beskte
Falla. Det skulle bliva ndvndigt att till tinget instmma ojviga
personer, som kunde vittna om frdelsen i parken.

Den frsta bten hrde prstgrden till, kyrkoherden satt vid styret
antagligen tuggande och omtuggande sitt ode till grevinnan. Den andra
bten hrde Herrlestorp till. Bergmstaren urskilde rtt vl hennes nds
kantiga former och lngnsta profil. Sonen Hugo satt vid rorna och i
fren halvlgo tv eller tre av dttrarna, till hlften dolda bakom
vldiga, frgstarka och hjulformade buketter.

Den tredje bten knde bergmstaren varken till form eller frg. Han
stirrade s lnge och uppmrksamt p de tre personerna i bten, att gat
brjade svida och rinna. Han blundade. Nr han ter kunde se klart,
igenknde han Lillgrds-Tilda. Hon lg p magen i fren och hennes
huvud, betckt med en bl och rdrutig schalett, reste sig som en
gallionsbild. Magister Ekmarck sktte rorna hurtigt men ngot ojmnt. I
aktern satt Barbro Backe.

Bergmstare Rygell ansg det nu vara klokare att tills vidare uppskjuta
besket hos lnsman. Han tervnde till Falla, lmnade kdonet p
stallgrden och begav sig ned till bryggan. Ngra karlar stllde sig i
vgen fr honom och gjorde hotande tbrder. Han skt dem t sidan,
varligt men med ett s hrt grepp i skuldrorna att de icke funno skligt
flja honom. Han lunkade ned till bryggan, stllde sig ttt intill
reporten, gmd i dess yviga grnska. Hrifrn hrde han prstens ode
och kunde mycket vl se, om det s behagade honom, den stora omfamningen
mellan hennes nd frn Herrlestorp och grevinnan. Nr de bda gummorna
beredde sig att arm i arm vandra uppfr lvgngen, ropade unge greven:

-- Hr kommer nnu en bt. Den knner jag inte. Det sitter en bondjnta
i fren.

-- Om jag inte misstar mig, sade kyrkoherden, s r det magister Ekmarck
som ror. Jag knner slarven p knyckarna.

Greve Ulrich sade:

-- Vem det n m vara, kra Vivecka, s anser jag det mest passande, att
du tar emot dem hr.

Grevinnan suckade, hon var redan frfrligt trtt. Emellertid lyckades
hon nnu en gng trolla fram sitt festleende, korsade armarna ver den
framskjutande magen och bidade.

Bten lade till tmligen ovarsamt. Magistern rckte Barbro handen, och
hon steg i land. Greven nrmade sig med framstrckt huvud och nrsynt
plirande gon. Min ndiga, mumlade han, min ndiga, jag ber om urskt --

Barbro rodnade. Hon tyckte, att de bda gamla damerna betraktade henne
bra ovnligt. Hon tyckte, att ngon borde taga henne i famn och hlsa
henne vlkommen. Magistern, som sg hennes bryderi, ropade med hg rst:

-- Herr greve! Fru grevinna! Detta r vlborna fru Barbro Backe till
Hilleborn, bergmstarns tredje hustru. Hon har kommit fr att gra
hennes nd sin uppvaktning.

Barbro tog ett steg fram mot grevinnan, np i kjolen, lyfte den ngra
tum frn marken och neg mycket djup. Denna hlsning, som pminde om en
hovnigning, var icke bruklig mellan damer av samma stnd. Fru Schager
smlog med hoprynkad mun. Grevinnan besvarade emellertid hlsningen och
mtte sin gst p halva vgen. Barbro kysste hennes hand, och fru
Schager log nnu syrligare. Nr grevinnan sg det unga huvudet dmjukt
bjt, greps hon nyo av m rrelse. Hon slog armarna kring Barbros hals,
kysste hennes panna och grt med gonen tryckta mot Barbros skuldra.

Fru Schager ansg tiden vara inne att gra ett slut p dessa mma
scener. Hon tog grevinnan under armen och snarare slpade n frde henne
uppfr lvgngen. Barbro fljde, hon var tmligen frvirrad och visste
icke att besvara herr grevens komplimanger. De stolta reportarna och
det vrdnadsvrda slottet gjorde henne blyg och frlgen. Hon tnkte p
den mossiga och frfallna stugan i Vstergtland och fann, att hon varit
bra djrv, som givit sig i lag med s frnmliga mnniskor. Hon nskade
att magistern eller Lillgrds-Tilda eller sjlva bergmstaren skulle
komma henne till undsttning. Folket som alltjmt skrlade och dansade
p grdsplanen, skrmde henne. Hon snubblade ver trappstegen. Albrecht
Bourmaister, som gick vid hennes hgra sida, tog henne om livet fr att
stdja. Han viskade:

-- Jag hr att fru bergmstarinnan redan lagt Hilleborn till sitt namn.
r det inte vl tidigt?

Hon frstod honom icke. Magisterns presentation hade hon icke hrt. Hon
sade:

-- Ja, bergmstarn har lovat mig Hilleborn.

D slppte han s pltsligt sitt tag, att hon ter var nra att falla.
Hon steg in i frstugan, hon fljde alltjmt de bda lngsamt
framskridande damerna. Hon kom in i den mrka gngen. Blndad av
vattnets morgonsolsskimmer kunde hon i dunklet ingenting urskilja.
Hllande hnderna framfr sig, gick hon efter fraset frn grevinnans
slp. Herrarna hade stannat i frstugan. Barbro befann sig ensam i
gngen som tycktes henne ondligt lng. En drr ppnades ttt bredvid
henne. Hon steg in i ett rum, som upplystes frn tvenne fnster. En
svartkldd herre trdde fram till henne och frgade, om hon kom frn
Hilleborn. Barbro jakade, kanske drfr att hon icke uppfattat frgan
eller drfr att Hilleborn stdse lekte henne i hgen. Den frmmande
sade:

-- Han har terkommit till sans.

-- Vem? frgade Barbro. Lkaren sade:

-- Han ligger dr. Mamsell fr inte anstrnga honom med ngot lngre
samtal. Jag tnker, att han kan flyttas till Hilleborn om ngra timmar.
Jag gr ut och tvttar mig.

P soffan mellan de bda fnstren lg Gert Bourmaister. Hans verkropp
var naken, endast betckt av ett lakan, som ftt tskilliga stora och
sm blodflckar. Ansiktet var blekt.

Barbro knde genast igen honom. Hon rodnade hftigt men blev i nsta
gonblick lika blek som den srade. Hon fll p kn vid soffan och
brjade kyssa lakanet. Hon betraktade hans arm som hngde slappt ned
ver soffkanten, men hon vgade icke rra honom.

Pltsligt reste hon sig upp och bjde sig fram ver honom.

-- Se p mig, bad hon. Nej se mig in i gonen.

Hon trodde, att om han sg henne djupt in i gonen, skulle han dr lsa
frklaringen lika tydlig, sjlvklar, ovedersglig, som hon sjlv knde
den.

Men han slt gonen och vred huvudet lngsamt mot vggen.

Barbro lmnade Gert Bourmaister. Hon letade sig fram genom gngen till
frstugan men fann ingen mnniska. Hon steg d uppfr trappan till vre
vningen och kom in i en stor nstan omblerad sal. Mitt p golvet stod
bergmstaren och framfr honom kommerserdet Bernt Bourmaister, en liten
mager, kvickgd gubbe, som stndigt grinade och stndigt roade sig p
andras bekostnad. Grevinnan och fru Schager hade tagit plats i en
fnstersmyg. Ttt vid drren stod Billman omgiven av sina vnner. Greven
trippade av och an och pratade i ett utan att bliva hrd.

Kommerserdet skyndade fram till Barbro, tog hennes hnder i sina och
betraktade henne med en p en gng faderlig och lysten min.

-- Detta r Barbro Backe. Jag knner den slkten p de briljanta gonen.
Mon dieu, min ndiga! Anledningen r sorglig men jag prisar mig bra
lycklig att f kyssa en sdan hand --

Och nu, mina vnner, fortsatte han, vilja vi vdja till hgre rtt. Min
ndiga lilla har en frblt strng herre och man, vilket vi alla nogsamt
knna. Saken r den, att stackars Billman, som str dr, rkat i
misshugg -- ja i rent misshugg -- skadskjuta min kre brorson Gert, som
nu ligger ngonstans mycket vl ompysslad och skert utom all fara.
Nvl, min ndiga, bergmstarn vill partout inte lta nd g fre rtt,
han vill smida stackars Billman i jrn och gud vet allt. Medgiv min
ndiga, att det r fr strngt --

Barbro frgade hastigt:

-- Skall jag dma?

Utan att vnta p svar, sprang hon fram till Billman, strckte sig p t
och slog honom med baksidan av handen ver kinden.

-- Ses, sade hon, nu r han straffad.

-- Min gud, suckade kommerserdet, unna mig samma straff.

Barbro smlog.

-- , jag slog honom hrt. Men nu kan det vara nog. Om jag inte misstar
mig r herr Gert Bourmaister en fattig yngling utan srdeles stora
egenskaper?

Kommerserdet sade:

-- Han r en rtt vacker gosse, min ndiga, och dessutom min brorson.
Ngra andra goda egenskaper knner jag inte hos Gert.

-- Nvl, sade Barbro, jag har sjlv varit fattig. Jag frskrar er, att
man betyder bra litet, nr man r fattig. Nej inte ett smul. Lt drfr
saken falla, kra Rygell, och ro mig i stllet hem. Och skulle han ocks
vara en vacker gosse, som herr kommerserdet pstr, s finns det vl
fler av den sorten.

-- Ack, suckade grevinnan Vivecka, vars hjrta srats av de grymma
orden, s dmde man icke i min ungdom --

-- Min ndiga grevinna, avbrt kommerserdet, s dmde redan drottningen
av Saba, nr hon vandrade den lnga vgen till gamle Salomo. Just s.
Och jag bjuder den unga drottningen av Frtjrn, av Kroken av hela det
Rygellska riket min ttioriga arm och mitt tjuguriga hjrta.

Bergmstaren frekom honom, bjd sin hustru armen och frde henne ned
till bryggan. Nr bten kommit utom hrhll, gjorde kommerserdet nnu
en sirlig bugning utt sjn, viftade med hatten och sade:

-- Jrngryta krossar lergryta. Bergmstarn r fr visso av jrn, men
lilla Barbro Backe tyckes mig vara av hrdat stl. Kanske kunna vi drav
draga bde nytta och nje.




                                 VI.


Kommerserdet stllde nu till med fljande upptg.

P Hilleborn levde en ung flicka, som gemenligen kallades mamsell
Majken. Hennes farsnamn, brd och fdelseort ro oknda. Hon var svart
och ganska vacker, mjligen tillhrde hon ngon tattarslkt. Hon gllde
fr att vara husmamsell p grden, men tog i sjlva verket ringa del i
sysslorna. Kommerserdet, som trots sin hga lder var en ivrig
beundrare av knet, visade fr Majken den strsta tillgivenhet, och det
pstods allmnt, att hon var hans lskarinna.

Han beslt att anvnda henne till ett ypperligt skmt, som p en gng
skulle frdmjuka Rygell och s split och misstankar mellan honom och
Barbro Backe. Till det ndamlet lt han flickan ifra sig sin
helgdagsdrkt, vidare hmtade han frn staden en gammal jurist och knd
brnnvinsadvokat vid namn Rdberg, en ful och snuskig gubbe, som nrmade
sig sjuttiotalet. Rdberg utpyntades som en ung brudgum och gjorde i den
stassen ett nnu mera avskrckande intryck. Slutligen utvalde han bland
sina drngar en axelbred och sttlig ung karl, honom kldde han i
lumpor.

P den tiden var det nnu sed i Bergslagen, att trolovade kort fre
eller kort efter frsta lysningen gjorde en rundresa bland grannar,
slktingar och vnner dels fr att mottaga lycknskningar, dels fr att
gra sig pminda, s att det icke skulle felas gvor och frning vid
brllopet. Det var ocks vanligt att en hoper ungt folk fljde de
trolovade frn grd till grd fr att dansa, sjunga eller eljest
frlusta sig. Kommerserdet samlade ett dylikt flje, men i stllet fr
ungdomar skte han upp alla traktens gubbar och gummor, helst sdana,
som hade ett anskrmligt yttre. Grannarna vid Kroken deltogo ocks i
tget, Hugo Schager, Anton Sundin, grevarna p Falla, Hamrin, brderna
Fielding och ngra fler.

En tidig junimorgon lmnade fljet Hilleborn, instuvat i fem hskrindor,
som drogos av oxar. Skrindorna voro prktigt utstyrda, mest dock med
tistlar, trne, mollor, kersenap, nsslor och annat ogrs. I frsta
skrindan kte brudparet, vackra Majken och den fule gubben Rdberg,
vidare kommerserdet sjlv, gamle greven p Falla, som hade frblt
roligt, nr han inte stack sig p nsslor och tistlar, Anton Sundin den
tjocke, Abraham Lilja p Hviskingeholm som lockats med traktering och
andra frmner, tv eller tre fattigstugubbar, lika mnga gummor och
slutligen drngen, som hljts i lumpor. Nr de kommo ut ur skogen vid
Frsevi manade Bourmaister de gamla att uppstmma ngon vid dessa
tillfllen vlig sng. Hrtill hade de ingen lust, men Sundin och den
gamle luvern Rdberg voro genast frdiga att sjunga visor av tvetydigt
innehll och med nog s grova refrnger. Fattigstufolket skrmdes och
ondgjorde sig ver alla dessa hdelser och fr att rda ngon bot p
elndet uppstmde de psalmen 462 "Du som frhrdad gckas --" Och d
syndarna icke lto sig tystas, fortsatte de med Lucidors "O evighet! Din
lngd mig fast frskrcker, som brjan har men ndan aldrig rcker. O
evighet! en tid frutan tid --" Denna psalm rckte till brjan av
Frtjrnsalln. Fattigstufolket tog d upp den nsta: "Ho satans boning
tnker p och de frdmdas pina -- hans blod av fasa stelna m, hans
kraft av ngst frtvina --"

Jon i Lostra, den engde rttaren, var den, som frst varsnade tget.
Han skyndade upp till grdskontoret och varskodde sin husbonde. Rygell,
som i nra ett halvsekel trotsat tre socknars samfllda ovilja, blev nu
s rdd, att han fullstndigt tappade huvudet. Han frstod att
sklmstycket p ngot stt skulle drabba Barbro och genom Barbro honom
sjlv. En mnniska, som lnge knt sig osrbar, blir ytterligt feg, nr
hon pltsligt upptcker en mmande, oskyddad punkt. Rygell lunkade
omkring som den gngen p torget i Skara. Han rafsade till sig ngra
dyrbara papper och lufsade ur rum i rum fr att finna ett gmstlle.
Barbro, som hrt oljudet frn vgen, lmnade genast mjlkkammaren och
kom honom till undsttning. Hon tog ifrn honom papperna, drog p honom
helgdagsrocken och slog snuset frn krs och vst. Hon bytte kjortel och
hngde en vid vit silkesschal ver skuldrorna. Nr skrindorna krde upp
p grdsplanen, stod Barbro Backe p trappan, neg och nskade vlkommen.

Kommerserdet sade:

-- Vi ha kommit fr att visa fru bergmstarinnan ett nog s vackert
brudpar. Kanske blir det en slant p tallriken fr de unga eller
tminstone en hjrtlig lycknskan.

Barbro bad dem stiga upp i salen, dr bergmstaren vntade.
Kommerserdet lagade s, att Majken kom att g mellan gubben Rdberg och
drngen. Sjlv bjd han vrdinnan armen. Nr de gingo uppfr trappan,
frgade Bourmaister, om Barbro kunde gissa, vem av de bda som vore
brudgummen. Barbro svarade:

-- Att dma av ldern r det vl den dr unge trashanken. Men att dma
av stassen -- och det hller jag fr skrare -- r det den gamle
sprtten.

Kommerserdet sade:

-- Min ndiga tror d, att en ung kvinna mera ser till klderna n till
skinnet?

Barbro svarade:

-- Det vet nog kommerserdet, att skinn kan kpas, bde det som r sltt
och fint och det som r skrynkligt. Det kan kpas likasvl som granna
klder. Men vad en ung kvinna hller frmer, det r krleken. Och jag
menar, att den icke kan kpas om det s vore med livet. Det r en gva,
som Gud ger och som Gud tar. Vlsignad vare Han.

Bourmaister mrkte vl, att Barbro icke lt sig frbryllas. Han lade ut
en ny snara, han sade:

-- Min ndiga som r ung och vacker och drtill nygift kan skert
frklara texten fr mig gamle. Vad r krlek?

Svarade Barbro:

-- Krlek r frsakelse.

Under det att kommerserdet grubblade ver, hur han bst skulle kunna
flla henne med hennes egna ord, trdde de och hela fljet in i salen.
P bordet hade Barbro ltit duka fram alla de frfriskningar, som ro
vanliga vid ett dylikt tillflle. Sockertrtor och mandelkonfekt,
rhenskt vin att dricka brudparet till vlgng och lycka. Bergmstaren
skyndade att sl i glasen fr att s fort som mjligt bli av med
plgoandarna. Men kommerserdet hll honom tillbaka och sade:

-- Vnta ett gonblick, min bste. Saken r nnu icke avgjord. Vi ha
tvrtom kommit hit fr att av bergmstarn eller nnu hellre av fru
Barbro erhlla ett gott rd. Den hr unga flickan, Majken, som jag av
barmhrtighet upptagit i mitt hus och som betraktar mig nstan som en
far eller tminstone som en beprvad vn, har anfrtrott mig sin
brydsamma belgenhet. Hon har nmligen ftt tv giljare p halsen. Den
ene r Rdberg, aktad jurist som var man vet och drtill smtt frmgen.
Den andre r den hr drngen. Han ger platt ingenting frutom sin
ungdom och till och med garderoben tycks vara skligen bristfllig.
Under sdana omstndigheter har den kra Majken begrt mitt faderliga
rd. Men jag erknner, att jag trots min lder och visdom inte ser fullt
klart i saken. Skulle drfr fru bergmstarinnan --

Barbro avbrt:

-- Jag? Varfr skulle just jag --?

Kommerserdet bjde sig ned och kysste hennes klnningsrm.

-- Drfr att en person med min ndigas utseende skerligen frstr
krleksaffrer bttre n ngon annan. Kanske har ocks min ndiga sjlv
eller en syster eller en vninna befunnit sig i liknande belgenhet --

Barbro bleknade. Hon korsade armarna under brsten och tryckte dem
ganska hrt mot brstkorgen fr att dva smrtan, som stndigt gnagde.
Hon sade:

-- Det r icke svrt att rda. Om det r sant, som kommerserdet pstr,
att den dr gamle mannen har sin rikliga utkomst, s br hon gifta sig
med honom och lta drngen lpa. Han finner vl i sin tur en
kvinnsperson tillrckligt frmgen fr att kunna kpa honom en grd.

Bourmaister bugade sig.

-- terigen har min ndiga dmt vist som drottningen av Saba. Sjlve
bergmstarn, som r vr tids Salomo, kunde icke klarare utlagt en oklar
sak. Men fr mig enfaldige tyckes dock utslaget st i strid med en sats,
som min ndiga nyss uttalade: Krlek r frsakelse. Jag misstnker
nmligen, att mamsell Majken i sjl och hjrta fredrar ynglingen
framfr gubben.

De, som nu med ivriga och skadeglada blickar betraktade Barbro, funno
henne s blek, att deras skadegldje byttes i fruktan och medmkan. Hon
drog schalen ttare om skuldrorna, som sklvde i frossbrytningar.
Pupillerna vidgades till det yttersta, s att gonen glnste svarta som
en nattfgels gon. Det drjde en stund innan hon svarade:

-- Kommerserdet tar fel. Jag motsger mig icke. Om flickan verkligen
hller av den dr unga personen, kan hon icke lgga sig en bittrare
frsakelse n den att vara honom utan. Likvl -- vill hon hellre taga
den mindre frsakelsen, vill hon hellre frsaka ett rikligt brd, vackra
gvor, varma mjuka klder fr att leva med sin vn i armod -- gott, jag
avrder henne icke. Men om s sker -- lt oss d kasta sten p drren
nr vi g frbi deras ruckel. Mter vi dem p vgen, s lt oss skratta
t dem, lt oss hna dem, lt oss spotta p dem. Lt oss trampa ned
deras grda, lt oss s tistlar p deras kerlapp. Lt oss sl dem i
ansiktet, nr de ntligen komma fr att tigga brd och klder t sina
ungar. Tvi dem, som plocka sin lycka, dr den vxer. Ja, ja, ja! M de
njuta den. Men vi ska kasta dem i fattiggraven. Och det skall varken
finnas tr eller sten ver den lyckan.

Nr hon sagt detta, brast hon i grt, och var det frsta och sista
gngen, som ngon av Barbro Backes understar sg sin hrskarinna grta.
Kommerserdet fann, att han trffat rtt och ville nu med hycklat
deltagande str salt i sret. Men nr han med faderligt ppnad famn
nalkades Barbro, avspisades han med en sklmaktig nigning och ett ganska
illparigt leende.

-- Herr kommerserdet skall inte hysa ngon oro drfr att jag fllde en
s strng dom ver vissa lttsinniga mnniskor. Kommerserdets
skyddsling hr skerligen icke till dem. Jag slr vad om att hon tager
den friaren, som r bst kldd och hdd.

Vadet ingicks och vadsumman bestmdes p Barbros frslag till tre tusen
riksdaler. Kommerserdet fann summan vl stor men ville fr skam skull
inte neka. Han skrev en revers stlld till innehavaren, Rygell skrev
likaledes en revers och de bda papperen lades p bordet. Nu uppmanades
Majken att gra sitt val, och den stackars flickan rkade ur ett ltsat
rakt in i ett verkligt bryderi. Drngen hade i trots av hennes dliga
rykte friat upprepade gnger, och det var endast fruktan fr husbonden,
som frmtt henne att vgra. Nu visste hon varken ut eller in. Gummorna
dunkade henne i ryggen och bad henne tnka med frstndet. Gubben var
visserligen ful, men drngen skulle nog med tiden bli ful han ocks.
Barbro sade:

-- Eftersom mamsell verkligen tvekar, s vill jag lgga ytterligare en
vikt i vgsklen till min frmn. Om hon tar gubben och jag sledes
vinner vadet, s lovar jag att lmna de bda reverserna t den dr unga
personen. Mamsell kommer p s stt att gra hans lycka.

Kommerserdet grinade illa, han var icke srdeles angelgen att frlora
tre tusen riksdaler, helst tiderna voro onda. Han sade:

-- Eftersom min ndiga icke aktar fr rov att inverka p vadets utgng,
s torde det ocks vara mig tilltet. Jag lovar drfr, att om jag
vinner och Majken tar den dr trashanken, s skall han bland Hilleborns
torp f t sig utvlja det bsta.

Barbro skrattade:

-- Kommerserdet r mig fr slug. Men tillt nu, att jag i frtroende
ger Majken ett rd, som jag vill viska henne i rat.

Bourmaister hade svrt att hlla god min och svarade vresigt, att han i
s fall ocks hade rttighet att viska ngot till Majken. Han tog henne
kring huvudet och passade drvid p att nypa henne rtt frsvarligt i
rat. Han tillsade henne p det strngaste att vlja drngen. Det blev
nu Barbros tur. Hon viskade rtt lnge med flickan, som i frstone icke
tycktes fatta, vad Barbro tillrdde. Men pltsligt sken hon upp, neg
djupt fr Barbro, och vndande sig till kommerserdet, sade hon:

-- Det r vl inte fr mycket begrt, att hans nd tillter mig att tala
i enrum med mina friare?

Bourmaister nickade, han kunde icke avsl en s billig begran. Majken
tog sina bda friare med sig in i nsta rum. I salen avvaktades utslaget
med spnd frvntan. Kommerserdet gjorde ett verslag av skl och
motskl och fann, att han ovillkorligen borde vinna vadet. Flickans
tycke och lftet om torpet kunde vl uppvga lftet om de sex tusen
riksdaler, som drngen i vidrigt fall skulle f att trsta sig med.

-- Min ndiga, sade han till Barbro, skall skerligen bli vertygad om,
att unga kvinnor i allmnhet icke ga ett s klart och skarpt frstnd
som fru Barbro Backe. Nej, de styras av sina mma knslor. Det r p min
ra skinnet och inte klderna, som ge utslaget. I den leken kan
trashanken fr en gngs skull ha strre chanser n sprtten.

Barbro smlog och menade, att han nog kunde ha rtt. I detsamma ppnades
drren och Majken och hennes tillbedjare intrdde i salen. Majken
densamma som nyss men tillbedjarna ganska frndrade. Drngen tycktes
nnu sttligare, gubben nnu elndigare. Majken hade helt enkelt frmtt
dem att byta klder. Hon gick fram till kommerserdet, och ehuru hon
synbarligen var ganska rdd, lyckades hon likvl framstamma Barbros
lxa:

-- Som Johan numera innehar ett gott torp och dessutom ger sex tusen
riksdaler, br han vl vara kldd drefter. Och som herr kommerserdet
frlorat processen, br vl hans jurist vara kldd drefter. Drfr tar
jag den hr vlkldde drngen och gr drmed husbond till viljes,
eftersom han np mig i rat och sa att jag skulle. Och fru Barbro gr
jag ocks till njes, eftersom hon vinner vadet.

Kommerserdet betnkte sig ett gonblick. Drp svngde han om p
klacken, vnde sig till Barbro och sade:

-- Jag erknner mig besegrad. Jag avstr godvilligt frn torpet, frn
pengarna ja, till och med frn dig min kra Majken. Men efter ett sdant
nederlag anhller jag att fru Barbro mtte styrka mig med en mltid och
att till festen inbjudes alla mina vnner hrifrn till Falla.

Hans sista frhoppning var nu den, att Rygell, vars motvilja mot alla
fester, allt stoj och ffnglighet var vl bekant, skulle vgra och att
drav en tvist skulle uppst mellan honom och Barbro. Men ven denna
frhoppning slog slint. Bergmstaren tyckte sig ha undsluppit den elake
gubbens anslag fr gott pris och detta tack vare Barbro. Han gav henne
fria hnder.

Magister Ekmarck red runt Kroken och bdade folk till festen p
Frtjrn. Han red frn Frtjrn till Stenby, frn Stenby till Raslinge
prstgrd, frn Raslinge till Herrlestorp, frn Herrlestorp till Falla,
frn Falla till Bnga, frn Bnga till Vassbro, frn Vassbro till
Haddinge, frn Haddinge till Frsevi, frn Frsevi till Hilleborn, frn
Hilleborn till Frtjrn. Och s snllt lpte hans tunga och s ivrigt
lovprisade han Barbro Backes sknhet och frstnd att han ingenstdes
fick nej. Under hela sommaren eller s lnge Barbro Backe levde, frblev
han hennes trogne tjnare och utomordentliga sndebud.

Men nr den frsta festen p Frtjrn snart fljdes av en andra, en
tredje, en fjrde, nr folket kring Kroken tycktes vilja gra Frtjrn
till platsen fr ett enda oavbrutet sommargille, upptog magistern
Barbros tanke att resa en klockstapel p hllen nere vid sjn. Hr
staplade han frst upp ett vldigt stenkummel, varav man n i dag kan se
spren, och byggde p kumlet en liten klockstapel just lik den, som str
bredvid Raslinge kyrka. Bergmstaren lt gjuta en liten klocka med
mycket silver i malmen. Dess ton var ganska sprd, men hrdes vida. Nr
nu Barbro slutat sitt dagsverke -- s lnge krafterna stodo henne bi
arbetade hon nmligen i mjlkkammaren -- klttrade magistern upp i
klockstapeln och ringde samman. Eho, som d hrde klockan, visste sig
kallad till Frtjrn. Och det hnde som oftast att mnga giggar stodo
frspnda, att mnga ekor lurade i vassen med lyftade ror och att mnga
drngar och pigor stodo med hand bak rat fr att vid frsta klmtning
styra kosan mot Frtjrn.

Hur allt detta behagade bergmstare Rygell r oknt. Men det sgs, att
han liknade en mnniska, som knappast mrker sin vantrevnad eller sin
olycka -- drfr att han bidar en strre.

Det finns nnu mnniskor dr p trakten, som ganska vl minnas den
sommar, d Barbro Backe hll hov vid Kroken. Nr magister Ekmarck sent
omsider erhllit Ekersta pastorat, begagnade han sig av lediga stunder
till att nedskriva sina minnen frn denna sommar. Han betitlade
manuskriptet:

Dansen p Frtjrn.




                                 VII.


I mitten av juli lmnade kommerserdet Bourmaister Hilleborn. Det
pstods, att gubben givit sig ut p resor i samma rende, som kort frut
major Billman, och att han var i samma trngml. Rygell, som vl knde
kommerserdets hjlpkllor, lmnade d Frtjrn, och de bda herrarnas
vgar korsades gng efter annan till stor frtret fr kommerserdet.
Barbro Backe levde under denna tid ganska indraget, skte icke sllskap
och hyste intresse endast fr de redogrelser, som varje postdag anlnde
frn bergmstaren. Klockan p Kungshllen ringde sllan, magister
Ekmarck och flickorna p Frtjrn leddes gruvligt.

En afton, d magistern tervnde frn ett besk i prstgrden mtte han
en yngling, vars drkt och uppfrande tycktes honom bra egendomliga. Han
gick nmligen av och an som en skiltvakt framfr alln till Frtjrn. D
och d bjde han sig ned med hnderna stdda mot knna och blickade
ivrigt skande upp mot grden. P huvudet bar han en hatt som i lder
och skrplighet kunde tvla med herr magisterns egen grgrna cylinder.
Syrtuten, av bsta klde men sliten och lappad p tskilliga stllen,
var synbarligen tillverkad fr en person av spensligare byggnad, och
magistern tyckte sig ha sett det stackars plagget i greve Ulrich von
Battwyhls garderob. Den besynnerliga utstyrseln fullstndigades av ett
spanskrr utan doppsko, uppslitet som en snderpiskad rotting och
sammanhllet nedtill medelst segelgarn.

Magistern slog sig i sprk med ynglingen och fick genast besked. Hans
namn var Karl-August, smed frn Falla. Under den stora fest- och
skvlingsnatten, som lyktade s illa, hade han varit major Billmans
nrmaste man och hjlpare. Majoren hade lovat honom en viss Brita till
kta. Och d smeden sedermera erfarit, att sagda Brita var en fin
mamsell och majorens dotter, hade han funnit skligt fresta sin lycka.
Fr den skull hade han skaffat sig snygga klder och begivit sig till
Frtjrn men knde sig nu oviss om sin framgng och rdd fr hundarna.

Magistern hrde ynglingens berttelse med vlvilja och lovade att
hjlpa honom till rtta. Han bad honom sl sig ned i diket, dr vldiga
kardborrblad skyddade fr upptckt. Magistern skulle underrtta mamsell
Billman, och om hon upptog frieriet vl, skulle hon skerligen gra
honom ett besk i diket. Karl-August tackade, drog frsiktigt upp
syrtuten och satte sig p skinnbyxorna bland kardborrbladen.

Magistern fullgjorde samvetsgrant sitt uppdrag. Brita Billman vgrade
visserligen att beska smeden, men fr att skmtet icke skulle g om
intet, beslt man att styra ut kammarpigan Tilda p det prktigaste och
lta henne glla fr mamsell Billman. Hon ifrdes en storblommig
kattunsklnning, som ytterligare garnerades med rosetter och bandstumpar
i olika frger, p huvudet en schferhatt likaledes behngd med
grannlt, parasoll och silkesvantar, som rkade bli s omaka att den ena
var rd den andra bl. Stolt ver denna utstyrsel krmade sig
Lillgrds-Tilda som den finaste mamsell och trippade ondligen ntt och
frnmt genom alln fram till kardborrdiket. Magistern och mamsellerna
frsummade icke att p lmpligt avstnd iakttaga hennes fukter. De sgo
henne vanka fram och tillbaka vid mtesplatsen, alltmera drjande p
stegen och allt otligare viftande med parasollet och de brokiga
handskarna. Av smeden sgo de inte skymten.

Den myckna grannlten hade skrmt Karl-August till den grad, att han
sakta ltit sig glida ned till botten av diket. Hr lg han ganska vl
dold och lyssnade med oro till kjortelns fras och mamsellftternas ntta
tripptripp. Han insg, att han varit alltfr djrv och vermodig. Han
beslt att frhlla sig fullkomligt stilla fr att dymedelst trtta ut
mamsellen.

Men den fregivna Brita Billman hade annat i sinnet. Hon frstod, att
stackarn var illa dran, hrde honom pusta dr nere p dikesbotten. Hon
brjade sl med parasollet bland kardborrarna, hon vrkte bladen tskils
och upptckte ett hgrtt ansikte och ett par frskrmda gon som
sneglade under lugg upp mot henne. Tilda ltsades vara mycket vred, hon
stack efter honom med parasollskaftet, verste honom med skymfliga
tillmlen och beskyllde honom fr att vilja gra henne, en fin mamsell
till spott och spe i var mans mun. Okvdinsorden verkade uppmuntrande p
smeden, han satte sig p dikeskanten, vndande ryggen t mamsellen och
sade:

-- Det var verenskommet, att mamsell skulle komma ned till mig i diket,
om hon ville mig ngot.

Tilda ndrade d ton, hon slog sig ned bredvid honom och talade s
vnligt, att han efter en liten stund ville kyssa henne p mun. Men hon
avbjde, sgande:

-- Karl-August frstr vl, att med en mamsell och majorsdotter kan det
inte g s kvickt. Nej, han fr nog vara beredd p att fjsa fr mig
mnga kvllar, innan han kommer s lngt.

De lovade varandra att mtas fljande kvll och skildes efter upprepade
bugningar och nigningar, som beredde magistern och hans flickor ett
ogement nje. Men fr smeden blev det en tungsam och besvrlig tid. D
bruksklockan ringde ut om kvllen, kunde han varken unna sig mat eller
vila. Han mste tvtta och putsa sig som en greve, han mste smyga sig
in i Fallas trdgrd fr att i all hast rafsa t sig ngra blommor, han
mste slutligen halvspringande tillryggalgga dryga fem fjrdingsvg fr
att p slaget nio mta sin vn. Och drmed hade hans lidanden endast
tagit sin brjan. Mamsellen visade fuller vl, att hon var dotter av en
knekt. Hon exercerade sin tillbedjare mitt p landsvgen, lt honom g,
gra halt, skrapa med foten, buga, svnga hatten, gra knfall, kyssa p
hand. Kyssa p mun fick han dremot icke, den lrdomen skulle komma
frst senare, d hans maner och conduite mjligen kunde anst mamsell
Billmans friare.

Denna lek fortsattes ngra dagar och den som frst trttnade var icke
smeden utan Lillgrds-Tilda. Hon blev pltsligt styvsint och vresig och
menade, att om Brita Billman ville skaffa sig ett nje, kunde hon sjlv
spatsera ut p vgen och driva gck med pojken. Saken fick d frfalla,
och smeden vntade ngra aftnar frgves i kardborrasket. Fjrde kvllen
gick Tilda ter ut till honom men denna gng i en kammarpigas skepnad.
Vad som d avhandlades i diket r oknt. Smeden tycks dock icke ha tagit
skmtet illa utan sprang alltjmt lika flinkt den lnga vgen frn Falla
och glmde inte ens att tvtta sig. Slutligen fick rttaren Jon nys om
saken. Han tussade hundarna p pojken och drev honom tillbaka ver
Stenby backar.

Jon i Lostra hade av Rygell begrt Tilda till hustru och ftt hans
lfte. Nr han nu sg, att flickan var efterskt, blev han ivrig p
giftermlet. Tilda vgrade, och bonden i Lillgrden var inte angelgen
om mgen men vgade inte stta sig upp mot Rygell. D gick magistern
till Barbro och bad henne medla till flickans frmn. Nr Barbro hrde,
att flickan hyste mhet fr en fattig smedspojke, sade hon:

-- Inte vill jag hjlpa henne till fattigdom. Det r bst att hon tar
Jon i Lostra.

Magistern sade:

-- Fru Barbro har frstnd fr tio. Men om flickan en vacker dag blir
led vid sin engde gubbe, vem skall d hjlpa henne att fly?

Barbro svarade:

-- Jag frstr halvkvden visa. Det r sant, att jag ville fly frn
Frtjrn. Och det r sant att Tilda hjlpte mig. Jag fr vl drfr lov
att glda min skuld. Men har bergmstarn givit Jon sitt ord, s vinner
jag ingenting med bner. D r det bttre jag talar med Jon.

Hon kallade rttaren till sig och bad honom avst frn flickan. Hon bad
honom besinna, att Tilda var den vackraste jntan p trakten. Jon
infll:

-- Och jag r den fulaste karlen nst bergmstarn, som ingen liknelse r
eller kan vara. Men just fr den skull gr jag inte ifrn, vad jag har i
sinnet. Det ser jag, att mnga unga karlar vill beta p den ngen. Men
jag ska visa, att jag r kar att ta det bsta i socknen. Fr allt vad de
ha skrattat t mig.

Och d Barbro gjorde nnu ett frsk att vertala honom, sade han:

-- Bergmstarinnan vet inte, vad det vill sga, att i all sin tid g
hdd som en snok. Om hon ndock hade hundra friare bland de grannaste s
r det jag som ska ha henne. Det blir min heder.

Barbro menade, att han kunde ha rtt. Hon tillsade honom att bestmma
dagen fr lysning och fr brllop. Tildas utstyrsel ville hon sjlv
besrja, likas brllopet. Men som flickan skerligen skulle bli
surmulen och besvrlig, ville hon inte lngre ha henne p Frtjrn. Hon
freslog, att Jon redan nu skulle taga flickan med sig till Lostra.
Stugan hade sttt obebodd i flera r och behvde vl rustas upp. Jon
hade redan orlov ur tjnsten och kunde nr som helst flytta till
Lostra. Jon tvekade men samtyckte. Han stllde den dagen med
flyttningen. Om aftonen kom han ter till Barbro och var d nnu mera
tveksam och osker. Han sade:

-- r det bergmstarinnans mening, att Tilda och jag ska flytta samman
nu genast?

Barbro svarade:

-- Det r min mening. Jon r gammal och klok. Han ska nog veta att hlla
henne i ra.

-- Det r klart, svarade Jon. Efter en stund tillade han: Och skulle det
inte g i lngden, s tr det vl inte vara vrst. Eftersom vi i alla
fall ska giftas till hsten.

Svarade Barbro:

-- Nog vore det bst, att Tilda finge krona. Eljest skulle det heta, att
Jon missbrukat flickan och tvungits att gifta sig. D blir det vl liten
heder?

Jon medgav, att hon hade rtt och prisade hennes frstnd. Men han
misstnkte, att Barbro stllt frst och beslt att vara p sin vakt.
Och nr Tilda stllde sig lugn och njd att lmna Frtjrn, kade det
endast hans misstnksamhet.

Det pstods sedermera, att Barbro velat hmnas p Jon. Hon hade ocks
sina skl att hysa agg till rttaren. Frst och frmst hade han skulden
till hennes plgsamma sjukdom, som fr varje dag frvrrades. Det var
nmligen Jon, som vlte henne i diket under brllopsresan, vare sig nu
detta berodde p att han sg illa eller att han tagit sig fr mycket
till bsta. Vidare hade Jon tv gnger upptckt hennes rymningsfrsk
och varskott bergmstaren. Magister Ekmarck, vars minnen ligga till
grund fr denna skildring, frnekar emellertid p det bestmdaste att
Barbro Backe ngonsin ltit leda sig av hmndlystnad.

Skert r, att Barbro lade en snara fr honom och att han gick i snaran,
blind som en spelande orrtupp.

Hon snde Alexander Fielding till Lostra. Han var tjugufyra eller
tjugusju r, ganska vlvxt och med ett vackert ehuru ngot oregelbundet
ansikte. Han lade sig mycket vinn om sin drkt, sina hnder, sina
naglar, sitt hr som var friserat i tup med en liten vrdsls lock vid
hgra tinningen. Som hans panna hade en svagt blvit frg, gjorde den
dr mrka lilla locken en frtrfflig verkan. Han var fr vrigt en
beskedlig gosse men kunde sllan lmna ett ungt fruntimmer i fred.

Han kom till Lostra en lrdagsafton. Tilda satt p trappan och tljde
en pinne till drrklinkan. Jon vitlimmade taket i storstugan. Genom
fnstret sg han, att Fielding bjde sig ned ver Tilda och viskade med
henne. Han sg ocks, att flickan rodnade. Han tnkte: Nu kommer det.
Antingen har bergmstarinnan skickat hit honom fr att skrmma mig,
eller ocks har han kommit, fr egen rkning. Om jag hller mig i styr,
s fr jag vl veta.

Efter en stund ppnades drren och Fielding trdde in i stugan. Han
slngde en hagelbssa och en jaktvska p pinnsoffan. Ur vskan drog han
upp en tingest av halm och tyg och hll den framfr nsan p Jon.

-- Ser du, vad det hr r fr slag, blindbock?

-- Det r vl en bulvan, svarade Jon. Fielding sade:

-- Gott. Nu gr du upp till bjrkhagen under Rsle klint och stter den
vl, s att det blir tro i morgon. Frdme dig, om det inte sker efter
ordning.

Jon invnde, att man inte kunde skjuta orre fr bulvan i juni mnad. Det
var inte god sed. Dessutom hade han inte tid att g till Rsle klint.
Ville patron jaga, borde han hellre ta nattkvarter i prstgrden eller
p Herrlestorp. Fielding sade:

-- Nu gr du, som jag har sagt. Och sg t Tilda att hon bddar t mig.
Jag vill genast g till sngs.

Jon tog lockfgeln under armen och lmnade stugan. I frbigende sade
han till Tilda:

-- Patron vill ligga hr i natt. Det r bst att vi gr honom till
viljes. Han r styv och elak, s en kan bli rdd.

Tilda vnde sig bort, skt rygg och knyckte p huvut, som om hon vart
mycket frlgen. Hon drjde p trappan fr att se, vart Jon tog vgen.
Jon  sin sida slpade benen efter sig. Men s snart Tilda stigit in i
stugan, vnde han och sprang tyst och snabbt uppfr yttertrappan eller
stegen, som p stugans hgra gavel leder till loftet. Han hasade sig p
magen fram ver tiljorna och fann snart en spricka tillrckligt vid fr
att han skulle kunna verblicka kammaren. Tilda, som stannat i
frstugan, hrde stegen knaka och fraset ver takplankorna. Hon steg nu
in i storstugan och lt Fielding med ett tecken frst, att leken kunde
brja.

Fielding reste sig frn soffan, strckte p sig, gspade, drog lngsamt
av sig rocken och lossade halsduken. Tilda ppnade sofflocket, tog fram
bolster och kuddar och ristade dem. Nr hon hllit p en stund, brjade
hon pusta och jmra sig ver vrmen. Hon knppte upp klnningen och
blottade axlarna. Fielding sneglade p henne frn sidan. Han vred sina
sm mustascher, strk sig ver ansiktet och gspade. Tilda gick fram
till honom och brjade fingra p knapparna i hans skjorta.

-- Det r grant det dr, sade hon. r det riktigt guld?

Fielding sade:

-- Det r inte lnt, att Tilda ber om de hr knapparna. Hon fr dem
inte.

Han gick ifrn henne och stllde sig vid fnstret med ryggen utt
kammaren. Han bad henne raska p med bddningen. Tilda klagade nyo ver
vrmen och krngde av sig klnningen nda ned till midjan. Hon makade
sig lngsamt och under mnga krumbukter bort till Fielding och sttte
honom med armbgen i sidan. Fielding stirrade oavvnt ut genom fnstret.
Tilda sade:

-- Vad ser han efter? Jon skulle ju g nda till Rsle klint. Han lr
vl inte komma tillbaka i brdrasket.

Nu frlorade Jon besinningen. Han reste sig s hftigt att han sttte
huvudet ganska illa mot takbjlken. Han rusade utfr stegen och sprang
bort till skogsbrynet. Dr slngde han lockfgeln. Han sprang tillbaka
till stugan. Nr han vikit om knuten, stannade han och blev stende
alldeles frvirrad. P bnken framfr stugan satt Alexander Fielding,
fullt pkldd och med bssan mellan knna. Han frgade:

-- Har du redan varit vid Rsle klint?

Men Jon sade:

-- Jag trodde vl att patron var i stugan hos Tilda.

Fielding reste sig, ryckte p axlarna, rynkade pannan.

-- Det ska tusan sova i bondstugor, sade han. Det r fr kvavt. Jag gr
till prstgrden. Vad lockfgeln betrffar, s kan Jon behlla den. Mig
lockar hon inte.

Drmed gick han.

Jon var alltjmt lika frbryllad. Han hade sett Tilda bjuda sig t
Fielding lika grant och oblygt som ett krsbr bjuder sig t skatan. Och
likvl flg skatan sin kos utan att rra krsbret. Jons ansikte
ljusnade s smningom till ett brett flin. Han gick in i stugan. Tilda
satt p kanten av soffan, hon var vresig och sur och ltsade inte se
Jon. Jon log nu nnu bredare men njde sig med att sga:

-- Vad Tilda ser bedrvad ut. Han var vl inte nrgngen, patron?

Hrp svarade hon ingenting. Men Jon kunde tydligen sknja, att hon
gckats i sina frhoppningar. Och det gladde honom s, att han inte ens
gitte ondgra sig.

Dagen drp red magister Ekmarck frbi Lostra. Han hade predikat i
stllet fr prsten, som var sjuk. I ln hade han erhllit god kost, och
efter vad det ville synas rikligt att dricka. Han satt ngot baktlutad
i sadeln med vnstra handen i sidan och blickade morskt rakt fram. Nr
Tilda fick se honom, tog hon frkldet och viftade.

Jon sade:

-- Ja, det r ju ocks en kar. Ska du inte bjuda honom dricka?

Drtill var hon genast villig, hon sprang ned till vgen, grep grllen
utan vidare i tygeln och ledde honom upp till stugan. Magistern svngde
sig ur sadeln, hlsade ngot frstrtt och tumlade ned p bnken. Jon
frde hsten till stallet. Han stllde sig bakom stalldrren och lyddes.
Efter en stund kom Tilda ut med en mugg dricka, som hon frde till
magisterns mun. Han tog muggen ifrn henne och skt henne t sidan.
Tilda satte sig bredvid honom och lade handen p hans kn. Magistern
makade sig lngre bort p bnken. Tilda sade:

-- Nu ska Ekmarck torka sig om mun.

Magistern svarade:

-- Fin om truten gr aldrig sker. Maka dig jnta.

Men Tilda flyttade sig nnu nrmare, tog sitt frklde och gjorde en
tbrd, som om hon ville torka magistern om mun. Jon steg d fram och
nrmade sig. Nr magistern fick se honom, sade han:

-- Tag bort henne.

Jon sade:

-- Det har en vl inte hrt frr, att Ekmarck r blyg fr ett kvinnfolk,
som vill pussas.

Magistern blste nu upp sig vldeligen.

-- Du est en luns, Jon. Tror du, att jag som lever bland frknar och
mamseller, vill bli kelad av en bondkvinna? Det skulle vara, om hon vore
riktigt mjuk i hullet och vit i hyn. Ja, en lilja, din luns, eller en
ros. Inte omakar jag mig fr en vanlig kervippa.

Jon betraktade sin kvinna uppmrksamt och med bekymrad min. Slutligen
sade han:

-- Inte fr att jag ser ngonting hos henne. Men det vet vl magistern,
vad hon var fjsad.

Magistern svarade, att den som grna vill bli fjsad, vl kan truga och
locka sig till det. Och den som sker i svinstian efter herden finner
vl alltid en galt. Han verste dem med en sdan massa ordsprk och
visdomsord, att Jon knde sig frkrossad och yr som efter en lng
predikan. Och Tilda snyftade hgljutt bakom frkldet. Han reste sig och
vacklade fram mot stallet, men Jon som tyckte sig ha sjlva prsten till
gst, skyndade att hmta fram grllen och hjlpte magistern upp i
sadeln. Ekmarck klappade honom p huvudet och sade:

-- Som du ser ut, Jon, kan du inte rkna p ngot bttre. Var drfr
njd med det du har. Ingen lr springa bort med henne. Gud signe er
bda.

Han red sin vg och nnu bakifrn sedd uttryckte hans gestalt s mycken
vrdighet, att Jon knde sig helt dmjuk. Han satte sig bredvid Tilda
och strk henne ver skuldran.

-- Inte r jag grann, sade han, och inte r du grann. S det kan lmpa
sig till hjonelag. Men du fr lova mig att inte snegla efter andra
karar. Helst du ser, att det inte lnar sig.

Tilda tog d frkldet och skrek s ilsket att det hrdes nda ned till
Stenby.

-- M pocker ta dig, din luns! Var det inte en smed frn Falla som
sprang varenda kvll till Frtjrn bara fr att f lukta p kjorteln
min? Kan du neka till det, din lgnhals? Nr det nd var du, som
tussade hundarna p honom. Eljest vet en vl inte, vad det hade blivit i
diket. Inte r jag snarvacker, men nog duger jag t vem som helst.

Jon blev nnu mera bedrvad och nedslagen. Han sade:

-- Var det en smed frn Falla? Jag trodde, att det var en herrekar,
eftersom han hade hatt och kpp och lngrock. Nej nu ser jag, att jag
tagit miste i mnga stycken. Inte kunde jag tro att det var en
smedskrake. Varfr hade jag d s brtt?

Tilda frndrade nu sitt stt. Hon gav honom heta gonkast, och nr han
gick in i stugan, tassade hon efter och strk sig gng p gng mot hans
rygg. Hon frskte ocks att komma i famnen p honom, men han snurrade
runt och vnde ryggen till. Tilda bad honom att inte tnka p den dr
smeden. Hon ville inte se honom vidare, hon lngtade efter att f g
till prsten och ta ut lysning. Jon fattade sitt beslut, han sade:

-- Det blir inte tal om lysning, frrn jag har trffat smeden. Nog ska
jag veta, om det r en kronbrud, jag fr. Eljest r det ingen heder med
dig, och d fr det vara.

Han begav sig till Falla och frgade efter smeden Karl-August. Men han
fick det beskedet, att smeden krts ur tjnsten. Han hade frsummat sitt
arbete fr att springa till Frtjrn, till sin kresta. Jon erfor en
viss tillfredsstllelse. Han mste allt ha varit bra galen i Tilda, den
dr, tnkte han. Skulle han vl eljest ha burit sig s tokigt t? Nej
det r nog skert, att Tilda r grann.

Och han beslt att taga ut lysning s snart han av smeden ftt
frskran, att det gtt rbart till dr borta i diket. Han skte pojken
bde nr och fjrran, begav sig slutligen nda upp till lvsns fr att
se, om han fanns bland flottningskarlarna. Ett stycke norr om Hoby mtte
han en trashank, som gick och plockade blbrskart i skogen. Jon
frgade, om han kom frn lvsns och om han dr sett smeden Karl-August.
Trashanken svarade, att han sjlv hette Karl-August och att han varit
smed vid Falla. Jon frgade, om han var densamme, som fr ngon vecka
sedan brukade stmma mte med Lillgrds-Tilda vid Frtjrn. Pojken
jakade.

Jon grep honom d i strupen och skakade honom duktigt. Pojken, som var
alldeles utmattad, kunde icke frsvara sig. Han sjnk p kn i mossan
och det var inte lngt ifrn, att Jon strypt honom. Emellertid besinnade
han sig, slppte sitt grepp och sade:

-- S litet r det fr mig att ta livet av dig hr i skogen. Jag lgger
dig under en rot, och du ser inte dagen mer. Men sger du sanningen, s
vet jag inte, hur vl jag vill dig. Sanningen fr sen vara vad den vill.

Smeden lovade att tala sanning. Jon frgade, om det varit skamsgrning
mellan honom och Tilda. Smeden svarade nej, han hade icke rrt henne.
Han svor de dyraste eder. Men Jon trodde honom icke. Han sade:

-- Det r bttre att lita p, vad en ser. Nu ska du flja mig hem, s
fr jag se, hur hon beter sig.

Smeden mste flja honom. Nr de kommo fram till Lostra, lt han smeden
g ensam in i stugan och stllde sig sjlv p lur vid fnstret. Smeden
glntade p drren och gjorde miner t Tilda, att hon skulle vara
frsiktig. Men vare sig att hon inte frstod hans miner eller att
gldjen ver att terse honom blev henne vermktig, kastade hon sig
genast om hans hals och kysste honom. Smeden viskade henne i rat, att
Jon stod p lur vid fnstret. Tilda sade:

-- Ltsas bara, att du inte vill veta av mig och lt mig hllas.

Hon omfamnade honom nnu hftigare och gav honom under tiden tysta
frhllningsorder. Smeden strvade emot, sttte och knuffade henne men
tycktes fr svag att kunna slita sig loss. Jon trdde nu in till dem.
Tilda gav till ett skrik och rusade in i spiselvrn. Men Jon
smskrattade och sade:

-- Inte lurar du mig s ltt, Karl-August. Du visste nog att jag stod
vid fnstret, eljest hade det vl inte tvat, frrn Tilda ftt bukt med
dig. Patron p Vassbro kom hon ingenstans med och magistern sa henne
sanningens ord. Men en fattig smedspojke, som sprungit var dag frn
Falla till Frtjrn och mistat tjnsten fr hennes skull, den tr vl
inte ha vgrat sig.

Han befallde Tilda att duka fram mat och dryck. Hon gjorde s och stack
drvid de bsta bitarna till smeden. Nr smeden tit sig mtt, sade Jon:

-- Var inte buskablyg du utan tag jntan i famn och tacka henne fr
maten, som du tycker det bst faller sig.

Tilda brjade genast krumbukta med kroppen och gick villigt emot honom.
Men smeden frstod nu, hur landet lg. Han sade:

-- Det ska ingen frm mig att ta den dr jntan i famn eller ens i
hand. Hon har skaffat mig mera frargelse n ngon annan p jorden.

Och han berttade fr Jon, hur som major Billman p Bnga bjudit honom
sin dotter till kta. Han berttade vidare, hur Tilda lurat honom och
utstyrd i mamsellens klder lockat honom till mnga galenskaper. Nog
hade han funnit henne bra grov i hyn och snedvxt som en lagrdspiga.
Men mamsell r nd mamsell, och han hade funnit det hedersamt att umgs
frtroligt med dottern till en major. Drfr hade han skrutit infr
kamraterna och fr att visa, vilken kaxe han var, frsummat tjnsten.
Nr sedan sanningen uppdagades, hade han genast lmnat orten skamsen
ver att han ltit sig bedragas av en bondts.

Jon sade:

-- Det dr tror jag, s mycket jag vill. Lt oss sova p saken.

Han tillsade flickan att reda tre nattlger, ett i kammaren t gsten,
ett i kket t sig sjlv och ett p loftet t Jon. Nr allt var i
ordning, bjd han dem vnligt godnatt och klttrade upp p loftet. Han
hade inte legat lng stund, frrn smeden kom upp till honom, och bad
att f dela bdd. Jon frgade, om han inte ftt ligga i fred i kket.
Smeden svarade:

-- Det vill jag inte sga ngot om, varken ja eller nej. Men ska ngon
ligga drnere, s ska det vl vara Jon. Eftersom jag hr, att Jon tnker
ta ut lysning till sndan.

Jon menade, att det nog skulle bli bra med lysningen. Han makade
emellertid t sig och gav smeden plats.

Fljande morgon sade Jon:

-- Nu vet jag, hur det r stllt. Pojken hr har legat vaken hela natten
och det behvdes bara, att hon vnde sig drnere, s spratt han i
kroppen som en abborre. Lysning ska det bli, men det ska bli mellan er
bda.

Han talade s milt och vnligt, att smeden hll p att falla honom om
halsen. Men Tilda knde honom bttre. Hon frstod, att det var arghet,
och att han ville locka dem att frrda sig. Hon sade:

-- D fr I allt slpa Karl-August med tng till prsten.

-- Det har jag vl makt till, menade Jon. Han tog honom i armen. Men
smeden frstod avsikten. Han slet sig hastigt ls och rusade p drren.
Och nr Jon kommit ut p grden, sg han pojken springa fr brinnande
livet int skogen. Jon ropade efter honom:

-- Karl-August! Vill du inte ha henne?

Han vnde sig om i sprnget och skrek: -- Nej, nej, nej! Drp fortsatte
han och frsvann i skogen. Jon vankade en stund av och an och kunde icke
besluta sig. Men nr nu Tilda kom ut till honom, frgrten och uppsvlld
i ansiktet och s dmjuk att hon kysste hans rockrm, skt han henne
sakta ifrn sig och sade:

-- Ja, det r synd om Tilda, men jag kan inte hjlpa henne. Att patron
p Vassbro gick ifrn henne, det bryr jag mig inte om. Han r s illa
grtten. Och vad magistern betrffar, s var han bra drucken. Men att
den dr stackarn skyr dig, s han kan springa andan ur kroppen, det
vittnar bra illa. Packa dig i vg till Lillgrden. Jag gr till Frtjrn
och talar om fr bergmstarinnan, att jag trat mig.

Tilda grt verljutt men packade lydigt samman sina tillhrigheter och
lmnade Lostra. Nr hon hunnit till Storgrdsladan, hrde hon sitt namn
viskas. Hon steg av vgen och gick in i ladan. Dr i halvmrkret stdd
mot vggen och nnu flmtande efter loppet, stod smeden. Tilda gick fram
till honom och grten stillades.

Barbro Backe infriade sitt lfte, gav Tilda god utstyrsel och hll
brllop p Frtjrn. Det sgs att hon sedermera skall ha givit
Karl-August en smedja, i s fall den vid Hilleborn. Andra ter pst,
att hon icke lmnat dem ngon hjlp, och att de under mnga r levde i
yttersta armod.




                                VIII.


D kronan skulle dansas av bruden, stllde sig major Billman frmst
bland kavaljererna. Men bruden gick honom frbi, och ingen av trnorna
ville dansa med honom. Ty om han ocks undgtt sitt straff, hade han
likvl blodsskuld. Dessutom dansade han alltfr vilt, han kramade som en
bjrn, och hans styva strida skgg rev styggt p kind och hals.

Han frskte d sin lycka hos fruarna och gick nda drhn att bjuda den
sura nkenden p Herrlestorp till dans, hon klippte med gonen som en
vresig uggla och ltsades icke frst hans anbud. Till sist bjd han
Barbro. Hon skakade p huvudet. Han sade:

-- Ska jag ha den skammen, att ingen vill dansa med mig?

Barbro smlog och svarade:

-- Den illa gr, han illa far.

-- Det r sant, tertog Billman efter en stund. Jag handlade illa, nr
jag skt Gert Bourmaister i stllet fr bergmstarn. Men ngot gott har
jag vl gjort sedan dess. Fru Barbro ska veta, att Gert ligger i
drngflygeln. Kommerserdet kan inte frdra medikamentlukten. Utan Gert
ligger i drngflygeln. Men det r en bra bit dit och frknarna kan inte
springa dr fr ofta. Nu har jag flyttat till honom, eftersom jag inte
lngre har ngot hem, och nu r det jag som msar frbanden. Jag ger
honom att dricka, och jag frdriver tiden med kortspel och snt. Vill
inte fru Barbro ge mig en dans?

Barbro lovade honom en dans. Billman sade till Sundin:

-- Dr sitter fru Barbro, som jag hller fr att vara den vackraste
kvinnan vid Kroken, dr sitter hon nu s trtt efter mjlkmtning och
smrkrning, att hon inte orkar dansa. Rygell pressar musten ur sina
husdjur. Men s sant som jag dansade andan ur fru Malin, s sant ska jag
dansa med fru Barbro till dess att hon slpper bde stva och krna.

Hrutinnan hll Billman ord. Han dansade med Barbro till dess att hon
miste sansen. Hennes sjukdom tog frn den stunden en elak vndning, och
det r verkligen sant, att hon aldrig mer kom att rra varken stva
eller krna. Fyra dygn lg hon till sngs. Det spred sig ett rykte, att
hon dtt, och ryktet blev s allmnt trott, att Billman fann det vara
rdligast att lmna Hilleborn och trakten. P femte dagen for prsten i
Raslinge okallad till Frtjrn. I alln mtte han s mnga av sina
frsamlingsbor, att han trodde ddsbudet redan utgtt och att folk
strmmade till fr att se den dda. Men ingen visste besked. Tjnarna
stodo icke att antrffa, huset var tillbommat, fnsterluckorna
pskruvade. Alexander Fielding hade klttrat upp i asken, som str vid
stra gaveln fr att kasta en blick in i magisterns rum, men han hade
varken lyckats upptcka Ekmarck eller ngon annan. Anton Sundin hade
frsiktigt klappat p porten utan att f svar. Nu vgade ingen bulta
varken p drr eller fnster av rdsla att stra den sjuka.

Prsten sade:

-- Ligger hon i sjlatget, s behver hon mig. Och r hon redan dd, s
behver hon mig nnu bttre. Jag vill knacka.

Han gick bort och dundrade frsvarligt p porten. Efter en stund
ppnades den, och Barbro trdde ut fljd av magistern och flickorna. I
stllet fr arbetsdrkten bar hon nu sitt brudelin och tycktes
raslingarna vackrare n ngonsin fastn blek och avmagrad. Prsten tog
henne i famn, vilket ocks var ndvndigt, ty vl utkommen p trappan
var hon nra att falla. Prsten rdde henne att ter g till sngs, men
Barbro frklarade, att hon knde sig bttre och, att hon just var p vg
till klockstapeln fr att ringa vnnerna samman. Nr prsten hrde
detta, bugade han sig och brjade samtidigt grva i alla den grslitna
rockens fickor. Slutligen tog han fram ett gulnat papper, satte
brillorna p nsan och brjade med ljudlig rst lsa upp ett ode till
Barbro. Dri antogs hon visserligen redan vara dd men genom att med
skickligt anbragta hostningar dlja vissa ord och vndningar lyckades
han gra det rtt passande fr tillfllet. Dikten var vl funtad och
lmnade gott bevis p kunnighet ven i den hedniska och klassiska
mytologien, men som den var tmligen lng, var Barbro upprepade gnger
nra att sjunka samman. Prsten gav henne d en strng blick ver
papperskanten och hjde rsten. Nr han ntligen slutat gjorde han nyo
en bugning och sade i samma andedrag:

-- Den hr struntdikten r just ingenting vrd. Jag har gjort bttre och
kommer om Gud vill att gra nnu bttre. Hennes nd, grevinnan Vivecka,
var i sin vlmakts dagar s glad i mina dikter, att hon ibland och inte
s sllan snde ett och annat till min stackars hustru. Och var skulle
hon eljest ftt ngra godbitar t mig och barnen?

Barbro frgade, hur hon bst skulle kunna visa sin erknsla och vilka
lckerheter, som smakade herr kyrkoherden bst. Han svarade:

-- Strunt i lckerheterna, fru bergmstarinna! Gllet r frblt klent,
och varfr skulle jag inte sga vad var man vet? Finns det ngon av de
hr frsamlade, som jag inte r skyldig tio riksdaler eller mer? Nej,
men de krver mig inte, och de dra inte av, nr jag dper eller viger
eller begraver dem. Men bergmstarn krver mig dagligdags. Och nr jag
en gng skall begrava honom, r jag sker om att inte f ett rundstycke
fr liktalet. S m det ocks bli drefter.

Barbro sade:

-- Var nu inte vred p bergmstarn. Jag lovar och stter mitt ord i pant
p, att han fre hsten skall eftersknka kyrkoherdens skuld och kanske
ocks p annat stt frbttra hans stllning.

-- Den som kunde lita p det! sade prsten. Jag skulle d skriva ett
nytt ode och mycket vackrare. Det hr var egentligen mnat till fru
Malins begravning, hon som dog i dansen p Bnga.

Barbro sjnk nu ned p trappan, som det tycktes sklvande av grt. Men
nr raslingarna trngdes omkring henne ngsliga och ivriga att trsta,
tog hon pltsligt hnderna frn ansiktet, strk hret ur pannan och
skrattade med blnkande tnder. Raslingarna drogo sig ngot skamsna och
frlgna tillbaka, men Barbro sade:

-- Jag var nyss s bedrvad, att jag trodde min sista stund var kommen.
Men herr kyrkoherdens fagra ode, nsknt skrivet till en annan, har
frjagat all min ledsnad. Nu ber jag er alla hjlpa mig att frdriva
tiden under ngra veckor eller kanske mnader. Kommen tidigt till
Frtjrn och lmnen mig sent. Jag lider av en oro, som mste frjagas.

De ropade alla, att de ville vara fru Barbro till tjnst. Hon lovade 
sin sida att efter frmga gra dem tertjnst. Och dr hennes frmga
brast, skulle bergmstaren skert komma till hjlp, helst han samma dag
i brev lovat henne allt, vad hon begrde. P Frtjrn skulle det
inrttas s, att var och en kunde finna sin smak tillfredsstlld. Fr
Anton Sundins rkning skulle ett bord med de yppersta lckerheter
stndigt st dukat. Greve Ulrich hade att bestmma ver viner och
likrer. Hugo Schager fick rtt att styra och stlla i drivhus och
trdgrd och delade endast makten med Karl Hamrin. Vad slutligen
magistern betrffade, skulle han leda dansen och leken och i skmt och
lustiga upptg ska vertrffa brderna Fielding eller lta dem rda.

Hrmed voro alla till freds och under ngra veckor framt trodde
raslingarna, att de terupptckt Schlaraffenland eller voro tminstone
vertygade om, att den gamla goda tiden tervnt till Krokens strnder.
De gnade Barbro samma dyrkan, som frr kommit grevinnan Vivecka till
del. Och deras enda bekymmer var, att Barbro alla galna och tokroliga
upptg till trots fr varje dag blev alltmera tungsint. Hon lmnade dem,
innan dansen ftt fart, innan leken blivit rtt lustig. Stdd av
magistern klttrade hon mdosamt uppfr hllen vid sjn och tog plats p
klockstapelns sockel. Hrifrn kunde hon se lekarna i trdgrden, dansen
p ngen, flickorna som med nakna ben och hgt uppskrtade kjolar letade
under pilarna efter snckor och av vattnet slipade stenar. Men oftast
slt hon gonen och lutad mot klockstapelns bjlkar frsjnk hon i en
sorts dvala, som dock icke var smn. Hon pressade ihop kkarna mycket
hrt, lpparna vekos upp som bladen i en blomkalk, halsmusklerna spndes
och svllde. Magistern frgade, om det var smrtorna i brstet som
plgade henne. Hon svarade:

-- Nej, nej. Jag nskar bara att de skulle skrika dr nere, skratta,
hojta, skrika. S att jag ingenting annat hrde, ingenting.

-- Vad hr Barbro?

Hon smlog, hon satte sig upp, sltade ut kjolen, ordnade schalen,
korsade hnderna i sktet. Hon sg ut som om hon mnat bertta ngonting
riktigt omstndligt. Men hon sade endast:

-- Fr lnge sedan fanns det en ung person, som jag hll av. En gng
ropade han till mig: Du! Bara det ordet. Han hade vl sagt det frr
mnga gnger. Men nu hr jag bara det dr ordet. Drfr ville jag, att
de skulle ropa riktigt hgt och skratta.

Men nr raslingarna sgo, att Barbro lmnade dem, tappade de lusten att
leka. De lgrade sig p grsmattorna, under buskarna, nere vid stranden,
somnade eller viskade med varandra, eller strvade lngsamt utmed
stranden bortt Stenby eller Frsevi och glmde att tervnda.

Barbro sade:

-- Till sist blir det bara gken och trasten och den dr lilla ivriga
svsngaren som fra vsen hr p Frtjrn. Jag rknar d varken
prstens snarkningar eller Sundins stnkande eller den stackars Hamrins
suckar att ter en dag gtt till nda. Nej, kra Ekmarck, jag litade fr
mycket p vnnerna. Jag tr dock vara s pass nnu, att jag kan hjlpa
mig sjlv ngon vecka.

Dagen drp gick hon ter upp till klockstapeln, fattade i repet och
ringde av alla krafter. Snart voro alla frsamlade p hllen. Barbro
betedde sig som om hon varit mycket frgrymmad. Magistern stod vid
hennes sida, bevpnad med tvenne smidiga bjrkris.

-- Hr leva ni, sade Barbro, ganska sorglst som barnen i
pannkakslandet. Jag har nog sett, att vart par kuttrar p sin gren. Men
att frstr mig eller ens gra s mycket, att jag inte dr av ledsnad,
det gitter ingen. Jag sitter som en hk p hllen och vakar ver
duvorna. Och nu har jag upptckt en fara, som trhnda hotar mina duvor.
Hren p! Varje afton vid sjutiden ser jag ett moln av damm stiga upp
drborta vid alarna. Det vxer mycket hastigt, och nr det ntt en viss
utstrckning, faller det snder som en dimma. Ur molnet kommer d en
hst och en krra, och bde hst och krra ro vederstyggliga att se.
Hsten r gr som en gris, huvudet r oformligt och s tungt att det
nstan slpar mellan frambenen, kroppen tycks svullen av surt h. Det r
dock ingenting mot krran, som fr mina gon ser ut att vara behngd med
nyfldda kohudar och drfr stndigt omgiven av ett moln stora flugor.
Nvl, det dr ekipaget stannar regelbundet i backen mitt fr Frtjrns
trdgrd. En kar i lng gr kapprock och stor slokhatt vltrar sig ur
krran och lufsar bort till trdgrdsgrinden. Dr stannar han en god
stund och iakttar med intresse allt, som frsiggr i trdgrden. Och
varen frvissade, att han rknar edra kyssar p sina feta fingrar.

-- Fru bergmstarinnan, infll nu Anton Sundin, skulle den dr karlen
vara fet och ungefr av min statur, och skulle han ha ett mycket runt
och rdltt och sltrakat ansikte, s r det skerligen min dibror,
oxhandlaren Gellin. Fr honom gr jag i borgen. Det r en sate att vara
stor i fatet, men eljest r han blyg och kruserlig. Vart r driver han
hundratals oxar till rebro, men jag tror inte att han skulle kunna
locka ett fruntimmer tvrs ver landsvgen.

Barbro sade:

-- r han s beskaffad, vill jag se honom p nra hll. Skaffa hit
honom.

Sundin stllde sig nu p lur i hcken. Vid sjutiden syntes verkligen ett
dammoln mellan alarna p Hobyvgen. Och ur dammolnet framkom en hst och
en krra alldeles s som Barbro beskrivit. Krran stannade i backen,
krsvennen vltrade sig ur och lufsade fram mot grinden. Men nr nu
Sundin tumlade fram ur hcken, vnde han och brjade springa tillbaka
mot krran. Sundin hann upp honom, och de brottades. Barbro skickade
brderna Fielding till undsttning. Som de voro srdeles snabbfotade,
hade de hunnit valplatsen, innan Sundin slppt sitt tag. De kastade sig
ver oxhandlaren, slog honom till marken och bundo hans ftter, ben och
armar med grimskaftet. Han var likvl fr tung att bra, varfr de mtte
lossa ngot p banden och skjutande honom framfr sig frde de honom upp
p hllen, dr Barbro satt. Hon frgade honom med mycken strnghet,
varfr han spionerat p lekarna vid Frtjrn. Oxhandlaren beknde
uppriktigt, att han hrt mrkliga ting berttas om det liv, som frdes
p Frtjrn. Srskilt hade han lockats av den uppgiften, att de unga
kvinnorna skulle vandra omkring i Frtjrns trdgrd alldeles utan pynt
eller rttare sagt just sdana, som den gode guden skapat dem. Det hade
han grna velat se och beknde, att han erfarit ngon missrkning.
Likvl hade de flickor, som barbenta och med hgt uppskrtade kjolar
letat snckor vid stranden, berett honom ett nje. Barbro sade:

-- Jag tillstr, att herr Gellin inger mig avsky. Kan verkligen ett
naket stycke mnniska frm honom att skaka omkring i det dr rysliga
kdonet? Jag vill d hellre tro, att herr Gellin fattat tycke fr ngon
av flickorna och drfr inte kan hlla sig borta frn Frtjrn. Fall nu
p kn och beknn sin krlek, herr Gellin.

Herr Gellin rodnade och slog ned gonen. Han hade ovanligt lnga och
vackra gonfransar och en slt hy. Men kinderna glnste av fett, och
hakan lg i dubbla veck.

-- Om jag trs beknna, sade han, det ger sig vl i ndanom. Men ska jag
falla p kn, s fr Sundin vara bra och rcka mig handen.

Sundin hjlpte honom att intaga en passande stllning. Barbro ordnade
flickorna i ett led och lt dem passera frbi. Herr Gellin granskade var
och en ganska noggrant, men nr Lotten Schager stannade framfr honom
och enligt befallning sakta vnde sig ett varv runt, slt han ter
gonen liksom i ett vermtt av salighet. Han stack upp ett mycket
tjockt och mycket rtt finger, frde det till sin mun och pekade
drefter p Lotten.

-- Den! sade han. Och han reste sig utan hjlp, buren av en mktig
hnfrelse.

-- Den! upprepade han. Hon r ltt som en ung kviga, trind dr hon ska
vara trind, eljest r hon finlemmad. Och inte tror jag att hon stngas.

Nr Lotten sg sig vara den utvalda och hrde lovtalet, slog hon
hnderna fr ansiktet och sprang ned och gmde sig under pilarna. Men
Barbro sade:

-- Varfr springer Lotten och gmmer sig? Kanske har du hr ftt en
passande friare.

-- Ja, infll magistern, man ska inte dma oxen efter hornen, inte
hunden efter hren och inte Gellin efter hullet. r han fet, s beror
det p, att han har rd att ta.

Barbro sade:

-- Allt beror p, vad han r villig att gra fr sin utvalda.

-- Ja, infll nu ter magistern, och bttre en oxe som drar mig n en
tjur som stngar mig.

Barbro befallde magistern att hlla inne med sina ordsprk. Hon frgade
Gellin, vad han var villig bjuda fr Lotten Schager. Efter ngot
betnkande svarade Gellin:

-- Hon ska g kldd som en fin fru och hon ska f ta som en prinsessa.
Fr vart barn ska hon f en present vid kyrktagningen, och det ska inte
felas, om det s bleve tjoget. Fr resten ska jag lmpa mig efter henne
s lnge hon lmpar sig efter mig. Det r bra bjudet av en oxhandlare.

-- Det r alldeles frtrffligt, sade Barbro, men likvl inte nog. Allt
detta r saker, som herr Gellin utan srdeles svrighet kan verkstlla.
Men gr nu som jag sger. Dr nere str Lotten under pilarna, hoppa nu
ner hr, dr hllen r som brantast. Lotten skall d frst, att Gellin
lskar henne, och rras av detta krleksbevis.

Herr Gellin gick verkligen fram till branten och mtte djupet med
blicken. Han bjde p knna, antingen drfr att han hisnade eller
drfr att han tnkte gra ett frsk. Brderna Fielding och magistern
eggade honom, Sundin hll honom i rockskrtet, Hamrin sade:

-- Ja, hoppa, hoppa. Det r alls ingen konst att d.

Men prsten ropade:

-- Herrn borde skmmas! Har jag s mycket frmget folk i Raslinge, att
jag kan avst frn en enda hederlig begravning? Tror inte herrn, att jag
rknat p herrn? Men vad skulle det bli fr begravning, om herrn gr sig
till sjlvspilling?

Gellin drog sig skyndsamt tillbaka frn branten.

-- r budet fr klent, sade han, s ska jag vl lgga till ngra tusen i
morgongva. Men hoppar gr jag inte. En mager och gesvint kar som
Fielding skulle bryta ett ben, jag skulle bryta nacken. Jag r fr fet.

Barbro frgade:

-- r det fr mycket att d fr den man lskar?

Herr Gellin stirrade betagen p sin utvalda, som fortfarande dvaldes
under pilarna. Han kysste p det tjocka rda fingret och det tycktes
icke bekymra honom, att frken Schager i stllet fr att rcka ut handen
rckte ut tungan. Hnderna satte hon framfr nsan spretande ut med
fingrarna, och vidare satte hon tummarna i ronen och viftade med
hnderna, kanske fr att hrma en kviga, som viftar bort besvrliga
flugor.

Emellertid tog prsten i Raslinge upp Barbros frga och svarade:

-- Att d fr sin lskade, min ndiga, vill jag tillrda var och en som
i likhet med mig r mycket fattig. Han befriar drigenom sin lskade och
sig sjlv frn ett stort elnde. Hans barn bliva aldrig fdda, och om
dem kan man sga, att de sluppo undan fr billigt pris. Dessutom kan
hans dd ge mne till visor och kvden, lmpliga fr skillingtryck. En
frmgen karl som den hr Gellin br dremot vara mera aktsam. Ty
uppriktigt sagt s blir man inte salig om man tar livet av sig och fr
under inga frhllanden en hederlig begravning.

Barbro neg fr prsten och sade:

-- Hos herr kyrkoherden r kristlig dygd frmld med hednisk visdom. Jag
ber drfr herr kyrkoherden bliva bisittare i den domstol jag frn och
med i dag upprttat p Frtjrn. Det r nmligen min vilja, att var och
en av dessa herrar i likhet med herr Gellin skall uppgiva, vem han
lskar, varfr han lskar och vad han r villig att utst eller offra
fr sin lskade. Sedermera blir det min och herr kyrkoherdens
frrttning att dma, om hans krlek r vrd detta namn. Men lmna mig
nu i ro, att jag m rannsaka mitt hjrta. Ty jag vill vara en ovldig
domare. Och dessutom r jag mycket trtt.

Barbro drjde den kvllen ganska lnge p hllen. Hon sade till Ekmarck,
som var hennes stndiga sllskap:

-- Jag har ett oemotstndligt begr att mta min drskap med andras. Jag
orkar inte lngre arbeta. Jag ligger hr och vntar att tiden skall taga
slut. Men jag har inte lngre ngot mtt. Jag har endast mina tankar och
molnen, som glida n hit och n dit. Jag kan inte styra dem och ven om
jag kunde, visste jag inte, varfr de hellre borde g hit n dit. Jag
kan endast flja dem med blicken. Och sluta gonen, nr jag inte lngre
orkar flja.




                                 IX.


Krleksdomstolen p Frtjrn blev ganska vida beryktad, fastn dess
verksamhet blott rckte ngra sommardagar och fastn dess domar aldrig
vunno laga kraft. P herrgrdarna skrattade man t Barbro Backes tilltag
och menade, att hon nu funnit ett verksamt medel att hlla sin herre och
man p vederbrligt avstnd. Ty vem kunde ha strre skl att frukta en
dylik domstols utslag n bergmstare Rygell? Andra ter trodde, att
Barbro ville gra ett slut p det lttsinniga levernet vid Krokens
strnder. Och det gr nnu en sgen, att Barbro Backe i Frtjrns
kllare ltit inreda fngelser, dr odygdiga flickor och ynglingar fingo
besinna brott mot kyskhet och anstndighet. Det pstods vidare att hon
p Kungshllen ltit resa ett praktfullt domareste och ett sdant tlt,
byggt av stockar, hudar och lv, som fordom brukades av konungens domare
i finnbygden.

I verkligheten voro hennes tillrustningar mindre betydande. Hon lt
flytta tv eller tre av de stora, hgkarmade ekstolarna frn Falla upp
p hllen. Och fr att skydda dem mot regn och sol lt hon spnna ett
lvtak frn klockstapeln fram till tallarna vid branten. Det r vl
mjligt att hon hade strre tillrustningar i tankarna, men nr hon
hunnit s lngt, mottog hon frn bergmstaren ett brev, daterat i rebro
och av fljande lydelse:

   -- Kra hustru!

Pro primo hava vi nu trffat frberedande avtal med herr kommerserdet
och riddaren B. E. Bourmaister angende inkp av dess egendom 8 mantal
Hilleborn i Hulinge socken. Vi ndgas dock meddela vr k. hustru, att
kpehandlingen ej kan uppsttas och undertecknas fre vr terkomst till
Frtjrn.

Pro secundo hava vi p vr k. hustrus begran

tertagit kromlet mot hgvlborne greve Ulrich von Battwyhl m. fl.
angende skadegrelse  vr egendom Falla. Vidare hava vi tertagit de
av vr k. hustru i brev av den 18 dennes upprknade kravmlen mot
prsten, mot vlborne herr Hugo Schager, mot herr Alexander och Robert
Fielding samt mot Hamrin. Vidare hava vi till vr k. svrfar versnt
det belopp, som Barbro i brev av den tjugonde sistlidne juni bestmt.

Den hedervrde oxhandlaren Gellin frn nsta har meddelat oss att vr k.
hustru alls ingen ledsnad har p Frtjrn utan omgiven av flera vnner
och vninnor mestadels ungt och lustigt folk frstrr sig alldeles
frtrffligt. Det glder oss desto mera, som k. Barbro i ovannmnda brev
klagade ver att smrtorna i brstet hindrade arbetet. Vi hoppas och tro
att k. Barbro nu r fullt terstlld till hlsan, och anse vi oss under
sdana omstndigheter kunna utan mma betnkligheter uppskjuta vr
terkomst till Frtjrn, helst en stackars gubbes nrvaro vl nppeligen
torde ka vr k. hustrus gldje.

Nedkallande den Hgstes vlsignelse ver vr k. Barbro frblive vi Dess
mme och trofaste make

                                                         _Carl Rygell_
                                                      c-d bergmstare.

Brevet innehll p stt och vis en chifferskrift, som Barbro genast
tydde slunda:

-- Vi ndgas dock meddela vr k. hustru, att kpehandlingen ej kan
uppsttas och undertecknas fre vr terkomst till Frtjrn -- -- --
under sdana omstndigheter kunna vi utan mma betnkligheter uppskjuta
vr terkomst --

Och Barbro tnkte: Har herr bergmstaren redan gjort mig till viljes i
s mnga stycken och har han framfr allt verkligen i sinnet att infria
sitt lfte betrffande Hilleborn, s r det min plikt och till och med
ett nje att kyssa marken under hans ftter. Min domstol skulle skert
ha tillerknt honom en evinnerlig ra, men det r alltfr tydligt att
han avskyr min domstol. Jag skall drfr avst frn mina vnner och mina
nycker. Och jag skall lmna dem lika obekymrat, som ett bi lmnar en
grann blomma utan honung.

Likvl ville hon frst vertyga sig om, att bergmstarens brev icke
lovat fr mycket. Hon snde magistern till Hilleborn. Han tervnde
alldeles hpen ver den omstrtning, han ftt bevittna. Kommerserdet,
hans son versten, hans sonhustru, barnbarn och trotjnare hade redan
lmnat Hilleborn medfrande strre delen av bohaget. Barbro frgade, om
det sledes icke fanns ngon mnniska kvar p grden.

-- Frvaltaren r kvar, svarade magistern och berttade, att han ganska
entrget utfrgat frvaltaren angende orsaken till kommerserdets
pltsliga uppbrott. Frvaltaren hade sagt, att kommerserdet rkat i
fiendskap med bergmstarn och var och en visste, att i den striden var
flykt bttre n fkta. Dessutom hade han grmt sig ver vackra Majkens
gifterml med drngen och trivdes icke lngre p Hilleborn. Huset stod
nu de och d sprickor och skavanker inte lngre doldes av mattor,
dyrbara mbler och bonader, sg det ganska ruskigt ut. Barbro frgade
nnu en gng:

-- Str d Hilleborn alldeles de?

Magistern jakade. Barbro sade:

-- Kra Ekmarck, vi ska nu leva fr oss sjlva, och vi ska hlla oss
tysta som mss. Snd genast terbud till vra vnner, bind en nsduk
kring klockans klpp, s att inte ens vinden kan ringa folk till
Frtjrn. Se det r villkoret fr att bergmstarn skall lta mig taga
Hilleborn i besittning. Men hur r det mjligt att hela huset kan st
de? Det finns vl folk i flyglarna?

Magistern svarade, att drngarna och en del av tjnstefolket nu som
frut bebodde flyglarna. Barbro tycktes icke njd med svaret. Magistern
skyndade att snda terbud till grdarna runt Kroken. Han var ganska
ivrig att lyda Barbros befallning, ty det tycktes honom bra angenmt att
under ngon tid leva p Frtjrn ensam med Barbro Backe. Raslingarna
lto sig emellertid icke genast avspisas. De togo titt och ttt sin vg
frbi Frtjrn och gjorde sig rende med att efterhra fru Barbros
tillstnd. Magistern lt i brjan av alln flla en bom ver vgen, och
stllde vid bommen en pojke, som kunde ge de frgvisa besked.
Raslingarna rodde d mangrant in i vassen under Kungshllen och vntade
att Barbro som vanligt skulle stiga upp till klockstapeln fr att se
solen sjunka i Hilleborns skog. Men Barbro gick icke ens ned i
trdgrden och Raslingarna fingo tervnda hem med tomma fiskkorgar och
snopna miner. Entrgnast var oxhandlaren Gellin, han krde varje afton
av och an p vgen och det drjde inte lnge, frrn Lotten Schager smg
sig ned till grinden och gav honom mte. Barbro snde d Lotten till
Herrlestorp och fick ntligen vara i fred. Magistern och Brita Billman
voro hennes sllskap.

En dag sade Brita:

-- Hr leva vi som i ett fngelse. Robert Fielding skulle svarva mig en
nystpinne, som jag behvde s vl. Men han fr ju inte stta foten p
Frtjrns mark.

Magistern lovade, att han skulle ro ver till Vassbro och hmta pinnen.
Brita sade:

-- Ro d nda fram till Bnga och hr efter, hur det str till med far.

Magistern sade:

-- Inte r majorn p Bnga. Han sitter fr jmnan hos Gert Bourmaister
p Hilleborn.

Barbro, som satt mitt emot honom, steg nu pltsligt upp frn bordet och
gick bort till sknken. Hon drog ut ldor och rrde om bland silvret men
tervnde icke desto mindre tomhnt till bordet. Efter en stund sade
hon:

-- Man kan bra lite tro p magisterns ord. Sa han inte hr fr leden,
att Hilleborn stod alldeles de? Jag frgade nd ett par gnger.

Magistern svarade ganska trumpet, att Billman inte var bofast p
Hilleborn, och vad Gert Bourmaister betrffade, s rknade han honom
inte, eftersom han nnu var s svag, att han knappast kunde st p
benen. Barbro frgade, var de bda herrarna fingo mat ifrn, nr
herrgrdskket stod tomt. Magistern svarade:

-- Maten bry de sig vl lite om, s lnge de ha fullt upp med dryckjom.
Och det tyckte jag mig frmrka, att de hade.

Barbro sade:

-- Det vore en skam fr dig, Brita, om du skulle sitta hr i verfld,
under det att din far saknade det ndvndigaste. Lt oss genast g ned i
kket och packa ett par korgar fulla. Magistern kan hnga dem p en
stng och rida ver till Hilleborn.

Magistern blev nnu mera tvr och trumpen.

-- Fru Barbro sade, att vi skulle leva fr oss sjlva hr p Frtjrn.
Nu ser jag, att jag ocks r till verlopps. Illa sedd blir mngt
betrodd, sgs det. Och nog fr jag springa renden. Men skynda nu med
korgarna, s ska det vara gjort i nafs. Dligt skmt och sur fisk ska en
inte tugga fr lnge.

Han sadlade sin grlle, Barbro och Brita buro ut stngen med korgarna
och lade den, s att den vgde jmnt ver hstryggen. Magistern satte
sporrarna till och brydde sig litet om, att lckerheterna dansade i
korgarna. Men s smningom saktade grllen farten, och magistern gitte
inte driva p. Han tyckte sig klarligen frst, att Barbro hittat p
rendet endast fr att f honom ur vgen. Han betnkte, att han lnge
nog tit ndebrd p Frtjrn och att han fr Barbro icke kunde vara
annat n en besvrlig snyltare. Allt detta gjorde honom mycket nedstmd
och p samma gng ursinnig. Nr han ntligen hll utanfr drngflygeln
p Hilleborn, lyfte han stngen ver hstens huvud, vrkte korgarna i
backen och ropade:

-- Hr har du, Billman. Brita snder dig tring.

Billman lutade sig ut genom fnstret och tillsade magistern att bra upp
korgarna. De skulle alla tre ta sig sprickmtta och dricka sig under
bordet till Britas ra. Men Ekmarck sade:

-- Nu gitter jag inte stanna p bondlandet lngre. I stan har man den
frdelen, att nattvakten br en till kurran.

Bourmaister stack sin nakna arm ut genom fnstret och viftade med en
kortlek. Magistern lmnade hsten och korgarna t en piga och steg upp
till de bda herrarna. De satte sig genast till bords och brjade spela.
Billman och Bourmaister hade tmt tskilliga flaskor. Magistern skyndade
att dricka i kapp, men nr han druckit och spelat ngra timmar reste han
sig pltsligt, kastade korten och sade:

-- Det tr nd vara bst att jag rider hem. Det r mrkt om ntterna
nu, och fru Barbro kanske saknar att inte ha en karl i huset.

Bourmaister, som p grund av sret talade litet och lgmlt, fllde upp
korten framfr ansiktet och granskade dem.

-- Du behver inte vara orolig fr hennes skull, Ekmarck, sade han. Fr
vid pass ett r sen var jag en sorts ridknekt t fru Barbro Backe. Nr
jag lmnade tjnsten, trodde jag nstan, att hon skulle sakna drngen.
Men det var inte fallet. Vad hon d saknade var pengar. Nu tror jag
inte, att hon saknar ngonting.

Magistern tog ter till korten fr att avsluta spelet stende. Men
majoren drog honom ned p stolen. Fru Barbro hade rttaren och flera
manliga tjnare. Hon kunde vl inte vara annat n glad att slippa en
sdan bnhas som magistern. Magistern svarade helt beskedligt, att
Billman kunde ha rtt, och han stannade vid spelbordet och vid
flaskorna. Men efter en stund blev han ter orolig.

-- Det rinner mig i hgen, sade han, att fru Barbro i alla fall tr
vnta mig hem. Hon r s angelgen att f underrttelser frn Hilleborn.

Bourmaister sade:

-- Det r tids nog i morgon. D kan du hlsa henne, att bergmstarn
drivit bort de flesta av den hr slkten. Och att den siste Bourmaister
ber om anstnd nnu en vecka, s ska han nog slpa sig hdan.

Billman brast i skratt.

-- Fr alla de gnger jag sagt dig, Gert, att fru Barbro kper Hilleborn
fr din skull alldeles som bonden kpte stian fr grisen. Du vore vl
tokig, om du inte fljde med i kpet.

Gert Bourmaister reste sig upp. Av sjukdom och dryckenskap var han s
matt i benen, att han mste stdja sig mot bordet.

Han sade:

-- Tror du Ekmarck ett enda ord av vad den dr karn pratar?

Magistern svngde med huvudet fram och tillbaka. Han var s drucken, att
han inte sknjde korten och likvl tycktes det honom att hans yrsel var
lngt ifrn tillrcklig. Han slngde med huvudet som om han velat slnga
ut den sista droppen frnuft.

Han lallade:

-- Kvinnfolk, gossen min, kvinnfolk slppa inte kammen frrn de tappat
sista hrstret. S heter det, ja. Och Barbro har ett hr. Nej, gud vad
det r vackert. Nog blir det en gosse -- en gosse -- en gosse -- som
reder ut Barbro Backes hr.

Bourmaister sade:

-- Jag har lovat den hr Billman, att nr jag ftt krafter i kroppen,
ska vi slss. Vi ska slss p kniv eller hur han behagar. Nu lovar jag
dig detsamma.

Han raglade bort till soffan. Billman skrattade verljutt och magistern
gled lngsamt ned frn stolen.

                   *       *       *       *       *

Fljande dag vid middagstid stannade magistern och hans grlle framfr
Frtjrns trappa. Han steg inte av hsten utan ropade, att fru Barbro
skulle komma ut. Nr hon kom i drren brjade han tala mycket fort och
med snubblande tunga.

-- Billman hlsar hennes nd och tackar fr maten. Den kommer nog att
smaka. Vad den andra karn betrffar, jag menar Bourmaister, s var han
full nr jag kom och full nr jag gick. Och full r han fr jmnan, det
ska pskynda srlkningen. Eljest har jag ingenting att bertta mer n
det att Billman och jag talade illa om hennes nd och att den andre fr
den skull lovade oss smrj eller dden och djvulen, s snart han
tillfrisknat. Nu vet hennes nd det. Jo, han hlsade ocks, att han
skulle slpa sig undan, s snart det behagade hennes nd att taga
Hilleborn i besittning.

Barbro vnde sig lngsamt om och gick in i frstugan. Magistern drjde
vid trappan, han stirrade sltt p hsthuvudet, vntade att grllen
sjlvmant skulle giva sig i vg. Eller vntade p ngot annat. Och efter
en stund kom Barbro tillbaka. Hon lmnade honom ett frseglat brev och
bad honom skyndsamt rida till staden fr att bringa brevet i
bergmstarens hnder. Magistern nickade. Han frgade, om han kunde f
vila en timme eller tv p Frtjrn. Barbro svarade, att hon i s fall
mste snda ett annat bud. Magistern nickade, stoppade brevet i rocken
och samlade tyglarna. Han sade:

-- r det eljest ngon hlsning?

-- Bara vad som str i brevet och att jag vntar p svaret i tta dagar
men inte mer.

Magistern nickade fr tredje gngen. Han gav Barbro en lng blick och i
det han vnde hsten, sade han:

-- Jag kan vl tillgga, att fru Barbro r vit som ett lakan i ansiktet.
Att se in i hennes gon, det r som att se ner i djupa brunnar utan
vatten. Ingenting glnser dr, det r bara svart. Det r bara tomma hl.
Jag kan se skallen som den ska ligga p Raslinge krgrd intill
uppstndelsen. Jag kan sga det och mer till, sen jag nu lrt mig att
tala illa om fru Barbro.

Han frde fingrarna till hattbrttet och red drifrn.

Fram p eftermiddagen red han in genom stadstullen. Han var d alldeles
frbi av trtthet och nnu mer av trst. Han borgade en slant och gick
till krogen. Gamla vnner togo emot honom p det hjrtligaste stt, och
han glmde snart sin sorg. Likas glmde han brevet. Han tillbragte tv
dygn i sus och dus men rkade snart i klammeri. Fordringsgare dko upp
i dimman och krvde honom fr skulder, som rtteligen borde ha varit
glmda. Tredje dagen uteslts han p ett skymfligt stt ur vnlaget. Det
berodde p ett misstag, och han gitte icke frsvara sin heder. Nu rkade
han i slang med smre folk och satt redan p tredje dagen i kurran. Hans
klder genomletades och tack vare denna omstndighet kom brevet
slutligen fram till bergmstaren. Sjlv hade han under de nrmaste
dagarna icke tid att tnka vare sig p brevet eller p fru Barbro.
Stadsfiskal och borgmstare plgade honom med en massa frgor, som han
icke gitte besvara. Fyra nattvktare framkastade vissa beskyllningar.
Han gitte icke frneka. Hans tankar voro lngt borta frn dessa
finkeldoftande kamrater och bistra lagmn. P sjtte dagen dmdes han
till dryga bter. P sjunde dagens morgon erfor han, att bergmstare
Rygell betalat bterna. Han brydde sig inte om att grubbla ver denna
frikostighet, men den frde hans tankar till Frtjrn. Och han beslt
att begiva sig dit, icke i fvitsko dock, fr sitt njes skull, utan i
en alldeles bestmd avsikt. Han ville drnka sig i sjn strax nedanfr
hllen vid Frtjrn. Dr vattnet, sett p ngot avstnd, r alldeles
bltt.

En solskensdag i medio av augusti tervnde magistern till Frtjrn. Han
red upp p stallbacken, svngde sig ur sadeln och lmnade t vallacken
att sjlv ska spilta. Piskande dammet ur nankinsbyxorna och den
mellanbl syrtuten vandrade han ganska dristigt, som hans sed var, genom
trdgrden. Han tnkte i den stunden bra litet p fru Barbro eller p
ngon annan. Stora porten var stngd, fnsterluckorna tillslutna. Han
gick ut p terrassen, som vetter t sder, t sjn. Rosenhcken var vid
denna tid s frvildad, att han endast med mda och under mnga
frbannelser kunde trnga sig fram. Frvildad men icke oskn. Och halvt
dold av trnet badade en jrnkvinna sina regelbundet formade lemmar i
ett trskgrnt vatten. Magistern plockade visset lv frn hennes lockar,
frn hennes mun, axlar, barm. Vad hr r stilla, tnkte han, vad jag r
trtt. Nu snart gr jag ned till badstllet.

Han hjde sig p tspetsarna fr att ver rosor och syrener f en skymt
av sjn. Han sg rda och vita pioner lysa mellan frukttrden, han sg
grenar bugnande under rodnande frukter, han sg bjrklvet sakta vagga
av och an, han sg sven buga.

Jag skall plocka blommor, tnkte han. Hur lskligt att plocka blommor.
Jag har ingen kresta fr buketten, men jag kan alltid hlla den i
nven. D ser Vr Herre att jag gr i solen och plockar blommor. Ett
sdant lamm, sger han. Och den skyller folk fr att supa! Skriv upp i
boken, att magister Ekmarck gr spiknykter p Frtjrn och plockar
blommor.

Men han knde rtt vl sitt elnde.

Jag r en gammal hund, tnkte han, gnagen av mal och mtt. Gamla hundar
gmma sig, nr stunden r kommen. Ingenting kan jag begynna, ingenting
har jag att avsluta. Vad r jag? Knner bara buken, den hnger som en
sck mellan stolpar. Rta r i hela min kropp. Sjlen tog visst Herren,
jag frmrker den icke. Det hnde en gng, att jag grt s
frskrckligt. Mor skulle minnas det, som hon ojade sig. Det var
hiskligt. Ngon hade givit mig ett lfte och brutit. Det hnde mig frr
och det hnde mig sen. Men den gngen grt jag s hiskligt.

Han gick genom trdgrden och betraktade blommorna. Han rev till sig
ngra gula kalkar, ngra strn, ngra kvistar. Han hll det framfr sig
i ppna handen. S vnde han handen lngsamt och kvistarna och blommorna
och ngra vissna lv fllo till marken.

Nej, inte kan jag grta mer, tnkte han, och inte kan jag plocka
blommor. Vr Herre vet, hur det r fatt, han vet, varfr jag kom till
Frtjrn. Det gller bara att f kroppen under vatten. Sjlen har jag
tagit, men kroppen kan vl Ekmarcken skta med sjlv. Stll honom dr
det r tyst, stll honom i Frtjrns trdgrd och lt honom besinna sig.
S vet han, vad han har att gra.

Han drjde ett gonblick fr att lyssna. Han tyckte sig hra rster nere
frn stranden. Om jag mter kvinnfolken, sade han till sig sjlv, s kom
ihg, att jag gr runt hllen, dr ingen ser mig.

Stillsamt med korta tunga steg, med armarna slappt hngande gick han
utfr stora gngen, som leder till sjn. Jag blundar, tnkte han, och
gr rakt fram. Jag krnger inte av mig rocken. Paltorna ha gjort sin
tjnst. Det enda skulle vara stvlarna. Ack, ack, varfr skall jag
behva tnka p sdant strunt? Grllen tar Rygell, fast den egentligen
r svrdfejarns i rebro. Spnns han fr plog s stupar han. Jag kunde
ha skrivit ngra ord om Grllen --

Han slog sig tvrs ver benen med spt.

Vill du slippa undan, Anders lille? G p! Tvekar du, s blir det aldrig
gjort. Tnk p, att sjn r bl. Jag minns en flicka med bl kjortel. Nu
r det till henne jag gr. Jag lgger huvut i hennes kn. Tnk -- inte
schasar hon undan mig som en rbar flicka, och inte biter hon mig i
lpparna som en slinka. Hon lgger sina hnder ver min nacke, tunga,
mjuka, svala hnder. S trycker hon ned huvudet, trycker djupare. Tills
jag spritter till fr andnd. Ett tag. Och s somnar --

Sjgrset krasade under ftterna, han ryckte till och drjde i steget.
Han gick lngsamt bland stenarna, rdd att falla. Nr vattnet trngde
genom stveln, mste han sl upp gonen. Han slt dem ter, ljuset ver
vattenytan var plgsamt skarpt. Och utan att tveka gick han s lngt ut
i det bl vattnet, att det stod honom till midjan. Dr stannade han,
hejdad av en kvinnlig stmma. Men egentligen borde han icke ha stannat.
Ty rsten ropade:

-- G bara p, magistern, g bara p!

Han vred huvudet t hger och ppnade gonen. P den skra, glittrande
stenen som ligger kastad ett stycke utanfr Kungshllen, satt en
vitkldd flicka och bredvid henne nnu en, kldd i vitt. Och han tyckte
sig sknja en hel rad av flickor, alla kldda i vitt och sittande som
sjfglar p stenarna nda lngt in under hllen. Han tnkte:

Det kan icke vara Barbro. Hon kan inte sitta s dr p huk, det skulle
gra fr ont i brstet. Det r skert bergmstarns pigor och kanske
Brita, som kommit ned till stranden fr att bada. Skulle jag stanna och
betrakta dem?

Men det var en tanke utan innehll och mening. Magistern var redan en
dd man, drunknad i den leda, som ett olyckligt och lastbart liv
alstrar. Han var en kropp utan sjl, en frpinad, uttrttad kropp. Vad
han nnu gde av vilja, trdde oemotstndligt mot dden. Endast ngra
gonblick och ingenting annat skilde honom frn mlet.

Det r mig ocks vrdigt, tnkte han, att dessa unga kvinnor med
likgiltighet betrakta min ddskamp.

Trevande med foten bland stenarna fortsatte han sin frd. Vattnets kyla
besvrade icke lngre. En behaglig mattighet tyngde hans lemmar,
gonlocken voro smntunga. Det susade i ronen. Genom suset urskilde han
den milda flickrsten, avlgset, avlgset --

-- G bara p, magistern, g bara p.

Han tyckte sig igenknna Britas rst. Han log.

Hon vet inte, vad hon sger. Hon tror, att jag gr det hr p narri. Det
r ortt av mig att inte skicka bort dem. Ett sdant skrik ett sdant
leverne, nr jag frsvinner! Jag mste sga henne ett ord --

Och utan att vnda p huvudet, ropade han:

-- Vet -- mamsell -- vad jag tnker gra?

Svaret kom snabbt som eko frn hllen.

-- Magistern tnker drnka sig.

D stannade han. Han knde ver skuldrorna en kyla kyligare n vattnets.
Brstet klmdes ihop av en pltslig ngest, han kunde icke draga andan.
Han drjde p samma plats i flera sekunder, kanske minuter. Men
slutligen blev han herre ver sig sjlv. Han sade:

-- Alldeles riktigt, jag tnker d. Och jag frbjuder Barbro att medelst
skrik eller p annat stt ska hindra mitt frehavande.

Rsten svarade:

-- G bara p. Ingen skall hindra.

Han gick verkligen p. Men han knde icke lngre samma lugna, ljuvliga
likgiltighet. Han var tvrtom mycket bedrvad, och han var ond, han var
ursinnig. Det r Barbro Backe, tnkte han. Det kan icke vara ngon annan
n det dr lilla vidundret. Kanske att hon r svagsint? En klok mnniska
skulle inte kunna se mig d s dr utan vidare. Man rddar ju en hund.
Jag drnkte en gng fyra kattungar -- , det var bra otckt. Jag skulle
inte vilja gra om den saken. Nej, det r bst att d. Mnniskorna ro
grymmare, n vad man vill tro. I synnerhet kvinnorna, ja, i synnerhet
kvinnorna. Det bekommer dem inte alls. Ingenting! , alltid finns det
ngon annan, som fjsar fr dem. Dr red jag p Grllen alldeles som
vanligt. Jag hoppade av p stallbacken. Jag kliver omkring i trdgrden.
Och s faller det mig in, att jag aldrig mer vill plocka blommor och
aldrig grta mer. Just s var det. Tnk vilka dumheter! I kvll kunde
jag ha lnat bergmstarns bssa och gtt i vassen och skjutit nder.
Eller jag kunde ha satt ut krftburarna. Nu fr du inga krftor, min
Barbro! , hon skaffar sig nog. G p sger hon. En sdan elak mnniska.
Ja, nu r det bara att g p. Hur skulle jag kunna vnda? Skulle jag
komma krafsande upp p strand, skaka mig som en vt hund? Usch nej, jag
vill ju ner i scken. Varfr gr jag s lngsamt? Snart ropar hon igen.
G p.

Och han skyndar. Det bryr honom icke lngre att stenarna glida undan.
Vattnet hller honom uppe. Han strcker ofrivilligt ut armarna till
simtag men trycker dem ter hastigt in till kroppen. Rrelsen fr honom
nnu ett stycke ut p djupet. Vattnet kittlar honom p hakan.

En sdan genomelak mnniska tnker han ter och ter. Jas, det gr
ingenting, att jag drunknar? Nr man inte med lugn kan se en hund
drunkna? Vackert! Jag kunde ha lust att vnda om bara fr att sl henne
i ansiktet. Sedan kunde jag hoppa ifrn hllen. Nej, jag skulle spotta
p henne. Vad du r dum, skulle jag sga. Just det, ingenting annat. Vad
du r dum! Fraktar mig s grnslst, att du inte vill rra ett finger
fr min skull. Jag skulle vilja leva i hundra r bara fr att f sga
dig, att du r dum. Jag skulle sga till alla mnniskor -- dumma --
skulle jag sga -- dumma --

Han knyter hnderna och lyfter dem hgt ver huvudet.

D ropar Barbro:

-- Stanna!

Magistern lystrar till. Det sorlar s. Han lyssnar. Och nu hr han
alldeles tydligt att hon ropar:

-- Stanna!

Magistern ler, slr upp gonen och blndas av sol och vatten.

Det r s dags, kra Barbro, tnker han. Men jag r nd bra glad --

Blodet sprnger i tinningarna, blod och vatten sorla i brstet. Han vill
pressa samman lpparna, men de vika sig uppt och nedt, vika sig som en
blomknopps blad och blotta tnderna.

Likvl knner sig magister Ekmarck ganska lycklig och vill i detta
gonblick verkligen d.

Barbro Backes brev, som magistern glmde i sin ficka och som slutligen
genom rttvisans frsorg verlmnades t bergmstaren lydde slunda:

   -- Kre Rygell!

Jag krver nu, att bergmstaren uppfyller sitt lfte, som var att giva
mig Hilleborn utan frbehll. Bergmstaren har flerfaldiga gnger frgat
mig, vilka avsikter jag kunde hava med grden. Jag svarar nu som
tillfrne, att jag vill sknka bort Hilleborn, som man sknker ett
pple. Bergmstaren vill icke tro, att en frnuftig person kan handla s
lttsinnigt. Mitt frnuft r emellertid av sdan beskaffenhet, att jag
vill sknka Hilleborn t den mig behagar.

Om bergmstaren icke inom tta dagar efter brevets mottagande lter hra
av sig, anser jag mig fri frn alla frpliktelser. Och lmnar d
Frtjrn. Vill ter bergmstaren uppfylla sitt lfte, skall jag fr all
framtid nogsamt rtta mig efter alla freskrifter och befallningar samt
frbliva bergmstarens lydiga

                                                             _Barbro_.

P. S. Jag snder brevet med magister Ekmarck och r nu ensam p
Frtjrn. Vad som talas om mig, vet jag icke men kan med sanning
frskra att mina handlingar ro rbara. Bergmstaren har givit Jon i
Lostra i uppdrag att efterforska, huruvida jag besker Gert Bourmaister
p Hilleborn eller han mig. Jag har icke sett Gert sedan den dagen p
Falla, d han rddade bergmstarens liv. Och jag vill endast se honom en
gng till i detta livet. Bergmstaren kan grna vara mig fljaktig vid
det tillfllet. Jag tnker d giva honom Hilleborn alldeles som han en
gng sknkte Barbro Backe det strsta och vackraste pplet p Skara
torg.

                                                               _D. S._

Barbro trodde, att bergmstaren genast skulle tervnda till Frtjrn
eller tminstone besvara brevet. Hon frhrde sig om vgens lngd och
rknade ut, att magistern inom fem timmar borde anlnda till staden. Hon
gav honom ytterligare en timme fr att finna bergmstaren. Klockan halv
tta p kvllen borde brevet vara framlmnat. Hon stllde sig framfr
pendylen, och fr att noga utmta den ndiga tiden brjade hon
efterhrma bergmstarens rrelser. Hon frestllde sig, att Rygell satt
i kllarsalen eller p sitt rum. Hon satte sig vid bordet och ltsades
ta, tuggande svligt och grundligt, som bergmstaren plgade. Nu trdde
magistern in i rummet. Hon gav honom en lng sidoblick, tuggade nnu en
stund, torkade sig om munnen, nickade, rckte fram handen. Hon gjorde i
slpande ton frgor om Frtjrn, om skrden, om kreaturen, om Barbro. Nu
rckte magistern fram brevet. Hon tog det, granskade utanskriften,
letade en stund efter brillorna, fste dem varligt bakom ronen, tog
ter brevet, vnde det, brt det och brjade lsa. Hon lste brevet i
tankarna tre eller fyra gnger. Hon ltsades frsjunka i tankar. Men p
en sekund hade hennes tankar skerligen hunnit lika lngt som Rygells p
en timme. Hon gav honom en timmes betnketid. Klockan nio stod hon
alltjmt framfr pendylen med pekfingret fljande minutvisaren. Hon
skrev p glaset:

Med anledning av kra Barbros brev kommer jag -- kommer icke --

Hon frseglade brevet, skrev utanskriften, glmde inte ens att i runda
fem minuter leta efter munlacket. Klockan tio var magistern frdig att
resa. Klockan tre p morgonen, eller senast fyra eller allra senast fem
skulle han vara p Frtjrn. Hon vntade hela natten framfr pendylen.

Barbro Backe hade yppat sin hemlighet. Hon trodde, att varje minut,
varje gonblick fylldes av denna hemlighet, att tiden icke ruvade
ngonting annat. Hon hade ppnat buren fr sin fgel och hrde ingenting
annat n dess vingslag.

Hon vntade i sju dygn. S smningom blev hon lugnare. Hon sade sig, att
om bergmstarens svar icke anlnt inom ytterligare tjugufyra timmar, s
var detta i sjlva verket ett svar. Ett svar som hon frutsett. Hon
gjorde vissa frberedelser, brnde och frstrde ngra minnen som hon
medfrt frn barndomshemmet, stllde och styrde i huset, gav Brita
Billman frhllningsorder fr ngra veckor framt.

ttonde dagens morgon stod hon p stentrappan frn dagningen till
framemot klockan nio. Hon var endast kldd i underkjol och livstycke.
Nr hon hrde klockan sl nio, ville hon g in och gra sig i ordning. I
dess stlle gick hon nedfr trappan ver grdsplanen ned i alln. Hon
gick ganska lngsamt och hll ansiktet hela tiden vnt mot stora vgen.
Vid grinden drjde hon en stund, tog drefter av t vnster, t
Hilleborn. Hon sg en man komma ut ur Frseviskogen, hon trodde, att det
var magistern. tminstone sade hon till sig sjlv: Dr r han. Dr
kommer han. Nu blir det ett slut.

Hon sg, att mannen raglade och hon fann nu en frklaring till
drjsmlet. Bergmstaren hade svarat samma dag, men magistern hade
stannat p krogen. Hon tnkte vidare: Det kan ocks vara Billman. Det
sgs, att han super frskrckligt. r det Billman, s borde jag vnda.

Men hon vnde icke. Hon gick alltjmt fram emot mannen, som raglade
henne till mtes. ven sedan hon knt igen honom, gick hon med samma
lugna, avmtta steg. Frst nr den druckne stllde sig i vgen fr
henne, stannade hon. De stodo ngra gonblick ganska stilla, utan att se
p varandra, utan att yttra ett ord. Den druckne steg t sidan fr att
giva henne fri vg. Barbro bjde p huvudet. Gert Bourmaister grep efter
hatten, men som han var barhuvad fick han endast den toviga luggen i
hand. D brast han i skratt, och skrattet vrkte ikull honom p
dikeskanten.

Barbro brjade springa.

Strax efter tio ringde Frtjrns klocka. Robert Fielding som stndigt
lg med sin eka i vassen, n fr att jaga n fr att fiska oftast fr
att i smyg kasta slngkyssar t Brita Billman, landade redan vid fjrde
klmtslaget och sprang upp p hllen. D han varsnade Barbro i underkjol
och livstycke, blev han frlgen men frgade, om han icke fick hjlpa
henne att ringa. Hon rckte honom repet och sade:

-- Upphr nu icke att ringa, frrn alla ro samlade, alla vra vnner
frn Frtjrn till Falla. Det r i dag vi ska hlla rfst- och
rttareting. Upphr nu icke att ringa.

Och Robert Fielding, som var starkare i lydnad n i frstnd, upphrde
icke att ringa. Brodern, Alexander, var den frste som hrsammade
kallelsen. Han fick befallning att rida i sporrstrck frn grd till
grd fr att kalla dem, som till ventyrs ej hrde ringningen. Under tv
timmars tid gled ett dammoln med stor hastighet frn grd till grd runt
Kroken. Det var Alexander Fielding, som p tv timmar tillryggalade sex
mil. Efter Haddinge brjade hsten halta och vid Frsevi steg Fielding i
bten och rodde Hamrin och hans hustru till Frtjrn. De stego i land
nedanfr hllen, som d var nstan till trngsel fylld med raslingar och
ett ftal utsocknes. Ned genom trdgrden kom Barbro Backe fljd av
grevinnan Vivecka och nkenden p Herrlestorp. Barbro gick fram till
Hamrin, fattade hans hand och hjlpte honom ur bten. Hon sade:

-- Kre Hamrin, jag vill be er om ett rd.

Han svarade:

-- Nej, begr icke rd av mig, fru Barbro. Jag skall snart d, s snart
att min hustru inte lngre vgar frfrdiga sig annat n svarta klder.
Fr mig har allting en annan betydelse n fr dem, som skola leva.

Barbro sade:

-- Just drfr begr jag ert rd. Men lt oss frst stiga upp p hllen.

Hon tog hans arm fr att stdja eller stdjas, men de gingo s illa
ihop, var och en vacklande t sitt hll att prsten trdde emellan, slog
armarna kring deras liv och nstan lyfte dem ver marken.

-- Nu skall jag gra er en god tjnst, kra mnniskor, sade han. Jag
skall bra en del av er tyngd. Ho vet stunden, nr sex raska karlar ska
bra hela min tyngd?

Han frde Barbro till hgstet vid klockstapeln, till vnster om Barbro
tog prsten och Hamrin plats, till hger de bda gamla damerna frn
Herrlestorp och Falla. Just i den stunden, d domstolens ledamter
intogo sina platser, anlnde magistern till Frtjrn.

Barbro sade:

-- Innan vi ppna dessa frhandlingar, vill jag vnda mig till min
vllrde rdman, herr Hamrin, anhllande om ett rd.

Hon talade med mycken hgtidlighet men underlt icke att med leenden,
sklmska blinkningar och miner uppmana var och en att gra detta upptg
s lustigt som mjligt. Ocks beredde man sig att njuta en glad dag, och
ungdomarna hllo redan viskande rdslag betrffande lekar och danser.

Barbro fortfor:

-- Jag vill frga honom till rds i ett rende, som fr mig r av
yttersta vikt. Det gller en flicka, vars far var tillrckligt fattig
fr att nska, att hans dotter mtte bli vl betald. Dock icke s
fattig, att han icke fr skams skull mste hlla tyst med sin nskan.

-- Fr skams skull, avbrt hr prsten, lter man minsann inte bli. Utan
drfr att man misstrstar om att lyckas. Hade den dr fadern givit sin
dotter rent besked, s hade hon skert lurat honom. Nej, var det en klok
karl, s lt han henne s sakta och vackert frst att hon var till
verlopps i hemmet. Och sedan hon p s stt rkat i den ddssynd, som
kallas misstrstan, lt han henne frst att en vacker kropp, ett
behagligt stt eller vad hon nu kunde ha fr dygder, r ngonting som
man inte br slumpa bort. Var det en klok karl, den dr personen, som
hennes nd syftar?

Barbro svarade:

-- Ganska klok. Ehuru i motsats till herr kyrkoherden mera frfaren i
praktiken n i teorien. Han tillhrde en slkt, som varit rik och
ansedd, en slkt som besuttit ett stort, vackert gods med mnga
underlydande. Och han frsummade icke att bertta vilket behagligt liv,
som slkten fordom frt p det dr godset. En sterlndsk sagofrtljare
kan inte beskriva paradiset ljuvligare n vad han beskrev -- det dr
godset vars namn jag nnu icke vill nmna.

-- Gott, sade prsten, jag hr att han verkligen var en frnuftig
mnniska. Jag r nu vertygad om att flickan aldrig drmde om annat n
att bliva hrskarinna p godset.

-- Herr kyrkoherden har rtt, hon drmde aldrig om annat. Och nr
friaren ntligen kom, stllde hon som villkor, att han i morgongva
skulle giva henne Hilleborn.

-- Hilleborn? frgade prsten. Och genom hela frsamlingen gick en
viskning: Hilleborn? Vem talar hon d om?

Men Barbro sade:

-- Jag sger Hilleborn fr att nmna en vacker grd, som vi alla knna.
Nu ville det sig s illa, att friaren var en ganska fattig yngling. Hans
namn ingav eljest frtroende, och man kan sga, att han om n
ofrivilligt bedragit bde far och dotter. Fr att visa, hur fattig han
var tog han fram sin brs, som verkligen tycktes vara mycket mager. Och
fr att visa sin goda vilja kpte han fr brsens innehll det grannaste
pplet p torget. Det bjd han flickan i morgongva.

-- Ett pple, ett pple! skrek greven p Falla. Min gud kra Vivecka,
det var d nd smre n jag. Jag gav dig minsann en kaschmirschal och
mammas gamla rhngen.

Skrattet ekade ut ver sjn och ver Frtjrns trdgrd. De enda som
icke skrattade, var Barbro och magistern, som just nu brjade sina
ddsbetraktelser p stallgrden och Karl Hamrin som aldrig skrattade av
rdsla fr blodstrtning.

Prsten sade:

-- Jag vill hoppas, att flickan t upp pplet, om det var gott, kysste
friarn, om han var vacker och krde honom p porten, om han verkligen
var s fattig.

-- Herr kyrkoherden gissar rtt. Allt det dr skedde, just som herr
kyrkoherden beskriver det. Och s till vida r hndelsen icke srdeles
anmrkningsvrd. Men det besynnerliga r, att i samma stund som
ynglingen ppnade sin magra brs och offrade dess innehll fr att giva
henne ett pple i morgongva -- i samma stund greps flickan av en
knsla, som mycket frundrat mig och som jag n i dag ej kan frklara.

-- Och vad skulle det vara fr en knsla? Fastn prst och till p kpet
en smula skald frstr jag mig rtt bra p sdana dr knslor. Driften
r inte konstig, ta i hand, kyssa p mun, stta ihop som biljardbollar,
pang! Fr att skiljas sekunden efter. Drnst kommer krlekslngtan,
vilken jag betraktar som en sublimerad drift, som en dimma ver sjns
vatten. Den kan minsann ta underliga former och ibland rtt vackra, s
att man tror, att guds nglar svva ver vattnet eller tminstone en
hoper ntta lvor i dans. Men vad r det annat n vatten? Stillastende
vatten, som inte fr rinna ut i havet och drfr stiger som rkelse.
Vatten r det och vatten blir det till slut. Drnst kommer krleken och
ingenting annat kallar jag krlek. Det r torra plikten att leva efter
tio guds bud sida vid sida med ett kvinnokn, d och d ombesrjande att
Herren Gud fr en ny tjnare eller tjnarinna i stllet fr de gamla,
som d. Det kan vara tungt och det kan vara ltt, fult och vackert. Men
drtill blevo vi fdda, och den som gr t annat hll blir nog frdmd,
tminstone r det min frhoppning. Men nr jag ser p fru Barbro, s
tror jag nog, att hon menar ngon galenskap. Kom bara fram med det, s
ska jag dma bde som prst och ledamot av domstolen.

ver Barbros huvud hngde lvtaket s lgt att hon kunde n det, om hon
lyfte armarna bra hgt. Och fastn denna rrelse frorsakade en hftig
smrta i brstkorgen, brjade hon lossa och ter tillknyta rankorna i
lvtaket och hll p drmed s lnge hon talade.

-- Nej, sade hon, det hade ingen likhet med herr kyrkoherdens knslor.
Krlek var det icke, eftersom hon alls inte hade lust att leva med den
dr ynglingen efter tio guds bud och kanske under strngt arbete. Inte
heller var det ngonting som kan liknas vid dimma. Tvrtom formade det
sig till en bestmd nskan, nmligen den att till varje pris frvrva
Hilleborn -- eller vad nu godset kunde heta -- och detta endast i avsikt
att sknka det t ynglingen alldeles som han hade sknkt henne pplet.
Men icke till tack fr pplet, vilket hade varit orimligt, utan snarare
till otack. Ty sannerligen, hon fraktade honom. Hon fann honom bra
futtig. Och ville hon sknka honom en furstlig allmosa, s var det
endast fr att visa honom sitt frakt.

-- h, min ndiga, det dr var inte s konstigt. Det kalla vi prster
hgmod, ett riktigt frhrdat hgmod. Det r en otck synd, som srskilt
hos kvinnfolk har stygga verkningar.

-- Kanhnda, svarade Barbro, som alltjmt sysslade med lvrankorna, men
det var d ett hgmod av egendomligt slag. Ty flickan visste, att den
dag hon kunde sknka sin lskade Hilleborn, skulle hon sjlv vara en
mycket fraktlig varelse. Hon skulle icke vara vrd att lsa hans
skorem.

-- Min ndiga! ropade prsten frargad. Vad vill det hr sga? Nu kallar
ni honom er lskade eller rttare sagt flickans lskade. Och nyss tyckte
jag mig hra, att han var fraktad, frsmdd och helt enkelt krd p
porten. Det liknar mest galenskap --

-- Nej, sade Barbro, det liknar icke heller galenskap. Flickan hade hela
tiden sitt frstnd och drtill ett ganska klart och berknande
frstnd. Hon visste, vad hon ville, och hon visste, vad hon ville
undvika. Hon ville, att den dr personen, som vckt hennes medmkan och
frakt, skulle bliva en ansedd man. Hon ville inte se honom som
snyltgst hos rika slktingar. Och hon visste, att om hon finge se honom
rtt elndig, raglande kanske och ovrdad som en riktigt frfallen
person, s skulle hon gra ett brtt slut p allting. Ja, jag tror, herr
kyrkoherde att flickan helt enkelt ville skydda sig sjlv. Fast det inte
syntes s, var hon kanske i sjlva verket ganska klenmodig och
mskinnad.

Prsten i Raslinge tog fram sin snusdosa, viftade med den vldiga
rdbruna nsduken och beredde sig att gra mnga invndningar eller
kommentarer. I detsamma lt Barbro hnderna sjunka i knt och bjde sig
framt kanske drfr att hon fick sikte p magistern, som lngsamt och
likt en smngngare vandrade ned mot sjn. Som Barbro nu satt, sg
prsten hennes ansikte tydligare n frut. Huden tycktes honom alldeles
genomskinlig och glnsande blgrn som en opal. Kindknotorna trdde
tydligt fram likas kken i en skarp linje och hela kraniet. Prsten
blev s frskrckt ver denna frvandling, som han frut icke lagt mrke
till, att han frblev tyst, oavltligt betraktande Barbro. Och hela
frsamlingen tycktes pltsligt ftt upp gonen fr hennes elndiga
tillstnd. Endast grevinnan Vivecka mumlade ngra mma ord om den
stackars flickan, som frlorat sin lskare, och Karl Hamrin sade:

-- Nu frstr jag, vad fru Barbro ville frga mig om. Fru Barbro ville
frga, om det r svrt att d. Ja, kra. Det r s svrt. Allting tppes
till redan i livet. Vgarna stngas till hger och vnster. Man drives
fram p en smal vg, dr det endast finns plats att stta fot fr fot.
Man gr mellan murar. Det blir allt trngre. Skuldrorna tryckas ihop,
man kan inte rra armarna. Man tycker att man spnner alla muskler fr
att tminstone stanna dr som en propp med huvudet nnu i ljuset. Men d
r det vl ngon, som drar en i benen in i det svarta prnget.

Prsten skakade p huvudet och sade:

-- Hamrin, Hamrin, vad r det fr en synd du begr! Vet du icke, att
dden r paradisets port? Ja, den r svart som ebenholts, rtt ktt
vissnar under dess bge, knotorna vitna till marmor. Vad mer, kra
Hamrin? Lt siraterna fara. Kan ditt vemod d?

Barbro sade viskande:

-- Tyst, herr kyrkoherde. Tysta, tysta. Se dit! Betrakta herr magistern,
som blundande trevar sig fram i vassen. Vad kan han vilja? Skulle han
till ventyrs vara beredd att d? M d ingen hindra honom, s f vi se,
vem som har rtt, herr kyrkoherden eller Hamrin.

                   *       *       *       *       *

Magistern ville visserligen d, men fretaget blev besvrligare n vad
han frmodat. Nr Barbro frstod, att han redan gripits av vattenyrseln,
befallde hon att btarna skulle sttas ut. Magistern frnam rslagen.
Han var besluten att d, dock tycktes det honom vidrigt att f hjssan
eller ansiktet krossat av rorna. Han dk fr den skull och sam p
djupet utt sjn. Efter en stund, som tycktes honom bra lng, skt han
upp till ytan bara fr att se, om man ville lta honom d i fred. Men
btarna hade under tiden kommit honom p endast ett par famnars avstnd.
Han knt handen och hytte t sina frfljare, ropa frmdde han icke.
Robert Fielding skt till honom en ra, han sttte den tillbaka.
Fielding stack d ran under armen p honom. Hngande med brstkorgen
ver ran brjade magistern en egendomlig och lnls strid. Han vrjde
sig tappert mot dem, som ville draga honom upp ur vattnet, men samtidigt
trampade han ofrtrutet fr att icke sjunka. Hans utrkning var att
trtta ut de dr mnniskorna som icke ville lta honom sjunka i fred.
Men s smningom trttnade han sjlv, blev alldeles spak och lt sig
dragas upp. Han bars genom trdgrden p korslagda ror.

Sedan magistern ifrts torra klder och ngot terhmtat sig, frdes han
infr fru Barbro. Han var vid vresigt lynne, klderna, som tillhrde
bergmstaren, passade ingalunda hans figur. Pannluggen hade krusats av
vtan och stod som en tovig buske ver pannan. Han tedde sig mklig, och
flickorna fnissade, var han gick fram. Han avbrt Barbros hlsning,
rckte fram ett brev, vars utanskrift var jmmerligen tillsuddad och
sade buttert:

-- Se hr. Tag. Det r frn bergmstarn.

Barbro tog brevet och vnde p det. Hon frgade, hur hon skulle kunna
lsa en skrift, som utplnats av vattnet. Magistern borde ha hllit
brevet i mun som en hund eller gmt det p skyddat stlle.

Magistern sade:

-- Som om hnan tnkte p tuppen, nr hon ska vrpa! Nej, min ndiga,
jag hade alldeles glmt bergmstarn och ven Barbro Backe. Det kan
tyckas underligt allra helst det var fr fru Barbros skull jag gick i
sjn.

-- Fr min skull? frgade Barbro. Lt hra!

-- Det ska ske. Om inte fr annat s fr att f de dr jntorna en smula
allvarligare. Det hr ska ju vara en domstol? Nvl, den som skrattar
infr rtten, grter p galgbacken. Jag lskar fru Barbro. Det vet gud
och hela socknen. Och jag r d rasande sker p att fru Barbro vet det,
hon ock.

Barbro hade ppnat brevet och skte nu tyda den halvt utplnade
skriften. Hon sade:

-- G p.

-- Det mtte vara min ndigas valsprk? N, det r skert, att jag
tjnade henne som en slav. Men hon gav mig korgen. Hon gav mig tv
korgar och skickade mig till Hilleborn. Dr drack jag frsvarligt --
kunde jag gra annat? Och nr jag druckit, talade jag illa om fru
Barbro, som seden r bland frsmdda friare.

-- Rnnbren ro sura, avbrt prsten. Se dr all vishets begynnelse.
Man br frakta, vad man inte kan n.

Men magistern sade:

-- Tvi dig, prst! Jag r ingen rv, vill jag ha br, s klttrar jag.
Drfr red jag tillbaka till Frtjrn. Men nr jag kom fram, stod fru
Barbro p trappan och motade. Hon snde mig med brev till herr
bergmstarn. Jag fick inte ens vila en timme p Frtjrn. Jag skulle
rida i sporrstrck till staden. Dr drack jag frsvarligt -- kunde jag
gra annat. Och nr jag druckit, glmde jag fru Barbro.

-- Glmska, sade prsten, r all vishets fullkomning. Magistern var p
rtter vg stadd, hur kom det sig att han slutade s illa?

-- Det kom sig, sade magistern och svepte bergmstarns vida rock ttt
kring sin lekamen. Det kom sig drav att jag i elfte timmen erinrade mig
fru Barbro. Och inte bara fru Barbro utan en hel rad av kvinnor. Nr jag
gick drute i vattnet, tyckte jag mig se dem sitta p stenarna granna
och vita som msar och trnor. De fnissade och viskade och pekade finger
alldeles som jntorna dr borta p kanten. Men allra lngst in i hllen
satt gumman mor som en annan gr stubbe. Och om hon fnissade, det vet
jag inte, fr hon hade dragit hucklet ned fr ansiktet.

Nr magistern avlagt sin beknnelse, gick han hastigt bort till
klockstapeln och stack huvudet in mellan stolparna liksom fr att
underska klockfalsen. Men prsten sade:

-- Varfr grter du, Anders? Det r sant att du var stadd p rtta vgen
till sinnesro. Och det r sant, att du klivit litet p sidan, vnt dig
om och blivit en saltstod liksom Lotens stackars hustru. Men inte ska
jag dma dig hrt, allra helst som du r prstvigd. Jag tnker, du fr
ngra duktiga rus och nattvktare och kurra och gldstuga. Blir du
hngd, s fr du ta det med ro. Men blir du prst i en fattig
frsamling, s beklagar jag dig.

(Vid dessa ord, som terfinnas i kyrkoherde Ekmarcks manuskript, har
kyrkoherden i marginalen bifogat fyra rda utropstecken. Huruvida dessa
ro ditsatta fr att bejaka eller frneka prstens ord m lmnas
oavgjort.)

                   *       *       *       *       *

Barbro vnde sig till prsten och sade:

-- Herr kyrkoherden har ppnat frhandlingarna och redan avdmt ett ml,
utan att vare sig jag, grevinnan eller Hamrin ftt vrt ord med i laget.
Propa nu nsta ml och lt det g undan. Hr ser jag mnga som rodna
och vnda sig bort. Det r stygga tecken.

-- Jag ska nog ropa, svarade prsten, helst det r en faslig orttvisa,
att de dr gloparna ska st och grina t Ekmarck. Hr p du glop, du
lnga drasut, just du, Robert Fielding, som jag hrdragit s mnga
gnger och alltid med skl. Varfr str du dr och tisslar? Vem r i
dessa dagar din hjrtans kr? Och vad har du att anfra till ditt
frsvar? Stig fram.

Robert Fielding tog ett par vldiga steg och stllde sig i giv akt. Han
var lng och mager, senigt och grovt byggd. Hans hr var eldrtt och han
var inte det ringaste lik sin tvillingbror, Alexander. Pannan sluttade
starkt bakt, gonen lgo djupt och alltfr nra varandra, munnen var
tunn, bred, rak som ett streck.

P prstens frga svarade han kort:

-- Brita Billman.

-- Hr p! sade prsten. Gick du inte i vras och slog krokar kring min
Anna, som verkligen r en vacker flicka? Men det gr detsamma. I dag mig
i morgon dig. Vad r det hos Brita Billman, som du finner s behagligt?

-- Alltsammans.

-- Alltsammans? Gott. Eljest pekar hennes nsa en smula mot himlen. Och
hret r lika stripigt som majorens. Men du r en dummerjns. Vad vill
du gra fr din lskade?

-- Jag vill simma till Bnga och hmta hennes syskrin, som lnsman satt
sigill p. Jag ska binda fast det p huvut s att det inte blir bltt.
Dessutom vill jag hoppa ned hr frn hllen, eftersom Gellin pstod, att
jag skulle bryta benen av mig.

Barbro sade:

-- Det tyckes mig vara ett fullgiltigt krleksprov. Om magistern strtat
sig p huvut utfr hllen, s hade han krossat mitt hjrta lika visst
som han krossat sin skalle. Bered plats fr herr Robert Fielding.

skdarna trngdes till hger och vnster om stupet. Brita Billman gmde
sig bakom klockstapeln, och oxhandlare Gellin, som led av svindel, knep
ihop gonen och stnkade. Robert Fielding drog av sig rocken och vsten
men nr han ven lossade p livbltet, blev nkenden Schager frtrnad
och hotade att fra sina flickor till Herrlestorp. Fielding gick ngra
steg tillbaka tog sats och sprang ver hllen, som sluttade sakta som en
sprngbrda. Han kom verkligen p huvudet men en eller tv famnar
utanfr stenarna, dr vattnet r ganska djupt. Efter ngra gonblick kom
han ter upp till ytan, sam i land och brjade klda av sig fr den
lnga simturen. nkenden ropade:

-- Tillbaka, mina flickor! Lotten! Eva! Tillbaka!

Och hon grep dem i kjolarna och drog dem frn hllkanten. Barbro strk
henne lugnande ver armen och sade:

-- Hennes nd skall inte vara orolig. Robert Fielding r varken s
vacker att hans blotta syn kan tnda ngon otillbrlig lga, ej heller
s ful att man behver sky honom. Och den enda, som kan ha ngot
intresse av hans skapnad, sitter dr i klockstapeln och hller hnderna
fr gonen.

Hennes nd trdde tv steg tillbaka neg och sade:

-- Fru bergmstarinnan skmtar ngot fritt. Men anstndighet har sina
grnser, som jag gud vari lov fick lra i min barndom. Och vad mig och
mina flickor betrffar, s ha vi p sista tiden varit utsatta fr de
otroligaste chikaner. Vem som framkallat dem, verlmnar jag t min
ndiga att gissa.

-- Herr kyrkoherde! ropade Barbro, lmna nu t flickorna att beundra den
dr gynnaren och lt oss gna vr uppmrksamhet t hennes nd. Det
tycks, som skulle hon ha tskilliga klagoml att anfra infr rtten.

-- Det har jag, sade hennes nd. Och ville kyrkoherden ta i tu med
saken, s begr jag inte bttre.

-- Till saken! sade kyrkoherden. Till saken.

ven herr Gellin trdde nu in under rttens lvsirade tak. Hans feta
ansikte blossade, och gonlocken med de lnga mrka fransarna klippte
oroligt.

-- r det s, sade han, s ska jag ha mitt ord med i laget. Det vet jag
nog, att det r mig, hennes nd klagar p. Men nu vill jag veta, vad hon
egentligen har emot mig?

Hennes nd drog t sig sin silkeskjol, som av ntning och lder var tunn
som ett flor och p sina stllen nnu tunnare. Hon var ofantligt lng
och smal och svart, hennes huvud var alltfr litet bde i frhllande
till den lnga gra veckiga halsen och den stora raka, skarpa nsan. Hon
var i ett tillstnd av utomordentlig vrede eller snarare frtvivlan.
Lotten betraktade oxhandlaren med smktande blickar och gjorde alls
ingen hemlighet av sina knslor fr hans feta person. Hennes nd knde
fuller vl, att hon stod ensam mot alla, ett freml fr lje och
frakt. Men hon gick till anfall med ett beundransvrt raseri, och
hennes stmma var stark som en tranas. Hon skrek:

-- Oxfsare! Oxfsare! Drng, som vallat mina kreatur och sprttat min
salig mans gdsel! Han var nmligen drng, min fru, drng p Herrlestorp
d salig kammarjunkaren levde. Jag r fattig och Gud vet nog, vem som
ruinerat mig. Men hellre n att giva min dotter t en sdan, grov,
okunnig, plump, tarvlig luns, hellre sg jag henne svlta ihjl.

Nu ropade Sundin.

-- Det hr ska du inte tla, bror Gellin. Den dr gumman r alltfr
struntfrnm. Sanningen att sga s har hon lnge varit en frargelse
fr hela socken. Vi, som gubevars inte ro vlborna, oss behandlar hon
som riktiga bassar. Nej, var inte blyg, Gellin. Det r fler n du, som
ha en gs oplockad med gumman.

Och det sg verkligen ut som om raslingarna, hur dliga betalare de n
eljest voro, skulle vilja gra upp rkningen fr gammal ost. De brjade
trngas kring gumman begagnande den finten att skmtsamt skuffa
varandra, varvid den skuffade kom att ge gumman en ofrivillig knuff
tfljd av dmjuka bugningar och nya ofrivilliga knuffar. Men Gellin
strckte ut sina vldiga trdstamstjocka armar och trngde orostiftarna
t sidan.

-- Lt henne vara. Elaka gummor ska det alltid finnas, och den hr r
vl inte vrre n andra.

Han vnde sig drp till hennes nd och sade med en viss sorgsen
dmjukhet:

-- Det r sant, att jag r oxfsare, som man sger. Och nog har jag
tjnat drng p Herrlestorp och till p kpet ftt stryk av salig
kammarjunkaren. Men jag har i alla fall lrt mig, vad som passar sig.
Jag kan dansa pas de deux, om det gller. Och nr jag for till
Herrlestorp hrfrleden fr att fria, hade jag bl frack och gula byxor
och grn vst och vita handskar. Att de djklarna sprack r inte mitt
fel utan den satans buntmakarens. Och att hennes nd kom p mig med att
pussa Lotten i frstugan --

-- Det r inte sant! ropade hennes nd. Han ljuger. Han antastade min
dotter, det gjorde han den lurken. Men jag skulle tro att jag lrde
honom goda seder --

Herr Gellin gned frlgen sin kind, som verkligen bar spr av
misshandel. Anton Sundin, som med grmelse bevittnade sin dibroders och
bordskamrats nederlag, stllde sig vid hans sida. De bda herrarna, som
var fr sig mtte tre modiga alnar kring midjan togo sig prktigt ut
bland dessa spinkiga ungdomar.

-- Min ndiga fru Barbro, utropade herr Sundin och riktade med knuten
nve ett vldigt slag mot sitt brst. Skall Frtjrn vara ett bo fr
kuttrande turturduvor eller ett ugglenste? Ska vra mma fraser
verrstas av den dr gummans kraxande? Gellin r timid som en liten
flicka. Men kyssen, som han gick miste om p Herrlestorp, den ska han f
p Frtjrn och det mitt fr nstan p hennes nd. Pojkar och flickor,
jag uppmanar er inte att bruka vld. Men stll er s att gumman inte kan
klsa de hr turturduvorna. Se s, bror Gellin, se s, lilla Lotten! En
kyss infr prsten r lika god som trolovning i kyrkan.

Nu omgavs hennes nd av bugande ynglingar och nigande flickor, som under
stndigt upprepade hvlighetsbetygelser drevo henne steg fr steg utfr
hllens sluttning. Emellertid grepos de bda lskande av sdan blyghet,
att de sprungo t var sitt hll. Men Sundin fattade ett stadigt tag i
sin dibroders axlar och Brita Billman fngade Lotten, slog armarna kring
hennes liv och slpade henne fram till den frlgne lskaren. Och
prsten i Raslinge gnuggade sina hnder och rknade redan i tankarna den
summa, som vigseln, och brllopskvde borde inbringa. Ja, han brjade
redan hamra och fila p ett ode, lmpligt att lsas vid den frstfddes
vagga.

D ropade hennes nd:

-- Bergmstarinnan! I all min fattigdom har jag uppfostrat mina dttrar
efter deras stnd och min salig mans freskrifter. Jag har svultit mig
till skinn och ben fr att giva mina dttrar en uppfostran, som anstr
vlborna mnniskor. Nu stjl ni, fru Barbro, ni stjl lika bra som er
man bergmstaren --

Barbro reste sig med ngon mda och lmnade hgstet. Leken upphrde fr
ett gonblick, men nr Barbro befallde ungdomarna att slppa fram hennes
nd, vgrade de. Pojkarna ropade:

-- Vi ha allesammans friat till Lotten eller till Eva eller till bda.
Och ha vi inte friat, s ha vi tminstone bjudit dem till dans. Eller vi
ha bjudit dem att ro med oss p sjn eller att rida med oss p vgarna
eller vandra med oss i skogen. Och alltid var gumman fr stursk, alltid
gav hon oss skam, alltid hll hon dem innestngda, fast det r de
vackraste flickorna i socken. Nu skall hon npsas.

Barbro ropade:

-- Hr hit, mina trogna! Ekmarck, Schager, Fielding! Kr bort de dr
tokarna, vrk dem ned frn hllen.

Hon tog hennes nd vid handen och frde henne fram till Lotten, som
ngerfull gmde sig bakom kra mor. Barbro tog ter plats i hgstet.
Hon sade:

-- Det vore i sanning kortsynt att frneka hennes nd rtten ver
dttrarna. Har inte hennes nd frlorat allt utom sin vlborenhet? Och
har hon inte offrat allt fr att t sina dttrar bibehlla denna skatt?

-- Det hrs, svarade hennes nd, att fru Barbro sjlv tillhr en god
familj, fast hon funnit det lmpligt att gifta sig med en ofrlse. Herr
Rygells ofantliga rikedomar kan ju ocks urskta mycket. Fr resten
knner jag rtt vl till slkten Backe och min salig farmor rknade
kusinskap med en viss ryttmstare Backe p Vstgta kavalleri. Jag
anhller drfr att f kalla min ndiga kusin.

Barbro steg upp och neg. Drp sade hon:

-- Kusin br i alla fall betnka, att den hr hederlige Gellin r ett
gott parti fr Lotten. En oxfsare i vra dagar har lika ltt fr att
kpa Herrlestorp som salig kammarjunkaren fr att slja.

-- Kusin, svarade hennes nd, gr mig skert inte den ofrrtten att tro
mig fal fr pengar. Jag gick i tta r och vntade p att ngra frmgna
slktingar, vilkas namn jag behller fr mig sjlv, skulle snda mig den
penningsumma, som skulle ha rddat Herrlestorp. Det var en summa som
inte betydde srdeles mycket fr mina slktingar, men vad den betydde
fr mig, kan kusin tnka sig. Jag var verkligen s ivrig att jag varenda
dag i ur och skur gick nda till Raslinge vgskl fr att hmta
postvskan. Men det kom inga pengar, kusin, och s smningom upphrde
jag att vnta. Jag har sedan funnit, att fattigdomen inte r s svr, om
man bara hller fast vid, att man r vad man r. Det vill sga en smula
bttre n frste bste, som rkat ha pengar till ett par lackskor.

Hrvid pekade hennes nd p herr Gellin som verkligen och till sin egen
plga sprttade omkring i ett par lackskor. Oxhandlaren frstod
anspelningen och som lackskorna till p kpet klmde honom gruvligt,
frlorade han alldeles tlamodet.

-- Det r sant, sade han, att jag grna ville gifta mig med Lotten
Schager och det mest fr hennes egen skull, eftersom hon r en fattig
flicka. Men inte har jag tid att tvista med gumman. P nsta har jag
ttio par oxar, trettio kor och mer n tv hundra ungnt, som ska
sderut. I tre veckors tid har jag stallfodrat hela driften bara i
vntan p att den dr nippertippan skulle sga ja och gumman amen. Men
nu gitter jag inte vnta lngre. Det kostar fr mycket, och folk gr
narr av mig bde hr och nere i stergtland.

-- Herr Gellin, sade Barbro, ni skryter verkligen som en tlp med edra
rikedomar. Jag tror att jag mste giva kusin rtt. Kom nrmare, herr
Gellin, s att jag fr lxa upp er.

Oxhandlaren trdde in under lvtaket, ovillig och trumpen. Barbro sade:

-- r det sant, att ni skall driva ttio par oxar och tv hundra ungnt
hr frbi.

-- Det r sant, sade Gellin, och det r den strsta drift, som ngon har
hrt talas om hr p trakten.

-- Och hur lng tid tar det att fsa driften frn nsta till Frtjrn?

-- Sex timmar vid pass.

-- Gott, sade Barbro, jag lovar att ni i afton skall dansa
trolovningsvalsen med Lotten Schager. Gr nu som jag sger. Kr
ofrdrjligen till nsta och stt genast i gng. Ni kan d hinna till
Stenby backar vid tiotiden. S lnge skall jag frska att kvarhlla
hennes nd och Lotten p Frtjrn. Nr nu Herrlestorpsskjutsen kommer i
backen, ska ni stta oxarna i gng. Frst sakta och varligt, men d
vagnen kommit tillrckligt nra, ska ni laga, att djuren p ett eller
annat stt oroas. I mrkret kommer faran att te sig strre n den r.
Tre hundra rmande och klampande kreatur kan vl skrmma nden, och d
blir det herr Gellins sak att rdda dem ur faran.

Gellin sade:

-- Ja, frun r knipslug. Men vem ska jag f att stta stingen i
kritterna? Inte kan jag anfrtro en sn sak t drngarna.

-- Tag d ngon annan till hjlp.

Herr Gellin vaggade betnksamt av och an. Han sade:

-- Det r farligt det dr. Att valla kritter i mrker r svrt nog nd.
Och hur ska en veta, att de inte komma till skada eller kanske trampa
ihjl ngon stackare?

Barbro svarade:

-- Ngot mste man vl vga, nr man r s hjrtans kr som herr Gellin.
Se bara, hur Lotten smktar!

-- Det gr hon, sade herr Gellin och slog blygsamt ned sina gon. Jag
bryr mig inte om kreaturen, en oxe mer eller mindre betyder ingenting.
Men en fr tnka p folket, som gr p vgen.

Barbro sade:

-- Vem driver omkring p vgen s sent? Ngon drucken luffare kanske,
som varken hittar hit eller dit --

                   *       *       *       *       *

Nr klockan slog tv p dagen trdde herr Anton Sundin infr domstolen,
slog med sin ekkpp ett dnande slag i hllen och sade:

-- Nu r det jag, fru Barbro, som bjuder och befaller. Bordet r dukat
och s fyndigt placerat under frukttrden, att nr den tiden kommer,
desserten bjuder sig sjlv. I kket har jag styrt efter bsta frmga
och genom att sl kkspigan p benen med den hr ekkppen har jag
tilltvungit mig lydnad. Min vrdige broder i Backus, greve Ulrich, har i
kllaren avprovat vinerna. Och den token Hugo Schager har strtt sina
blommor ver bordet. S uppmanar jag envar att flja mig till bords. Men
den dr galningen, som sam till Bnga efter ett syskrin, skall sitta vid
min hgra sida. Jag inbillar mig nmligen, att han mste ha en
frtrfflig matlust. Och sdant smittar alldeles som tapperhet i flt.

Herr Sundin slog nnu ett dnande slag i berget, betraktade den
lttsinniga frsamlingen under rynkade gonbryn och skred med vrdighet
utfr hllen. Han satte sig under ett prontrd, det enda vars frukter
voro fullt mogna och som drtill hngde frestande nra. Pekande med
kppen utdelade han platserna runt kring bordet. Slutligen gav han
prsten ett ltt slag p skuldran sgande:

-- Nu r det din tur, bror, men kort.

Prsten lste bordsbnen, vid amen sjnk herr Sundin pltsligt ned p
sin stol, suckade och satte skeden i soppan. Han t under tystnad och
gjorde endast d och d ett avbrott i skedens gng fr att med stigande
frvning betrakta sin granne, Robert Fielding. Slutligen skakade han p
huvudet och sade:

-- Hur jag saknar min vn Gellin! Den dr ynglingen infriar p intet
stt mina frhoppningar. Lt honom stta sig drnere bredvid Brita
Billman, och kom du i stllet hit, min kre prst. Du inger mig
frtroende.

Saken ordnades och han vnde sig till Barbro.

-- Min ndiga anar skert icke, vilken njutning det r att ta mycket.
Frst och frmst r det en njutning fr gom och buk, men jag fster dock
mera avseende vid sjlens tillfredsstllelse. Genom att ta mer och
bttre n andra blir man stolt, hgdragen, delsinnad och fr en fast
frtrstan till sin egen frmga. Man blir ocks verseende och mild mot
andra, fr s vitt de inte frstra matron. En spinkig hallunker vcker
alltid medlidande och munterhet och frljuvar p s stt tillvaron. En
sdan dr skggls mager pilt tnker alltid p ngon flicka. Hon r min,
tnker han, vid gud r jag inte en kaxe. Det r krleken, min ndiga, om
vilken ni pratat alltfr mycket strunt. Jag har placerat de dr ffnga
barnen s, att de skola f de smsta bitarna, men hennes nd ska inte
tro, att de ens misstnka mitt frst. Nej d. Jag har fngat honom,
tnker flickan. Han fredrar mig framfr andra. Jag mste vara bra
bedrande. Det r krleken, min ndiga, som i sanning r blind. Ty om
fngsten skulle vara engd som Rygell, eller mager som Hamrin eller fet
som jag, s r det lika. Ffnglighet.

Han frsjnk nu i djupa tankar. Hans grannar lmnade honom i fred, om de
ocks d och d mste frvna sig ver den rga, som stndigt frnyades
och stndigt frsvann frn hans fat. Likvl tycktes han icke vara vid
gott mod, och efter den frsta kttrtten brast han ut i en klagande
suck eller snarare gspning.

-- Nej, min ndiga, jag kan verkligen inte trsta mig ver det de, som
drabbat min dibror Gellin. Prsten tillfredsstller mig ingalunda, ehuru
han troligen haft goda anlag. Min ndiga mste betnka, att tandet i
och fr sig icke frskaffar oss det fullstndiga vlbehag, som jag nyss
i mitt vermod antydde. Fr att verkligen knna sitt vrde, sin styrka,
sin frmga mste man ta i kapp med en vrdig medtvlare. Gellin var en
sdan. Han hade frmgan att egga min stolthet. Ett frserat kalvhuvud
var under hans kniv inte mer n en fransk rta. Han t med beundransvrd
ltthet. Han stnkade en smula mot slutet, men det var mera de
besvrliga armrrelserna, som trttade honom. Jag erbjd mig en gng att
mata honom, skra fr och stoppa i mun. Sannolikt kunde jag ha hllit p
hela kvllen. Men nr jag sg, att matvarorna brjade tryta p bordet,
blev jag ursinnig, drog undan stolen, s att han satte sig tmligen hrt
och hjlpte honom inte p benen, innan jag sjlv frtrt resterna. Det
r s. Den som lyckas tillskansa sig de bsta bitarna vid en mltid,
mste erfara en segrares gldje. Eljest r han en frkonstlad och ljlig
person, sjuk till bde kropp och sjl.

Han lade sina armar skyddande kring fatet med kycklingar, och d prsten
strckte p halsen fr att ver hans axel skrskda de lckra djuren,
blste Sundin honom fraktligt i ansiktet.

-- Nej, inte du! Gellin skulle i en blink upptckt det fetaste, vitaste,
mraste brstet, och hans gaffel skulle som en blixt slagit ned p
fatet. Vad jag saknar dig, Gellin! Vilken gldje har jag av det hr
lena, mjlla, vlstekta stycket, d ingen i denna frsamling frstr att
avundas mig? Om jag vore tio r yngre, skulle jag bland de dr
ungdomarna utvlja en cumpan, som jag skulle uppfostra. Och sannerligen
skulle jag inte vrda och vakta honom som min gonsten. Men jag vgar
inte, min ndiga. Ty ginge det med honom som det gick den vrdige Gellin
den dagen han varit p Herrlestorp, s skulle mitt hjrta brista. Redan
vid tredje rtten steg han upp frn bordet, stllde sig framfr spegeln
och frgade i bedrvad ton, om han verkligen hade hngande kinder.

-- Sundin, sade prsten, du r kttets trl, och troligen r det du, som
lgger rgiga rundstycken i kollekten. Likafullt vill jag komma dig till
hjlp. Hugo Schager, som du givit en alldeles fr dlig plats, r skert
en yngling efter ditt sinne. Jag har givit akt p honom. Han ter som om
han aldrig sett mat frr, vilket ocks r mjligt. Ty p Herrlestorp
finns det varken smr eller ost, det vet jag bst som fr tionde frn
alla grdar utom frn Herrlestorp. Men nog kunde han sga ett enda
fattigt ord t min dotter Anna, som r hans bordskamrat och den nttaste
flickan i Raslinge. tminstone kunde han rcka henne sssklen. Minsann
r inte tsen grtfrdig, drfr att hon ftt en sdan tungus till
kavaljer.

-- Det tror jag inte, grymtade Sundin. En person, som knner latinska
namnet p kronrtskockor men inte det fransska p en kastrerad tupp,
inger mig litet frtroende. Glmmer han mamsell Anna, s beror det vl
p, att hon inte r s grann som prsten tror. Nog har han en flicka i
tankarna.

-- Schager! ropade Alexander Fielding. Vem har du i tankarna? Beknn!

Och runt bordet ropade hela flocken, att Hugo Schager nu ntligen skulle
beknna. Han lade mycket ordentligt frn sig kniv och gaffel, knppte
hnderna och sade:

-- Jag tycker om en flicka, men jag vet inte vem. Jag vet bara, att hon
inte finns hr. En dag kommer hon vl gendes eller kandes upp till
Herrlestorp. D skall jag skicka ut Lotten och Eva att taga emot henne.
Sjlv gr jag in till kra mor och sger: Nu mor, r hon hr.

Flocken ropade i korus:

-- Nu mor, r hon hr!

-- Vidare! sade prsten. r det kra mor, som ska fria?

-- Nej, jag skall nog fria sjlv, nr den stunden kommer, men s lngt
ha vi inte hunnit. , jag ska g med henne i parken, och vi ska tala om
allt mjligt. Och jag ska frga Lotten och Eva, om hon brukar rent linne
och eljest r snygg och proper. Och jag ska frga mor, om hon r hvlig
och dmjuk mot de gamla. Jag ska noga betrakta hennes hnder och lgga
stor vikt vid att de ro lnga och smala och ltta. Det trivs blommorna
bst med. Och slutligen ska jag fra henne in i drivhuset. D fr jag
se, om hon tycker om blommor.

-- Om hon tycker om blommor! upprepade kren.

-- Sedan! ropade prsten. Du r alldeles fr lngsam. nnu har jag inte
hrt ngra smllar i buskarna.

Hugo Schager rodnade.

-- Nej, sade han, jag tnker inte kyssa henne fre trolovningen. Och det
r s lngt dit. Jag mste ta noga reda p hennes slkt och hennes
vnner. Sedan begr jag mors samtycke att beska hennes hem. Och har nu
allt utfallit till beltenhet och har jag erhllit hennes frldrars
samtycke, d ska jag fria.

-- D ska han fria! ropade kren.

-- ntligen! sade prsten. Ja, du var alltid lngsam, jag minns det frn
lsningen. Du kunde dina stycken, men hann aldrig till slutet p
trosbeknnelsen. Nu ha vi varit p brllop, och jag har kanske ftt en
styver fr mitt brllopskvde. Och du har gstat slkten, och alla tokar
i bygden ha dansat med bruden, och du tervnder en afton till
Herrlestorp. Vad gr du d?

-- Vad jag gr? sade Hugo Schager och smlog. Jag gr till mina drivhus.
, hur jag ska hoppa ur vagnen och springa ned till mina drivhus! Str
inte mor p trappan och tar emot min hustru? Kan hon begra bttre? Nej,
nu brjar fr mig stebrdsdagar. Kra mor behver inte lngre mitt
sllskap. Jag kan stanna hos blommorna frn bitti till sent. Men varje
morgon ska jag lgga friska blommor p min hustrus huvudkudde. D blir
hon vl njd.

-- D blir hon vl njd!

-- Vad du r dum, Hugo Schager! Och dig har jag givit godknd i
kristendomskunskap! Hur ska det g, nr du glmmer att komma till
middagen? Hur skall det g, nr du glmmer hennes namnsdag? Hur skall
det g, nr du glmmer att ge lilla frun godnattskyssen? Hur skall det
g, nr du slutligen glmmer, att hon alls existerar?

-- Jag har nog tnkt p det, svarade Schager allvarligt. Jag har tnkt,
att jag kanske en vacker dag skulle glmma henne och allt annat. Ty det
hnder mig, nr ngon sllsynt vxt blommar, att jag glmmer allt annat.
Ja, hur ska det g?

-- Hur ska det g? infll kren i bekymrade och jmrande tonfall.

Hugo Schager kisade med gonen och smlog sklmskt och vemodigt. Han
sade drjande:

-- Jo, s hr. Nr jag ntligen trtt och yr tumlar ut ur mitt drivhus,
d sitter min hustru p bnken under hngasken. Jag kan bara se hennes
kjortelrand och gr drfr ett stycke ned i parken fr att se henne hel
och hllen. Och dr sitter hon s ntt p bnken. Och bredvid henne
sitter min hjrtevn Alexander Fielding. De krama varandras hnder och
lgga huvudena p sned. Och nu fr herr kyrkoherden hra hur det smller
i buskarna.

-- Hur det smller i buskarna! jublade kren. Men hennes nd knackade
med sina gulvita skarpa knogar hrt i bordet och ropade:

-- Var du alldeles lugn, min Hugo. Jag ska nog hlla gonen p den
gemena mnniskan. Och du Alexander Fielding, du stter inte vidare din
fot p Herrlestorp!

-- Skms Alexander! Skms Alexander! ropade kren och skrattet blev
hejdlst, mest drfr att hennes nd tycktes ta allt fr kontant. Men nu
visade det sig, att ven Alexander tog saken allvarligt. Han sprang upp
frn bordet, hans ansikte var blekare n vanligt, och den svarta locken
ringlade som en mrk orm ver pannan.

-- Skam ver dig, Hugo! r jag inte din bste vn? Ha vi inte slagits
som pojkar? Har jag inte beundrat dina blommor? Har jag inte delat dina
fattiga styvrar och du mina? Varfr skulle jag gra dig ett sdant ofog?

Schager sade:

-- Frlt mig, Alexander. Du r frvisso min hjrtevn, men just drfr
lg du mig nrmast i tankarna --

-- Skms Alexander! sjng kren. Och flickorna, som nstan alla hade
skl att hysa agg till Fielding, trttnade icke att banna honom och en
och annan passade p i villervallan att nypa honom eller sticka honom
under bordduken med gaffeln. Fielding betraktade dem med lugnt och
upphjt frakt.

-- Alla de dr flickorna, sade han, har jag kysst. Drfr sticka de mig
nu med gafflar. Men om jag tog en av dem, vilken som helst och frde
henne avsides ned till stranden och bad henne kyssa mig, s skulle hon
icke tveka. Det r ont nr kvinnor samlas. Min farfar, som frde en
fregatt mellan Elfenbenskusten och Vstindien, brukade sga, att en
vilde i kajutan r mild som ett lamm, msint och tjnstvillig, men
hopade i lastrummet bliva de till ulvar. Vem av er, jntor, har inte
viskat Alexander, kre Alexander, och nu sticks ni med gafflar --

Men ju mer han bannade, desto ilsknare stucko de, och slutligen mtte
han byta plats med magistern. Ekmarck sade:

-- Kck blir gck, min Alexander. Du tror att du har krossat hjrtan.
Men du har bara varit en fruntimmersspegel, och nr dina gon bli matta,
ska du nog mrka, att ingen vill spegla sig. Du har gtt ur hand i hand
och nsta gng blir det bttre, sa prsten efter provpredikan.

-- Nu har jag ftt mitt, sade Alexander, och lmna mig nu i fred. Alla
ha vi beknt och lagt vra kort p bordet. Till och med kyrkoherden har
beskrivit, hur han gr under oket och drar trskverket efter tio guds
bud. Men fru Barbro har ingenting sagt.

-- Fru Barbro har ingenting sagt! ropade kren.

Barbro, som suttit djupt bjd ver bordet med armarna hrt tryckta mot
brstet, spratt till och sg sig omkring. Hon tyckte att alla dessa gon
glnste av elakhet. Hon sade:

-- Kra vnner, jag kan inte --

-- Fru Barbro! Fru Barbro! sjng kren.

Hon blev pltsligt s rdd, att hon endast med mda kunde hlla sig kvar
p stolen. Blodet skt upp i huvudet och nstan blndade henne. Hon sg
ett stort blodrtt flt och dri svarta gestalter, som oroligt och
hotande rrde sig av och an. Magistern sade:

-- Nr oxen vdrar klver s rmar han. Lmna fru Barbro i fred. Det r
inte hennes tur.

-- Nej, sade Alexander Fielding. Det r aldrig fru Barbros tur.
Sanningen att sga har hon skickat mig som en drng och en gng narrat
mig att fjsa fr en piga. Men hennes tur blev det aldrig.

Och kren ropade:

-- Fru Barbro! Fru Barbro!

D reste sig greve Ulrich, hans hjssa sken vinrd under det vita hret.
gonen glnste av friska trar. Han betraktade grevinnan Vivecka, som
tung och stillsam tuggade och svalde. Nr hon hrde sin mans rst,
gjorde hon ett frsk att lyfta de svullna gonlocken.

Greven sade:

-- Frdme mig, skulle det inte vara min tur? Hr breder ungdomen ut sig
som vildskott, och vi gamla vl ympade och tuktade aplar st i
skymundan. r detta ett krlekshov, och min Viveckas namn blir icke
nmnt? Fi donc, mina vnner, jag hr inte annat n krlekskval och beska
bekymmer. Men jag, som levat lycklig var dag alltfrn den tionde juni
anno sju, jag skulle ingenting sga?

-- Han borde ingenting sga! upprepade kren, p ett frsmdligt stt
frvanskande herr grevens ord. Men greven tystade larmet med en
majesttisk tbrd. Han stack vnstra handen under rockskrten och lt
den hgra beskriva smeksamma rrelser ver grevinnans huvud.

-- Min Vivecka, sade han med darrande rst, som dessutom strdes av en
ltt hicka. Din mhet har varit outtrttlig, din godhet utan grns. Hinc
ill lacrym, som sannerligen ro tacksamhetens och gldjens. Jag
beknner att jag endast en gng i mitt liv misstrstat om din krlek.
Minns du Vivecka? Det var anno adertonhundra och trettioett. P vren.
Vi voro den tiden ndgade att bo i en liten stuga nra Grsns, densamma
vi bebodde efter branden. Det var en vrdag, mina vnner, fast ganska
ruskig. Usch ja d! Jag hade varit ute p jakt, jag hade ingenting ftt,
klockan visade tre kvart p ett och ett var vr middagstimma! Jag
slppte spr och allt och sprang fr brinnande livet. Ty Vivecka tycker
inte om att vnta. Klockan ett slr jag upp drren och skyndar med ppen
famn mot min Vivecka. Men vad mter mig? En surmulen uppsyn, en ordknapp
hlsning. Och vad vrre var, ett odukat bord.

-- Vad vrre var, sjng kren, ett odukat bord.

-- Ja, mina vnner, jag erfor ett stort missmod. Jag yttrade icke ett
ord, inte en frebrelse. Jag satte mig vid fnstret och rensade min
bssa. Och den ena tanken bittrare n den andra plgade mig. Det r
slut, Ulrich. Hon bryr sig inte om dig. Nr du i skog och mark frgves
sker skaffa lite vilt till huset, ger hon dig tusan. Hon sitter hr
hemma och tnker. P vad? P vem? P lyckligare tider, p glada
ungdomsvnner. Det r slut. Hon hller inte lngre av dig. Efter
tjugufyra rs ktenskap har hon redan trttnat p din person.

-- Efter tjugufyra r hade hon redan trttnat, sjng kren. Men greven
slog pltsligt ut med armarna, rynkade gonbrynen, reste sig p
tspetsarna och gjorde en hotande och fraktfull tbrd.

-- Stopp! Nu glfser ni fr tidigt ni lttsinniga valpar. Min Vivecka
hade alls inte trttnat, hon har inte trttnat n i dag. Jag satt dr
och tjurade, och minsann om jag inte frs av sorg. Men hur byttes inte
sorgen i gldje, nr Vivecka ntligen krp fram med sanningen! Hur mnga
gnger ha vi inte skmtat sedan dess och raljerat ver Viveckas
svalnande krlek! Ty frklaringen, mina vnner, var mycket enkel: Det
fanns inte en brdkant i stugan.

-- Det fanns inte en brdkant i stugan! jublade kren. Men Anton Sundin
tog ett fullmoget pron frn greven, skalade det med m omsorg och
rckte grevinnan. Han skakade bekymrad p huvudet.

-- Vad sger du, prst? r han klok, greve Ulrich? Driver han med oss?
Kan tv gamlingar finna det skmtsamt att gnaga p en brdkant eller att
till och med sakna den? Frdme mig om jag det tror.

Prsten sade:

-- Ett lngt liv r ett lyckligt liv. Sorgen kan vl kappas med krleken
en stund. Men segern r viss. Jag har jordat fr mnga, fr att jag
skulle tvivla p den saken.

Nr prsten sagt detta, sttte en tallrik mot glas, silver klirrade, en
stol fll. Det var Karl Hamrin, som reste sig. Han stdde bda hnderna
mot bordet och bjde sig fram, s att han kunde se prsten i ansiktet.
Han nickade t prsten och slt trtt och lngsamt gonen.

-- Nr du om en mnad eller tv skovlar jord p den hr skallen, bror,
s skall du besinna, att jag icke tnkte som du. Jag knner dina fraser.
Men om mig skall du inte sga: den frtidigt hdangngne. Du skall sga:
Han levde i trettiotta r, det var honom nog. Ja, det var honom mer n
nog.

Han lmnade bordet och gick stdd mot sin kpp frn blomstergrupp till
blomstergrupp drjande lngst vid de starkt doftande blommorna, rosor,
kaprifol, jasmin. I likhet med Hugo Schager lskade han blommor. Men han
knde icke deras namn, ej heller frstod han deras sktsel eller knde
deras egenskaper. Han lt dem stryka ver ansiktet, och d han trffade
blommor med rtt stark doft, gnydde han sakta av vlbehag, surrade som
en humla.

Vid bordet fljde man honom med medlidsamma blickar, vl vetande, att
han var dmd och att tvinsoten snart skulle strcka honom till marken.
ven Barbro fljde honom med gonen.

Men nr hon nu till hlften vnde sig om p stolen, varsnade hon i
brjan av trdgrden en gestalt, som lngsamt och oskert trevade sig
vg mellan terrassens rosor. Hon grep hrt i bordskanten men slppte
genast taget och sjnk ihop ver bordet. Barbro Backes sista plga tog
sin brjan. Vad som skedde omkring henne blev till en viss grad
otydligt. Hon mindes icke, vilka planer hon lagt, vilka anordningar hon
trffat. Hon hade icke heller ngon klar frestllning om det ml, som
hon s lnge lngtat att n. Stundens hndelser blevo allt, och hon
kunde icke verblicka orsak och verkan.

Hon hrde Sundin sga:

-- Nu r jag, Anton Sundin mtt. Ho gr d omttad frn bordet.

Hon hrde, att man skrattade, och hon drog lydigt isr mungiporna och
skrattade. Skrattet tystnade, och Barbro blev allvarlig. Prsten brjade
bedja, och Barbro knppte sina hnder.

-- Pris ske Dig, Herre, fr vrt dagliga brd. Pris ske Dig, som klder
den arme, helar den elndige. Pris ske Dig, som leder den vilsegngne
och upplyser mrkret. Pris ske Dig, att Du hugsvalar oss i vr ddsstund
och giver oss ett evigt liv. Pris ske Dig, Herre och lovat vare Ditt
heliga namn nu och i evighet. Amen.

Hon knde, nr han gick frbi henne. Han gick alltjmt mycket lngsamt,
liksom trevande med ftterna. Hon knde varje steg. Hon rknade ut vilka
stolar, vilka mnniskor han passerade. Nr han stannade visste hon, att
han stannat vid Hamrins vergivna plats. Hon hrde tvrs genom prstens
rst, hur han reste stolen, det svaga fraset i grset, en knapp som
gnagde mot tr.

Nr prsten slutat hrde hon magistern sga:

-- Du kommer som klockaren, Gert, nr prsten sagt amen.

Gsterna stego fram till henne fr att tacka fr vlfgnaden. Hon rckte
var och en handen men frmdde icke resa sig.

Hon sade:

-- Kra vnner jag kan inte --

De fattade hennes mening s, att hon mste gra les honneurs fr den
sistkomne och drfr icke kunde lmna bordet. Par om par drogo de sig
ned t stranden eller upp p terrassen. Barbro Backe och Gert
Bourmaister sutto ensamma till bords. De to icke, drucko icke, talade
icke, sgo icke p varandra. De lyssnade till varandras andedrkt.

Efter en stund brjade magistern gnida sin fiol. Han hade tagit plats p
klockstapelns sockel. Lvtaket och karmstolarna flyttades undan och
hllen frvandlades till en dansbana. Sulorna smllde mot stenen.
Alexander Fielding kom springande i stora ltta steg uppfr gngen, han
tvrstannade och bugade, s att den svarta locken fladdrade som en
vimpel ver pannan. Barbro frstod, att han ville bjuda upp till dans.
Hon sade:

-- Kra vn, jag kan inte --

-- Och varfr? frgade Fielding. Gert Bourmaister trstar sig nog med
karaffernas sllskap.

Hon sg p Gert Bourmaister. Solen lyste p hans slitna frack, som
skiftade i violett. Sjlva ansiktet fick ett violett skimmer, och gonen
glnste med rda stnk i bltt. Han var mycket mager, mycket bjd. Han
omgavs av en djup skugga, som solstrlarna bestrko med en violett
frgskiftning.

Fielding lmnade dem.

Gert Bourmaister brjade viska. Han talade mycket lgt och lngsamt. Hon
kunde icke hra orden, men hon frstod, att han gjorde henne
frebrelser. Orden voro henne likgiltiga, hon kunde i alla fall icke
ordna dem. Men hon lyddes efter rsten. Och pltsligt sade han helt
hgt: Fru Barbro --

Hon knde icke igen hans rst. Den var hes och besljad, den liknade
vlborne herr Petter Backes rst, nr han tervnde frn ett gott lrus
i Skara.

Hon sade:

-- Herr Bourmaister kallade mig frr i tiden Barbro och du. Det lt s
besynnerligt. nnu p Falla sade herr Bourmaister du. Du. Trhnda i
febern. Det ringde s lnge i mina ron. Nu sger herr Bourmaister fru.
Fru. Ack, det lter mera naturligt. Hr, hur magistern spelar! Jag har
frmmande i dag, och herr Bourmaister r vlkommen. Nej, hr hur han
filar p fiolen!

Hon reste sig och gick utfr trdgrdsgngen rak och ltt, med huvudet
ngot framtbjt, armarna hrt korsade under brsten.

Gert Bourmaister stannade p sin plats. Han stllde ett par karaffer
framfr sig och brjade dricka. Han stirrade tanklst upp mot himlen,
som kvllsmrknade under lnga, smala, vita molnrnder.

                   *       *       *       *       *

Barbro dansade.

Hon steg uppfr hllen, och den frsta hon mtte, var Karl Hamrin. Hon
neg och sade:

-- Lt oss dansa.

Hamrin svarade:

-- Det blir vl min dd, men fru Barbro vill jag inte neka en dans.

De togo varandra om livet och brjade dansa. Nr magistern sg detta par
svnga uppfr hllsluttningen, saktade han sin strke. -- Fortare!
Fortare! ropade Fielding, men han sade:

-- Se d vem som dansar!

Nu stannade par efter par, Barbro och hennes kavaljer dansade snart
allena p hllen. Efter tredje varvet sjnk Hamrin ned p kn vid
klockstapeln och brjade hosta.

Barbro sade:

-- Herr Hamrin orkar inte lngre. Vem vill nu dansa med mig?

Kavaljererna trngdes omkring henne, hon valde icke utan lt sig tagas
av den nrmaste. Endast att hon sade:

-- Av herr Hamrin kan man inte begra s mycket. Nu vill jag dansa
fortare, ja, mycket fortare.

Men hennes kavaljer rkade vara herr Anton Sundin, som icke var i stnd
till srdeles raskhet. Efter en stund sade Barbro:

-- Nej, jag kan inte --

Hon gjorde sig ls och skte en ny kavaljer. Dansen gick som bst och
ingen var ledig. D brjade hon dansa fr sig sjlv som en liten flicka,
den ingen sker. Hon satte hnderna i sidorna och rrde sig till en
brjan mellan paren p hllens mitt. Ensam hade hon svrt att styra och
svrt att hlla balansen, hon vacklade fram och tillbaka och sttte mot
de dansande. Magistern upphrde d att spela. Han pekade p solen, som
redan snuddade vid Hilleborns skog.

-- Lt oss sluta.

Barbro sade:

-- Kra vnner, jag kan inte --

Prsten grep henne kring handlovarna och sg strngt och forskande in i
gonen. Men Barbro gjorde sig ls, hon lade armarna kring prstens hals
och ropade:

-- Spela, Ekmarck, spela! Herr kyrkoherden har bjudit upp.

Det tycktes dem alla vermttan lustigt att se en prst dansa. De
klappade i hnderna och ropade:

-- Prsten ska dansa! Spela, Ekmarck, prsten ska dansa!

Prsten rodnade av frargelse, han menade, att de icke tilltrodde honom
skicklighet i dansen. Han ropade:

-- Hr, I, glopar! Frga mamsellerna i Uppsala, om det fanns make till
katiga ben ren trettio till trettiofyra, d jag blev prstvigd. Och fr
att I ntligen ska f se en dans, vill jag dansa.

Han fste upp sin rock, som var alltfr lng, han brjade med en
gallopad ver hllen, svngde Barbro ett varv ver branten och fll in i
schottisch. Han gav vidare prov p polkamasurka, rheinlnder och
varsovienne. Han glmde alldeles sin dam, tnkte endast p att visa de
dr gloparna, vad han frmdde. Ocks skrdade han mycken bermmelse,
men nr han slutligen slppte Barbro vid klockstapeln, fll hon handlst
och som en dd in mellan bjlkarna. Yr och upphetsad av dansen brjade
han nu skrika och jmra. Han sprang ned till stranden fr att blta sin
nsduk. Nr han tervnde hade Barbro redan vaknat och satt upprtt p
sockeln. Hon tog hans nsduk och hll den en stund framfr mun. Drp
rullade hon den samman till en boll och slngde den in under trden. Hon
reste sig upp och sade:

-- Herr kyrkoherden r en frtrfflig dansr. Vem vill nu dansa med mig?

Prsten gav ett tecken t magistern, att han skulle gmma sitt
speleverk. Han sade:

-- Det blir snart mrkt, och Kroken r inte god att befara i mrker. Lt
oss nu fara hem.

Han tog farvl av Barbro. Hon smlog och neg men yttrade icke ett ord.
Greven och grevinnan togo farvl och nnu ngra av de ldre. Barbro
smlog och neg, men yttrade icke ett ord. Frst nr hennes nd Schager
tog avsked, vaknade hon upp och blev mycket orolig. Hon visste icke
varfr, hon skte i minnet men hittade platt ingenting. Hon mindes
endast, att hon mste hindra hennes nd frn att resa fre klockan tio.
Hon bad och hon skte vertala utan att hitta ngra skl. Hon vred sig
oroligt hit och dit och strk med hnderna ver brstet och ver kjolen.
I kjortellinningen hade hon stuckit in Rygells brev, det kom henne nu i
handen. Och hon sade:

-- Stanna, kusin. Bergmstarn skriver, att han kommer hem i kvll.

Hennes nd uppfattade orden s, som hade Rygell utbett sig ett samtal.
Hon var vl trtt och utledsen p stojet men vgade icke vara ohrsam.
Hon sade:

-- Det r kallt. Om kusin tillter gr jag in i salen och lgger en
patience till dess att bergmstaren kommer.

Frutom Hamrin, gubben Wendt och Sundin fanns det nu endast ungdom kvar
p hllen. Barbro ville dansa.

-- Det r mrkt, fru Barbro. Hr kan ske en olycka, om de dansande komma
fr nra branten. Dessutom r jag trtt, fingrarna krampa sig.

Hamrin, som stndigt var frusen, freslog att man skulle reda till ett
jttebl, stort som blet p Falla. S skedde. Ytterst p hllen restes
ett vldigt bl och antndes. Hamrin erbjd sig att spela. Han stllde
sig med ryggen mot elden, lade fiolen under hakan och drog strken frst
mjukt och lngsamt, som om han besinnat sig. S smningom filade han
allt hrdare, allt gllare, allt hastigare. Han hade en stor vid rock
och nr han nu svngde kroppen i takt med musiken, fladdrade det svarta
skynket som en stor nattfjril framfr elden.

Barbro dansade.

Hon sade:

-- Stll upp er gossar i en lng, lng rad och lt mig aldrig vila. Jag
kan inte --

De lydde henne. Hon dansade med magistern, med Robert Fielding, med Hugo
Schager. Men det var en trttsam dans fr kavaljeren. Barbro vacklade
vid varje steg, hon vilade tungt ver armen, ftterna slpade mot den
skrovliga stenen. Magistern sade:

-- Lt oss vila. Varfr vill inte fru Barbro vila? Natten r lng, vi
brja p nytt om en stund.

Men hon svarade:

-- Jag kan inte --

Flickorna drogo sig en efter en ned i parken. Lotten Schager gick fram
till henne och tog farvl. Kra mor hade trttnat p att vnta. Hon
bjde sig ned ver henne och viskade:

-- Hr nu upp, Barbro!

Hon svarade:

-- Jag kan inte --

Hon stammade ngra ord, hon ville frklara varfr hon icke kunde. Det
plgade henne, att vninnorna drogo sig undan. Hon ville sga, att
svedan i brstet var olidlig, och att hon fr den skull icke kunde
upphra att dansa. Men hon kunde icke forma tanken, n mindre orden. Hon
kunde endast sga: Jag kan inte --

Och hon strckte armarna mot Alexander Fielding.

-- Alexander, viskade hon, kre Alexander --

Han tog henne under armarna och bar henne ett varv runt hllen. Han
ropade till Hamrin, att han skulle sluta. Men den sjuke fann sig vl vid
elden, fiolen surrade under hans ra som hundratals bi. Han tnkte:
Slutar jag, s slcka de blet och det blir tyst. D r sommaren slut
och allting slut.

Barbro lg p kn. Hon strckte upp armarna och sade:

-- Vem vill nu dansa med mig?

D hrde hon ngon ropa: Barbro. Hon vnde sig t alla sidor, men kunde
ingen upptcka. Och ter hrde hon: Barbro!

Och hon hrde magistern sga:

-- Det r Bourmaister. Han r drucken. Tysta honom. Hv ut honom p
vgen. Barbro upprepade:

-- Vem vill nu dansa med mig?

Men kavaljererna, som sinsemellan rdgjort, hur de bst skulle sluta den
plgsamma leken och bringa fru Barbro till ro, fingo nu pltsligt annat
att tnka p. Frn Raslingevgen hrdes ett buller, ett dn, vars orsak
de i frstone icke kunde fatta. Det brakade och knastrade i ungskogen,
det smattrade mot vgens grus, det gnisslade ver stenar och hllar. Och
genom detta buller trngde som sttar ur ett jttehorn hundratals oxars
rmande. Herrarna glmde fru Barbro, de sprungo ned genom trdgrden.
Under terrassen mtte de Billman.

-- Det r Gellins oxar, sade han, driften har rkat vilse i mrkret.
Oxarna tjesa som galningar. Vrst r det fr Herrlestorpsket som krt
fast mitt i driften.

Magistern tog honom under armen. Men Billman sttte honom t sidan och
frsvann under trden. Han gick upp p hllen, han gick fram till Barbro
och lyfte upp henne.

-- Vill Barbro dansa?

-- Ja, sade hon, jag vill dansa.

-- Masurka, ropade han till Hamrin. Han grep henne i armhlorna och
svngde henne upp och ner. Det blev ingen rtt masurka. Han gjorde
varken steg eller svngar efter regler. Han kastade henne som katten
kastar sin rtta. Han kastade och tog emot, han kastade och tog emot.
Till sist lt han henne falla.

Han bjde kn bredvid henne och tog hennes huvud mellan sina hnder.

-- Det r tungt att dansa livet ur fru Barbro. Hon r seg som
bergmstarn sjlv. Jag r ocks gammal nu och rr inte gra honom den
sorgen. Men jag rr vl med annat. Vill Barbro dansa?

-- Ja, sade hon, jag vill dansa.

Han lmnade henne. Efter en stund kom han tillbaka. Men Barbro sg nu,
att det icke var Billman. Det var Gert Bourmaister.

Hon sade:

-- Du gjorde mig s illa nyss, Gert. Hjlp mig upp. Jag vill sitta dr
vid klockstapeln. Tack. Stt dig nu hr och hll mig i hand.

De sutto en stund tysta och lyddes till Hamrins spel. Gert sade:

-- Hur han spelar, Hamrin!

-- Ja, hur han spelar. Jag brukar eljest sitta hr titt och ttt fr att
se skymten av Hilleborn, dr du bor.

Han sade:

-- Jag bor inte lngre p Hilleborn. Bergmstarn har kpt grden, och
jag fick befallning att packa mig undan. Nu stryker jag omkring p
vgarna, som Barbro sg i morse.

-- Ja, sade Barbro, jag mtte Gert, men det glmmer vi. I morgon skall
jag ka till Hilleborn. Jag ska g genom alla rummen. Jag knner dem p
frhand, far har berttat s mycket om Hilleborn. Men jag ska g genom
alla rummen och genom flyglarna och genom rummet, dr Gert legat sjuk.
Och jag ska g genom hela trdgrden och i uthusen och stallet. Och nr
jag sett, att allt r prktigt, skall jag sga: Den hr grden sknker
jag t Gert Bourmaister.

Han tog henne varligt i skuldrorna och drog henne framt s att
eldskenet fll ver hennes ansikte.

-- Det r d sant, vad Billman sagt mig? Att Barbro vergav mig inte
drfr att jag var fattig och Barbro ndder att hjlpa sin far. Utan
drfr att Barbro ville gra mig rik.

-- Ja, sade hon och log mot honom. Var det inte bttre, att jag tog
ledsnaden n att jag skulle tyngt Gert till dagarnas nda. Jag har
alltid haft min lust i att giva. Syskonen gav jag, strunt och smsaker
frstr sig. Men Gert ville jag giva det bsta jag visste. Och det var
Hilleborn.

Han drog henne intill sig alltjmt helt varligt som om han hllit en
sjuk fgel mellan hnderna. Men nr han knde hennes brst, frlorade
han besinningen och kramade henne utan mtta eller sans. Det beredde
henne en hart nr olidlig plga, men hon bet ihop tnderna och pressade
munnen mot hans hals.

Han viskade:

-- Och visste inte Barbro, att det fanns ngot, som jag hellre ville ha?
Hellre n hundra, hellre n tusen Hilleborn.

Hon skrattade.

-- Jo. Jag vet vl att Gert r en stor tok. Men inte fr en sdan ha sin
vilja. Vad vore det ocks att sknka en stor karl en trasedocka som jag.
En trasedocka, en trasedocka! Det gitte jag inte. Nej, Hilleborn!

-- Och Barbro tror, att jag skulle ta emot gvan?

-- Tog jag inte Gerts pple, som var det enda han hade? Man ger vad man
har. Mer str inte att vinna. Men ibland var jag rdd, att Gert skulle
sga nej. Var natt, innan jag somnade, gick jag genom alltsammans. Hur
jag skulle bete mig, nr jag lmnade Gert nycklarna till Hilleborn. Och
d hnde det, att jag blev ngslig och tnkte: Du tar allt gldjen i
frskott, Barbro Backe. Nr dagen kommer, finns det kanske ingenting
kvar.

Under det att hon talade, sjnk hans huvud, hela verkroppen sjnk
framt, s att hjssan slutligen tryckte hrt mot hennes brst. Hon
smekte hans nacke och hans skuldror. Han bad, att han mtte f vila med
huvudet i hennes kn. Hon makade sig lngre bort och gav honom plats p
sockeln. Han vred sig oroligt fram och tillbaka men stillnade och blev
liggande p rygg med huvudet i hennes kn.

-- Hur han spelar, sade han, hur vackert han spelar!

Och efter en stund sade han:

-- Jag r trstig. Giv mig ngot att dricka.

Hon spratt till. Hon gjorde ett frsk att resa sig men sjnk tillbaka
mot bjlken.

-- Kre, sade hon, jag kan inte --

-- Du kan inte, upprepade han. Varfr kan du inte? Hilleborn kan du ge
mig, men inte ett glas brnnvin. Billman gav mig stora krus, och jag
tror nd inte att han hll av mig. Hr du, hur de skrika p vgen? Han
gav mig brnnvin. Det bekom mig s vl. Jag glmde ibland -- ibland,
kra Barbro -- att du var en slinka, som slt din kropp och din sjl t
den engde varulven. Jag glmde, att Barbro var en slinka. Jag glmde
din sng. Att min Barbro, att min lskade, att mitt hjrta, mitt hjrta.
Du! sade han pltsligt och satte sig upp. Vad gr jag med Hilleborn? Kan
du sga? Blir jag yr av Hilleborn? Blir jag blind, blir jag dv? Nej,
du, det r brnnvin. Ge mig brnnvin.

Han lade sig ter med huvudet i hennes kn. Han tog hennes hnder och
korsade dem ver sitt brst.

-- S hr, sade han, ligger jag gott. Jag kom fr att sga farvl t min
granne fru bergmstarinnan. Alltid fr jag vl kyssa p hand. Men Barbro
Backe har sin lust i att giva. Hon lter mig sova i knt. Varfr skrika
de p vgen, Barbro? Varfr str de oss? Jag sov s gott drnere i
trdgrden. D vaknade jag av att en kvinna skrek p hjlp. Jag trodde,
att det var Barbro. Jag rusade upp. Och yrvaken och full slog jag pannan
mot ett trd. Du kan knna att jag blder.

Han ville fra hennes hand till sret, men hon sade:

-- Lt mig ska.

Och hon skte med lpparna ver hans mun, ver hans kinder, ver hans
gon, ver hans panna. ntligen trffade hon blod vid tinningen.

Sedan hon kysst honom, sade hon:

-- Kre, nu frstr jag, vad det r fr ett hiskligt ovsen p vgen.
Det r herr Gellins oxdrift, som rkat i oordning. Och det vrsta r,
att Herrlestorpsskjutsen krt fast mitt i elndet. Alla unga karar, som
funnos p hllen, skyndade genast till undsttning. Det r bara du,
Gert, som stannat kvar. Det r d en lycka fr dig, att du druckit s
mycket. Eljest hade du kanske fljt de andra och kommit till skada
drute i mrkret.

Han satte sig upp. Hon reste sig och rckte honom hnderna, men han skt
henne t sidan och gick med tmligen skra steg utfr hllen. Barbro
gick tillbaka till blet. Hon satte sig framfr elden. Hon bad Hamrin,
att han icke mtte frtrttas att spela.

Vid pass en timme senare upplystes trdgrden av en massa ljus och
bloss. Ett glatt och ivrigt sorl brt nattystnaden under trden.
Skrattsalva efter skrattsalva ekade mot hllen.

-- Fru Barbro! Fru Barbro!

Hon reste sig upp, hon tryckte armarna hrt in under brsten och gick
skaran till mtes. I spetsen gick major Billman, hllande i handen en
ekstav, blodig och bestrdd med nthr. Efter honom fljde herr Gellin,
nnu blossande av anstrngning och strlande av lycka. Hennes nd stdde
sig tungt mot hans hgra arm och med den vnstra hll han Lotten mt
sluten till sin feta person.

Allt detta sg Barbro s flyktigt, som nr man hastigt blddrar igenom
en bilderbok, och en halv sekund vidgar gonen infr en frgrik tavla.

Det blev ter mrkt och hon gick in i sitt hus.

Hon gick ur rum i rum. Hon slckte alla ljus och lampor. Det frvnade
henne, att de ter tndes som av sig sjlva, men hon grubblade icke
vidare ver den saken. Hon slckte dem ter och erfor en stor
tillfredsstllelse fr var gng mrkret slog samman ver henne. Hon
talade hgt. Hon talade med Gert Bourmaister. Hon sknkte honom
Hilleborn. Det var i Hilleborns rum hon vandrade. Hon beskrev dem s,
som hon hrt sin far beskriva dem med all den sagolika glans, som led
efter led frtrollat barnen av slkten Backe. Det var icke en grd i
Bergslagen, en grd om tta mantal ypperligt frlse. Det var ett slott,
som en stolt och stursk och frdmjukad slkt byggt under fem
mansldrar.

Hon gav det t Gert Bourmaister.

-- Nej, tacka inte, kre Gert. Minns du inte pplet p Skara torg? Jag
aktar inte Hilleborn fr mer n det pplet, du gav mig. Nej mindre,
mindre. Ty allt vad jag ger min lskade r fattigt och futtigt. Och allt
vad min lskade ger, r stort.

En lng stund kunde hon omjligt betvinga trarna. Hon grt hftigt och
i krampaktiga snyftningar, som inte kunde hejdas eller frdljas. Men
hon skyndade sig att sga:

-- Nej, nej, det r inte fr din skull jag grter. Var du inte genast
frdig att skynda till min hjlp? Nej, jag grter minsann ver mig
sjlv, som r en sdan stackare.

Och hon sade:

-- Vad r det vl vrt att giva sin kropp, som snart frvissnar? Och vad
jag eljest kunde giva, det tog du fr lnge sedan. Det hller du i dina
hnder och gud vet, att de icke ro blida --

Och hon sade:

-- Tyst, tyst. Det r s ffngt att tnka p allt. Man fr inte begra
fr mycket. Med mig dr mitt liv. Du finner en annan kvinna.

Frst nr det dagades upptckte hon, att hon inte var ensam. Hon blev
skrmd och ropade:

-- Vem r det, som gr bakom mig?

Men samtidigt sg hon i spegeln, att det var bergmstaren. Hon vnde sig
d hastigt om och gick emot honom. Hennes rrelser voro ganska livliga
och hon log vnligt mot honom.

-- Kra bergmstare, sade hon, vlkommen till Frtjrn. Rck mig handen.

Han sade:

-- Jag har vl annat att rcka Barbro.

Men hon tog hans hand mellan sina och kysste den upprepade gnger.

-- Det r bst att vara dmjuk, sade hon. Jag har kanske gjort
bergmstarn strre frtret n jag sjlv vet. S tankls som jag r. Bara
tnker p mitt.

Bergmstaren sade:

-- Har Barbro gjort mig frtret, s fr hon vl tid att gra det gott
igen. Nu har jag gjort mitt och hr r det.

Han knppte upp rocken, tog fram ett tjockt dubbelvikt papper och rckte
Barbro.

-- Hr r Hilleborn.

Barbro stirrade p papperet, hon tog det frsiktigt mellan
fingerspetsarna, vecklade upp och lste den frsta raden i
kpekontraktet.

-- Undertecknade herr kommerserdet och riddaren B. E. Bourmaister --

Hon gick hastigt bort till fnstret, men hon fortsatte icke att lsa.
Hon stirrade upp mot Raslingevgen. Efter en stund vnde hon sig ter
till bergmstaren. Hon skakade leende p huvudet.

-- r detta Hilleborn? De hr svarta snirklarna och strecken. Annat hade
jag frestllt mig --

-- Men r det Hilleborn, tertog hon, och r Hilleborn mitt, s sknker
jag det t min far, Petter Backe.

Bergmstaren sade:

-- Jag trodde, att Barbro hade andra avsikter.

Hon skakade p huvudet. Bergmstaren gick fram till henne och strk
henne ltt ver armen.

-- D tror jag, att det kan bli gott igen p Frtjrn. Och att vi bda
kan leva lyckligt.

Hon svarade:

-- Jag kan inte leva --

Hon pressade armarna mot brstet.

-- Bergmstarn ska veta, att snart r det olidligt. Det r ljust nu. Lt
mig g ut i trdgrden.

                   *       *       *       *       *

Nu frflt en timme, som skerligen skulle ha blivit Barbro alltfr
lng, om inte herr Karl Hamrin kommit henne till hjlp. Hon fann honom
sittande hopkrupen och frusen p Gert Bourmaisters stol. Han berttade,
att han i mrkret icke kunnat finna sin bt och drfr stannat hela
natten i trdgrden. Barbro stllde en stol bredvid honom och satte sig.
Men strax drp bad hon, att de mtte byta stolar.

Hamrin sade:

-- Jag har suttit hr och tnkt p en sak, fru Barbro. Jag har suttit
och tnkt p, att ingen frgade mig, vem jag hller av. Nej, det r s,
att alla mnniskor betrakta mig, som om jag redan vore dd. Min hustru
syr sig svart, och till och med p smklderna fster hon svarta
rosetter. Det grmer mig mest.

Hon strk honom ver handen. Men hon hade ingenting att sga, och hennes
tankar voro lngt drifrn.

Hamrin fortsatte:

-- Och nd kan ingen mnniska hlla av ngon s, som jag hller av
honom. Det r vl drfr, att jag aldrig fr se honom. Jag fr aldrig se
honom, Barbro. Det drjer nnu fyra mnader, innan han kommer. Och jag
har inte tv mnader kvar. Kanske inte en.

Barbro sade:

-- Vem talar kusin om?

-- Sg det kusin! Jag talar om honom, som jag vntat p i tta r. Och
d det var midsommar och varmt, och d jag trodde att jag nnu hade ett
helt r kvar, d berttade min hustru, att han snart skulle komma. Nu
vet jag, att jag aldrig fr se honom.

Barbro grep honom hrt i armen.

-- Kusin! sade hon hftigt. Det r underligt, men jag tycker nu, att det
just r ver detta jag grubblat hela natten. Ja, ja, ja. Det sista han
sade mig. Jag tystade honom. Jag visste ju, att det fr mig inte fanns
ngot medel. Men lt mig nu tnka. Och skynda inte p mig. Jag r s
trtt. Men jag kan nnu tnka.

Och denna timme frflt ganska snabbt allenast drfr, att Barbro Backe
skte ett medel att lindra en annans plga. Solen stod redan ett stycke
ver Vesslans smala hjssa, lyste ver Hoby, lyste ver Falla, ver
Bnga, ver den vita kyrkan vid Raslingeviken, ver hela sjn Kroken,
dess mrka skogar, dess gr hllar och gnistrande skra skrevor, dess
gulnande flt och grna ngar.

Barbro log mot morgonen.

-- Det sgs, kra kusin, att allt kan vervinnas, allt utom dden. Lt
oss nu se, om dden r overvinnlig.

Men tag min arm. Jag vill hjlpa kusin att skjuta ut bten, ty tiden r
knapp, och det gller fr kusin att s snart som mjligt skrida till
verket.

De gingo ned till stranden. Karl Hamrin steg i bten, Barbro satte sig
p relingen. Hon sade:

-- Hr nu p, kusin. Det gr inte an, att lta tankarna jaga efter
drmmar bittra eller glada. Detta r dden och ingenting annat r dden:
att tanken ohjlpligen frirrar sig i intet. Den som vill leva, skall
binda sin tanke vid nrmaste freml.

Och hr nu p. Han, som skall komma, d kusin r dd -- vad behver han
frst och frmst? Behver han inte en vagga? Nvl. r inte kusin den
skickligaste svarvare och finsnickare vid Kroken. Stt svarvstolen i
gng, kusin! Spara inte p grannlten, det frnjer en unge att ligga
och stirra p sniderier. Mla den i granna frger, mla den med mn och
kvinnor och skriv i en rad runt vaggan: Denna vagga frfrdigade Karl
Hamrin t sin kre son. Men det r lngt ifrn nog. Tag vara p tiden.
En snurra mste svarvas, en hst eller tv, en piska ska bindas. Och nu
kommer annat -- ett svrd, en pilbssa. Ack, de vxa s fort. En kpp
med snidat huvud fr herr gymnasisten. Och sist och bst en slnda, en
sdan vacker slnda, som gossarna ge sina flickor. Nu minns jag inte
mer. Min tid r ocks kort. Men ro nu till Frsevi. Kusin har s visst
funnit p hundrade andra ting innan bten landar.

Hamrin nickade. Hon hjlpte honom att skjuta ut. Hon sg, hur ivrigt han
grep kring rorna.

Hon gick hastigt och utan att vackla uppfr trdgrdsgngen, ver
terrassen, ver grdsplanen och ett stycke in i alln. D sg hon dem
komma. Det var Stenbyfolket. Hon knde igen Lillgrdsflickans rutiga
granna schalett. Gubben Wendt, jgmstaren, gick ngot fre de andra.
Han stannade hos Barbro och sade:

-- Det r Gert Bourmaister.

Barbro nickade.

Wendt sade:

-- Han ryckte bssan ifrn mig i gr kvll. D i tumultet. Han sade, att
han skulle driva undan kreaturen, som trngdes kring vagnen. Men det var
ett sdant buller. Ingen hrde skottet. Ingen vet, hur det gick till.

-- Jag vet, sade Barbro. Br honom upp p mitt rum.

Men Wendt skakade p huvudet. De kunde inte bra honom upp p Barbros
rum, hon kunde inte f se honom. Han var s illa tilltygad.

Barbro sade:

-- Br honom upp p mitt rum och lgg honom p min sng.

Barbro stannade hela frmiddagen ensam hos Gert Bourmaister.
Bergmstaren satt p stora stentrappan och vaktade porten. Han var gr
som stenen.

Vid middagstid kom folket frn hgmssan. Bergmstaren tillt ingen,
icke ens prsten att stiga in till den dde. Men raslingarna drjde p
grdsplanen.

Strax efter klockan fyra kom Barbro ut till dem. Hon stannade i porten
stdjande sig mot sandstenspelaren. De betraktade henne en lng stund
under tystnad. Hon var blek som en vit blomma i skymningen.

Pltsligt ropade de alla p en gng:

-- Barbro! Barbro!

De hade upptckt blodet, som flt ymnigt frn hennes handleder ned ver
kjorteln och ver stenen och frn halsen ned ver brstet. De ropade:

-- Barbro! Barbro!

Hon sade:

-- Kra vnner -- jag kan icke leva. Min lskade r dd.




Transcriber's note:


Originalets stavning och interpunktion har bibehllits.

Ett ftal uppenbarliga fel har rttats som fljande, ibland
baserat p senare utgvor (innan/efter):

   [S. 16]:
   ... hon glad t smycken och vackra klder. Nen i stllet ...
   ... hon glad t smycken och vackra klder. Men i stllet ...

   [S. 19]:
   ... den afton, d hon med ljuset i hand prvade lill-Britas ...
   ... den afton, d hon med ljuset i hand prvade Lill-Britas ...

   [S. 20]:
   ... gde ett obruktat redskap. ...
   ... gde ett obrukat redskap. ...

   [S. 34]:
   ... I stllet hll mor domedag var helgdagskvll ...
   ... I stllet hll mor domedag var helgdagskvll, ...

   [S. 46]:
   ... rosslar i han strupe. Det r ett ljud, som fru Gunhild ...
   ... rosslar i hans strupe. Det r ett ljud, som fru Gunhild ...

   [S. 63]:
   ... frt mig sig sin yngste son, sin Benjamin, Henrik ...
   ... frt med sig sin yngste son, sin Benjamin, Henrik ...

   [S. 80]:
   ... r inte riktigt honnett, och vcker till sist ond blod. ...
   ... r inte riktigt honnett, och vcker till sist ont blod. ...

   [S. 102]:
   ... i synen. Men nu ser jag, att Babro inte leds p Frtjrn, ...
   ... i synen. Men nu ser jag, att Barbro inte leds p Frtjrn, ...

   [S. 106]:
   ... Lotten Schager och Brita Billmann sktte frn ...
   ... Lotten Schager och Brita Billman sktte frn ...

   [S. 118]:
   ... -- Vad detta r likt raslingarna! Och vad det ...
   ... -- Vad detta r likt Raslingarna! Och vad det ...

   [S. 152]:
   ... vissa lttsinniga mnniskor. Kommerserdets skydsling ...
   ... vissa lttsinniga mnniskor. Kommerserdets skyddsling ...

   [S. 155]:
   ... svngde han om p klacken vnde sig till Barbro ...
   ... svngde han om p klacken, vnde sig till Barbro ...

   [S. 159]:
   ... frn Falla. Under den stora fest, och skvlingsnatten, ...
   ... frn Falla. Under den stora fest- och skvlingsnatten, ...

   [S. 163]:
   ... kvllen gick Tilda ter ut till honom med denna gng ...
   ... kvllen gick Tilda ter ut till honom men denna gng ...

   [S. 170]:
   ... skatan sin kos utan rra krsbret. Jons ansikte ...
   ... skatan sin kos utan att rra krsbret. Jons ansikte ...

   [S. 177]:
   ... och snedvkt som en lagrdspiga. Men mamsell r ...
   ... och snedvxt som en lagrdspiga. Men mamsell r ...

   [S. 182]:
   ... till dess att hon slpper bde stva och karna. ...
   ... till dess att hon slpper bde stva och krna. ...

   [S. 204]:
   ... ver hstens huvud vrkte korgarna i backen och ...
   ... ver hstens huvud, vrkte korgarna i backen och ...

   [S. 218]:
   ... verlmnades t bergmstaren lydde slunda? ...
   ... verlmnades t bergmstaren lydde slunda: ...

   [S. 228]:
   ... menar ngon galenskap. Kom bara fram med det ...
   ... menar ngon galenskap. Kom bara fram med det, ...

   [S. 263]:
   ... om mig skall du inte sga: den frtidigt hndangngne. ...
   ... om mig skall du inte sga: den frtidigt hdangngne. ...

   [S. 271]:
   ... i salen och lgger en patiens till dess att bergmstaren ...
   ... i salen och lgger en patience till dess att bergmstaren ...

   [S. 271]:
   ... Frutom Hamrin, gubben Went och Sundin fanns ...
   ... Frutom Hamrin, gubben Wendt och Sundin fanns ...






End of the Project Gutenberg EBook of Dansen p Frtjrn, by Hjalmar Bergman

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DANSEN P FRTJRN ***

***** This file should be named 48526-8.txt or 48526-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/4/8/5/2/48526/

Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson, Jens Sadowski,
and the Online Distributed Proofreading Team at
http://www.pgdp.net

Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org



Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

