The Project Gutenberg EBook of De vandrande djaeknarne, by Viktor Rydberg

Copyright laws are changing all over the world. Be sure to check the
copyright laws for your country before downloading or redistributing
this or any other Project Gutenberg eBook.

This header should be the first thing seen when viewing this Project
Gutenberg file.  Please do not remove it.  Do not change or edit the
header without written permission.

Please read the "legal small print," and other information about the
eBook and Project Gutenberg at the bottom of this file.  Included is
important information about your specific rights and restrictions in
how the file may be used.  You can also find out about how to make a
donation to Project Gutenberg, and how to get involved.


**Welcome To The World of Free Plain Vanilla Electronic Texts**

**eBooks Readable By Both Humans and By Computers, Since 1971**

*****These eBooks Were Prepared By Thousands of Volunteers!*****


Title: De vandrande djaeknarne

Author: Viktor Rydberg

Release Date: February, 2006 [EBook #9827]
[Yes, we are more than one year ahead of schedule]
[This file was first posted on October 22, 2003]

Edition: 10

Language: Swedish

Character set encoding: ASCII

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DE VANDRANDE DJAEKNARNE ***




"De vandrande djaeknarne" is a novel in Swedish by the Swedish writer
Viktor Rydberg (1828--1895).  It was first published in the daily
newspaper "Goeteborgs Handels- och Sjoefartstidning" in April and May
1856, using the pen name "Agricola".  In 1896 it was published in
volume 3 of the author's collected works ("Skrifter", 14 volumes),
which reappeared in many editions and reprints over the following
years.  "Skrifter" has a commentary by Swedish literature historian
Karl Warburg (1852-1918), which is also included here.

This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
digital facsimile edition, which is based on volume 3 of the author's
collected works ("Skrifter"), fifth edition, printed in 1915,
available at http://runeberg.org/djaknar/

This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
(E,e = E,e-acute; A,a = A,a-ring; Ae,ae = A,a-umlaut; Oe,oe = O,o-umlaut).

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you.  Learn more at http://runeberg.org/

  _________________________________________________________________

                      Skrifter av Viktor Rydberg
                                 III

                       DE VANDRANDE DJAeKNARNE.
                             Bondhistoria
                                  av
                              "AGRICOLA"
			   (Viktor Rydberg)

			    Femte upplagan

			      Stockholm
                        Albert Bonniers foerlag

                              Stockholm
                    Alb. Bonniers Boktryckeri 1915

  _________________________________________________________________

             Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten!
	    Die frueh sich einst dem trueben Blick gezeigt.
                                                  Goethe.

  _________________________________________________________________

Innehall / Table of Contents

1. Djaekneupptag
2. Masugnen
3. Korporal Brant
4. Patron Brackander
5. Hos korporalens
6. Patronen och laensmannen
7. De bada rivalerna
8. Avsked fran hemmet
9. Vaervaren
10. Djaeknarne
11. Auktionen
12. Slutet
Utgivarens tillaegg och anmaerkningar

  _________________________________________________________________

                              Djaekneupptag.

"Kom, afton, saenk dig neder!
Du ger oss moedans loen.
Vad lugn du oss bereder!
Natur, vad du aer skoen!
Se, aftonrodnan vilar
i dalens svala famn,
fran faestet solen ilar
bort till en annan hamn.
Tyst, tyst aer allt som andas,
blott naektergalens ljud
med kvaellens vindar blandas,
han kallar pa sin brud ..."

Refraengen tages om igen:

"Tyst, tyst aer allt som andas -- -- --"

- Jo, vackert tyst, infoell Adolf, den av de bada djaeknarne, som sjoeng
foersta staemman, hoer du da icke, huru inspektorn... eller vad karlen aer
foer nagot... gormar och svaer daer nere med sitt arbetsfolk? Aer det
naektergalens ljud, det?

- Nog hoer jag det, Adolf, svarade den andre djaeknen, men da man
befinner sig i sangens hoegre regioner, lyssnar man icke till
maenniskornas tomma aevlan nere i gruset... Na, vill du icke sjunga
mera?

- Nej, Goeran, jag vill dricka.

- Jasa, aer du toerstig, du lille skaelm! Na, jag saeger ingenting daerom;
dagen har varit varm, och man maste skoelja ned landsvaegsdammet. Lat
se... vad aer i flaskan, som din pappa godhetsfullt gav oss till
reskamrat? Aennu nagot, ser jag. Skal, Adolf!

- Gutar, lange Goeran!... Jag blir icke otoerstig, daerfoer att du dricker
ur alltsammans.

- Lugna dig, gosse! Jag laemnar kvar sa mycket, som jag, med anvaendande
av approximationsteorien, kan beraekna, att din lilla korpus tal.
Parvum parva decent... smatt hoeves en liten... saeger var ofoergaetlige
vaen Hakan Sjoegren.

- Gloem icke, Goeran, att du har daligt betyg i algebran! Sa, stopp nu!

De bada samtalande voro tvenne ynglingar fran gymnasiet i Vaexjoe --
djaeknar, som allmogen aennu kallar dem. De voro ute pa botanisk
exkursion, efter vad deras portoerer och botanikspadar visade;
atminstone begagnade de botaniken sasom foerevaendning foer att under
sommarferierna stroeva omkring pa landsbygden och soeka aeventyr. Dylika
stroevtag hava sedan gamla tider legat i Vaexjoe-gossarnes smak, och
bland boenderna i nejden ga manga historier om kringvandrande djaeknars
aeventyr och putslustiga upptag.

De baegge vaennerna hade slagit sig ned i graeset pa en kulle under en
lummig ek. De hade daerifran utsikt oever ett haerligt smalaendskt
landskap med sma insjoear, slingrande baeckar, furumoar och loevdungar.

Goeran, den aeldre av dem, var en hoegvaext, kraftig yngling med
jovialiska ansiktsdrag och anlaeggning till polisonger. Han hade sina
tjugu ar pa nacken och stod nu faerdig att med den laerdomsskatt, som
bestas i Vaexjoe, och icke sa litet daerutoever, som han pa egen hand
samlat, begiva sig till akademien.

Adolf, hans kamrat, var en spenslig, finhyad gosse med skaelmska oegon.
Son av den rike och allmaent aktade baron Sparrfaelt pa Odensvik hade
han slutit ett fast vaenskapsfoerbund med hemmansaegaresonen Goeran, ett
foerbund, som olikheten i deras alder endast bidrog att goera aennu
varaktigare. De bodde under terminerna tillsammans, delade sina
laerares och kamraters tillgivenhet och hade allt, till och med sina
sma oskyldiga upptag, gemensamt.

- Ack, du Goeran, vad detta varit en lustig dag! sade Adolf, i det han
makligt straeckte sig i graeset och sag upp mot den bla himmelen. Jag
gloemmer aldrig de haer aeventyren.

- Aja, nog har du haft pojkstreck foer dig, sade Goeran.

- Aen du da? Har du varit ett uns baettre aen jag?... Ha, ha, da jag
taenker pa den snale praesten, hos vilken vi i dag ato middag, kan jag
skratta mig foerdaervad...

- Vad var det foer roligt, att du drack ur allt hans oel? Stackars man,
han foeljde med aengsliga blickar var droppe du slukade.

- Och vad var det foer roligt, att du tog fatet med flaeskpannkakan och
laet hela anraettningen, ett tu tre, foersvinna i ditt glupska
ginungagap, innan den beskedlige mannen hann sucka! Ha, ha, ha!

- Da hade vi en baettre tillstaellning hos den rike naemndemannen i
Lomaryd, sade Goeran.

- Ack, den vackra Stina, hans dotter...

- Som du ville kyssa, men icke fick, i trots av ditt snutfagra
ansikte, Adolf...

- Och som du fick kyssa, Goeran, i trots av dina fula, roeda polisonger.

- Saeg icke "i trots av" utan "med anledning av" mitt manliga, i
aftonrodnadens skoena faerg skiftande kindskaegg. Du foerstar dig icke pa
flickornas smak. Att kyssa dig eller en annan liten froeken kan komma
pa ett ut... men jag -- jag aer en man, och det aer sadana flickorna
vilja ha.

- Skryt lagom, Goeran! Om du ej foerstatt dig pa svartkonsten, skulle
Stina ej bevaerdigat dig med en blick.

- Ja, svartkonsten aer en maerklig konst. Du maerkte vael, att det rika
naemndemansfolket i boerjan ej ville undfaegna oss med annat aen
svagdricka?

- De oenskade oss pa doerren, det maerktes tydligt.

- Men da fragade mig haendelsevis naemndemansmor, vad jag studerade i
Vaexjoe...

- Och jag skyndade mig att svara, att du studerade svartkonsten... Var
infallet icke gott, vaba?

- Strax blev det annat ljud i pipan. Man betraktade mig med voerdnad,
naestan med fruktan, och bullade upp ett frukostbord med skinka,
medvurst och oel, och jag smorde kraset, medan du, lille Adolf, soekte
visa dig pa din aelskvaerda sida foer dottern i huset. Men du
misslyckades, min gosse. Du kaenner icke bondtoeserna; de ha icke oera
foer sadana grannlater, som du laert dig att prata till de foernaema
froeknarna. Emellertid kom naemndemansmor till mig och beraettade
jaemrande, att hennes ladugard var foerhaexad, att kalvarne doe och korna
ej ge mjoelk... hon fragade mig om rad...

- Och du svarade?

- Att hon skulle fodra och skoeta kreaturen vael.

- Hon tyckte naturligtvis, att det var ett alltfoer simpelt rad...

- Ja visst, hon laet mig foersta, att ingenting annat aen svartkonsten
torde hjaelpa, och bad mig anlita mina kunskaper i den vaegen. Jag
gjorde manga invaendningar, men daerav blev gumman aennu entraegnare. Till
slut, sedan jag tagit tysthetsloefte av henne, sade jag, att hon skulle
taga oegat av en vessla, hjaertat av en oern, framtassen av en bjoern och
tungan av en tre och tre kvarts ar gammal vit orm, insy dessa lemmar i
skinnet av en oedla samt nedgraeva alltsammans en torsdagskvaell under
ladugardstroeskeln, saegande hokus pokus filiokus. Gumman blev
hjaertinnerligt glad, tackade mig foer det goda radet och bad mig laemna
de daer trollsakerna (hon tog foer givet, att jag hade dem i portoeren),
sa skulle hon hederligt betala dem. Jag svarade, att mitt foerrad var
slut, och radde henne att skaffa sig dem sjaelv.

- Och nu blev gumman aennu entraegnare, infoell Adolf. Jag sag, huru hon
viskade och tasslade med dig.

- Ja, hon var i synnerhet bekymrad foer, huru hon skulle finna en jaemnt
tre och tre kvarts ar gammal orm. Jag radde henne att fanga en maengd
och syna dem i munnen, sasom man goer med haestar...

- Ha, ha, ha!

- Medan gumman anfaektade mig med sina boener, hade jag oegonen pa lilla
Stina. Jag fann, att hon var en alltfoer taeck flicka med en mun,
liknande en frisk rosenkalk. Na, taenkte jag, innan jag laemnar staellet,
skall jag ha kysst Stina, bara foer att foerarga dig och goera dig
svartsjuk, Adolf...

- Hoer, mor, sade jag, jag vet aennu ett medel, som kan hjaelpa; jag har
medlidande med er och vill upptaecka det foer er. Ni skall taga sex
nubbar och spika dem i ladugardsgolvet, men nubbarne skola foerst vara
signade.

- Hur gar det till? fragade hon.

- Ingenting aer enklare... Det behoevs bara en flicka som icke fyllt
tjugu ar...

- Gar icke Stina an? Hon aer bara sjutton, sade gumman.

- A jo maen. Jag, min kamrat och Stina staella oss pa golvet; ni, mor,
och fader naemndeman saetten er pa var sin stol, hallen er alldeles
stilla under tiden och mumlen foer er sjaelva:

  "A, E, I, O,
  jag vill ha mjoelk av min ko;
  U, Y, A, Ae, Oe
  ingen kalv far doe."

Stina skall saega hokus och taga en nubb mellan taenderna, sa att blott
sjaelva spetsen sticker fram; jag saeger pokus och tar nubben med min
mun ur hennes; min kamrat bugar sig daerefter och saeger filiokus, som
aer det kraftigaste trollordet och bekraeftelse pa det oevriga. Pa det
saettet signas var nubb saerskilt, och det aer hela saken... Navael, saken
blev snart arrangerad, och Stina gick gaerna in pa att vara med
daerom...

- Ja, foer kornas skull, infoell Adolf.

- Foer kornas och kalvarnes skull, det medger jag, ty jag aer foer
anspraksloes att uppgiva mitt hyggliga ansikte sasom bevekelsegrund.
Visserligen rodnade hon och var litet foerlaegen, men allt gick efter
oenskan, och jag fick mina sex kyssar.

- Vad jag hade svart att halla mig foer gapskratt, naer jag sag gubben
och gumman sitta och vagga med huvudet och mumla: "A, E, I, O" etc.

- Allvarsamt talat, Adolf lille, spelade du sjaelv den oemkligaste
figuren. Det gjorde mig riktigt ont om dig. Du fick sta och bevittna,
huru jag tog den ena kyssen efter den andra, samt buga dig och saega
filiokus.

- Tala icke daerom! Det var ett elakt pahitt av dig, Goeran, foer vilket
jag i sinom tid skall utkraeva vedergaellning. Men hoer pa, vi maste
stiga upp och marschera vidare foer att soeka nattkvarter... Solen gar
nu ned. Vart skola vi nu staella kosan?

- Quo fata trahunt retrahuntque sequamur: vi ma ga dit oedena foera!
Stannom blott en stund foer att betrakta solnedgangen! Vilken haerlig
afton! Huru skoent aenda att vistas i Guds fria natur!

- Medeltidens vandrande riddare maste hava foert ett haerligt liv,
Goeran?

- Atminstone da det var vackert vaeder... Se, nu foersvinner hennes
stralande majestaet under himlaranden. O, drottning, foer vilken altaren
fordom rykte pa Persiens slaetter och Mexikos berg:

"O, vor jag som du,
sa naera den oenskade strand,
det nya lycksaliga land!"

Sa! Nu aer jag faerdig. Framat marsch!

  "Med skaemt och sang,
  med munter gang
  vi vandra dit oedet befallt.
  Ej fragan aer,
  vart kosan baer,
  ty hembygden aer oeverallt."

De bada vaennerna laemnade kullen arm i arm, och deras friska roester
genljudade i skogen.

  _________________________________________________________________

                                Masugnen.

Djaeknarne hade visserligen icke behoevt ga langt foer att finna
nattkvarter, ty pa obetydligt avstand framfoer sig sago de en vit
herregardsbyggning av statligt utseende, men de foeredrogo att gaesta i
praest- och bondgardar; och da de nu haendelsevis fran kullen
varseblivit roeken fran en pa andra sidan skogen belaegen masugn och
hoerde gnisslet av dess vaeldiga baelgar, besloeto de begiva sig dit och
tillbringa natten i hyttan bland bergsmaennen.

De inslogo saledes den vaeg, som foerde genom den gamla, aerevoerdiga
granskogen. Det moerknade hastigt, och masugnen var laengre bort belaegen
aen de foermodat, men de foerkortade vaegen med muntert glam och glada
sanger. Foer oevrigt hade det ett eget behag att vandra i de allt taetare
skuggor, som foello oever skogen, att lyssna till kvaellvindens suckar
och betrakta stjaernorna, som tindrade sa klart oever granarnes bugande
toppar. Och ju moerkare det blev, desto livligare malade sig pa en viss
flaeck av himmelen ett roedaktigt, fladdrande atersken av masugnens
lagor. Det var en eldstod, som foerde dem raetta vaegen i skogens
labyrint, och de hoerde allt tydligare, huru forsen brusade, huru
baelgarnes jaettelungor flasade och hamrarnes slag genljudade bland
skogens klippor.

Nu glesnade skogen, och de baegge vandrarne sago framfoer sig ett oeppet
faelt, i bakgrunden begraensat av ett berg, pa vars vilda, stupande
avsatser de oever masugnstaket uppstigande eldtungorna kastade en
fantastisk belysning. Svarta gestalter visade sig kring elden, och
tonerna av en vemodig, enkel visa, sjungen av en okonstlad roest,
blandade sig med det buller, som den arbetande maskinen och de lika
ivrigt arbetande maenniskorna foerorsakade.

Adolf och Goeran gingo uppfoer den langa bro, som foerde till mashyttans
oevre vaning, och pa vilken kol- och kalkstenslaster brukade uppkoeras
foer att kastas i ugnens vilda gap. De haelsade vaenligt pa de av roek och
sot svaertade maennen, och dessa besvarade haelsningen pa samma saett.
Saellan kommo besoekande fran andra orter till denna avlaegsna del av
bergslagen, och man undre daerfoer ej, att bergsmaennen med en viss
nyfikenhet utfragade vara djaeknar, vilka de voro och varifran de
kommo. Sedan dessa givit gott besked foer sig, blev det deras tur att
fraga, och de fingo nu bland annat veta, att aegaren till denna masugn
liksom till flera andra, jaemte stangjaernshamrar o. s. v., var den rike
och maektige patron Brackander pa Trevnadsloesa. Trevnadsloesas
karaktaersbyggning var just det vitmalade hus, som vaennerna sett, medan
de vilade pa kullen. Daerefter begavo sig djaeknarne till mashyttans
nedre vaning, varifran sangen aennu hoerdes. I doerroeppningen till
densamma visade sig en verklig jaettegestalt, en karl pa sina sex fot
och lika manga tum, insvept i skinnklaeder och med en bredskyggig hatt
nedtryckt oever det sotiga ansiktet.

- Vad aer ni foer slags folk? fragade han taemligen barskt.

- Vandrande djaeknar, svarade Adolf och Goeran pa en gang, och den
senare tillade:

- Vi fundera pa att stanna haer i mashyttan oever natten, om ni, gott
folk, icke har nagot daeremot, och sedan fortsaetta vi var resa i
morgon.

- Djaeknar fran Vaexjoe? Praestgesaeller? fortfor jaetten. Har ni gatt
vilse, eftersom ni kommer sa haer? Haer ae just inga bekvaemligheter foer
sadana gaester. Men vill ni sova pa en baenk daer inne, sa star det er
fritt.

- Jag har aldrig sett nagon masugn foerr, sade Adolf, och aer daerfoer
litet nyfiken...

- Att se, hur jaernet kommer utrinnande som en vitgnistrande stroem...
Aja, det aer raett lustigt foer den, som inte aer van vid det...

- Och vad bekvaemligheter angar, infoell Goeran, sa ha vi manga naetter
sovit under ett traed i skogen, med en sten till huvudgaerd...

- Likasom Jakob, infoell jaetten skrattande. Jasa, ae herrarne av det
slaget, sa ae herrarne vaelkomna.

Mannen gick in, och djaeknarne foeljde honom.

Det var ett stort, moerkt rum, i vilket de intraedde. I staellet foer golv
hade det ett lager av djup sand, dess bakgrund upptogs av ugnsmuren,
baelgarne och maskineriet, som saetter dessa i gang; haer och daer sags en
slaegga, och mot vaeggarne lutade sig laengre och kortare jaernspett. Pa
en baenk sutto tvenne maen, av vilka den ene sjoeng, och oever sangarens
huvud haengde, fastspikad pa vaeggen, en lampa, som spridde ett ganska
soemnigt och otillraeckligt sken. Sangaren var en medelalders man, sotig
och klaedd i skinn likasom de andra; de ord han sjoeng, da djaeknarne
intraedde, voro foeljande:

  "Troloesa flicka, du har en fager hy,
  men du har ock ett ostadigt sinn;
  ditt hjaerta vill jag likna vid en vinddriven sky,
  som far hela vaerlden omkring."

- Tyst nu, Pelle Larsson, med din dumma visa, sade den lange, som var
ingen annan aen masmaestaren Sven, jag gitter icke hoera den.

- Na, jag kan vael tiga, eftersom du sa vill, svarade Pelle Larsson,
helst som jag ser, att du har tva herrar med dig, och de tycka vael
inte om enfaldiga bondvisor, kan jag tro.

- A, fortsaett han med sin visa, sade Adolf, vi hoera gaerna pa.

- Men jag goer det icke, sade masmaestaren Sven. Pelle goer aldrig annat
aen sjunger ovett och loegn om toeserna, om deras troloeshet och sadant
snack... Jag gitter icke hoera det.

- Nej, manntro! sade Pelle, sedan Sven fick sig en faestmoe, tror han
alla flickor om gott.

- Hall munnen! sade Sven.

- Bevars vael, jag tiger, masmaestare, svarade Pelle. Annars ska
herrarne tro, att jag aer den vaerste hojtaren i hela var foersamling; ni
skulle bara hoera mig i kyrkan. Klockaren skriker, sa att han aer roed
som en tuppkam i synen, men mig oeverroestar han icke.

Foertroligheten mellan masugnskarlarne och djaeknarne beseglades, da
dessa senare framtogo vinflaskan och laeto den vandra ur hand i hand,
fran mun till mun.

- En tung slaegga det haer, sade Goeran, i det han proevande upplyfte en
sadan.

- Ja, inte duger en djaekne att hantera henne, infoell Pelle Larsson.

- Icke det? sade Goeran, i det han fattade om aendan av skaftet och hoell
slaeggan horisontalt med rak arm.

- Bra, bra, sade masmaestare Sven och klappade Goeran pa axeln. Herrn aer
en svensk gosse, det maerker jag.

- Ja, sadana ha vi manga pa gymnasium, sade lille Adolf, stolt raetande
sig. Goeran aer icke den starkaste bland oss. Ni skall tro, att djaeknar
icke ga av foer hackor, gott folk.

- Na, vad saeger herrn om den haer lilla tingesten? infoell Sven, i det
han pekade pa den stoersta slaeggan bland dem alla, en verklig
Herkules-klubba. Lyft den ocksa, om herrn orkar.

Goeran vagade ett foersoek, som gjorde hans krafter all heder, men icke
desto mindre misslyckades.

Jaetten skrattade, sa att de vita taenderna lyste mellan de sotiga
laepparne, varefter han fattade slaeggan, svaengde den ur hand i hand med
foervanande hastighet, kastade den upp i taket och uppfangade den i
fallet, lyfte den slutligen i en halvkrets oever huvudet och laet den
sakta nedsjunka mot sin mun. Naer detta var gjort, slaengde han den bort
i en vra och sade torrt:

- Det daer kallas bland oss bergsmaen att "kyssa" slaeggan.

Adolf hade med verklig baevan asett detta atletiska maesterprov.

- Finnes haer nagon annan, som kan goera detsamma? fragade Goeran
undrande.

- Jag ber dem icke foersoeka, sade Sven, savida de ej vilja ha sina
naesor foervandlade till rotmos och svaelja sina taender. Men uppe i norra
bergslagen, i Barnarp och Mansarp, finnas flera, som foersta sig pa
samma lek... Tag spaden, Pelle Larsson... slagget skall ut.

Pelle Larsson, bitraedd av de tvenne andra karlarne, graevde en baedd i
sanden fran ugnsoeppningen till doerren, och sedan baedden var faerdig,
fattade Sven ett spett, tryckte hatten djupare oever ansiktet, gick
fram till ugnsoeppningen och gjorde med spettet nagra vaeldiga stoetar.
Ett oegonblick daerefter kom slaggen utrinnande som en stroem av
gnistsprutande eldvagor och fyllde den graevda baedden, upplysande
rummet med ett starkt, roedaktigt sken och utbredande en hetta, som
foerekom de bada djaeknarne naestan odraeglig. Det var en vacker, men
snart foersvinnande anblick, ty slaggets livliga eldfaerg moerknade
hastigt, nagra vattenaembar toemdes oever detsamma, varefter det
soenderslogs med jaernspetten och utbars styckevis ur hyttan.

- Jaernet kommer icke foerraen om en timme, sade Sven, och under tiden
ska vi aeta var kvaellsvard. Vilja herrarne vara med om den, fast det
bara aer sill och potatis och svagdricka, som vankas? Men potatisen aer
god, vill jag lova, den kokas icke, utan vi steka den haer i den heta
sanden.

Goeran och Adolf voro ganska hungriga och emottogo saledes bjudningen
med mycket noeje. Den simpla anraettningen var snart faerdig och fick en
strykande atgang. Goeran och Adolf visade, att djaeknar ej aero sa
nograeknade, ifall sot och aska, jaemte hungern, aero de enda kryddorna
pa maten.

- Jag vet icke varfoer, men jag tycker om er, gossar, sade Sven under
maltiden foertroligt till djaeknarne. Vart aemnen I taga vaegen i morgon?

- At oester, vaester, soeder eller norr, svarade Adolf. Vi ga vart vinden
blaser.

- I morgon aer soendag, anmaerkte Sven, och det aer min tur att vara ledig
fran arbetet den dagen. Hoer pa, gossar, om vinden skulle blasa at det
hall, daer far mins stuga ligger, skulle ni vilja foelja med? Vi komma
att ga foerbi vackra aengar, daer manga slags blomster vaexa, och jag kan
taenka, att ni, liksom andra djaeknar, egentligen aero ute foer att samla
blommor...

- Vad saeger du om foerslaget, Adolf? fragade Goeran.

- Topp, svarade denne, jag foer min del antager det.

- Gott, sade Sven, I skolen da fa se en gubbe, som luktat krut i sina
dagar.

- Har er far varit i krig?

- Jag vill tro det. Han stupade i kriget mot ryssarne.

- Vad! Jag tyckte ni talade, som om han levde, infoell Goeran.

- Ja, saken aer den, att min salig far blev ihjaelskjuten, men min
fosterfar, korporal Brant, han lever nog, man I tro, och det aer den
gubben, jag menar. Han har, som jag sade, luktat krut i sina dar och
kan beraetta er manga krigshistorier, om ni tycker att det aer roligt
att hoera sadana. Ni foeljer saledes med, gossar?

- Ja, Sven.

- Men da vaecker jag er klockan tre i morgon, innan faglarne boerjat
sjunga... Aeren I med om det ocksa?

- Ja visst.

- Naja, icke behoever jag vara raedd, att ni ska foersova er, ty ni far
bara var sin traebaenk att ligga pa med min och Pelle Larssons troejor
till huvudgaerd.

Tiden gick fort under muntra samtal. Djaeknarne beraettade aeventyr om
Karl XII, och masugnsfolket dukade upp lustiga folksaegner om Bellman
(som i var allmoges mun gaeller foer att vara den lustigaste hovnarr,
som nagonsin gycklat med ett kroent huvud) samt trovaerdiga beraettelser
om skogsjungfrur, bergtroll, naeckar, tomtegubbar och mera sadant.
Pelle Larsson pastod, att han mangen moerk hoestnatt, da han setat vid
kolmilan och lyssnat till vindens tjut i skogen, sett skogsjungfrun
med hoegtidliga steg vandra foerbi; och en annan av arbetarne, som foerut
varit bergspraengare vid Taberg, visste att beraetta om Tabergsgumman
och hennes slott djupt inne i bergets skoete. Man hade en gang, sade
han, beslutat spraenga ett valv tvaers igenom berget, men da man hunnit
nagra famnar in i detsamma, ljoed inifran en roest, som foerbjoed
arbetarne att fortsaetta, ty de hade nu hunnit naera gummans
saengkammare. Men det paboerjade valvet finnes aennu kvar och kan beses
av var och en, som besoeker Taberg.

Det led nu langt in pa natten, och djaeknarne kaende behov av vila. De
lade sig pa de anvisade baenkarne, och troetta av dagens vandring,
inslumrade de snart i oskuldens och ungdomens lugna soemn.

  _________________________________________________________________

                             Korporal Brant.

- Upp, gossar! ljoed en roest i djaeknarnes oeron.

De vaknade. Stroemmen brusade, baelgarne flasade, hamrarne knackade: det
var den gamla musiken, som oupphoerligt, ar ut och ar in, ljuder pa ett
sadant staelle. Men framfoer vara vaenner stod Sven masmaestare med ett
bylte i ena handen och sitt stora pinsbacksur i den andra.

- Ni sov sa gott, att jag tyckte det var synd att vaecka er foerr, men
nu aer klockan fyra, och vi maste bege oss pa vaeg, sade han.

Goeran och Adolf voro inom nagra oegonblick faerdiga. De sade farvael at
de oevriga masugnsarbetarne och foeljde Sven. Visst voro de i boerjan
litet olustiga, ty manga timmar hade deras soemn ej raeckt, och ej
heller voro de vana att sova med gangklaederna pa sig, men denna
olustighet foersvann snart, ty morgonvinden blaste sa friskt och
upplivande, luften var sa ren, himlen sa bla. Det var en ljuvlig
svensk sommarmorgon. Trasten och andra sma vingade sangare fyllde
nejden med gaella drillar, daggpaerlor glaenste pa varje graesstra, och
det doftade sa friskt fran aengarne, de gamla granarne och linneorna,
som vaexte i deras skugga. Och naer nu solen gick upp och goet oever
bergen ett gyllne sken, och dagrar och skuggor blevo skarpare och
landskapets skiftande faerger saftigare, huru skoen och leende lag ej
vandrarnes lilla, av synkretsen begraensade vaerld framfoer dem!

Med friska sinnen, oeppna och tillgaengliga foer varje intryck av
naturens skoenhet, med barmen vidgad av den livande morgonluften
vandrade de bada djaeknarne framat. I det ungdomliga hoppets
kalejdoskop sago de sin framtidsbana ligga framfoer sig lika solbelyst,
lika blomsterdoftande som den stig de nu vandrade. Ingen sorg, ingen
hotande framtidsbild, intet dystert minne fran det foerflutna.

Sven masmaestare marscherade med langa steg och svaengande sitt knyte i
handen, framfoer djaeknarne, men ej pa laengre avstand, aen att de kunde
underhalla ett samtal med honom, och det gjorde de aeven. Foer varje
fagel, som slog i skogen, ville Adolf veta dess namn, och Sven
masmaestare visade sig bade villig och kunnig att upplysa honom daerom.
Likt Dag den vise tycktes han till och med foersta sig pa att oeversaetta
faglalaten pa maenskligt tungomal. Om deras vaeg foerde dem foerbi nagon
stuga, vilket saellan skedde, ty nejden var foega bebodd, visste han
beraetta atskilligt bade foerstandigt och underhallande om dess invanare
och dessas oeden, levnadssaett och ekonomi. Sa gick tiden fort och
vandringen laett under muntert samsprak.

Nu kommo de tre vandrarne till ett oeppet, solbelyst staelle i skogen,
daer en smal, men taemligen djup baeck floet, tyst och obekant, med klara
boeljor oever sin vita sandbaedd, tills den foersvann bland granarnes och
tallarnes stammar.

- Hoer pa, gossar, sade Sven och stannade, vi ha soendag i dag. Att visa
sig infoer Var Herre med rent hjaerta aer ingen sa laett sak, men att visa
sig infoer maenniskorna med rent ansikte pa en sadan dag aer mycket
laettare. Jag menar haermed, att naer jag vandrar fran masugnen till far
mins stuga, plaer jag stanna haer och tvaetta sotet av mig. Det aer icke
foer mycket, helst da man har, med respekt att saega, en faestmoe, som
vaentar pa sig daer hemma.

- Har Sven verkligen en faestmoe? Aer hon vacker? fragade Adolf.

- Det far Adolf snart se, svarade Sven. Men nu vill jag fraga, om
gossarne vilja goera som jag, det vill saega: taga sig ett bad.

Det var just vad Goeran och Adolf ville, ty baeckens vatten var klart
och inbjudande. Sven tvaettade sig med medhavd sapa och visade nu,
sedan sotet vael var bortskoeljt, ett oeppet, aerligt och friskt ansikte,
vida yngre aen djaeknarne foermodat.

Ja, Sven kunde vid naermare paseende ej gaerna vara aeldre aen tjugufem
ar. Sedan de tillraeckligt njutit av de svalkande boeljorna, oeppnade
Sven sitt knyte, i vilket han hade rent linne och sina helgdagsklaeder
av vackert, pressat vadmal. Dessa padrogos nu, och arbetsklaederna
hoprullades i ett bylte och goemdes i en buske. Daerefter fortsattes
vandringen.

De kommo nu ur skogen till en oeppen slaett, pa vilken haer och daer en
sandkulle, oeverhoeljd med roeda ljungblommor, hoejde sig. Ljungfaelt, pa
vilka vitulliga far soekte en sparsam foeda, saftgroena aengar, daer en och
annan haest och ko betade, sma akerlappar med vajande korn och havre,
och kaerr, vars moerka gyttja rikligt pryddes med silverglaensande
"Parnassiae palustres" och guldgula "Calthae", omvaexlade med varandra,
och laengst bort glittrade en insjoe i morgonsolens sken. Men vid
insjoens strand lag en roedmalad stuga, och pa den pekade Sven, saegande:

- Daer bor far.

Snart voro de framme. Stugan hade ett vaenligt och inbjudande utseende,
daer den lag, pa tre sidor omgiven av en liten traedgardstaeppa och
beskuggad av gamla knotiga, men vael ansade aeppeltraed. I traedgarden
vaexte manga nyttiga plantor, sasom kal, moroetter och rovor, men man
sag daer aeven sma blomsterland med granna ringelblommor och stolta
pioner. Blommor utanfoer en lantlig stuga aero alltid goda tecken; de
bevisa, att sinnet hos invanarne icke aer sa foervildat eller nedtryckt,
att det ej oeppnar sig foer det taecka och aelskliga i naturen. Vid ena
gaveln stodo trenne bikupor, och man hoerde kring dem det tydliga
"susurrus", vid vilket herdarne i Virgils ekloger aelska att slumra.
Framfoer stugan, naermare intill sjoen, haengde naet att torka i solskenet,
och oever foerstugukvisten hade ett aekta par av det hederliga
svalslaektet byggt sitt bo.

Vara tre vandrare stego in. Stugans inre bar samma praegel av
hemtrevnad som dess yttre. Golvet var vitt och bestroett med
vaelluktande enris; en roedmalad pinnsoffa, nagra stolar med
hjaertformigt utskurna ryggstoed, en saeng med snoevitt sparlakan, ett
bord, en byra med maessingsbeslag, en Moraklocka samt ett skap, pa vars
doerr aegarens namn prunkade i en krans av konstnaerligt malade blommor,
utgjorde moebleringen. De vitmenade vaeggarne voro prydda med livligt
kolorerade tavlor fran Lundstroemska konstanstalten i Joenkoeping; daer
sag man scener ur nya testamentet och ur svenska historien, skaeggiga
sultaner till haest, Napoleon och "Karl XI:s syn pa rikssalen". Oever
pinnsoffan haengde en muskoet med paskruvad bajonett och en gammal
soldathatt. Genom foenstret tittade solen vaenligt och helgdagslikt in i
rummet.

- Se daer ha vi Sven! sade en ung flicka, som foer tillfaellet var ensam
inne, sysselsatt med att pryda den vitrappade spiseln med bjoerkloev och
ringelblommor. Det var Ingrid, korporalens yngsta dotter, en
femtonarig jaenta med ljust har, stora bla oegon och friska kinder. Hon
aemnade saega nagot mera, men tystnade och slog foerlaegen ned oegonen, da
hon varseblev Svens obekanta foeljeslagare.

- God dag, lilla Ingrid, sade Sven och lyfte flickan hoegt i taket. Men
saeg mig, var aer far och mor och Johanna... Aer Johanna kommen aen?

- Mor aer gangen till kyrkan, far sitter i taeppan och roeker sin pipa,
men Johanna kommer vael snart, taenker jag, sade Ingrid. Jag skall saega
till far...

Flickan skyndade ut genom koeksdoerren, och kort daerefter visade sig
korporalen.

Korporal Brant gick pa traeben -- ty da en kula har bortsnappat en
fortkomstledamot av koett och blod, har kronan ingen annan att giva i
ersaettning aen i baesta fall -- en av hard och god masurbjoerk. Men detta
bekom korporalen foega; ja, traebenet och tapperhetsmedaljen voro pa
saett och vis korporalens kaeraste egendom: aldrig har en dansoes med
sadan stolthet visat publiken en vael formad vad och naett fot, som
korporalen skulle visat sitt traeben foer envar, som ville betrakta
denna anspraksloesa produkt av svarvarens konsterfarenhet. Sextio
levnadsar, genomstraevade dels under muskoeten, dels vid plogen, hade
graspraengt hans har och vaeldiga knaevelborrar, men ej lyckats kroeka
hans hoega, axelbreda gestalt, som, inknaeppt i en bla rock med blanka
knappar, var lika rak och militaerisk som foer trettio ar sedan.
Ansiktet lag i allvarsamma, naestan bistra rynkor, men oegonen blickade
vaenligt och milt under sina buskiga oegonbryn. Sadan var korporal Brant
till sin yttre maenniska. Djaeknarne kaende vid hans asyn en djupare
voerdnad, aen om de sett hela Vaexjoe konsistorium intraeda; herrar
konsistoriales torde finna detta mycket besynnerligt, men foerhallandet
var verkligen sadant.

- Aer herrarne samma djaeknar, som foer ett par dagar sedan voro i
Lomaryd? fragade korporalen, under det han slog sig ned i sin
pinnsoffa, drog nagra drag ur pipan och med handen stroek sitt traeben.

- Ja, korporal.

- Da vill jag fraga herrarne en sak sa god som tva: vad var det foer
galenskaper, herrarne satte i huvudet pa naemndemansmor? Jag traeffade
foer en stund sedan Ola Persson, och han beraettade nagot spektakel om
herrarne och folket daer pa staellet...

Adolf omtalade nu pa ett putslustigt saett historien om de signade
nubbarne. Korporalen drog ett oegonblick pa munnen, men skakade
daerefter allvarsamt huvudet och sade, i det han ater boerjade stryka
sitt traeben:

- Lille baronen kan visst tycka, att det daer aer roligt, men kan han
ocksa tycka, att det aer raett? Skall man goera enfaldiga maenniskor
dummare och vidskepligare, aen de aero? Ynglingar, som fa studera och
laera och inhaemta kunskaper, boera vael hellre foersoeka hjaelpa folk ur
deras villfarelser aen bestyrka dem i sadana... Det aer min mening om
saken.

Och daermed utpustade korporalen ett duktigt moln ur sin pipa.

Goeran och Adolf sago icke sa litet foerlaegna och handfallna ut vid
denna ovaentade foerebraelse.

- Men herrarne aero i alla fall bara unga pojkar, fortfor korporalen
muntert, och med pojkar far man ej raekna sa noga, om de hava ett eller
annat upptag foer sig: det ligger i deras natur. Maenniskan, tillade han
allvarsamt, skall foerst ga genom livets harda rekrytskola och lida
mycket hugg, innan hon blir en allvarlig stridsman.

Sven masmaestare, som innerligt skrattat at Adolfs beraettelse och sedan
under samtalets fortgang statt och sett ut genom foenstret, vaende sig
om och sade:

- Det syns en bat ute pa sjoen; det aer saekert Johanna, som kommer.

- Gott, sade korporalen, vill ni som jag, sa ga vi ned och moeta henne
vid sjoestranden. Emellertid skall du, Ingrid, laga till litet mat at
oss. Herrarne fa halla till godo med vad huset foermar.

Det var verkligen Johanna, korporalens aeldre dotter, som kom roende.
Den raska flickan var ensam i baten och skoette sjaelv arorna med vana
och kraftiga haender. Johanna tjaenade som ladugardsdeja hos patron
Brackander pa Trevnadsloesa. Fran denna herregard till korporalens
stuga, tvaers oever sjoen, var en fjaerdedels mil, men den unga flickan
raeknade icke artagen, naer rodden gaellde hemmets haerd, daer kaera
anhoeriga och faestmannen vaentade henne.

Naer baten var naera stranden, lade Johanna upp arorna, hoppade i land
och drog jullen med ett kraftigt tag ett stycke upp pa det torra.
Johannas hela vaesende vittnade om raskhet och haelsa. Och aenda var
hennes ansikte sa fint, hennes hy sa ren och hennes oegon sa klart
ljusbla, att manga av Amaranterordens foernaema skoenheter skulle haft
skael att avundas henne. De sma haenderna voro kanske nagot foer roeda och
valkiga av arbete foer att behaga i en salong -- men Sven masmaestare
tyckte om dem desto mera.

Den lilla familjen och dess gaester atervaende nu till stugan. Sven
masmaestare raeckte Johanna en liten foergaet-mig-ej, som han funnit vid
sjoestranden, och detta var allt det galanteri, man hos honom kunde
upptaecka. De gingo vid varandras sida utan att tala manga ord, men
deras okonstlade vaesen vittnade tillraeckligt om den glaedje, de kaende
oever att fa se och vara naera varandra.

Sadana moeten intraeffade taemligen saellan; emedan arbetet vid masugnarne
fortgar aeven om soendagarne, var det blott en eller tva ganger i
manaden, Sven kunde sla sig loes foer att traeffa Johanna i kyrkan eller
i faderns stuga.

Man satte sig till bords. Pa en vit duk stod ett fat med potatis, ett
annat med fisk, som korporalen foeregaende dagen egenhaendigt dragit upp
ur sjoen, samt en stor kanna av oaekta porslin, fylld med den raraste
mjoelk. Broedet bestod av havreblandat korn, vael bakat och saerdeles
moert. Detta var hela anraettningen, men ingen laemnade bordet hungrig.
Haerefter framtog korporalen postillan och psalmboken, patog sina gamla
brillor och upplaeste med klar roest dagens evangelium, varefter han
uppdrog at Goeran att foerelaesa predikningen.

Var djaekne kaende sig fattad av en kaensla, den han foerut aldrig
erfarit. I kretsen av dessa genom oskrymtad gudsfruktan och inboerdes
kaerlek foeraedlade naturmaenniskor var det liksom om ett friskare, men
allvarligare liv genomstroemmat honom. Ljuva minnen vaknade i hans
barm, minnen fran hans barndom, da fader och moder aennu levde, och han
sjaelv, ett oskyldigt barn, uppvaexte i deras vard under den gamla
hyddans tak. Han foerelaeste ur postillan med anda och oevertygelse, och
predikantens enkla ord voro likasom haemtade ur hans eget hjaerta. Aemnet
var maenniskans barnafoerhallande till Gud, och huruledes hon genom
detta foerhallande aer i stand att med inre lugn och lycka besta de
hardaste proevningar, foer vilka den pa sin egen kraft trotsande maste
duka under.

Efter predikningens slut tryckte korporalen Goerans hand och lovordade
hans vackra utfoersgavor. Man gick daerefter pa husfaderns foerslag till
traedgardstaeppan och tog daer plats pa en baenk, som beskuggades av en
gammal enstaka lind. Alla voro tysta, till och med den lille pratsamme
Adolf. Korporal Brant sag fundersam ut, stoppade sin pipa och sade
slutligen:

- Med anledning av vad vi i dag hoert, kom jag, sasom ofta sker, att
taenka pa min salig vaen Stal, din far och min gamle krigskamrat, kaere
Sven. Stal tjaente liksom jag vid Albo kompani; han var flygelman, ty
han hoell sina sex fot och sex tum, likasom du, Sven, och jag var hans
naesta man i ledet. Vi voro goda vaenner, delade ljuvt och lett, och
voro alltid vid varandras sida, savael i kulregnet som pa marscher och
i bivuaken. Men det var ej till detta jag ville komma utan till nagot
annat. Stal var en barnafrom maenniska och foersummade ingen kvaell sin
boen till Gud. Det var en kort boen, som han laert av mor sin, och han
upplaeste den av gammal vana med hoeg och ljudelig roest, innan han, med
raenseln under huvudet och gevaeret vid sidan, somnade. Det var, med ett
ord, den lilla boenen: "Gud, som haver barnen kaer, se till mig, som
liten aer" o. s. v. Nu kunnen I vael taenka, att manga av vara kamrater
tyckte det vara lustigt, att den gamle skaeggige Stal, som var den
laengste karlen i kompaniet, kallade sig "barn" och "liten", men sadant
bekymrade honom foega, ty, som han sade, Gud maeter icke maenniskorna med
alnmatt, och Guds barn ville han vara, om han aen bleve aldrig sa
gammal.

Korporalen tystnade ater foer en liten stund och tycktes foersjunken i
sina minnen. Sven masmaestare torkade med avighanden sina oegon, i vilka
en fuktig glans var synbar.

Sasom laesaren redan vet, hade Svens far stupat i kriget mot Ryssland.
Naer korporal Brant hemvaende, var det han, som meddelade sorgeposten at
Stals aenka, som med en femarig son bebodde en backstuga och befann sig
i yttersta noed, ty hon var sjuklig och ofoermoegen att arbeta. Nu hade
Brant sjaelv hustru och barn att foersoerja, hade blivit invalid, var
krasslig av faeltlivets moedor och foersakelser och kunde saledes ej sa
kraftigt som foerr skoeta plog och spade. Men detta hindrade honom ej
att ataga sig den oevergivna aenkan och hennes son, och naer gumman Stal
dog, tog han hennes son Sven till sig som eget barn. Han hade sjaelv
laert pojken att laesa och i allo vardat sig om honom med lika stor
oemhet som om sina egna barn. Dock maste korporalen vid Svens
uppfostran ofta taga itu med hardhandskarne, ty Sven var en styvsint
pojke; men det baettrades med aren, sa att korporalen fick heder,
glaedje och nytta av sin fosterson. Sven var duktig och ordentlig,
skicklig bade som masugnskarl och smed, och den manadspenning han
foertjaente, kom nu hushallet vael till pass. Den gamle krigsmannen sag
med innerlig foernoejelse, att Sven och hans Johanna tyckte om varandra;
han hade, medan de aennu voro barn, taenkt sig som ett oenskningsmal att
se sonen till den ofoergaetlige vaennen Stal i aekta foerening med Johanna.

- Korporal Brant, sade Adolf, vill korporalen goera oss ett stort noeje,
sa omtala nagot foer oss fran kriget!

- Sommardagen aer lang, svarade korporalen, och I stannen ju haer till i
morgon. Vi ha saledes god tid pa oss att beraetta krigshistorier...

- Var stupade Stal? fragade Adolf, som ville foerma gubben Brant att
genast oeppna sin spraklada.

- Det var vid Helsinge, sade korporalen med en laett suck. Daer voro
kronobergarne med, skolen I tro, fortfor han, i det han raetade sig och
oegonen blixtrade. Ni vet av historien, gossar, att kronobergarne foer
den dagens arbete blev regementet n:o 1 i svenska armeen och fick rang
av konungens garde. Lagerbring kommenderade den svenska styrkan.
Ryssarne voro dubbelt sa manga som vi, men vi hoello dem varma under
tva langa dagar. Men sa kom Gustav Adolf och utnaemnde en annan
befaelhavare, och sa uppstod oreda; order och kontraorder gingo om
varandra, och hela det hoegre befaelet blev likasom yrt i huvudena. Vad
den stackars kungen tog sig till, sa bar det pa tok, och sa gick det
aeven denna gangen. Hade vi bara fatt hallas, sasom vi boerjat, skulle
vi jagat ryssarne naecken i vald. Men sa blev det ploetsligt befallt,
att vi skulle inskeppa oss igen. Jag vill icke saega er, vad vi simpla
soldater kaende och taenkte, da den befallningen blev veterlig. Manga
graeto av harm, andra mumlade harda och kanske oraettvisa ord om kungen
och det hoegre befaelet. Men da vi kronobergare fingo veta, att vi
skulle betaecka de oevriga trupperna, medan de inskeppades, blevo vi
glada som barn. Ryssarne, som foerut hallit sig pa vackert avstand,
ryckte nu an helt ofoerskraeckt och boerjade skjuta och dundra alldeles
rasande. Vi svarade duktiga tag. Mangen tapper karl och god kamrat
fick under de timmarne bita i graeset. Men ryssarne blevo alltmera
naergangna; de sago nu bara en liten hop framfoer sig, ty de andra
regementena voro redan till god del ombord pa fartygen. Den lilla
hopen bestod just av oss kronobergare, och av oss berodde nu var lilla
haers och svenska aerans raeddning. Vi fingo ordres att taga till
bajonetten och kasta ryssarne tillbaka. Hej, sadant liv det blev i
spelet! Vi hade kaecka och duktiga officerare, kaptener, som levat med
oss pa roten, och dem vi aelskade som faeder. Med sadana officerare gar
man till doeden som till en dans. Vi simpla karlar ville genast daeran
utan att avvakta kommandoordet, men Ulfsax och Rappe, Bergman,
Lindberg och Aminoff laeto ej vaenta pa sig. De staellde sig framfoer
fronten, och daerpa bar det av under dundrande hurrarop. Ryssarnes
foersta linje stod stilla med faelld bajonett, tills stalspetsarne
korsade varandra, men da broeto vi in pa dem, stucko eller slogo med
gevaerskolvarne, sa att moskoviterna rullade som kaeglor. Andra ryska
linjen invaentade oss icke, utan tog till harvaerjan. Det skulle annars
gatt dem pa samma saett... Men vi laemnade manga pa platsen, och bland
dem var Stal, gossar. Han var vid min sida, och den foerste ryss, jag i
anloppet sag falla, stupade under Stals gevaerskolv. Men ryssarne voro
knappt pa retraett, foerraen han traeffades av en kula. Han sjoenk till
marken; jag kastade mitt gevaer foer att lyfta upp honom och baera honom
bakom linjen, men han sade: "Hugg pa ryssarne, Brant, och bry dig icke
om mig; jag doer snart. Haelsa till hemmet!" Och daermed sloet han till
oegonen ... jag lade handen pa hans hjaerta, handen blev blodig... kulan
hade funnit raetta staellet... Stal var min baeste vaen; jag tyckte sedan,
att det var tomt och oedsligt i ledet, daer jag ej laengre hade honom
bredvid mig, ty vi voro, han och jag, som gamla haestar, som laenge
dragit ihop. Men icke soerjde jag egentligen, ty Stal dog en vacker
doed... han dog foer fosterlandet, foer Sverige, gossar... och jag hoppas
med tillfoersikt, att han aer salig.

Samtalet gick nu oever pa andra aemnen, och djaeknarne inhaemtade av
detsamma, att torpet, som arrenderades av korporalen, tillhoerde patron
Brackander pa Trevnadsloesa. Korporal Brant hade nu i manga, manga ar,
langt innan Brackander koepte naemnda egendom, varit bosatt pa den lilla
laegenheten. Brackander hade emellertid pa senare aren betydligt oekat
arrendesumman. Av atskilliga yttranden, i foerbigaende faellda av Sven
masmaestare, men synbarligen ogillade av korporalen, sloeto djaeknarne,
att varken Sven eller nagon annan underhavande hade skael att tycka om
patron Brackander. Sven beraettade bland annat med glad uppsyn, att den
tid, under vilken han genom kontrakt foerbundit sig att foeresta
Brackanders masugn, om nagra manader vore slut; daerefter aemnade Sven
bygga en smedja, arbeta foer egen raekning och fira sitt broellop med
Johanna.

Djaeknarne kvarstannade hos korporal Brant till foeljande morgon. Men
redan om aftonen togo de farvael av Sven masmaestare och Johanna, vilka
bada foer sina olika sysslors skull ej kunde droeja hemma oever natten.

Och naer morgonen kom, skakade Goeran och Adolf hjaertligt hand med
Brant, hans hustru och lilla Ingrid och drogo vidare. Men under hela
sin vandring tyckte de sig ej ha tillbringat nagon trevligare dag aen
den i korporalens hem. Adolf maerkte under de foeljande dagarne, att
Goeran gaerna talade om Ingrid, och skaemtade mycket med honom daeroever.

Emellertid laemna vi djaeknarne tills vidare at sitt oede. Vi skola under
beraettelsens fortgang ater traeffa dem. Och nu draga vi oever sjoen, som
aer kortaste vaegen till Trevnadsloesa, foer att som hastigast goera
bekantskap med dess aegare, patron Brackander.

  _________________________________________________________________

			  Patron Brackander.

Nagra dagar efter djaeknarnes besoek hos korporalen finna vi patron
Nikolaus Brackander vandra av och an med langa steg i sitt kontorsrum.
Patron Nikolaus Brackander aer liten till vaexten, men fyllig och
axelbred, baer hoegt uppkammad tupe, har armarne korslagda bakom ryggen,
gar mycket utat med foetterna, som en dansmaestare fran
sjuttonhundratalet, och spottar rakt framfoer sig. Vad i oevrigt hans
utseende betraeffar, vilja vi naemna, att patronens skoetevaen,
kronolaensman Spoeqvist, pa heder och tro foersaekrat, att han
(Brackander) aer foervanande lik Napoleon I. Vi tillaegga blott, att herr
Spoeqvist faellde detta omdoeme med ledning av ett traesnitt,
foerestaellande den store kejsaren, tillverkat hos J. P. Lundstroem i
Joenkoeping.

Kontoret aer ett moerkt rum, vars foernaemsta moebler aero ett stort
skrivbord, betaeckt med charta-sigillata-foersedda dokumenter, en
piphylla och ett vaeggskap, det senare patron Brackanders speciella
husapotek, innehallande atskilliga flaskor med etiketterna "Punsch",
"Arrak", "Rom" och "Konjak". Vaeggarne aero behaengda med piskor av alla
slag och storlekar, fran den blygsamma tagelpiskan, varmed
skjutsbonden undfaegnar sin troettkoerda kamp, till den foernaema
chambrieren. Patron Brackander vurmar naemligen foer piskor; dock aer
denna vurm ej sa ensidig, att den ej aeven omfattar ridspoen, av vilka
finnes ett ganska utvalt foerrad.

Vi gloemde att bland moeblerna raekna patron Brackanders bokhylla; ma
ingen tillraekna oss detta sasom haerflutet fran bristande aktning foer
vetenskap och litteratur. Pa naemnda hylla befinna sig en bok om
haestars sjukdomar, en juridisk handbok, en "brevstaellare", en
procentutraekningstabell eller s. k. lathund, vidare en statskalender
(mycket sliten vid foerteckningen pa riddare av nordstjaerne- och
vasaorden) samt nagra romaner av Paul de Kock.

Utom sin vurm foer piskor karakteriseras patron Brackander av en andra
vurm foer processer och en tredje foer utmaetningsauktioner. Varhelst
patronen under sina transaktioner fann en den ringaste lilla anledning
att boerja process, vips hade han inlagor, klagoskrifter och
besvaershandlingar faerdiga att foerelaeggas behoerig eller obehoerig
domstol. Denna vurm hade saekert sin rot i ett aedelt begaer att foerkovra
lagskipningen och giva juristerna en nyttig sysselsaettning. Den tredje
vurmen -- den foer utmaetningsauktioner -- haerledde sig lika sannolikt
fran den hos alla stora sjaelar medfoedda boejelsen foer det tragiska och
dramatiska i livet. Patronens tycke foer dylika foerraettningar var till
den grad utbildat, att han ej blott bevistade alla de bland hans
underhavande foerekommande talrika utmaetningsauktionerna, utan ofta
reste langa vaegar, i saellskap med kronolaensmannen Spoeqvist, foer att
bevittna skadespel av denna art.

Pa senare tider hade patron Nikolaus Brackander blivit rov foer aennu en
fjaerde vurm. Och likvael var patron Brackander i sig sjaelv ingen vurm,
utan tvaertom en bland de mest "praktiska" maenniskor, pa vilka nittonde
arhundradets sol skinit. Besynnerliga motsaegelser i maenniskolivet!

Denna fjaerde vurm bestod daeri, att patron Brackander "per fas et
nefas" ville gifta sig. Han hade nu vid fyrtiotva ars alder, i den
haerliga blomman av sin mannakraft, ledsnat vid ungkarlslivet och
beslutat att lyckliggoera nagon Evas dotter med sin hand. Och vilken
kvinna kan motsta en man, som pa haret liknar den store Napoleon och
daertill aeger herregardar, masugnar, stangjaernshammare och vaeldiga
kapitaler, placerade pa de saekraste haender.

Patron Brackander var ej blind foer sitt eget vaerde; med all sin
blygsamhet visste han sig vara oemotstandlig, om han saerskilt lade an
pa att fanga en flicka; ja, han misstaenkte, att flickorna just lade an
pa att fanga honom. Men fragan var nu: vem bland denna uppsjoe pa
feminina maenniskovarelser skulle han vaelja till sin ledsagarinna genom
livet?

Det aer denna fraga, som sysselsaetter honom, under det han, sasom vi
naemnde, med langa steg maeter kontorsgolvet.

Patronens hjaerta var varken av tack- eller stangjaern, langt daerifran;
det var en mjuk muskel, laett nog genomborrad av en pil fran Amors
bage. Detta hjaerta aegde hemligheter -- hemligheter, vid vilka de fem
vaerldsdelarne skulle haepna om de blevo kaenda. Betaenk blott: den rike
brukspatronen, Napoleons levande avbild, vasaordenskandidaten Nikolaus
Brackander foeraelskad uti... graesliga sanning!... sin ladugardspiga!

Sadant var foerhallandet: Brackander var kaer i Johanna Brant,
korporalens dotter!! Men denna kaerlek var naturligtvis av lugn och
sansad art, ty i stora sjaelar kunna visserligen passioner vakna, men
de behaerskas och hallas inom tillboerliga graenser. Hos den praktiske
Brackander hade aeven kaerleken en praktisk riktning och visade, i
synnerhet naer fragan var om en ladugardsdeja, en viss benaegenhet att
hoeja sig oever tomma, av svaermiska idealister pafunna formaliteter,
sasom vigsel, aektenskapskontrakt och praesterlig vaelsignelse. Men i
Johannas hela vaesende och framfoerallt i den rena blicken fran hennes
klara bla oegon lag en foer varje praktiskt foerstand ofoerklarlig kraft,
som hoell patronen pa vederboerligt avstand och kom varje ord, som
kunnat foerrada hans kaenslor, att doe pa hans tunga. Ingenting foerradde
hans hjaertas svaghet, om ej det, att han efter Johannas ankomst till
Trevnadsloesa aegnade en ovanlig omsorg at ladugardsskoetseln och gjorde
flitigare besoek hos sina oxar, kor och kvigor aen foerut.

- Det aer loejligt... det aer befaengt, mumlade han, i det han hastigt
gjorde halt framfoer sitt husapotek och tillagade en hjaertstyrkande
medicin av konjak och nagra droppar vatten, det aer foer rasande! Jag,
Brackander, brukspatronen, fundera pa giftermal med en
ladugardspiga?... Har jag verkligen gjort det?... Ja, sadan galning
jag aer! Jag blygs foer mig sjaelv! Brackander, Brackander! vart tager du
vaegen? Haerintill skall du ga och icke vidare!

Han slukade en vaeldig klunk grogg och fortsatte vandringen, mumlande
avbrutna meningar och spottande i rak linje framfoer sig. Nu stannade
han, fattad av en ploetslig ingivelse, och ringde.

En draeng visade sig i doerren.

- Svalgren, sade patron, du spaenner genast min holsteinska haest foer
giggen. Du tager vidare de praektigaste seldonen, som finnas i stallet,
och skurar dem, sa att de blaenka som solen. Sedan klaeder du dig i det
nya livreet med roeda listerna och blanka knapparne, du vet.

- Ja, nadig patron.

- Och fort skall det ga... annars vankas det stryk.

- Jag vet, nadig patron.

Tjaensteanden, som, i foerbigaende sagt, hade ett lismande, raevaktigt
utseende, foersvann, och patronen boerjade goera sin toalett. Han iklaedde
sig lackerade stoevlar, svart frack, vit halsduk och kyrkstapelshoega
"fadermoerdare" samt genomdraenkte sin tupe med en hel flaska
makassarolja.

Han moenstrade sig daerefter i spegeln -- och suckade. Sucken gaellde de
bortrakade polisongerna. Patron Brackanders ansikte hade naemligen foerr
infattats i en ram av de mest kvinnofoerledande polisonger -- de voro
hans aelsklingar, hans troest i livets mulna stunder -- men sedan
laensman Spoeqvist upplyst honom om, att Napoleon ej nyttjade
polisonger, foersvunno en vacker dag dessa vegetationens underverk foer
en artistisk bybarberares haerjande lie. Men vad offrar icke en stor
sjael foer en ide!

Sedan patronen med filosofisk djupsinnighet oevervaegt, vilken bland
sina hundrade piskor han borde vaelja, bestaemde han sig slutligen foer
en praektig laederpiska med silverbeslaget skaft, steg upp i giggen och
gav haesten en klatsch. Solen speglade sig i de blanka seldonen och
aterblixtrade fran lakejen Svalgrens stora maessingsknappar, den
statliga haestens man fladdrade foer vinden, och hoeg som Jupiter tonans
eller atminstone som Nero vid en olympisk kapploepning lutade sig
patron Brackander majestaetiskt tillbaka i giggen och svaevade framat
oever landsvaegen i skyar av damm.

Vad gaellde resan? En viktig fraga, i vilken hela vaerlden borde
intressera sig!...

Vi hava antytt, att patron Brackander var en stor, lugn, mangsidig
karaktaer. Man ma saledes ej tro, att patronens tycke foer Johanna Brant
hindrade giftermalsspekulationer i andra riktningar. Patronen var
verkligen ute i friareaerenden. Bland hans grannar fanns en adelsman
med en enda vacker och aelskvaerd dotter. Adelsmannen var fattig, men
naera beslaektad med laenets hoegsta aristokrati och med inflytelserika
magnater. Nu, ehuru Brackander titt och ofta uttalade ett djupt foerakt
foer adel och adelskap, var han i sitt innersta en varm anhaengare daerav
och skulle gaerna givit en av sina masugnar foer att fa saete och staemma
pa riddarhuset under namnet Brackhjaelm, Brackskoeld, Brackhjaerta,
Brackhuvud eller nagot dylikt. Nu var Brackander visserligen en
hoegmoegende man, och manga hjaessor saenkte sig foer den rike
jaernpatronen, varhelst han for fram, men han hade dock med harm
iakttagit, att man i vissa kretsar otvetydigt sag honom oever axeln.
Han ville nu genom aektenskaplig foerening med ovannaemnda fattiga, men
foernaema froeken foerskaffa sig relationer inom aristokratien foer att i
saellskapslivet foervaerva den plats, honom raetteligen tillkom. Dessutom
hade han vissa spekulationer pa vasen, ja pa nordstjaernan -- planer,
som en dylik foerening noedvaendigt maste gynna. Att intet hinder fran
flickans eller hennes foeraeldrars sida skulle moeta, daerom var han
foervissad; han vaentade tvaertom, att foeraeldrarne skulle tacka honom med
glaedjetarar i oegonen, och flickan dana av foertjusning.

Efter halvannan timmes foerlopp rullade giggen ater in pa Trevnadsloesas
gard. Den holsteinska fuxen var betaeckt med svett och loedder,
patronens ansikte gloedde av harm och raseri. Han gav Svalgren en
oerfil, daerfoer att denne ej nog hastigt hann sla ned fotsacken,
sparkade gardshunden, som med viftande svans kommit sin herre till
moetes, och rusade upp pa sitt kontor. Otroliga haendelse -- fenomen i
maensklighetens arsboecker! Brackander hade fatt en korg!... Den unga
froeken hade givit honom ett hoevligt, men bestaemt avslag! Hon hade
foersakat masugnarne och stangjaernshamrarne och saellheten vid den
aelsklige jaernpatronens sida! O kvinna, kvinna!

Tvenne dagar daerefter emottog kronolaensman Spoeqvist en biljett med
inbjudning att besoeka vaennen Brackander. Vi finna de sympatiserande
sjaelarnas jordiska omhoeljen foertoejda, laensmannens i soffan och
brukspatronens i en gungstol, och mellan dem ett bord, foersett med
alla ingredienser, som fordras foer beredande av den aedla toddydrycken.

Laensman Spoeqvist aer en medelalders man med ett ansikte, som liknar ett
sadant daer av guttaperka, som vid minsta tryckning mellan fingrarne
kan utstraeckas pa laengden och bredden och grina i alla moejliga
variationer. Naer detta ansikte nagon gang far naden att visa sig infoer
landshoevdingen, laegger det sig i rynkor, som uttrycka en oeverjordisk
voerdnad, en sublim undergivenhet; i varje drag laeses det med praentad
skrift: tiga, lida och doe! Infoer en laegre foerman, exempelvis
kronofogden, bliva dessa rynkor mindre skarpt markerade; de uttrycka
undergivenhet, men parad med en viss aktningsfull foertrolighet. Infoer
jaemlikar och goda vaenner baer samma ansikte en praegel av godmodighet,
humor och tokrolighet. Infoer boender laegger det sig i hoegtidliga,
byrakratiska rynkor, nagon gang foermildrade av en nedlatande dragning
pa munnen, om bonden aeger allra minst ett halvt hemman. Infoer torpare
liknar det ansiktet av en sfinx, en oloeslig, foerstenad gata. Men pa
utmaetningsauktioner glaenser det av gladlynthet och lycka. Laensman
Spoeqvist aer da i sitt element... auktionsdagarne aero hans beaux jours.
Foer att oevertyga sig daerom borde man se honom med klubban i hand och
hoera hans snilleblixtrande, kvicka, putslustiga anmaerkningar oever
varje sak, som han uppvisar och utbjuder at den auktionsbesoekande
allmaenheten.

- Ja, sade Brackander, i det han haeftigt satte toddyglaset tillbaka pa
bordet, de skola se, vem de vagat foerolaempa. Det blir en lysande haemnd
jag tager, bror Spoeqvist.

- Din haemnd blir raffinerad som det haer sockret, anmaerkte Spoeqvist,
under det han tillagade en ny toddy. Men tillat mig saega: din ide aer
icke ny. Napoleon...

- Napoleon saeger du?

- Ja, Napoleon, beraettar historien, friade till en prinsessa, jag tror
hon var fran Ungern. Nog av, prinsessan var lika uppnaest som din
froeken och svarade tvaert nej. Vad tror du Napoleon goer, bror
Brackander? Jo, knappt en vecka efter han fick korgen, gifter han sig
med Josefine, som var hans kammarjungfru... eller... jag tror... hans
ladugardspiga. Du ma tro det blev en uppstandelse vid hoven, da de
fingo veta detta. Prinsessan av Ungern dog pa staellet av foerbittring;
det gick henne, kantaenka, till hjaertat, att en ladugardspiga sa burdus
fick den vaerdighet, som nyss var erbjuden prinsessan sjaelv. Men alla
drottningar, kejsarinnor, furstinnor och hertiginnor, ja pavinnan pa
koepet, voro tvungna att hylla och krusa foer den forna ladugardspigan.
Vart hon gick, maste atta drottningar ga efter henne och baera hennes
slaep. Vacker var ocksa Josefine, det kan icke nekas.

- Det var bra gjort av Napoleon, utbrast Brackander. Mitt beslut aer
oryggligt fattat; jag goer pa samma saett. Det skall foerbittra det
foernaema patrasket aenda in i hjaerteroten, da de fa hoera, att jag ger
deras giftassjuka dotter fan och utvaeljer Johanna Brant till min
brukspatronessa. Grevinnorna, friherrinnorna och naderna, som foer sina
doettrars raekning spekulerat pa min person och min foermoegenhet, fa sta
daer med langa naesor. Och hon, den ofoerskaemda, som vagade avvisa mig...

- Hoer pa, Brackander, avbroet honom Spoeqvist och lade sin hand
foertroligt pa patronens arm, inbillar du dig verkligen, att flickan pa
allvar ville ge dig en korg?

- Jag maste vael tro mina oeron. Hon tackade foer aeran, gubevars, men
foerklarade, att hon ej kunde mottaga den... den naebbgaeddan!

- Du kaenner icke kvinnorna, sade Spoeqvist med en skakning pa huvudet,
hon ville bara foeroedmjuka dig och tog foer givet, att du skulle komma
foer andra gangen foer att som en nad anhalla om hennes hand.

- Trodde hon det, sa hoppade hon i galen tunna, infoell Brackander,
gnuggande haenderna.

- Desto djupare skall det nu ga henne till hjaertat...

- Jag hoppas det... och det skall ej bli hennes enda nederlag. Nej,
hederlige vaen Spoeqvist, andra foeroedmjukelser atersta henne. Medan den
hoegfaerdiga froeken sitter i sitt fattiga hem, suger pa ramarne, knappt
har en hel bomullsklaenning att stoltsera uti och far lunka till fots
till kyrkan, skall hon fa se min Johanna komma akande i det
praektigaste ekipage och klaedd i nya sidenklaenningar foer var vecka. Jag
saeger dig, Spoeqvist, att det skall goera den gasen rosenrasande ont, ty
fruntimmer, som du vet, faesta sig mycket vid sadana saker.

- Naer skall det stora slaget ske? fragade Spoeqvist.

- Vad menar du, bror?

- Med andra ord: naer friar du och naer gifter du dig? Jag kallar det
foer "slag", emedan jag jaemfoer det med faeltslaget vid Sankt Helena, daer
Napoleon i grund slog ryssarne.

- Naer det skall ske? Genast, genast, bror Spoeqvist! utbrast Brackander
haeftigt, i det han reste sig ur gungstolen och boerjade marschera tvaers
oever golvet. Ser du, jag anser det vara baettre att foerekomma aen att
foerekommas. Tror du, att jag vill bli en visa, ett atloeje, ett
spektakel, en skampale foer alla maenniskor haer i trakten? "Brackander
har fatt korgen! Brackander har fatt korgen!" med den nyheten komma
alla skvallersystrar och kaffekaeringar att raenna om varandra; det blir
foer manga ar ett samtalsaemne, och man skall skratta, hana och begrina
mig, och alla de foernaemiteter, som hoppades, att jag skulle fria i
deras hus, skola foerloejliga mig och faegna sig at att jag blev braend pa
naesan! Nej, Spoeqvist, sa far det icke ske! Innan detta rykte hunnit
spridas, skall jag ge skvallerkaeringarna ett annat att loepa med...

- Det aer raetta saettet att nedtysta det foerra ryktet, anmaerkte
Spoeqvist, det aer skarpsinnigt uttaenkt... Jag igenkaenner Napoleon pa
den planen.

- Jag skall sla vaerlden med haepnad och foervaning, fortfor Brackander.
I morgon bittida kallar jag Johanna till mig och underraettar henne om
sin lycka; pa foermiddagen reser jag till korpral Brant och meddelar
honom mitt beslut, och sa snart lysningen hunnit ga foer sig, aero vi
gifta. Dig, Spoeqvist, alaegger jag saerskilt att redan i morgon
utbasunera mitt beslut i alla vaederstreck. Saeg till var maenniska du
traeffar, att jag redan friat till Johanna Brant, med ett ord, att hela
saken aer avgjord.

- Bra, bra! Skal och lycka till! ropade Spoeqvist.

Sjaelafraenderna stoette glasen tillhopa och drucko skalen i botten.

Spoeqvist var i sjaelva verket varmt intresserad foer Brackanders
giftermal med Johanna, ty han visste med saekerhet, att patronen aeven
funderat pa att fria till den rike kronofogdens dotter, Spoeqvists eget
kvinnliga ideal. Spoeqvist hoppades pa detta saett bliva kvitt sin ende
och farlige rival.

- Men hoer du, sade laensmannen, om jag ej misstager mig, laer Johanna
redan ha en faestman, din masmaestare Sven Stal. Har du taenkt pa det?

- Bah, svarade Brackander skrattande, aer du sa enfaldig, att du i den
lilla omstaendigheten ser ett hinder foer mig! Skulle jag ej kunna sla
en av mina arbetare, en usel draeng, ur braedet?

- Daerpa tvivlas icke ett oegonblick. Men om flickan gloemmer Sven, aer
det daerfoer ej saekert att Sven gloemmer flickan. Sven aer en karl, som
jag ej skulle vilja ha till fiende, det saeger jag uppriktigt. Han
skulle kunna bryta av dig pa mitten och goera tva byttor av dig, bror
Brackander.

- A, ingen fara, min vaen. Om karlen boerjar glo illa, lugnar jag hans
kaenslor med 33 och 16 banko. Foer oevrigt ha vi husaga, fotblackar och
sadana maen som dig, Spoeqvist, foer att kvaesa dylika kanaljer, om de ej
ge med sig i godo.

Vi laemna nu tills vidare de bada vaennerna att fortsaetta sin
sammanvaro, som slutade med en praektig supe, vid vilken helan, halvan,
tersen och en flaska sprithaltigt portvin toemdes under av Spoeqvist
foereslagna skalar foer Napoleon (patronen emottog denna skal med en
viss blygsamhet), Johanna Brant, giftermalet och de blivande
aettlingarne.

  _________________________________________________________________

			   Hos korporalens.

Det aer aftonen av samma dag, pa vilken patron Brackander i ovannaemnda
aerende besoekt korporalens anspraksloesa stuga.

Korporal Brant sitter pa baenken under linden och bredvid honom hans
kaera hustru, mor Kerstin. De hava laenge samtalat med varandra.
Korporalen blickar allvarsamt under sina buskiga oegonbryn, mor Kerstin
ser mycket upproerd ut och har tarar i oegonen.

- Ja, jag saeger aennu en gang: det var en olycka, att jag icke var
hemma, da patronen var haer, sade mor Kerstin och torkade sig i oegonen,
det skulle da icke gatt, som det gick.

- Det skulle gatt pa samma saett, svarade korporalen. Jag vet vad jag
gjort.

- Brant, Brant, kan du infoer Gud foersvara, att du har foerstoert ditt
eget barns lycka?

- Jag, liksom du och alla andra, aer endast en fakunnig maenniska, men
Gud vet, att jag handlat efter samvete och baesta oevertygelse, sade
Brant lugnt.

- Huru ofta, kaera Kerstin, ha vi icke laest i Guds ord och sett av
dagliga erfarenheten, att lyckan icke bestar i hoeghet och rikedom,
utan i lugnt samvete, foernoejsamhet och ett dagligt, om ocksa torftigt
broed? Detta veta vi vael, men da frestelsen pakommer, hava vi sa laett
att gloemma det.

- Men aer det icke Guds skickelse, att patronen vill ha Johanna? infoell
Kerstin. Huru ofta haender det i vaerlden, att en rik herre har
hederliga avsikter pa en fattig flicka, sadan som Johanna, och
erbjuder henne sin hand? Och Johanna kunde blivit sa lycklig, sa
lycklig! Det jordiska aer icke att foerakta, Brant... Jag saeger dig,
Brant, du har handlat ofoersvarligt infoer Gud och maenniskor, du har
foerspillt din dotters framtid. Hon kunde sasom patronens hustru blivit
var alderdoms stoed...

- Det hoppas jag, att hon aeven kan bli som Svens hustru, sade
korporalen. Men hall nu upp, Kerstin! vad som skett kan icke hjaelpas
och aer i alla fall baest. Dina foerebraelser och tarar falla dock tungt
pa mitt hjaerta. Naer du fatt tid att taenka pa saken...

- Nej, jag aendrar aldrig min mening! avbroet honom Kerstin under nya
tarefloder. Jag kan aldrig foerdraga tanken pa vad du gjort: den skall
foera mig till graven, Brant.

Korporalen ville fatta Kerstins hand; hon drog den hastigt tillbaka.

- Du goer mig bedroevad, mor, sade korporalen oemt.

- Ja, jag saeger, att angerns dag kommer... det skall svida i ditt
hjaerta... men da aer det foer sent.

- Nej, Kerstin, jag angrar aldrig, att jag avslog patronens
begaeran. Men det bedroevar mig, om det hjaertliga, goda foerstandet
mellan dig och mig skulle lida haerav. Mor, vi hava ju sa laenge varit
lyckliga med varandra! Vi hava fran ungdomen vandrat vid varandras
sida, oemsesidigt hjaelpande och troestande den ene den andre i livets
svara stunder! Aldrig har ett ont ord stoert trevnaden under vart
tak... Sa ha vi levat var tid, och graven ligger nu framfoer oss.
Skola vid gravens rand tvenne hjaertan skiljas, som aldrig...

- Det aer din egen skuld, Brant, ja, din egen skuld. Skyll dig sjaelv!

Korporalen suckade och faeste pa sin hustru en blick av oem foerebraelse.

- Betaenk dessutom, sade han med tillkaempat lugn, betaenk dessutom, vad
vi och Johanna aero skyldiga Sven. Gossen har faest sitt hjaerta vid
flickan, och hon sitt vid honom. Sven aer oss kaerare, aen om han vore
var egen son. Jag vill ej goera min gamle kamrat Stals son olycklig,
och det skulle han bli, om han mister Johanna, ty jag kaenner Svens
sinnelag. Han har ju ocksa vart loefte, som vi aldrig med heder kunna
bryta. Har ej Svens och Johannas foerening i manga ar varit vart
oenskningsmal?

- Sven! infoell Kerstin. Ska vi uppoffra vart eget koett och blod foer
hans skull? Ha vi icke gjort nog foer Sven aenda? Togo vi icke den
fader- och moderloese pojken till oss, vardade honom som om han varit
vart eget barn? Har han icke oss att tacka foer allt? Ha vi icke givit
honom en kristlig uppfostran? Ha vi icke arbetat och slitit och traelat
och tagit broedet ur var egen mun foer att maetta honom? Nej, Brant, tala
aldrig om Sven! Han aer oss mycket skyldig, men har av oss ingenting
att fordra... Ja, da jag taenker pa vad du gjort, oenskar jag Sven sa
langt vaegen raecker... Foer honom har du uppoffrat Johanna och oss
alla... Ack, min stackars, stackars Johanna!

- Johanna skall ej misskaenna mig, sade korporalen, nej, hon skall det
icke, om jag kaenner flickan raett. Men gjorde hon det, bleve det mig en
spik i min likkista. Johanna skall icke foerblindas av patronens
visserligen foer oss och henne smickrande foerslag: hon skall ej gloemma
den, at vilken hon en gang givit sin tro...

- Ja, nog tror jag, att flickan nu aer lika ofoerstandig som du, det
tror jag visst. Men kom ihag, att hennes eftertanke en gang skall
vakna... det kan komma en tid, da vi laengesedan lagt vara huvuden till
vila och kanske efterlaemnat henne i noed, uselhet och elaende; hon skall
da minnas, huru lycklig hon kunde blivit, om ej hennes envise och
ofoerstandige far hindrat det... Saeg, Brant, tror du vael, att hon da
skall vaelsigna dig i din grav?

- Ja, ja, med Guds hjaelp skall hon det! Hon skall vaelsigna
fadershjaertat, om det ocksa misstagit sig om medlen till hennes
jordiska lycka.

- Lugna dig med den tron, om du kan! Men jag lugnar mig icke... Du har
gjort oss alla olyckliga... du har foerolaempat patronen och gjort honom
till var fiende.., han skall haemnas pa oss... han skall vraeka oss,
driva oss fran gard och grund... goera oss till fattigstuguhjon...

- Vael moejligt, att han det kan, ocksa moejligt, att han det vill, sade
korporalen, men det skall endast styrka mig i min oevertygelse, att
Johanna ej skulle bli lycklig med en sadan man. Folk anser patronen
foer en elak och dalig maenniska, men det tillkommer icke oss att bryta
staven oever hans huvud, ty vi hava alla sa laett att bliva slavar under
var onda natur... Men nog talat foer i afton om detta aemne. Naer vi fatt
sova pa saken, torde det nog bli baettre.

Och haermed steg korporalen upp utan att vidare lyssna till Kerstins
klagomal och laemnade taeppan. Han tog ett metspoe, som stod i hoernet vid
foerstugukvisten, gick daerefter ned till sjoestranden och satte sig helt
lugnt att fiska. Vad han taenkte, medan han satt sa daer och sag ned uti
vattnet, aer hans egen hemlighet, men efter nagra minuter var hans
gamla ansikte lika fridfullt, som om aldrig nagon storm dragit oever
hans gra lockar.

Korporalen hade denna gangen ingen fiskelycka. Ingen enda aborre eller
moert ville fastna pa kroken; sannolikt hade sjoens fjaelliga befolkning
redan aetit sin kvaellsvard. Men gubben satt lugnt och taligt och
betraktade den med en pennfjaeder genomstuckna korkbiten, som simmade i
det alltmer moerknande vattnet. Solen var laengesedan nedgangen; men
dess purpurslaep, aftonrodnaden, droejde aennu oever de vagiga kullar, som
i vaester begraensade dalen. En matt, genomskinlig halvskymning utbredde
sig oever insjoen och faelten och den lilla hyddan. Pa avstand hoerdes
skaellkornas bjaellror och vallhjonens rop, varmed de samla den kring
skogsdungar och aengar spridda boskapen. Det tystnade alltmer: naturen
beredde sig till nattens vila. Nu drog korporalen sin rev ur sjoen och
aemnade just laegga metspoeet pa axeln och atervaenda till stugan, da han
fran sjoen foernam ett plaskande liksom av aror.

- Det aer Johanna, taenkte gubben, och han bedrog sig icke. Han stannade
pa stranden foer att invaenta henne.

Nu var det vanliga landstigningsstaellet, daer korporalens oekstock lag,
en liten vik, vars finsandiga strand undanskymdes av en grastenshaell,
sa att man fran stugan ej kunde se densamma. Snart skoet baten in i
viken, och korporalen raeckte Johanna handen. Hon sag ej sa frisk och
roedblommig och glad ut som vanligt; det syntes tydligt, att hennes
sjael var nedstaemd.

- Far, sade hon, jag kommer foer att som hastigast tala med er.

- Ja, ja, men stanna haer, sade korporalen, jag vill ej att du skall ga
upp nu....

- Patronen har varit haer, far; jag vet, vad ni har svarat honom. Jag
kunde se och hoera det pa honom, da han kom tillbaka.

Gubben Brant blickade forskande i Johannas ansikte, men sade
ingenting.

- Tack, tack, far, sade flickan och slog sina armar kring hans hals.

- Jag visste vael det, sade korporalen med glaedjestralande oegon och
kysste Johanna, jag visste, att min snaella flicka ej kunde taenka
annorledes... Ja, jag gav patron redligt besked: jag svarade nej och
kunde icke annat. Det var ett hederligt och redbart anbud han gjorde,
som kraevde att hoevligt bemoetas... och hoevligt, men bestaemt svarade jag
ocksa... Men vad du ser blek ut, Johanna!

- Ja, far, jag kaenner mig sa aengslig och orolig. Give Gud, att
mickelsmaessan snart matte komma, foer det likasom braenner mig under
foetterna daer borta pa herregarden. Jag blygs foer patronen och
tjaenstefolket och foer allesammans. Jag har ingen ro i min sjael. Da jag
moeter patronen, aer det som jag skulle ga doeden till moetes. Alltsedan
han kom hem, har han varit foerskraeckligt ond; till mig har han icke
sagt ett ord, varken ont eller gott, men det andra tjaenstefolket
hanterar han fasligt illa... och foer den skull far jag lida utav dem.
Mina baesta vaenner pa herregarden se illa pa mig; pigorna aero haetska
och kalla mig patronessan, draengarne saega det vara min skuld, att
herrn aer sa elak. Och dessutom aer jag sa raedd, att patronen skall goera
far och mor och Sven nagot ont. Svalgren har omtalat, att patronen
hotat och svurit att goera oss alla olyckliga.

- Var icke raedd foer det, mitt barn! Vi skola ej plaga oss med onoediga
bekymmer; morgondagen och alla kommande dagar vila ju i Var Herres
hand! Och vad dig sjaelv betraeffar, sa skoet du dina goeromal som vanligt
och visa dig vaenlig och god mot alla maenniskor utan att fraga efter
obetaenksamma ord och ovaenliga ansikten. Pa det saettet skall stormen
snart ga oever. Och till mickelsmaessan, min flicka, aer du, savael som
Sven, fri fran din tjaenst. Taenk pa det, sa muntrar det ditt
sinne... Men beraetta nu, vad patronen sade dig och vad du svarade, ty
jag kan vael taenka, att nagot samtal varit er emellan, innan han begav
sig hit.

- Ja, i morse kallade han mig upp till sig; jag taenkte, att han ville
tala med mig om ladugarden. Far kan icke tro, huru foervanad jag daerfoer
blev, naer patronen med en besynnerlig blick pa mig fragade, om jag
ville bliva en rik och foernaem fru. Jag svarade, att det vore foer stor
aera, och att daerpa har jag aldrig taenkt. Da sade han, att sadan lycka
har haent fattiga bondflickor foerr, och att han ville gifta sig med
mig. Jag trodde i boerjan, att patronen bara gycklade, men da
foerklarade han, att han menade rena allvaret, och att han skulle aka
hit till far och mor och underraetta er om sitt beslut. Far kan aldrig
tro, hur besynnerlig jag blev till mods vid de orden; jag teg en lang
stund, men da fragade patronen mig: Na, vad saeger du om din lycka,
Johanna? Da fick jag mal i munnen och svarade: Herr patron, det aer mig
en foer stor aera, och dessutom aer jag foerlovad med Sven Stal.

- Bra... Na, vad genmaelte patronen pa det?

- Han sag foerst mycket moerk ut, men skrattade sedan och sade: Det daer
aer barnsligheter, Johanna. Du synes aennu inbilla dig, att jag skaemtar;
annars kunde du vael icke taenka pa den lange masugnsdraengen Sven, naer
du kan bli min hustru och rik och foernaem. Nu haelsar jag pa din far,
och naer jag kommer tillbaka, aer du min faestmoe. Adjoe med dig till dess!
Men sedan har patronen icke talat till mig ett ord... Har ni traeffat
Sven i dag, far?

- Nej, min flicka.

- Ack, far, om jag hunne, skulle jag skynda ned till masugnen och tala
med honom, men jag vagar icke, ty jag har olovandes givit mig av fran
herregarden och maste vara tillbaka, innan de sakna mig daer. Jag kunde
icke styra mitt hjaertas oenskan att tala med er. Men da jag nu icke
sjaelv kan traeffa Sven, sa ber jag er, far, att i morgon bittida ga
till masugnen och haelsa Sven fran mig. Det har kommit ut ett rykte,
Gud vet pa vad saett, att patronen friat till mig och fatt ja. Knappt
en halvtimme efter sedan patronen talat vid mig, kom langvaega
sockenfolk, som hade sin vaeg foerbi herregarden, och fragade draengarne,
om det var sant, vad ryktet beraettade. Nu aer jag sa raedd, att ryktet
ocksa hunnit till Sven, ty jag vill icke, att han ett enda oegonblick
skall vara ledsen foer min skull eller tvivla pa min trohet.

- Gott, Johanna, var icke raedd foer det. - Ro du tillbaka till
herregarden; jag skall aennu i kvaell, sa sent det aen aer, lunka till
masugnen och tala med Sven.

- Tack, far!

- Gud vaelsigne dig, Johanna!

Flickan satte sig ater i den lilla jullen, som med jaemna artag
avlaegsnades fran stranden och snart foersvann i sommarkvaellens
halvmoerker.

Korporalen skulle nu atervaenda till stugan foer att saega mor Kerstin,
att han aemnade ga ned till masugnen, da han i detsamma hoerde gummans
vaelbekanta roest ropa hans namn. Sa snart han hunnit foerbi den omtalade
grastenshaellen, sag han Kerstin, daer hon stod i stugudoerren, och
bredvid henne en man, den han snart igenkaende foer att vara draeng hos
en i grannskapet boende bonde.

- Haer aer ett brev till dig, Brant, ropade mor Kerstin, otalig att fa
veta dess innehall, ty ankomsten av ett brev var i korporal Brants
stuga en saellsynt haendelse.

- Ett brev? Fran vem kan det vara? taenkte korporalen och betraktade
draengen, som framburit det, med en fragande blick, i det han gick in i
stugan och tillsade Kerstin att bjuda budbaeraren nagon foerfriskning.

- Min husbonde gav mig lappen, sade draengen och rev sig i huvudet. Han
ville ocksa saega er, att han i morgon bittida aker med en fora till
Vaexjoe, och att korporalen kan fa foelja med honom, om han vill.

Kerstin taende en talgdank, korporalen patog sina brillor, oeppnade
brevet och laeste. Laesningen gick langsamt, ty sannolikt var varken
skrivstilen, stavningen eller meningarnas hopsaettning den baesta; men
pa de ryckningar, som foermaerktes oever gubbens oegonbryn, kunde Kerstin
gissa, att det innehoell nagot allvarsamt och viktigt.

Slutligen lade korporalen med en viss betaenksamhet brevet pa bordet,
avtog brillorna och sade till draengen:

- Haelsa din husbonde och tacka honom foer hans anbud. Jag foeljer med.

- Men da skall korporalen vara faerdig klockan tre i morgon bittida, ty
da baer det av.

- Jag skall i raettan tid vara pa min post.

Da draengen gatt, sade gubben Brant:

- Det aer en ledsam nyhet, kaera hustru. Min syster, som bor i staden,
aer svart sjuk och laengtar att se mig, innan hon doer. Den gamla aenkan,
som i manga ar bott tillsammans med henne, har skrivit brevet. Jag
vill da resa till staden och, om sa aer Guds vilja, tillycka hennes
oegon.

- Kaere Brant, laes upp brevet foer mig, bad Kerstin.

Korporalen efterkom sin hustrus begaeran och laeste hoegt med en roest,
som vittnade om daempad roerelse.

- Herre Gud, utbrast Kerstin med tarar i oegonen, vad det maste vara
svart att ga doeden till moetes, ensam, oevergiven och utan en kaer
anfoervant vid sin sida. Den stackars Elin aer aenka och har inga barn.
Kanske lider hon ocksa brist pa sitt yttersta... Ja, Brant, du maste
resa till henne, troesta henne och laga om en aerlig begravning, ifall
hon doer. De atta riksdalerna, som Sven laemnade oss, skall du taga med
dig; mer ha vi gunas icke i reda penningar, men det far raecka sa langt
det kan... Ack, kaere Brant, fortfor Kerstin, jag taenker ofta med
bedroevelse, huru det skulle ga, om du doge fran mig... Nej, nej, naer
jag ligger pa mitt yttersta, vill jag se dig, Brant, och hoera dig tala
om Guds barmhaertighet och halla dig i hand, naer jag doer...

Kerstins roest kvaevdes av snyftningar. Korporalen talade nagra ord, som
pa gummans laettroerda kaenslor hade den lugnande verkan han asyftat. Han
tog daerefter sin moessa och krycka foer att enligt loeftet till Johanna
bege sig till masugnen och tala med Sven.

Sa fort krafterna och traebenet tillaeto, vandrade han genom den i
nattens moerker insvepta skogen, ofta saettande sig att vila pa nagon
sten vid sidan om vaegen. Sa kom han slutligen till masugnen och
intraedde i hyttan, men fick daer av arbetarne det besked, att Sven
masmaestare genom kusken Svalgren i kvaellskymningen blivit kallad att
infinna sig hos patronen, och att han ej gaerna kunde vaentas tillbaka
foerraen framemot morgonen. Korporalen sade da ett hoevligt lev vael och
laemnade masugnen foer att atervaenda till sin stuga. Manga tankar
korsade varandra under vaegen i hans gamla huvud. Men hemkommen lade
han sig lugn till vila och njoet ett par timmars soemn, innan han ater
steg upp och, utrustad med matsaeck av mor Kerstin och foersedd med de
atta riksdalerna, begav sig till grannen, vilken han skulle foelja med
till Vaexjoe.

  _________________________________________________________________

		       Patronen och laensmannen.

Den enkla traden i var beraettelse aterfoer oss till Trevnadsloesas
kontorsrum, till patron Nikolaus Brackander. Lyckliga haendelse! Vem
aterser ej med noeje denna intressanta personlighet!?

Patronen har nu, likasom vid vart foerra besoek, sin sjaelafraende,
kronolaensman Spoeqvist, och toddyglasen till saellskap. Ty det aer
solklart, att daer en Brackander och en Spoeqvist sammantraeffa, daer
skola aeven tvenne toddyar vara.

Samtalet aer viktigt... allvarsamt. Patronens ansikte lagar av en aedel
vrede; kronolaensmannens ligger i allvarsamma rynkor, undantagandes
nagon gang kring munnen, som, da Brackander vaender ryggen till, drager
sig till ett tvetydigt leende, snarlikt ett av skadefroejd.

Patronen demonstrerar vaeldeliga, spottar ofta och svaenger i handen en
av sina mest aelskade piskor.

- Och du nekar icke, Spoeqvist, att du bland folket foert ut det
foerdoemda ryktet, att jag friat till Johanna? fortfor patronen, i det
han med armarne i sidan stannade framfoer den tilltalade.

- Kaera du, svarade Spoeqvist saktmodigt, jag gjorde bara vad dit bad
mig om. Du sade sjaelv till mig: Kaere Spoeqvist, utbasuna till hoeger och
vaenster...

- Tig! Du aer en braennvinsadvokat! roet Brackander.

- Du foerivrar dig, min vaen, genmaelde Spoeqvist med len, resignerad ton,
du foerivrar dig verkligen. Latom oss tala lugnt, bror Brackander!
Vilken klok maenniska kunde vael foermoda, att du skulle fa en korg pa
det hallet...

- Drag foer fan i vald med dina korgar! skrek patronen. Du har foeresatt
dig att reta gallfeber pa mig.

- Na, kaera du, ursaekta, om jag med ordet korg sarade ditt finkaensliga
hjaerta. Min mening var bara att saega, att om du fullfoeljer den plan,
varom vi oeverenskommit, sa kommer du utan svarighet till malet.

Patronen teg en stund och marscherade nagra varv oever golvet. Daerefter
kastade han sig i en stol, torkade sin panna med en roed sidennaesduk
och sade nagot lugnare:

- Ja, jag maste det. Mitt anseende och min haemndkaensla kraeva, att jag
ej avstar fran mitt beslut. Och daertill kommer, bror Spoeqvist, att...
Jag vagar knappt uttala, vad jag menar; du skulle skratta at mig...
finna mig loejlig...

- Finna dig loejlig! Omoejligt, Brackander! Dessutom vet jag av egen
erfarenhet, att varje hjaerta har sina svagheter. Tala du fritt ut, min
vaen!

- Men kan du tiga, Spoeqvist?

- Min palitlighet aer beproevad, sade Spoeqvist och klingade med
patronen.

- Gott, jag vill da saega dig, att... att jag verkligen aer kaer,
ursinnigt kaer i Johanna. Folk ma bedoema det som en galenskap, men jag
kan icke hjaelpat.

Patronen var faerdig att sla ned oegonen, naer han gjorde denna blyga
bekaennelse.

- Ja, maenniskohjaertat aer en besynnerlig sak, sade Spoeqvist
filosofiskt. Men hoer pa, Brackander, naer skickade du budet till
masugnen?

- Svalgren gick dit foer en timme sedan.

- Och huru dags kunna vi saledes hitvaenta din rival?

- Efter supeen, svarade Brackander.

- Jag har brattom, sade Spoeqvist och sag pa sitt ur, manga angelaegna
aerenden vaenta pa mig daer hemma...

- Foer tusan, ropade patronen, du aemnar vael icke laemna mig? Din naervaro
aer alldeles noedvaendig, Spoeqvist.

- Naja, jag vill da stanna haer, ty vad goer man icke foer en vaen?

Och haermed drog Spoeqvist ur fickan ett papper och fragade, om ej
vaennen Brackander ville pateckna sitt namn sasom borgesman foer ett
lan, som laensmannen fann sig noedsakad upptaga foer att betaecka ett
hotande deficit vid redogoerelsen foer kronouppboerden.

Patronen suckade, men insag, att han ej kunde neka. Spoeqvist hade valt
oegonblicket vael. Han undertecknade saledes.

- Foer att aterkomma till aemnet, sade Spoeqvist med ljusnat anlete, sa
har du vunnet spel, om du blott far din rival, den lange
masugnsdraengen, avlaegsnad. Vad foerst flickans foeraeldrar betraeffar, sa
aero de kaenda foer att vara laesarepack; endast laesare kunna avsla ett sa
lysande anbud som ditt, Brackander; de fraga, gubevars, foega efter
jordisk lycka och jordiska aegodelar. Men de skola vael falla dig till
fota, vill jag hoppas, om du beroevar dem deras stoed och hjaelp, ty det
aer vael egentligen Sven Stal, som underhaller familjen, och pa honom
litar den ocksa foer framtiden. Vad ater angar flickan sjaelv, sa blir
hon nog medgoerlig, naer bara hennes kaeraste aer borta. Hon skall snart
gloemma honom och med tacksamhet emottaga ett giftermalsanbud,
varigenom hon blir ett rikt och foernaemt fruntimmer i staellet foer en
simpel piga. Jag kaenner kvinnorna, Brackander, de aelska saellan mannen
foer hans egen skull, utan foer hans samhaellsstaellning, hans rikedomar
eller foer annat glitter, som lyser dem i oegonen.

Efter en stund anmaeldes, att supeen var faerdig. Samtalet fick efter
maltiden en politisk riktning.

- En skal foer de liberala tidningarnes undergang! sade Spoeqvist och
hoejde sitt glas. Det aer de liberala tidningarne, som astadkomma allt
ont i Sverige. Tacka vill jag Ryssland; daer foerstar regeringen att
saetta munlas pa pressen. Haer i landet vagar svarligen en laensman, av
aktningsvaerd omtanke foer sin familj, driva sin tjaenst som den boer
drivas, det vill saega: kla boenderna, ty om ocksa landshoevdingen skulle
se genom fingrarne med det, sa kan det likvael haenda, att en liberal
tidningsskrivare far tag uti det och upproer himmel och jord... och sa
aer man av med sin tjaenst... Nej, min kaere Brackander, leve Ryssland!
Daer laer en hederlig laensman kunna sta sig bra; jag har just hoert
saegas, att laensmaennen i Finland ma som paerla i guld.

- Och sa aero ju boenderna i Ryssland slavar, infoell Brackander. Sa
borde det ocksa vara haer. Vore min masmaestare livegen, skulle jag ej
behoeva krangla sa mycket foer att taga flickan ifran honom.

- Du har raett. Och betaenk, bror Brackander, huru annorledes det vore,
om vi levde i Ryssland, eller om ryssarne vore herrar i Sverige. Tror
du icke, att dina utmaerkta foertjaenster sasom jaernbruksidkare, maenniska
och medborgare da laengesedan varit erkaenda? Jo, saekert! Du hade i
denna stund varit riddare bade av Sankt-Georgs- och
Alexander-Raevskinns-orden.

- Tror du det?

- Jag aer oevertygad daerom.

- Navael, sade Brackander, da dricka vi aennu en skal, och den foer
Ryssland!

Nu glaentades pa doerren, och Svalgrens raevfysionomi uppenbarade sig foer
de bada sjaelafraenderna.

- Nadig patron, sade tjaensteanden, Sven masmaestare aer haer utanfoer.

- Visa honom in pa kontoret, befallde Brackander.

  _________________________________________________________________

			  De bada rivalerna.

Patronen och kronolaensmannen laemnade matsalen och atervaende till
kontoret. Spoeqvist antog en allvarsam, imponerande uppsyn och slog sig
ned i soffan, patronen lade armarne i kors bakom ryggen och sag
fundersam ut.

Sven masmaestare intraedde. Han haelsade herrarne hoevligt och stannade
vid doerren med moessan i hand. Pa jaettens panna lag ett dystert moln,
och i hans annars sa klara och lugna blick visade sig nagot, som
antydde oro och sjaelsspaenning.

- God afton, min foertraefflige Stal, sade patronen fryntligt. Jag har
latit kalla dig hit foer att tala med dig i en viktig affaer... Bror
Spoeqvist, du ser haer den av mina talrika arbetare och underhavande,
foer vilken jag hyser det stoersta foertroendet. Jag ger med noeje Stal
det vitsord, att han aer en skicklig, ordentlig och trogen arbetare.

- Faegnar mig att hoera, sade Spoeqvist nadigt. Goer dig alltid foertjaent
av sadant beroem, min vaen!

Sven teg och snodde moessan mellan haenderna.

Patronen gick ett par steg oever golvet och fortfor:

- Jag anser det bade foer en plikt och en glaedje att goera mina
underhavande lyckliga...

(Sven sag vid denna ovaentade bekaennelse hoegst foerbluffad ut; Spoeqvist
smalog omaerkligt.)

- Och daerhaen hava mina straevanden alltid varit riktade, fast jag
mahaenda mangen gang misstagit mig om medlen och i aennu flera fall haft
att goera med maenniskor, som ej gjort sig foertjaenta av min vaelvilja.
Det glaeder mig desto mer, da jag finner ett tillfaelle att visa mitt
hjaertas filantropiska boejelser utan att missbruka min godhet och
spilla den pa ovaerdiga. Min kaere Sven, jag har fattat stort intresse
foer dig och beslutat goera vad jag kan foer din framtida lycka. Det
kontrakt, genom vilket jag aer din husbonde, aer snart ute; jag vill
ogaerna foerlora en sa trogen tjaenare... Vill du foer aennu ett ar stanna
kvar i min tjaenst? Jag skall giva dig oekad avloening, min vaen... ja, vi
skola nog komma oeverens.

- Med foerlov, herr patron, svarade Sven, jag har funderat pa annat
hall: jag vill foersoeka att bli min egen smed.

- Saa?... Na, jag saeger ingenting daerom, jag har just foer din raekning
taenkt pa detsamma. Men saett dig ned, min vaen! Jag har mycket att tala
med dig om.

Sven satte sig pa en stol vid doerren.

- Vad skulle du saega, fortfor patronen, om jag haermed, i herr
kronolaensman Spoeqvists naervaro, foerbinder mig att efter din
tjaenstetids slut skaenka dig en egen liten jordlapp, bygga pa densamma
en smedja, foerse den med alla inventarier och daertill giva dig ett par
hundra riksdaler att boerja din roerelse med?

- Bevare mig! Aer det verkligen patrons mening? sade Sven och faeste pa
Brackander en blick, som pa en gang uttryckte misstroende och
oeverraskning.

- Min allvarliga mening, foersaekrade Brackander. Na, min gosse, sla mig
i hand och tacka mig!

Sven raeckte patronen sin stora, valkiga hand, men icke utan en inre
motbjudande kaensla, ty han anade, att nagot lag pa djupet av denna
ovanliga vaenlighet och frikostighet.

- Och naer du nu blir din egen, sade Spoeqvist, sa vill jag tro, att din
foersta tanke blir att gifta dig.

- Naturligtvis, infoell Brackander och klappade Sven pa axeln. Naer man
kommer i sa lysande omstaendigheter, sa maste man dela dem med en
trogen maka, annars aer det ingen vaelsignelse med det. Du skall tro,
Sven, att jag ocksa gjort upp en plan i det haenseendet... Jag vill
goera din lycka fullstaendig, min gosse.

- Jag tackar patronen, sade Sven och vaende sig oroligt pa stolen.

- Jag kaenner en flicka, som rakat bli kaer, ja, riktigt olyckligt kaer
uti dig, Sven.

- Hm... jasa.

- Du skall fria till henne, min gosse, och det genast. Hon aer dig
vaerdig; ja, pa saett och vis blir det dig en aera att fa henne till
hustru. Jag vill goera er baegge lyckliga. Det aer, med ett ord, min
hushallerska, mamsell Petronella, som foergapat sig i dig. Hon aer kaer
oever oeronen, stackars maenniskan...

- Mamsell Petronella? Det kan aldrig vara patrons mening! utbrast
Sven, blossande roed i ansiktet.

- Jo, min vaen. Visserligen aer hon av sa kallat baettre folk, men
kaerleken jaemnar allt, och da du nu vet, att hon sjaelv oenskar dig till
man, sa boer du ej vara foerlaegen foer den saken...

- Jag tackar patron foer hans goda avsikt, sade Sven och steg upp fran
stolen. Men att jag skulle fria till mamsell Petronella, det blir
aldrig av.

- Vad saeger du? utbrast patronen och staellde sig med korslagda armar
framfoer Sven. Blir det aldrig av, saeger du? Aer det bondblyghet eller
tredska, vaba?

- Intetdera, svarade Sven lugnt. Men jag menar, att jag aldrig i
vaerlden vill ha mamsell Petronella.

- Snack och dumheter! infoell patronen. Jag vill saega dig, Sven, att du
baer dig raett otacksamt och illa at... Du skall icke tro, att jag aemnar
skaenka jordlappen och smedjan och de tva hundra riksdalerna at en
tredskande, motvillig tjaenare. Jag faester vid min gava det bestaemda
villkor, att du gifter dig med mamsell Petronella. Du hoer nu. Skjut
icke din lycka egensinnigt ifran dig.

- Jag maerker nog, att jag maste foersaka patrons gava, sade Sven.

Patronen stod en stund tyst, likasom om han ej vaentat sig detta
bestaemda avslag. Spoeqvist daeremot utbrast:

- Aer du galen, karl? En otacksammare toelp har jag aldrig sett.

- Ja, bror Spoeqvist, sade patronen och skakade pa huvudet, du ser nu
sjaelv, huru det aer, naer man menar vael med sitt folk. Man beloenas blott
med uppstudsighet och otack.

- Det aer en gammal sats, att man aldrig boer goera en bonde gott,
fortfor Spoeqvist. Nej, stryk aer det enda, som hjaelper pa dylikt folk.

Sven raetade sig till sin fulla laengd och maette Spoeqvist med en
foeraktlig blick. Men i trots av den stolthet, som vid laensmannens
sarande ord framlyste pa hans panna, var ynglingens hjaerta sorgset och
beklaemt. Pa vaegen mellan masugnen och herregarden hade Svalgren
framkastat atskilliga dunkla haensyftningar pa vad som nyligen timat
mellan patronen och Johanna. Dessa haensyftningar intraengde som
dolkstyng i Sven masmaestares broest, men en kaensla av stolthet och
manlighet foerbjoed Sven att staella nyfikna fragor pa den av honom djupt
foeraktade betjaentslusken, vars falska oegon lyste av skadeglaedje. Sven
foerstod sig foega pa list och krokvaegar, men icke desto mindre boerjade
han starkt misstaenka, att det av patronen framstaellda och med sa
lockande foerdelar foerenade giftermalsfoerslaget stod i samband med
vissa andra avsikter. Han vaende sig nu till husbonden och sade med en
staemma, som han foersoekte goera lugn och fast:

- Jag ber patron icke tro mig sa illa som att vara elak och otacksam.
Men det aer mig omoejligt att goera, som patron vill, ty jag har givit
Johanna Brant mitt loefte, och det sviker jag aldrig.

- Hi, hi, hi! skrattade Spoeqvist. Det var mig en loejlig figur!

- Men aer du raett saeker pa att Johanna vill ha dig? fragade Brackander,
i det han med konstlad munterhet instaemde i Spoeqvists skrattsalva.

- Ja, det aer jag fullt saeker pa, svarade Sven oeppet och trohjaertat.

- Men ser du, fortfor Brackander, om det nu haende sig sa, att en
baettre friare aen du, en rik, mycket rik och daertill foernaem man, ville
goera Johanna den aeran att taga henne till hustru, vad skulle du saega
om det?

- Jo, svarade Sven med atervunnen fasthet, jag skulle saega, att om den
rike mannen foerut vet, att Johanna aer min trolovade, sa baer han sig at
som en dalig karl.

- Hi, hi, hi! grinade Spoeqvist. Den ofoerskaemde lurken har mal i
munnen, det hoers vael.

Brackander blev som ett roedstruket plank i ansiktet, och hans sma oegon
boerjade plira pa ett saett, som foerkunnade ett foerestaende utbrott.
Emellertid ansag han aennu icke tiden vara inne att giva sin vrede loesa
tyglar; han behaerskade sig och fortfor:

- Men om du tycker om flickan, sa skulle du vael icke vilja sta i vaegen
foer hennes lycka, min vaen?

- Menar patron, att hon skall bli lycklig, bara hon far en rik man?

- Staell inga fragor pa mig, karl, utan svara sjaelv!

- Da vill jag svara, att jag kaenner Johanna baettre, aen att hon skulle
taenka sa; annars skulle jag icke vaerdera henne sa mycket som en
utsliten sko... nej, da skulle den rike mannen gaerna fa taga henne.
(Sven torkade sig haervid i oegonen.) Men se, Johanna vet, att jag kan
arbeta och foersoerja en hustru sa bra som nagon i min staellning; och
skulle onda dagar komma, sa vet hon av Guds ord, att en hustru skall
dela ljuvt och lett med sin man. Ja, herr patron, Johanna och jag och
hennes foeraeldrar ha ofta talats vid om den saken. Hon vill gaerna slita
ont foer min skull, om Gud sa vill...

- Daer sticker "laesaren" fram! Aer det icke foer loejligt, bror
Brackander? Hi, hi, hi! grymtade Spoeqvist.

Sven rodnade, och en krampaktig ryckning kring hans laeppar visade, att
han ej var kaensloloes foer den vaerde kronobetjaentens upprepade han.
Svens naturligt haeftiga lynne, likasom hans stolta sinne, jaettelika
vaext och vaeldiga kroppskrafter, var ett slaektarv; i hans adror rann
friskt och ofoerfalskat de gamle vikingarnes blod. Han kaende foer ett
oegonblick en hjaertinnerlig lust att riktigt gastkrama laensmannen; men
han sansade sig och hoell sitt lynne i tygeln. Men att besegra en
raettvis och oupphoerligt retad harm kostar anstraengningar och tager
stoerre krafter i ansprak aen dem Sven en gang visade sig aega, da han
infoer de foervanade djaeknarne "kysste" slaeggan.

Brackander delade ej denna gang Spoeqvists munterhet. Den lille mannen
staellde sig i en imposant posityr framfoer jaetten, till vars broest han
naett och jaemnt raeckte, och utbrast med hes roest:

- Men om den rike mannen, som aemnade goera Johanna lycklig, vore ingen
annan aen jag sjaelv... jag sjaelv, hoer du!... skulle du aenda vaga kalla
honom dalig karl? Svara pa den fragan!

- Jag tager ej mitt ord tillbaka i det fallet heller, svarade Sven.
Men sa illa vill jag icke taenka om patron...

- Jasa... du... lymmel... du vagar kalla mig dalig karl! stammade
Brackander, blagroen av ilska. Det skall du fa umgaella! Vet du, skurk,
att jag aer din husbonde? Vet du, vad det kostar att oeverfalla sin
husbonde med okvaedinsord?

- Jag aer ditt vittne, Brackander, att draengen kallat dig en skurk och
dalig karl, infoell Spoeqvist.

- Det var osanning, det har jag aldrig gjort, genmaelde Sven. Det var
tvaertom patronen, som...

- Jag aer ditt vittne, fortfor Spoeqvist, att han beskyllt dig foer
osanning, det vill saega: kallat dig loegnare och storljugare. Foer
dylika okvaedinsord, da de faellas av tjaenare mot husbonde, boetes
fyradubbelt mot vad i lagen stadgat aer, enligt missgaerningsbalkens
15:de kapitel.

- Missgaerningsbalken... du naemnde ett ord, bror Spoeqvist, sade
patronen, i det han med handen for genom sin tupe (under densamma hade
oegonskenligen framblixtrat en ljus ide). Jag har angaende
missgaerningsbalken nagot vidare att tala med den haer go junkern. Foer
tre veckor sedan foersvann ur storsmedjan en hop smidjaern av baesta
kvalitet. Jag har aennu icke lyckats upptaecka tjuven, men jag
misstaenker pa goda skael den haer mannen.

- Ett gott infall, taenkte Spoeqvist foer sig sjaelv. Brackander far ljusa
ideer, atminstone da han aer ilsken.

Denna skamloesa beskyllning kom sa ovaentat och ljoed sa foerfaerlig i Sven
Stals oeron, att blodet likasom isades i hans adror; han bleknade och
fattade, sa stark han annars var, i doerrposten foer att ej vackla. Den
som tror, att ett rent samvete i ett sadant oegonblick som detta aer ett
harnesk, mot vilket falska beskyllningar studsa tillbaka som uddloesa
pilar, han kaenner ej maenniskonaturen. Ju renare det inre medvetandet
aer, desto stoerre fasa och avsky hyser man foer blotta tanken pa ett
brott... desto tyngre, ja, olidlig kaennes misstanken... den oskyldige
finner sig smutsad av en dylik anklagelse. Om boven rodnar, bleknar
och darrar, da hans brott upptaeckes, sker det blott av haepnad oever att
se sig blottad eller av fruktan foer straff, och da han hunnit bliva
van vid dylika fataliteter, kan han med fraeck panna moeta vilken
anklagelse som helst. Icke sa den oskyldige; innan hans upproerda
moraliska natur hunnit komma i jaemvikt, skall han ej kunna uthaerda
blicken fran en like, som misstaenker honom.

- Se bara, ropade Spoeqvist, se, huru karlen bleknar och darrar! Han
foerrader sig sjaelv... hans brott aer uppenbart. Jag skulle vaga svaera
pa, att din erkaent skarpa blick, bror Brackander, traeffat den
raette. Ja, kanaljen har utan tvivel stulit det daer jaernet; jag gar ed
pa det naer som helst.

- Patron, jag aer oskyldig... jag lider icke baera en sadan misstanke.
Tag orden i Herrans namn tillbaka! sade Sven.

- Nej du, svarade Brackander, stralande av glaedje, nej du! Jag aer viss
om, att du aer tjuven. Du skall svara infoer tinget... var saeker
daerpa... och aka pa kronoskjuts och ligga pa skampallen. Det skall bli
en lustig historia. Och kan jag icke faella dig, skall jag atminstone
lata inflyta i din orlovssedel, att du aer misstaenkt foer tjuveri. Ha,
ha, ha, jag har vael raettighet att misstaenka vilket av mina legohjon
jag vill!

- Herre Gud, suckade Sven likasom foer sig sjaelv, icke skall domaren
faella mig foer vad jag icke gjort, men mitt rykte och anseende infoer
maenniskorna blir foerdaervat. Det stannar alltid en misstanke pa mig
aenda... Det vore foerskraeckligt!

- Jo, sadana aero laesarne, bror Brackander, infoell nu Spoeqvist, idel
gudsnadliga och fromma maenniskor pa ytan; men da man bara kommer
underfund med dem, aero de idel tjuvar och kanaljer. Den daer goeken har
nog gatt i god skola. Den gamle knekten pa traebenet -- jag menar hans
fosterfar, haltebolinken -- har uppfostrat honom pa raetta saettet. Har
han laert honom stjaela, sa har han saekert ocksa laert honom goemma. Du
laer aldrig fa igen ditt jaern, Brackander, da det kommit i sadana
lurifaxars haender. Men jag, laensmannen, skall haedanefter ha ett gott
oega pa den daer korporalen och hela laesarepacket...

Svens ansikte gloedde, hans oegon gnistrade, adrorna vid hans tinningar
svaellde. Han hade hitintills med krampaktig styrka fasthallit i sin
sjael den foermaningen, att det just aer i frestelsens stund en kristen
boer taga vara pa sitt sinne och aldrig loena ont med ont; men nu var
mattet ragat: han kunde icke laengre strida mot sin natur. Den
flammande blick, han faeste pa laensmannen, foerstummade denne, sasom om
han sett ljungelden oever sitt huvud: den tappre kronobetjaenten makade
sig instinktmaessigt upp i soffhoernet, sa langt fran Sven han kunde
komma.

- Akta dig, du ormtunga, sade Sven och knoet sin vaeldiga naeve. Vagar du
yttra ett enda ont ord mer om min fosterfar, skall jag moerbulta dig,
din usling.

Patron Brackander boerjade aeven, som man saeger, draga oeronen at sig.
Men nu uppstaemde laensmannen ett nytt hi, hi, hi, foer att bemantla sin
raedsla, och dessa oartikulerade ljud frambragte pa patronen samma
verkan, som trumpetens toner pa den eldiga stridshingsten. Han
erinrade sig aeven sina husbonderaettigheter, och att han i noedfall
kunde taga till retraetten och ropa sina draengar till hjaelp. Haermed
livade han sitt mod, och med modet boerjade ater vreden jaesa oever.

- Karl, roet han, du har vagat kalla min vaen och gaest, konungens
befallningshavande herr Spoeqvist, foer usling!

- Och det vagar jag kalla dig ocksa, du lille otaecke dvaerg, svarade
Sven. Reta mig icke foer mycket, hoer du det!... Och en sadan karl
skulle Johanna ha! Tvi!

Utom sig av raseri och med tupeen rest pa aenda likt piggsvinstaggar
ryckte patronen ned en chambriere fran vaeggen. Laensmannen darrade som
ett asploev foer vad som komma skulle.

- Brackander, sade han, sansa dig ett oegonblick... och... kalla in
Svalgren. Haer kan behoevas ett vittne... Svalgren, Svalgren!

Betjaenten Svalgren var icke langt borta. Han hade bakom doerren till
matsalen lyssnat till upptraedet. Han intraedde nu, men lade handen
foersiktigt pa doerrlaset foer att, om sa proevades noedigt, visa sin
foermaga i konsten att foersvinna.

Patronens foersta avsikt hade varit att genast skrida till handling.
Spoeqvists mellankomst och Svalgrens intraede bestaemde patronen att lata
handlingen foeregas av ett laempligt tal. Och han upphov sin mun och
talte salunda, allt under det han viftade med chambrieren:

- Vet du, din tjuvstryk, vilka en husbondes raettigheter aero? Nej, det
tyckes du icke veta, men jag skall upplysa dig daerom. Jag kan ge dig
en orlovssedel och foerskaffa dig ett praestbetyg, som foerstoera din
framtid och braennmaerka dig och goera dig avskydd av alla maenniskor; du
skall aldrig fa arbete och baergning, vart du vaender dig inom Sveriges
landamaeren, om icke bland pioniaererna pa Vanaes. En sadan orlovssedel
har jag ocksa lovat dig, och daermed haller jag ord. Du har stulit
jaernet ur storsmedjan; jag kan mahaenda icke bevisa det, men jag har
raettighet att misstaenka vem jag vill, och daermed punkt. (Svalgren sag
vid dessa ord saerdeles belaten ut; ty han visste baest, vem som
verkligen begatt stoelden, och hans rygg bar aennu maerken, som vittnade
om, vem patronen i sjaelva verket misstaenkte.) Men nog med det, fortfor
Brackander, haer finnes ocksa i Sveriges lag nagot, som kallas
husaga. Kanske du icke vet, vad husaga vill saega? Din rygg skall snart
fa erfara det, min gosse. Jag har laglig raettighet att moerbulta dig,
att sla dig gul och bla, att piska dig sa att sjaelen skriker i kroppen
pa dig...

- Ja, laglig raettighet, infoell den lagfarne Spoeqvist, enligt
handelsbalkens 14:de kapitel och missgaerningsbalkens 36:te.
Paragrafernas nummer erinrar jag mig icke foer tillfaellet, men
ordalydelsen i den ena aer: "slar husbonde eller matmoder legohjon
sitt, sa att thet theraf varder lamt eller lytt, ligger det i laga
bot; naepsa de thet skiaeliga foer brott dess, vare ogildt".

- Och vem annan bedoemer, om jag naepser "skiaeliga", aen jag sjaelv?
fortfor Brackander triumferande. Om jag finner "skiaeliga" att ge dig
oskaeligt med stryk, sa aer det min raettighet. Med ett sadant instrument
som det haer (patronen viftade med chambrieren) kan jag ej sla en sadan
tjur som dig lam och lytt; men jag kan tappa blodet ur dig, kan
hudflaenga dig fran topp till ta, sa att ditt arma skinn haenger som en
trasa, och det, ser du, aer min raettighet, i lagboken gillad och
stadfaestad pa riksdagen 1734.

- Patron skall bara icke foersoeka, sade Sven, ty det skulle bekomma
patron illa. Jag aer en svensk man och son av en, som stupat i faelt foer
sitt fosterland, daerfoer tager jag icke stryk, ser patron; och om nagon
foersoeker vifta at mig med piskor eller vad som helst, sa oemkar jag
honom, sa laenge jag har mina naevar i behall.

- I hoeren baegge tva, att han hotar sla sin husbonde, skrek Brackander.
Vet du, vad det kostar, om du vagar sla igen, vet du det?

- Ae, det kostar bara trettio tu par spoe, infoell Spoeqvist, hi, hi, hi,
bara trettio tu par spoe, enligt missgaerningsbalkens 15:de kapitel. Det
aer en smasak foer en sadan bondrygg. Och sa talar han om sin far, som
stupat i krig! Likasom det skulle gaella infoer lagen och fria hans hud
foer stryk! Kors sa befaengt! Sa hjaertinnerligt lustigt! Rappa pa honom
nu, Brackander!

- Din far var vael i alla fall en tjuv, likasom du sjaelv, och haer har
du bade foer dig och din far och hela din slaekt.

Nordstjaerneordenskandidaten Nikolaus Brackander hoejde haermed
chambrieren och riktade ett slag mot Sven Stals ansikte. Laedersnaerten
susade i luften, men innan den hunnit det asyftade malet, hade Sven
hejdat och fattat den med sin kraftiga hand.

Blodet rusade med fruktansvaerd fart genom ynglingens adror, det
virvlade i hans hjaerna, jaeste i hans hjaerta... baersaerkalynnet hade
fattat honom... Han var faerdig stoerta sig oever patronen och krama
honom med sina vaeldiga ramar, da i samma oegonblick fosterfaderns
fromma, allvarliga ansikte visade sig foer hans inre oega, och han
tyckte sig hoera de heliga ord, som dennes laeppar sa ofta upprepat:
"bedjen foer dem som goera eder skada och foerfoelja eder". Och Sven
stannade mitt i anloppet och laet sin hand sjunka. Men den djupa
angestsuck, som utpressades ur hans barm, vittnade om den foerfaerliga
anstraengning, genom vilken han atervunnit sin besinning.

Vid den hotande roerelse Sven gjorde hade patronen blivit likblek och
gjort ett sprang baklaenges, Spoeqvist krupit under toddybordet och
Svalgren oeppnat doerren foer att helt inkognito laemna stridsplatsen. Men
da nu jaetten ploetsligt tycktes ombyta sinnelag och hans huvud med
nedslaget uttryck sjoenk mot hans broest, repade de trenne hjaeltarne
ater mod. De togo foer givet, att tanken pa de "trettio tu par spoe"
hejdat den vaeldiges arm, ty av aedlare bevekelsegrunder skulle de
sjaelva ej avstatt fran en haemnd. Spoeqvist satte sig ater i soffan,
sedan han latsat soeka efter sin naesduk under bordet, Svalgren intog
sin gamla plats vid doerren, och patronen boerjade, lik en arg hund,
rycka i chambrieren, som kvarstannat i Svens hand.

- Patron, sade Sven, taenk icke pa att sla mig, utan lat mig ga i fred
haerifran. Av det haer samtalet kan endast ont uppkomma, om det
fortsaettes, ty vi aero alla retade och vid vrangt sinnelag. I morgon
skall jag komma tillbaka till patron, om patron vill.

- Slaepp chambrieren, slaepp chambrieren, din hund! roet patronen och
ryckte ursinnigt i densamma.

Sven slaeppte den... och patronen, som just gjorde en ny foertvivlad
ryckning, foerlorade jaemvikten, vaende sig om i fallet, foell raklang i
golvet och stoette naesan sa illa, att blodet boerjade floeda oever
tiljorna.

- Mord, mord! tjoet Brackander, under det Svalgren skyndade fram foer
att hjaelpa sin herre pa benen.

- Mord och blodsutgjutelse! Hjaelp, hjaelp! skrek Svalgren med gaell
staemma.

Spoeqvist bet sig i laeppen foer att icke gapskratta at vaennen
Brackanders ofaerd, varefter han vaende sin av skadeglaedje lysande blick
pa Sven och sade med mycken salvelse och hoegtidlighet:

- Olycklige, vad har du gjort? Du aer hemfallen at lagens hela
straenghet; ingenting kan raedda dig ur raettvisans arm.

Sven stod likasom foerstenad.

- Aer det icke hemgang? Aer det icke edsoeresbrott? Kan jag ej fa karlen
pa faestning? vaeste patronen, medan han skyndade att skoelja naesan i ett
vattenfat.

- Nej, nej, min vaen, hemgang aer det vael icke, sade Spoeqvist med en
beklagande atboerd, du maste noeja dig med trettio tu par spoe.

- Men jag vill ha honom haektad... Aj, min naesa... Han far icke
undkomma eller rymma. Hos dig, sasom konungens befallningshavande, goer
jag mina ansprak gaellande foer att fa karlen inspaerrad... genast,
genast, foerstar du!

- Enligt 2:dra paragrafen straffbalken skola missgaerningsmaen, da saken
gar a lif eller kropp och ej med penningar boetas ma, genast a faersk
gaerning gripas, i haekte saettas och utan uppskov foer raetta staellas,
anmaerkte Spoeqvist. Jag vill saledes strax skrida till verket...
Svalgren, arrestera denne missgaerningsman!

Svalgren sag foerst pa Sven, daerefter pa laensmannen, bugade sig och
svarade:

- Oaendligen smickrad av foertroendet; men som jag icke vet, huru jag
skall baera mig at, far jag be herr befallningsman visa mig det.

- Raett illa, mumlade Spoeqvist foer sig sjaelv, att jag icke har
handbojor och fotblack med mig. Utan sadana mobilier borde ingen
omtaenksam tjaenare av Kongl. Majestaet och kronan resa. Och jag, som
hemma har en sa vacker handboja av min egen invention, en handboja,
som jag skall uppvisa foer landshoevdingen, och pa vilken jag funderar
att taga patent!

Laensmannens tanke hade likasom funnit eko i patronens sjael, ty denne
senare utbrast nu:

- Svalgren, i skrubben bredvid vedboden ligga handklovar och en black.
Spring genast efter dem! De komma nu till pass.

Emellertid hade patronens och Svalgrens ovan foermaelta noedrop foert till
staellet hela gardens manliga och kvinnliga befolkning. Foerstugudoerren
oeppnades, och man sag en hop huvuden nyfiket titta in i rummet. Da
draengarne sago patronen sta och skoelja sin uppsvaellda naesa oever
tvaettfatet, puffade de varandra i sidan och beto i troejaermarne foer att
ej genom skratt foerrada beskaffenheten av sina medlidsamma kaenslor.
Huru saken egentligen tillgatt, visste de icke, men de ansago foer
sannolikt, att Sven masmaestare piskat upp deras husbonde.

Spoeqvist, som var en foersiktig faeltherre, uppgjorde genast den
operationsplan, han ansag radligast att foelja. Hans ansikte rynkade
sig pa ett saett, som skulle uttrycka djupt medlidande, under det han
nalkades Sven och faderligt lade sin hand pa hans axel.

- Min stackars gosse, sade han, min tjaenst alaegger mig den sorgliga
plikten att arrestera dig. Goer icke motstand, min vaen, ty ehuru du
visserligen skulle kunna begagna dig av dina ovanliga kroppskrafter
foer att denna gang komma loes, sa skall dock raettvisans arm foerr eller
senare na dig. Betaenk aeven, vad det kostar att saetta sig till motvaern
mot en kronans tjaensteman i hans aembetsutoevning. Roer du mig i ovaenlig
avsikt bara med ett finger, sa far du, enligt missgaerningsbalkens
18:de kapitel, umgaella det med tuhundra dalers boeter eller, om du ej
orkar boeta, tjuguatta dygns faengelse vid vatten och broed... Saledes,
fortfor Spoeqvist, i det han ur den nu aterkomne Svalgrens hand emottog
handklovarne, saledes inser du, att motstand blott skall foervaerra
saken. Jag vill foer oevrigt i foertroende och foer att lugna ditt hjaerta
saega dig (Spoeqvist saenkte haervid roesten till en viskning), att du, naer
allt kommer till kritan, slipper undan med aderton par spoe, i staellet
foer trettio tu, emedan din foerbrytelse egentligen skett i "hastigt
mod"... Mina vaenner (Spoeqvist hoejde nu sin roest och vaende sig till de
i foerstugan foersamlade askadarne, alltunder det han gjorde
handklovarne i ordning), I sen haer foer edra oegon ett varnande exempel,
huru det gar, da tjaenaren saetter sig upp mot sin husbonde. Lat det bli
eder till en haelsosam varnagel.

Drangarne puffade varandra i sidan och goemde sig den ene bakom den
andre, kanske foer att doelja det intryck, Spoeqvists predikan gjort pa
dem. En och annan syntes bekymrad, men dessa voro sadana, som kaende
medlidande med Sven.

- Raeck fram dina haender! sade Spoeqvist till denne.

Sven vaknade vid dessa ord likasom ur en droem.

- Jag maerker, sade han dystert, varom fraga aer, men tro icke, att jag
godvilligt later mig bindas och slaepas till skampalen. Foersoek ej att
komma fram med handklovarne; det tjaenar till ingenting. Jag vill
hellre doe aen vanhedras.

- Se sa, gosse, friskt mod nu! Hit med haenderna! sade laensmannen och
fattade i Sven.

Sven stoette kronobetjaenten tillbaka, satte moessan pa huvudet och sade:

- Adjoe, patron! Tack foer denna gangen! Mig aterser ni aldrig mer... Ur
vaegen, gott folk! Den som toers laegga hand pa mig, far skylla sig
sjaelv.

Och haermed laemnade han rummet och gick obehindrad genom hopen.

Naer Brackander och Spoeqvist hunnit sansa sig, ropade bada med en mun:

- Grip, grip, tag fast honom! Lat honom icke komma undan! Efter honom,
era kanaljer!

- Ja, ja, nadig patron! Ja, ja, herr befallningsman! skreko draengarne
och sprungo omkull varandra i trappan i sin latsade iver att
efterkomma herrarnes befallning. Nedkomna pa garden lupo de, skrikande
och hojtande, at alla hall, utom det, i vilket de sago, att Sven med
fasta och langsamma steg avlaegsnade sig.

  _________________________________________________________________

			 Avsked fran hemmet.

Det i foeregaende kapitel skildrade upptraedet hade foerefallit, medan
Johanna var borta vid sin fars stuga.

Foervirrad och utan foermaga att taenka en redig tanke laemnade Sven
masmaestare herregarden och gick, han visste ej vart. I hans sjael
tumlade kaenslorna om varandra som vagorna pa en vindpiskad sjoe; harm
och bitterhet oever den skamliga behandling han lidit, dystra aningar,
smaerta och vemod vidgade eller sammanpressade hans hjaerta. Sa vandrade
han laenge, knappt medveten om sig sjaelv och utan att upplyfta sin mot
marken riktade blick. Naer han slutligen aterkom till besinning och sag
sig omkring, befann han sig inne i djupa skogen, och natthimlen med
sin tysta stjaernehaer vaelvde sig, oever hans huvud. Troett nedkastade han
sig vid foten av en gran och soekte samla tankarne foer att med lugn
betrakta sin staellning och fatta ett beslut om vad som borde goeras.

- Har jag verkligen gjort mig skyldig till en foerbrytelse? taenkte han
foer sig sjaelv. Lade jag icke band pa mitt sinne, fast de retade mig pa
det gruvligaste saett? De anklagade mig foer tjuveri och hanade min
fosterfar foer hans gudsfruktan och kallade aeven honom och min
koettslige far foer tjuvar... naer jag taenker pa det, sjuder det i mig...
jag skulle vilja strypa dem, de uslingarne... Misstaenkt foer tjuveri!
det aer ju foerskraeckligt! Jag kan aldrig uthaerda den skammen... Och sa
vilja de haekta och doema mig till spoepalen foer att i tid och evighet
vanaera mig och lata mina fosterfoeraeldrar doe i sorg och foertvivlan. Men
kan patronen det? Det aer ju han, som foerbrutit sig mot mig, och icke
jag mot honom! Far en husbonde straffloest skymfa och misshandla sin
tjaenare och beroeva honom heder och aera? Nej, sadan kan icke raettvisan
i vart land vara; det vore ju gudloest att bara taenka sa!

Men nu erinrade sig Sven, att patronen och flera husboender av samma
skrot och korn verkligen med lagens tillhjaelp stoertat oskyldiga
tjaenare, dem Sven kaende, i samma avgrund, som nu oeppnade sig framfoer
ynglingen sjaelv. Det var saledes moejligt, vad Sven i det laengsta ville
betvivla. Ja, det var moejligt och aeven sannolikt, att laensmannen och
hans hantlangare skulle jaga Sven som ett oskaeligt djur, till dess de
kunde gripa, inspaerra och foera honom infoer domstol, daer efter Svens
oevertygelse ingen raettvisa foer den anklagade tjaenaren var att vaenta.
Borde han fly? Ja, han fattade ett oegonblick detta beslut, men da kom
han att taenka pa sina fosterfoeraeldrar, vilkas alderdomsstoed han var,
och mot vilka han hade heliga plikter att uppfylla. Han taenkte aeven pa
Johanna, och i den bittra, foertvivlade sinnesstaemning han nu var,
pinade han sig sjaelv med den misstanke, att flickan kanske icke skulle
ha nagot emot att fa patronen till man i staellet foer den fattige
masugnsdraengen. Och vad som var aennu vaerre: skulle Sven kunna hysa den
minsta oenskan om Johannas hand, sedan han blivit misstaenkt som tjuv
och genom ett nesligt kroppsstraff blivit vanhedrad i sina egna och i
alla maenniskors oegon?

Dessa tankar avloeste varandra oredigt och foervirrat. Sven var ej i
stand att fatta ett beslut; hans huvud sjoenk mot broestet, och hans
haender knoetos med krampaktig styrka, sasom om han med handkraft velat
soeka avslita de osynliga snaror, i vilka ondskan och nedrigheten
insnaerjt honom. Om patron Brackander i detta oegonblick varit i den
olycklige och foerbittrade ynglingens vald, ve da dem bada! Dock nej
... innan Sven hunnit foelja vredens rop ur sitt sarade hjaerta, skulle
helt visst en annan, hoegre kraft, som foer var ursprungliga natur aer
fraemmande, fjaettrat hans haemnande arm, och om patronen raeckt Sven sin
hand och uttalat ett enda foersonande ord, skulle Sven med roert hjaerta
foerlatit allt, ty sadant var sinnelaget hos korporal Brants fosterson.

Sven kunde, utan att hans muskler slappades, skoeta slaeggan fran morgon
till kvaell, men vid en sjaelsskakning sadan som denna var han ej van;
han kaende sig matt och foerstoerd och foersjoenk slutligen i en orolig, av
elaka droemmar stoerd slummer, daer han satt under den gamla granen,
mellan vars slokande grenar stjaernorna nedblickade sa vaenligt och
milt, liksom skulle de velat troesta honom och viska, att varje jordisk
sorg, aeven den svaraste, blott aer en oevergaende storm, efter vilken
foerr eller senare intet spar skall roejas pa det lugnade hjaertats yta.

Sven vaknade vid faglarnes glada morgonkvitter. Han oenskade att vara
en av dessa vingade varelser, som under Guds bla himmel tillbringa
sitt liv med kaerlek, sang och den kaera omsorgen om sin avfoeda. Men
ingen sparv faller ju till jorden utan Guds vilja, och han har ju
raeknat vara huvudhar -- daerpa kom nu Sven att taenka, och denna tanke
gav honom en viss styrka. Han besloet begiva sig till korporalen foer
att fa rad och daerefter atervaenda till sitt arbete vid masugnen.
Vaelbekant med skogens villande stigar valde han den kortaste vaegen och
sag snart insjoens vatten framglittra mellan granarnes och tallarnes
stammar. Det var en vacker syn att skada, huru sjoens spegel haer och
daer glaenste av morgonsolens guld, medan den pa andra straeckor aennu lag
inhoeljd i en laett dimma, liknande en genomskinlig spetssloeja, som
smaningom hoejde sig och foersvann i den rena bla luften. Men endast den
sinneslugne kan njuta av naturens skoenhet; den olyckliges oega froejdas
ej av himmelens bla, aengarnes groenska och skogarnes skiftande prakt.
Det lugna och harmoniska i den oevriga skapelsen bildar en nedtryckande
motsats till hans eget foerstaemda tillstand; han kaenner sig sasom en
fran naturen utskjuten varelse, genom sitt sjaelvmedvetande doemd att
leva i en helt annan, osynlig vaerld av andliga konflikter, av tankar,
kaenslor och lidelser.

Sven sag nu den vaelbekanta roeda stugan, ur vars skorsten en vitgra
roekpelare uppsteg i den lugna luften. Innan han intraedde, gick han ned
till batviken och tvaettade sitt ansikte i det kalla sjoevattnet foer att
daermed utplana sparen av sina tarar och giva sig ett frimodigare
utseende. Daerefter steg han in.

Mor Kerstin stod vid spiseln och sysslade med en gryta. Annars var
ingen att se, ty Ingrid hade gatt till ladugarden foer att mjoelka kon
och slaeppa ut faren.

Kerstin vaende sig om och fragade, varfoer Sven kommit vid denna
ovanliga tid. I gummans utseende och i den ton, varmed hon gjorde
denna fraga, lag ej det gladlynta och hjaertliga, som fostersonen
annars alltid roente hos henne.

- Jag vill tala med far, svarade Sven.

Kerstin omtalade nu i fa och tvaera ord, att korporalen tidigare pa
morgonen begivit sig i vaeg till Vaexjoe, av orsak som vi kaenna. Sven
trodde foerst att anledningen till Kerstins daliga lynne lag haeruti,
men han blev snart tagen ur sin villfarelse. Kerstin beraettade -- och
Sven ahoerde med angestfullt hjaerta -- huruledes patronen i egen person
kommit och begaert Johannas hand, vad korporalen svarat patronen samt
vad... ja, vi kunna ej foelja foerloppet av Kerstins ordstroem, men Sven
hade ej hoert manga ord, foerraen han oemsom rodnade och bleknade och
kaende sig likasom tillintetgjord. Den pina, han nu undergick, var
sjufalt vaerre aen den, han under den foeregaende aftonen och natten
erfarit.

- Ja, det aer din skuld, Sven, sade Kerstin, din skuld, att sorg och
oenighet och kiv kommit under vart lugna tak, din skuld, att Johanna
gatt miste om en lycka, som Var Herre i sin godhet velat bereda henne
genom patronen, din skuld, att vi kanske bli drivna fran hus och
hem... och aenda hava vi foett upp dig och vardat oss om dig som om vart
eget barn... Herre Gud, det aer tacken man far haer i vaerlden!

Hade Kerstin vetat, att varje av dessa ord raspade som en sloe sag
genom de kaensliga fibrerna av fostersonens hjaerta, skulle hon saekert
lagt band pa sin tunga, ty elak var Kerstin icke. Och hade hon daertill
vetat, vad Sven nyss lidit... hade hon vetat, att han med oro i sin
sjael kommit till fosterfoeraeldrarnes hydda foer att soeka troest, sasom
oeknens toerstande djur soeker en svalkande dryck... da skulle hon intill
doeden angrat, vad hon nu gjorde. Men hon visste det icke och sag
heller icke, huru den jaettestarke mannen satt daer, blek och darrande
sasom en kraftloes frosspatient, och huru bittra tarar frampressades ur
hans manliga oegon och lika hastigt foersvunno, borttorkade av hans
feberheta hand.

Det var daerfoer nagonting underligt, att Sven, naer mor Kerstin slutat
att tala och med oekad iver roerde i sin gryta -- att, saega vi, Sven da
steg upp och sade lugnt, naestan muntert, om ocksa icke i sin vanliga
ton:

- Bevars, mor, vad ni nu ger mig skuld till mycket! Och aenda aer jag sa
oskyldig som ett barn. Jag har aenda till i gar kvaell varit nere vid
masugnen och arbetat och ingenting vetat av allt det haer. Icke vill
jag goera Johanna olycklig, det vet ni nog, mor; nej, tvaertom oenskar
jag henne av allt hjaerta att bli rik och foernaem, eftersom hon icke kan
bli lycklig pa annat vis. Och vad det daer kivet betraeffar, sa kaenner
jag bade far och mor sa vael, att jag vet, att det snart skall ga oever,
och alltihop bli gott och vael igen... Ja mor, nog var det lite
besynnerligt av far att avsla patronens anbud, och det bara foer min
skuld! Jag har aenda njutit sa mycket gott haer i huset, att jag aldrig
kan betala det... Nej, alltihop skall bli bra igen, mor; icke vill jag
vara en otacksam goekunge, som laegges i ett fraemmande bo och fostras av
fraemmande foeraeldrar och till tack foer det traenger de raetta barnen ur
redet. Nej, det blir stopp! Jag skall icke hindra... Mor, var aer
nyckeln till skapet?

- Den ligger i foenstret, sade Kerstin, nu nagot vaenligare, ty hon
tyckte om Svens ord och foerstod ej, att de kommo fran ett av bittra
smaertor betryckt hjaerta. Stanna haer nu en liten stund, Sven, sa far du
mat, innan du gar tillbaka till masugnen.

- Tack, mor, men jag aer icke hungrig, svarade Sven, i det han oeppnade
skapet och ur detsamma framtog nagra papper, varibland sin dopattest,
samt ett kruthorn och en hagelpung. Vidare oeppnade han doerren till en
liten skrubb bredvid koeket och framtog daerur ett skjutgevaer, som var
hans eget. Daerefter tryckte han moessan djupt ned i pannan och sade:

- Adjoe, mor!

- Varfoer tar du boessan med dig? fragade Kerstin och sag pa Sven.

- A, svarade Sven, och vaende sig hastigt om, latsande undersoeka laset
pa boessan, a, det foell mig in, att det kunde vara roligt att skjuta en
fagel, om jag far se nagon sadan pa vaegen. Farvael nu.

Och Sven gick. Hans vaeg foerde honom foerbi den lilla
ladugardsbyggningen, och han steg in daer foer att traeffa Ingrid.
Flickan hoell just pa att laegga ett fang hoe och halm till kon, da Sven
visade sig i doerren.

- Ingrid lilla, sade han, jag vill bara titta hit in foer att se dig en
gang till, innan jag begiver mig av. Jag har ett aerende att utraetta
langt norrut, och vi fa kanske icke traeffa varandra pa laenge. Adjoe med
dig!

Ingrid fragade, vad det var foer slags aerende, men vaentade ej pa svar,
innan hon med en blick pa Sven utbrast:

- Vad du ser besynnerlig och blek ut, kaeraste Sven! Vad kommer at dig?

- Det aer ingenting, Ingrid... Hoer du, da du traeffar Johanna och far,
sa haelsa dem mycket... mycket ifran mig.

Och Sven tryckte flickans hand, vaende sig om och gick bort med hastiga
steg. Haepen och foerbryllad stannade Ingrid i ladugardsdoerren och sag
efter den bortgaende.

Sven gick med bortvaent ansikte foerbi stugan, men da han hunnit ett
litet stycke daerifran, kunde han ej avhalla sig fran att kasta aennu en
sista blick pa sitt kaera barndomshem och daermed taga ett tyst farvael
av alla de foeremal, vid vilka hans ljuvaste minnen voro foerbundna.

Det haende sig sa, att mor Kerstin just nu sag ut genom foenstret, och
hennes och Svens blickar moettes. Hon varseblev med foervaning, att
fostersonen hade tarar i oegonen, och det blev nu ploetsligt klart foer
henne, huru allt stod till. Det var, som om Svens blick hade braent
henne in i sjaelen; hela den oemhet, hon i sitt hjaerta hyste foer honom,
vaknade med ny styrka.

- Herre Jesus! vad har jag gjort! utbrast hon och skyndade ut foer att
kalla fostersonen tillbaka. Men Sven var icke laengre synlig; han
undanskymdes av den taeta furudungen, som befann sig bakom batviken.

Mor Kerstin sprang, sa fort hennes gamla ben foermadde, ned mot sjoen
och ropade med flaemtande roest:

- Sven, Sven, kom tillbaka!

Klipporna i skogen svarade henne, men fostersonen syntes ej. Hade han
lyssnat till, huru detta rop tonade av oemhet, angest och roerelse,
skulle han kanske atervaent.

Vid Kerstins rop skyndade Ingrid dit fran ladugarden; hon fann sin mor
sittande pa en klipphaell med baegge haenderna tryckta mot pannan.

- Mor, mor, vad aer det? fragade flickan foerskraeckt.

- Barn, svarade Kerstin snyftande, olyckan har kommit oever vart hus,
och det aer jag, som nedkallat den.

  _________________________________________________________________

			      Vaervaren.

Sven foerdjupade sig i skogen. Han gick och gick, utan att veta till
vad mal, men han valde instinktmaessigt de moerkaste och mest avlaegsna
delarne av skogen, vandrade framat genom vildmarker, daer inga stigar
voro banade, om icke av de flitiga myrorna, som haer levde i sina gamla
samhaellen eller stiftade nya, utan att nagon historieskrivare vet att
beraetta om dessa samhaellens oeden, fast de kanske i sig hava samma
maerkvaerdighet som de gamla myrstackarne Aten, Korint och Tebe och
deras nybyggen kring Medelhavet. Svens tankar och kaenslor voro likasom
doevade; hans sjaels straengar hade slappnat och dallrade icke laengre av
smaerta. Icke heller befattade han sig med att taenka pa sitt oede eller
vad han skulle foeretaga, utan vandrade outtroettligt framat, sasom om
hela hans kraft varit foerflyttad i hans gangmuskler. Det enda han hade
klart foer sig sjaelv var, att om han rakade ut foer sina foerfoeljare,
skulle han ej lata sig fangas, utan foersvara sig till sista
blodsdroppen; daerfoer hade han ocksa laddat sitt gevaer med grova
varghagel, noga rengjort faengpannan och paslagit nytt krut. Medan han
salunda stroevade omkring, kom han i grannskapet av masugnen, vid
vilken han sa laenge arbetat, och naer han hoerde slagen av dess maskin
och bruset av skogsstroemmen, stannade han foer foersta gangen, och djupt
vemod intog honom ater. Han tyckte sig i detta buller hoera en
avskedshaelsning och kaende innerlig lust att, innan han vandrade
vidare, saega farvael till Pelle Larsson och de andra kamraterna. Men da
han i sadan avsikt naermade sig skogsbrynet och sag masugnen pa avstand
framfoer sig, varseblev han en hop folk, som just kom ut fran hyttan,
och bland vilka han igenkaende patronen, laensman Spoeqvist i full
uniform med sabel vid sidan, laensmansskrivaren, betjaenten Svalgren och
nagra fjaerdingsmaen. Utan tvivel voro dessa maen ute pa spaning efter
Sven. Sedan de nu en stund samtalat med varandra, sag han dem insla
vaegen, som foerde till korporalens torp. Sven ansag radligast avsta
fran det tillaemnade besoeket, vaende masugnen ryggen och foerdjupade sig
ater i skogen. Sedan han med iver och skyndsamhet fortsatt sin irrfaerd
i nordlig riktning och solen redan uppnatt middagshoejden, kaende han
sig hungrig och troett och kastade sig ned pa marken foer att vila.
Skogen hade pa flera staellen varit avbruten dels av lands- och
haeradsvaegar, dels av upproedjade, odlade och bebyggda straeckor, och
dessa hade passerats av Sven med stor bradska, emedan han ej ville bli
sedd av nagon maenniska. Nu sag han aeven en vaeg stryka foerbi helt naera
den plats, daer han lagt sig ned, men emedan han redan var langt borta
fran Trevnadsloesas omrade, tyckte han sig ej behoeva iakttaga samma
foersiktighet som foerut.

Hungern aer en ovaelkommen gaest, da man ej vet, huru man skall kunna
avspisa honom. Ja, denne gaests pockande fordringar lata hoera sig hos
den mest svaermiske romanhjaelte och komma denne nagon gang pa rent
allvar att tveka i valet mellan att aega sin kaerleks ideal eller en god
materiell anraettning, exempelvis skinka med potatis. Att detta
foerhallande aeven traeffade in pa Sven masmaestare aer daerfoer icke
underligt, helst han egentligen icke var svaermisk utav sig, utan raett
och slaett en ofoerdaervad naturmaenniska. Medan han saledes taenkte pa,
huru bittert det var att skiljas fran hemorten utan att ha sett och
tagit farvael av Johanna och korporal Brant, och manga andra bedroevliga
tankar roerande dessa foer honom sa dyrbara personer korsade varandra i
hans hjaerna, funderade han ocksa uppa, huru han skulle kunna stilla
sin hunger. Hans enda utvaeg var att saelja sitt gevaer; han besloet
daerfoer att utbjuda det i de hyddor, han under sin vandring komme att
passera foerbi. Sedan detta beslut var fattat, steg han upp foer att
fortsaetta sin marsch, da hans uppmaerksamhet i detsamma faestes pa en
man, som kom gaende framat landsvaegen och hastigt stannade, da han i
sin ordning varseblev Sven.

Mannen var klaedd i grann militaeruniform, olik de vanliga
lantsoldaternas. Han bar sadana epaletter, som Sven sett, att Smalands
statliga grenadjaerer brukade, men broeststycket pa hans frack var av
roett klaede och uppslagen, kragen och raenderna pa hans byxor vita. Vid
hans vaenstra sida dinglade en kort sabel eller huggare, foega stoerre aen
en foerskaerarekniv. Mannen hade en rak och statlig hallning, och hans
roedbrusiga ansikte pryddes av yviga mustascher. Sasom vi naemnt,
stannade han, da han fick oega pa Sven masmaestare, och betraktade honom
fran fotabjaellet upp till hjaessan, likasom han i tumtal velat beraekna
jaettens laengd. Daerefter haelsade han militaeriskt med handen foerd till
slaepmoessan -- alldeles som Sven sett korporalen goera, naer denne pa
kyrkbacken traeffade nagon gammal officer eller underofficer av sina
forna krigskamrater -- och utbrast under livliga roerelser med armarne:

- Traed naermare, du vaerdige son av den hoegresta tallskogen! Savida du
ej aer en skogsande, en gengangare fran rimtussetiden, utan barn av en
doedlig moder, sa traed naermare!

- Vad vill ni mig? fragade Sven, som boerjade tro, att mannen antingen
var drucken eller rymt fran hospitalet.

- Vad jag vill dig! Se och beundra skaparens verk, som, da han gjorde
dig, helt visst hade foer avsikt att tillsvarva en livdrabant at var
allernadigaste konung. Vad aer ditt namn, du hoege yngling, den ingen,
utom tornvaektaren, kan se oever axeln?

- Jag heter Sven Stal, och vem aer ni?

- Jag, min gosse, svarade mannen med en hoegtidlig atboerd, jag aer
princeps praetorii, det vill med andra ord saega korporal vid konungens
andra livgarde, och mitt namn aer Montan. Sedan vi nu gjort varandras
bekantskap, vill jag fraga dig, om du ej har samma vaeg som jag; vi
kunna i sadant fall fa njuta av varandras saellskap, ty jag bekaenner
uppriktigt, att jag aer livligt intresserad av allt stort och hoegt haer
i vaerlden, av allt, som hoejer sig minst sex fot oever jordens laga,
foeraktliga grus.

- Min vaeg gar genom skogen, sade Sven.

- Men at det hallet finnes ingen krog, anmaerkte Montan. Foelj mig, min
vaen, och jag bjuder dig pa en middagsrisp.

- Nej, tack.

- Du aer lika kort och tvaer i dina ord, som du aer lang till din kropp,
min vaen. Men jag slaepper dig icke: torva leaena lupum sequitur, lupus
ipse capellam... min sjael har faest sig vid dig, sasom humlen vid
humlestangen... Men varfoer gapar du pa mig sa daer, du levande
kyrkstapel? Tycker du kanske, att jag aer grann? Aer jag icke?

- Jag aer raedd foer, att ni aer litet vriden i huvudet, svarade Sven.

- Aha, du tycker att jag pratar tok. Daeri har du visserligen raett, men
ser du, en gardist aer en sa lycklig, oeversaell maenniska, att hela
vaerlden likasom leker foer honom; i sin oeversvinneliga munterhet vet
han knappt, pa vilken fot han skall sta, mycket mindre att halla sin
tunga. Ja, jag saeger dig, gosse, att gardisten aer en avundsvaerd
varelse; den yngling, som kan fa en plats i gardets leder, hans lycka
aer gjord. Taenk pa det, min vaen!

Under yttrande, att middagsvaermen var tryckande, och att
landsvaegsdammet vael behoevde skoeljas ned, slog sig daerefter
gardeskorporalen ned i graeset ett stycke fran landsvaegen, framtog en
flaska och bjoed Sven att supa sig till. Da Sven avslog detta anbud,
emedan han aldrig smakade braennvin, foerklarade Montan sin
missbelatenhet daermed, att det fanns absolut nyktert folk i vaerlden,
emedan detta noedgade andra att, foer den politiska jaemviktens
bibehallande, supa desto mera. Bland dessa andra, foer den politiska
jaemvikten sig uppoffrande varelser tycktes Montan sjaelv vara, ty han
tog en vaeldig klunk ur flaskan och sa aennu en. Daerefter oeppnade han
sin resvaeska och uppdukade foer Svens lystna oegon atskilliga
viktualier, bland vilka nagra kakor av finsiktad rag, roekt skinka,
medvurst m. m. Han inbjoed Sven att deltaga i maltiden, och denne laet
ej bedja sig tvenne ganger, sasom det annars hoer till goda tonen bland
allmogen, utan grep verket genast an.

Det skulle bliva alltfoer langtradigt att atergiva de bada maennens
samtal; nog av, korporal Montan boerjade tala som en ganska foerstandig
karl och visste snart att vinna sin lange gaests foertroende, sa att
denne foer honom yppade sina levnadsfoerhallanden och nuvarande
belaegenhet. Montan fragade honom, om han ville lata vaerva sig till
gardist, och boerjade anyo avmala gardeskarlens lyckliga lott i de mest
lysande faerger.

- Foerst och sist, sade han, vill du bli gardist? Jag fragar det,
daerfoer att jag tycker om dig och vill dig vael. Grip lyckan i flykten,
min gosse, annars vinner du henne aldrig. Till en boerjan bjuder hon
dig genom mig tio rdr i handpengar; sedan foeljer du mig till Stockholm
och far se den stora huvudstaden och kungen sjaelv med alla
prinsarne. Vidare far du sadana haer klaeder, som ha den foerunderliga
verkan, att alla flickor skola loepa som galningar efter dig. Betaenk,
vilket haerligt liv! Att marschera, att manoevrera pa Ladugardsgaerdet
samt foer konung och fosterland ga pa post vid Karl den trettondes
staty! Jag menar allvar, gosse; jag leker ej med dina kaenslor. Nej,
jag vill skapa dig en lycklig framtid och fordrar ingenting daerfoer --
pa sin hoejd en tacksamhetens tar ur dina oegon.

- Ah, nu boerjar korporal Montan prata galenskaper igen, genmaelde Sven,
jag aer icke sa enfaldig, att jag later narra mig av en lockfagel. Jag
vet nog, hurudant gardeslivet aer...

- Hm, sade Montan nagot foerlaegen, min avsikt aer icke att narra dig.
Vad jag nyss yttrade, aer en gammal laexa, som jag kan utantill, och
varmed jag lockar enfaldiga norsar att bita pa kroken. Dig vill jag
icke lura...

- Hoer pa, korporal, avbroet honom Sven, jag vill blott, att ni
samvetsgrant skall svara pa en enda fraga: har man sasom gardeskarl
aeven tid till nyttigt arbete, sa att man kan goera sig extra
foertjaenster?

- Ja, den som vill har visst tid att arbeta. Jag kaenner flitiga och
ordentliga karlar, som efter kapitulationstidens slut samlat sig ett
litet kapital, tillraeckligt att grunda en oberoende framtid. Men
sadana aero ej manga; de flesta aero laettingar, eller supa de upp sina
foertjaenster. Du sade mig, att du foerstar dig pa smedsyrket; om sa aer,
skall du aldrig sakna loenande arbete, och jag tror mig kunna foersaekra,
att du i Stockholm har utsikt att foertjaena mer penningar vid staedet
och baelgen aen nagonsin haer nere.

Sven tvekade nu icke laengre, och i hans belaegenhet skulle fa gjort
det. Hans stoersta bekymmer hade varit, att han genom sin noedtvungna
flykt fran hemorten skulle laemna fosterfoeraeldrarne utan hjaelp och
stoed, men Montans foersaekran foerjagade denna farhaga, och Sven foeljde
under dagens lopp Montan till naermaste gaestgivaregard, daer denne
granskade hans papper, laemnade honom handpenningarne och fick det
behoeriga dokumentet undertecknat. Trygg, atminstone i sin egen tanke,
under gardeskorporalens vingars skugga mot varje foerfoeljelse fran
patron Brackanders sida, fortsatte Sven jaemte hans nya bekantskap
foeljande morgon sin vaeg i nordlig riktning, at Joenkoepingshallet.
Montan var en munter och i det hela godhjaertad kurre med en liten
boejelse foer melankoli, mot vilken han dock hade ett palliativ i sin
flaska och i ett filosofiskt-praktiskt laissez-aller-system, avfattat,
likasom de sju grekiske vises, i form av taenkesprak, sadana som: "tag
dagen, som han kommer" eller "man boer aldrig soerja vaerre, aen att man
med hjaertans lust kan dansa en slaengpolska" o. s. v. Med dylika
taenkesprak och citater ur atskilliga poeters arbeten soekte han aeven,
fastaen foergaeves, att muntra Sven.

- Kaera du, sade han vid ett tillfaelle, du ser precis ut som en, vilken
salt smoeret och tappat penningarne. Jag hoerde dig i natt prata nagot i
soemnen om Johanna. Jag medger gaerna, fast jag icke kaenner henne, att
det aer den dygdaedlaste och skoenaste moe, som nagonsin uppblommat bland
Nordens fjaellar, men, foer fan, om flickan bedragit dig, sa sla henne
ur tankarne. Du ma tro, att jag ocksa...

- Det vore baest, om korporalen ville tiga med den saken... den aer icke
rolig att tala om, sade Sven och rynkade oegonbrynen.

- Sa, sa, infoell Montan och stack sin ena arm under Svens, medan han
vaeldeliga svaengde med den andra, jag skall aldrig mer tala daerom, min
gosse; men jag tillaegger blott att,

  Svante, din darskap jag aldrig foerlater,
  klagan och suck foer en kvinnas skull!
  Vaerlden, tyvaerr, aer av kvinnor full:
  mister du en, sta dig tusende ater.

  _________________________________________________________________

			      Djaeknarne.

En manad har foerflutit efter ovanfoer skildrade haendelser. Under denna
tid hava Goeran och Adolf, de bada Vaexjoedjaeknarne, stroevat kors och
tvaers i de smalaendska bygderna, besoekt en maengd genom natur,
minnesmaerken, historiska tilldragelser eller industriella anlaeggningar
maerkvaerdiga staellen, oekat sina herbarier med saellsynta vaexter och sina
mineralogiska samlingar med stuffer fran olika gruvor o. s. v. De hava
vidare sammantraeffat med originaler av alla stand och aldrar, upplevat
sma aeventyr, som ge dem aemne till lustiga historier foer hela
naestkommande termin, bevistat bondbroellop, upptecknat folksagor, med
ett ord tillbringat dessa vandringsdagar bade nyttigt och angenaemt.
Adolf Sparrfaelt, som aer en skicklig tecknare, har dessutom haft riklig
sysselsaettning med att i sitt album foereviga alla foeremal, som
anslagit honom. Man ser i detta album, blad efter blad, utkast till
landskapsstycken, allmoge i nationaldraekter, vackra flickansikten,
loejliga bondgubbfysionomier, runstenar, aettehoegar, kyrkor och komiska
scener ur deras eget vandringsliv -- scener, i vilka Goeran oftast aer
hjaelten; sa till exempel finner man pa ett dylikt utkast, huruledes
Goeran under jakt efter en saellsynt kaerrblomma nedsjunkit till broestet
i dyn, och huruledes Adolf, med baegge haenderna fattande i Goerans har,
stretar foer att befria sin vaen ur hans obehagliga staellning.

Det aer en vacker soendagseftermiddag. Goeran och Adolf befinna sig pa
toppen av det vaeldiga Taberg. Den aktningsvaerde och gaestfrie
inspektorn, som har uppsikt oever gruvan och masugnarne pa staellet, och
hos vilken de bada djaeknarne nyss intagit sin middag, star vid deras
sida med en kikare under vardera armen och talar om staellets
maerkvaerdigheter. Utsikten aer utomordentligt skoen. Nejden, pa flera
mils omkrets, ligger som en stor faerglagd karta under deras foetter. De
moerka, hoegvaexta och vidstraeckta barrskogarne sta daer som djupa
legioner av groenklaedda krigare, mellan vilkas leder haer och daer
kyrkspiror liksom fanor och standarer hoeja sig, och mellan
avdelningarne slingrar sig Nissan, Lagan och oraekneliga mindre baeckar
i nyckfulla kroekningar, glittrande i solljuset som langa linjer av
kopplade gevaer. Detta pa trenne sidor om den malmdigra bergjaetten;
nedanfoer den aterstaende sidan, mellan dess nordliga sluttning och
sjoen Vaettern, utbreder sig ett mera oeppet landskap, mellan vars kullar
man varsnar en skymt av staden Joenkoeping, badande sina husrader i
trenne insjoear, av vilka den stoersta vidgar sig till en ofantlig
spegel at sommarhimlen med dess skiftande faergspel och at de
romantiska hoejder, som foelja dess straender, tills den laengst i fjaerran
sammansmaelter med himlaranden. Aftonsolen foergyller kullarne pa den
hoegra stranden och begjuter dess toppar med skimrande purpur, medan
den vaenstra strandens branter framsta i en gra faergton och kasta allt
laengre skuggor utat sjoen, ju mer solen naermar sig de furuklaedda bergen
i vaester. Ett och annat segel svaevar oever den matt silverglaensande
vattenspegeln, pa vilken den skoena, i sagan och historien ryktbara
Visingsoe skoenjes som en bla strimma. Genom kikarne kunna djaeknarne se
de Braheska borgruinerna och oens kyrka, vars koppartak glimmar i
solskenet.

Medan de betrakta denna tjusande naturtavla och med njutning inandas
de friska, av barrskogens vaellukter maettade flaektar, som leka kring
bergets hjaessa, saetter inspektorn sitt medfoerda valthorn foer munnen
och blaser med mycken virtuositet "Drottning Hortenses romans".
Bergets tusende ekon svara med fyllig roest; tonerna rulla likt laviner
bland branterna och skraemma de i klyftorna bosatta falkarne, som med
hesa skri instaemma i konserten. Men det aer icke blott falkarne, som
ackompanjera valthornet; man hoer ploetsligt en maensklig roest, naestan
lika hes som deras, uppstaemma en sang, som sa illa rimmar sig med
romansen, att inspektorn halvt foerargad sticker valthornet i fickan.
Sangaren var aennu icke synlig, men man kunde hoera, att han naermade sig
staellet pa den branta och besvaerliga vaeg, som pa soedra sidan slingrar
sig upp till bergets topp. Sangen var den gamla, som svenska
soldaterna sjoengo efter faelttaget mot Norge:

  "Den tolvte Karl i vintern kall,
      trallala,
  marscherade mot Fredrikshall,
      trallala,
  doeden moette honom daer,
  ack, trallera, trallerallalallala,
  men hjaeltens doed nu haemnad aer,
  hej, trallerallalla."

- God dag, gode herrar och svenske maen, sade sangaren, som nu
ploetsligt uppdykade, jag lockades hit upp av ett valthorns haerliga
toner, men vaegen var rasande besvaerlig, och jag kaenner mig torr i
halsen, som om jag hade svaeljt en masugn. Ursaekta, att jag blandar mig
i herrarnes saellskap. Mitt namn aer Montan, min karaktaer korporal vid
konungens andra livgarde, min resas mal Joenkoeping, daer marknad i
morgon skall hallas, och daer jag hoppas traeffa nagra unga friska
viljor, hagade att intraeda i krigarens aedla stand... Angaende den
saken har jag nagot att saega er, min unge vaen -- (Montan, som foer
tillfaellet var i betydlig man vad man kallar roekig, vaende sig haermed
foertroligt till Goeran) -- foerst som sist, vill ni taga vaervning? Jag
fragar, daerfoer att jag tycker om er och vill goera er lycka, ty ni ma
tro, att gardisten lever ett avundsvaert liv, som sjaelva de olympiske
gudarne maste avundas honom ...

Goeran foersaekrade skrattande, att korporalens anbud var sa
begrundansvaert, att han (Goeran) behoevde hela sin livstid foer att taga
saken i oevervaegande, och att korporalen foere denna tids slut ej kunde
paraekna nagot avgoerande svar.

- Foer tusan, utbrast nu Montan och sag nagot foerlaegen ut, jag maerker,
att jag fiskat i oriktigt vatten. Men saken aer, att jag av den
foerdoemda kad- och granrislukten i skogen blivit liksom litet yr i
huvudet... jag tal icke den lukten, fast jag annars icke aer nervsvag.
Herrn aer nagonting i den laerda vaegen, det ser jag nu pa herrns
hallning och pli.

- Nej, korporal, jag och den daer gossen, min kamrat, aero bara
gymnasister fran Vaexjoe.

- Gymnasister! Ack! sade Montan vemodigt, aeven jag har varit gymnasist
-- Auch ich war in Arkadien geboren --; jag skrev grekiska och talade
latin, sa att det stod haerliga till, och min gamle far, komministern,
likasom mina laerare, vaentade, att jag skulle bli ett stort
laerdomsljus. Men sa fick jag nagra skaeggfjun pa hakan, inbillade mig,
att jag var karl, och soekte genom liderliga seder oevertyga aeven andra,
att jag var det. Foeljden blev, att jag raettvisligen drevs fran
laeroverket. Min gamle far dog av graemelse, och jag grep i foertvivlan
till muskoeten. Det aer min levnadshistoria. Men vad fan star jag haer
och pratar? Den foerdoemda lukten av grankadan goer en maenniska
oeppenhjaertig. Donec eris felix, multos numerabis amicos, Tempora si
fuerint nubila, solus eris... ni hoer, att jag av gamle Naso minnes
atminstone sa mycket, som den dagliga erfarenheten papekar.

Inspektorn, vars rockficka, liksom hoegstsalig Kristoffer Barkekonungs,
tycktes vara en bottenloes taska, uppdrog ur dess outrannsakliga goemmor
en flaska koersbaersvin, tillagat av hans foertraeffliga hustru, samt
nagra tumlare av jaernbleck och uppmanade de naervarande att sla sig ned
i graeset, medan de toemde densamma. Montans oegon foeljde med stort
intresse vaerdens roerelser, naer denne fyllde tumlarne, men den stackars
korporalen kunde knappt doelja smaertan av sitt gaeckade hopp, naer han
med konsterfaren strupe oevertygat sig, att det oskyldiga vinet ej
foerradde ringaste fraendskap med den sorgdoevande alkoholen. Emellertid
kom samtalet i gang och foell bland annat pa Montans vaervareaffaerer.

- Ja, mina herrar, sade han i det han taende sin vandringspipa, jag har
gjort taemligen goda affaerer. Pa Vaernamo marknad uppsnappade jag fem
priser; haer och daer i bygderna patraeffade jag nagra andra, som
likaledes laeto oevertala sig att tjaena krigets gud. I Joenkoeping hoppas
jag aeven kunna goera ett gott kap. Dit har jag ocksa staemt moete med
alla mina klienter, och sedan jag vael fatt dem samlade, beger jag mig
med min Smalandsdrift upp till Stockholm. Samtliga gossarne aero raska
krabater, som halla gardesmalet och skola bli prydnader i ledet. Men
den baeste av dem allesammans, min guldgosse, en liten en pa sex fot
och en hel hop tum, aer en masugnsdraeng fran Trevnadsloesa, som av
saerskilda anledningar laet vaerva sig. Med den saken haenger det
tillsammans pa foeljande saett.

Och Montan omtalade nu Sven Stals historia. Goeran och Adolf ahoerde den
med spaent intresse. De funno alltfoer sannolikt, att hjaelten i Montans
beraettelse var deras gamle vaen och bekantskap masmaestaren, och vi
oeverdriva icke, da vi saega, att de bada djaeknarne kaende sig djupt
bedroevade oever den olycka, som drabbat honom. Adolf fragade livligt,
var Sven nu befann sig.

- Ack, go herrar, sade Montan med bedroevlig uppsyn, den stackars
gossen har patraeffat en annan vaervare, som nu med all makt slites med
mig om honom. Jag har visserligen laglig raettighet till rekryten, men
min medtaevlare aer en farlig karl, som icke fragar efter lagstadganden
och kungliga foerordningar; det aer med ett ord Doeden.

- Vad! utbrast Adolf, aer Sven doed?

- Nej, jag sade ju, att jag och doeden aennu slitas om honom. Gossen
fick foer vid pass tre veckor sedan ett anfall av febern, som gar haer i
trakten, och jag inkvarterade stackarn hos en gammal backstugugumma,
som bor en fjaerdedels mil haerifran. Sedan har jag under mina stroevtag
ej haft tid att se till honom foerraen i dag. Far jag behalla honom, kan
jag foer en sa vacker rekryt paraekna en extra gratifikation. Jag oenskar
bara, att han snart matte fa sina krafter igen, sa att han pa utsatt
tid infinner sig pa moetesplatsen.

Adolf och Goeran ville goera sig underraettade, var den naemnda
backstugukvinnan bodde, men Montan, pa vilken ruset och sommarvaermen
gjort allt stoerre verkan, gav endast orediga svar och tillkaennagav
snart genom hoegljudda snarkningar, att han fallit i soemn.

Inspektorn och djaeknarne antraedde nu atervaegen nedfoer berget, laemnande
krigsmannen kvar att i frid och ro sova bort ruset. Oaktat entraegna
bjudningar att stanna kvar oever natten, framstaellda av inspektorn,
hans fru samt framfoerallt av barnen i huset, vilka djaeknarne haft
lyckan att synnerligt behaga, togo de samma afton farvael av de
gaestfria maenniskorna och staellde kosan soederut.

Ferietiden var nu foer de bada vaennerna i det naermaste slut. De hade
beslutat att, efter sitt besoek pa Taberg, utan krokvaegar begiva sig
till Vaexjoetrakten, goera ett par dagars pahaelsning var och en i sitt
hem, och daerefter, pa hoestterminens foersta dag, ater moetas i deras
gemensamma djaeknekammare i Vaexjoe. Nu aendrade de satillvida sin plan,
att de oeverenskommo om ett kort besoek hos korporal Brant foer att hoera
efter, huru det egentligen stod till daerstaedes, ty den gamle krigarens
bild stod livligt foer deras sinne, och de hade under sitt korta besoek
i hans fridfulla hem emottagit intryck, som ej sa snart skulle
utplanas.

- Gubben Brant, sade Adolf, under det han vid Goerans sida vandrade
framat pa den slaggbestroedda vaegen genom skogen, aer i mitt tycke en
typ av den aekte svensken, sadan Var Herre vael egentligen ville ha
honom -- tapper, avgudiskt kaer i sitt faedernesland och dess krigsaera,
gudfruktig, sinneslugn, raettfram och bottenaerlig. Vad som saerskilt
faeste min uppmaerksamhet, var det fina och sant aristokratiska, som
just i det okonstlade, hjaertliga och naturliga roejde sig bade hos
honom, hans doettrar och hos sjaelve Sven masmaestare. Det aristokratiska
skicket bestar ej i lyckad salongdressyr, utan daeruti, att karaktaerens
inre aedelhet och det fulla uppskattandet av eget och andras
maenniskovaerde okonstlat och av sig sjaelv framlyser i den yttre
maenniskan, hennes ord, athaevor och hallning. Sadant fann jag
foerhallandet vara hos denna familj, och sadant har jag aeven funnit det
i andra hyddor, daer icke braennvinssuperi, noed eller en ra och
foerdaervad herreklass olater smittat folket. Det aer blott hos den
ofoerfalskade svenske bonden och den gamla adeln av aekta svenskt blod
man finner naturlig aedelhet. Skandinaverna aero av naturen bestaemda
till nationernas adel, fast de vanslaektats och foerlorat sin
ursprungliga praegel... det aer min fars asikt, och det aer min egen,
tillade Adolf Sparrfaelt med mycken bestaemdhet.

Goeran foerde samtalet pa ett annat aemne; han skildrade med en ynglings
entusiasm lyckan av att aega -- "en koja och ett hjaerta". Denna asikt
delades alldeles icke av Adolf; den tvaertom retade honom pa det
hoegsta. - Skulle du, utbrast han, vilja avbryta dina studier och
sjaelvmant kullkasta dina planer att sasom praest eller laekare gagna
dina medmaenniskor och samhaellet blott foer att i spiselvran fa kuttra
med en oem hustru och endast leva och verka foer din egen vaerda persons
lycka? Nej, Goeran, sa elaendigt kan du aldrig taenka! Huru ofta hava
icke du och jag droemt oss en framtid, i vilken vi sasom tvenne
trofasta kaempar vid varandras sida bryta oss genom vaerlden, kaempande
som Karl den tolvte mot allt falskt, lumpet och nedrigt, varhelst det
antraeffas? Se, det aer ett liv, vaerdigt att efterstraeva, det aer ett
mal, vaerdigt att doe foer!

Minnes du icke, huru det heter i "den nordiske ynglingens sang", som
vi sjunga pa gymnasium:

  "Fri och varm aer hans kunskapshag,
  krossar dvaergarnes bojor och moerkrets haer,
  skingrar foerdomars toecken bad fjaerran och naer,
  foer sanning och raett sker hans ledungatag" --?

Goeran var blott tjuguett ar, och hans hjaerta saledes aennu icke
tillraeckligt skrumpet och kallnat foer att tillata honom komma fram med
gensaegelser av det slag, varmed den sa kallade mognade erfarenheten
hanar det friska och varma ynglingasinnets kaenslor. Han fattade sin
lille ivrige vaens arm och vandrade stillatigande framat.

Emellertid boerjade himmelen smaningom mulna. Digra moln hopade sig
oever skogen, och djaeknarne sago sig om efter en hydda, under vars tak
de matte kunna haerbaergera sig, tills den hotande regnskuren gatt oever.
Det droejde laenge, och de voro genombloetta av regnet, innan de funno en
sadan. Det var en liten gra koja med lutande skorsten, vid sidan av
vaegen, omgiven av nagra aldriga granar -- just en sadan daer koja, som
tager sig sa pittoresk ut, avtecknad i tusch pa velaengpapper, men i
verkligheten aer ganska ruskig och obekvaem att bebo.

Det var en sorglig tavla, som uppenbarade sig foer de bada djaeknarne,
naer de stigit in genom den laga doerren. I ett moerkt rum av hoegst
torftigt, men likvael renligt utseende satt en gammal kvinna i en stol
vid det lilla blyinfattade foenstret och krusade ett sa kallat lin, det
vill saega ett slags huvudbonad, som aerbara madammer aennu i dag
bruka. Det sorgliga lag ej haeruti, ty gumman sag hjaertans vaelvillig
och fryntlig ut, men i rummets bakgrund skymtade en saeng och pa dess
huvudgaerd ytterlinjerna av ett likblekt ansikte med tillslutna
oegon. Bredvid saengen satt en annan kvinna boejd oever den sjuke; hon
vaende sig langsamt om, da djaeknarne intraedde, och dessa igenkaende
Johanna Brant.

_________________________________________________________________

			      Auktionen.

Oedet hade foert djaeknarne till samma koja, i vilken den sjuke Sven Stal
blivit inkvarterad. Karin, sa hette den aldriga aegarinnan till
densamma, var aenka efter en torpare och foersoerjde sig noedtorfteligen
genom att krusa "lin" at nejdens kvinnliga befolkning. Det var en from
och gladlynt gumma, som i all sin livstid varit fattig och aendock
aldrig kaent fattigdomens tyngsta boerda, naemligen fruktan foer
framtiden, ty hon ansag, att den arbetsamma och fromma maenniskan
tryggt kan lita pa Guds foersyn. Mangen kvaell lade hon sig till vila,
sedan hennes sista kopparslant atgatt till dagens behov, men den
foeljande morgonen kom alltid med ny hjaelp; nagon av hennes kunder
visade sig alltid i raettan tid foer att haemta sitt "lin" och betala
hennes vackra arbete.

Under sin fotresa i Montans saellskap hade Sven haeftigt insjuknat och
kunde slutligen med moeda slaepa sig fram vid den bekymrade vaervarens
sida. Lycka var, att Karins koja befann sig i grannskapet; gumman
visade ej den noedstaellde ynglingen pa doerren, sasom mangen kanske
skulle gjort, utan upplaet at honom sitt enda rum, baeddade at honom sin
enda saeng och vardade den obekante med samma oemhet, som om han varit
hennes son. Socknens pastor, som hade den hos praester taemligen
saellsynta vanan att besoeka medlemmarne av sin hjord i deras hyddor och
med dem samtala om bade deras andliga och vaerldsliga angelaegenheter,
haelsade aeven stundom pa gamla Karin och hjaelpte henne med sma
penningebidrag att baera tyngden av hennes nya kall sasom husmor och
sjukskoeterska, aevensom han anvaende sina insikter i laekekonsten foer att
soeka atergiva Sven haelsan. Sven var i manga dagar illa sjuk och yrade
mycket, men smaningom minskades sjukdomens styrka genom de foerenade
verkningarne av ynglingens starka natur samt Karins och pastorns oemma
omsorger. Naer han atervunnit sans och tillraeckliga krafter, sporde
honom pastorn om hans levnadsfoerhallanden, och sedan han erfarit
dessa, skrev han ett brev till korporal Brant och underraettade denne
om saken.

Brevet anlaende till den lilla stugan vid insjoen samma dag, pa vilken
korporalen aterkom fran Vaexjoe, och oaktat den sorgepost det medfoerde
om Svens vaervning och hans irakade svara sjukdom, hade det likvael en
lugnande inverkan pa stugans invanare och framfoerallt pa mor Kerstin,
som alltsedan den morgon, da Sven avlaegsnat sig fran hemmet, varit
offer foer en hejdloes foertvivlan. Da ryktet om upptraedet, som
foerefallit mellan patronen och Sven, kom till Kerstins oeron, hade
hennes angest stigit till det yttersta. Hon fruktade, att Sven beroevat
sig livet, och denna farhaga foerfoeljde henne som en blodig skraeckbild
under dagens goeromal och i nattens droemmar. Naer korporal Brant hemkom,
fann han salunda sin forna fridfulla boning foervandlad till ett
sorgehus. Han sjaelv kaende sig djupt boejd under oedets tunga slag, men
sag dock saken i betydligt ljusare dager aen mor Kerstin. Han var
fullkomligt oevertygad, att Sven icke begatt en sa graeslig missgaerning
som ett sjaelvmord; han soekte saledes befria Kerstin fran denna farhaga
och pa samma gang saetta en damm mot de harda foerebraelser, gumman
riktade mot sig sjaelv. Tva timmar daerefter ankom brevet, och detta
utraettade mer aen alla korporalens bemoedanden. Det gamla paret oeverlade
nu mera lugnt om vad som vore att goera, da i detsamma patronens gigg
stannade utanfoer stugan och han sjaelv och laensman Spoeqvist sagos
intraeda under korporalens laga tak.

Patron Brackander haelsade vaenligt. Allvar och en viss sorgbunden
hoegtidlighet tronade pa hans panna. Efter en laemplig inledning boerjade
han tala om det bedroevliga upptraede, som nyligen aegt rum pa
Trevnadsloesa, i det att Sven Stal utan all begriplig anledning
oeverfallit och illa misshandlat honom, husbonden. Patronen avmalade
Svens uppfoerande i bjaerta faerger, och teckningen skugglades aennu mer
av laensman Spoeqvist. Patronen foersaekrade vidare, att han av hoegaktning
och vaenskap foer den hederlige Brant, som sig ovetande fostrat en orm
vid sin egen barm, ville lata nad ga foer raett och avsta fran laga
atgaerders vidtagande mot brottslingen. Laensmannen begagnade tillfaellet
foer att fraga, var Sven mande halla sig dold, varpa korporalen
svarade, det han helt nyss erhallit underraettelse om, att fostersonen
latit vaerva sig till gardist och foer naervarande befann sig i
Joenkoepingstrakten -- en underraettelse, som oegonskenligen faegnade
patron Brackander pa det hoegsta.

- Min vaen, sade han till korporalen, ni finner nu, huru bedragen ni
blivit i ert hopp att av er fosterson fa en bra och hederlig karl. Han
har illa beloenat er foer era omsorger och er kaerlek. Varje band mellan
er och honom boer fran denna stund vara slitet; framfoerallt kan ni vael
aldrig mer taenka pa att giva Johanna at en sadan foertappad varelse.
Saledes aer nu avlaegsuat det enda hinder, som er samvetsgrannhet lade i
vaegen foer mitt och Johannas giftermal, och ehuru jag blivit djupt
kraenkt av ert foerra avslag, kommer jag nu att foer andra gangen anhalla
om ert och er hustrus bifall till var aektenskapliga foerening. Jag aer
oevertygad, att under nuvarande omstaendigheter intet hinder fran
Johannas egen sida skall moeta, men vill foer oevrigt laemna henne lang
betaenketid. Min avsikt aer naemligen att med ert tillstand skicka
Johanna till nagon baettre familj foer att erhalla en bildad uppfostran
och daerigenom bliva vaerdig den samhaellsstaellning, jag erbjuder henne.

- Vilken aedel man, den Brackander! sade Spoeqvist beundrande.

Men korporalen och i synnerhet mor Kerstin, som pa senare tider fatt
helt andra tankar i aemnet, tycktes alldeles icke benaegna att nappa pa
kroken. Kerstin tog med stor haeftighet Svens parti och foermenade, att
gossen alldeles icke var en sa foertappad varelse, som patronen kallat
honom, fast hon icke kunde foersvara hans beteende mot sin
husbonde. Sven maste blivit mycket retad, ansag Kerstin, annars skulle
han aldrig burit sig at pa det saettet, men i alla fall bad hon
patronen foerlata och hysa baettre tankar om honom, ty det foertjaenade
han.

Korporalen sade ungefaer detsamma som Kerstin, men pa ett lugnare,
foerstandigare och daertill bestaemdare saett. Patronen kunde till sin
outsaegliga foerbittring vael foersta, att han, oaktat allt sitt krangel,
icke kommit ett steg naermare malet. Han gav Spoeqvist en blick av
hemligt foerstand, varvid denne steg upp och talade som foeljer:

- Bror Brackander, jag foerstar icke, huru du med lugnt sinne kan
foerdraga en dylik otacksamhet och uppstudsighet. Du har med ett
aedelmod utan like behandlat dessa ovaerdiga maenniskor, som oeppet vaga
hana och trotsa dig; du har erbjudit dig att skona missgaerningsmannen,
som bar hand pa sin husbonde och daermed gjorde sig skyldig till
faengelse och spoestraff. Nej, min vaen, mattet aer ragat... om du aer
stenhard mot doedliga foerolaempningar, aer jag det icke; jag kan icke
uthaerda att hoera sadant laengre. Du maste taga itu med
hardhandskarne... maste efterspana och haekta kanaljen... maste draga
honom foer raetta, icke allenast med anledning av oevervaldet mot dig,
utan aeven emedan han efter all sannolikhet begatt den daer stoelden i
storsmedjan.

I samma oegonblick korporal Brant hoerde Sven beskyllas foer tjuveri,
rynkades hans yviga oegonbryn pa ett ganska hotande saett. Hans sinne
uppbrusade, sasom det fran hans ungdom aldrig gjort, ty hans
oevertygelse om fostersonens redlighet var lika starkt rotad som hans
tro pa bibeln, och att angripa Svens heder var att angripa hans
egen. Han fattade den stortalige laensmannen hastigt i armen och skoet
honom taemligen omilt ut genom doerren, som genast tillstaengdes mitt foer
den snopne kronobetjaentens naesa. Da patronen sag detta, ansag aeven han
tiden vara inne att sla till retraett, i synnerhet da Kerstin med tarar
och skarpa ord boerjade ge luft at sin harm oever den skamloesa
beskyllningen. Han mumlade nagot om, att korporalen skulle skylla sig
sjaelv foer foeljderna av sitt handlingssaett, och gick. Strax daerpa
rullade giggen bort.

Laengre fram pa aftonen kom Johanna till foeraeldrarnes stuga. Sa snart
naemligen patronen vael ater befann sig hemma, hade han kallat flickan
till sig, betalat henne resten av arsloenen och befallt henne att
genast laemna Trevnadsloesa. Johanna emottog sitt avsked med stoerre
glaedje aen ledsnad, och sedan brevets innehall blivit henne bekant,
tackade hon hjaertligen Gud foer det, att hon nu, utan att vara hindrad
av sin tjaenst, kunde skynda dit hjaertat kallade henne, det vill saega
till Svens sjuklaeger. Hon meddelade foeraeldrarne sitt beslut att aennu
samma kvaell begiva sig pa vaeg; korporalen ville, att hon skulle
invaenta morgondagen, sa att nagra de noedvaendigaste anstalter kunde
traeffas i och foer resan, men Kerstin talade mot varje uppskov.

- Vem vet, om icke gossen moejligen doer, innan hon hinner fram, sade
gumman med tarar i oegonen. Taenk bara, om han laemnade denna vaerlden med
den tro, att jag velat driva honom fran hus och hem, och att Johanna
icke varit honom trogen! Det kom aldrig till nagon foerklaring mellan
Johanna och Sven; ja, de hava icke ens sett varandra, alltsedan
patronen fick det olyckliga infallet att fria till flickan. Det aer
just den saken, som gatt Johanna mest till hjaertat; det vet jag vael,
och det aer, Gud nade mig, min skuld. Nej, kaera flicka, ga du genast,
och tag de pengar med dig, som du har kvar av loenen; de kunna nu vael
behoevas. Stackars Johanna, hon har lidit lika mycket som jag. Ga du,
barn, och matte du komma tillbaka med ett sadant budskap, som aer i
stand att lugna bade ditt hjaerta och mitt samvete!

Anstalterna voro snart traeffade. Med ett litet knyte pa armen laemnade
Johanna stugan. Hon gick denna kvaell en halv mil och vilade oever
natten i byn Fagelvik hos en bonde, som var beslaektad med Kerstin.
Tidigt foeljande morgon fortsatte hon sin vaeg. Hon vandrade ensam genom
ensliga, okaenda trakter, men tanken pa Sven gav henne mod och
bevingade hennes steg. Stundom haende, att nagon beskedlig vaegfarande
laet henne sitta upp i sitt akdon och salunda foerkortade hennes
vandring; stundom moette hon i de djupa, tysta skogarne kringstrykande
vagabonder och rusiga loesdrivare, som ej skulle tvekat att plundra
henne, om de vetat, att hon haft en liten penningsumma med sig;
stundom ater var hon utsatt foer raa herremaens plumpa skaemt och
ogrannlaga fragor, men hon doevade varje fruktan och gick med laett
hjaerta genom alla vedervaerdigheter, livad av tanken pa det mal, mot
vilket hon vandrade.

Sa haende det, att nagra dagar efter brevets avgang en ung kvinna
intraedde till den gamla Karin. Hon sade sitt namn, och Karin igenkaende
det, ty hon hade ofta hoert sin sjuke gaest under yrseln naemna detta
namn. Med den oemhet och outtroettlighet, varav endast en aelskande
kvinna aer maektig, vakade nu Johanna oever Sven och vardade honom, sasom
en moder sitt sjuka barn, och Karin fick nu foer foersta gangen pa laenge
sjaelv njuta nagon nattro. En dag yrade Sven mycket: orediga bilder av
de haendelser, han nyligen upplevat, foeresvaevade honom; Johanna hoerde
ater sitt namn fran hans bleka laeppar; det lag kaerlek och aeven klagan
i den sjukes osammanhaengande ord. Da foello pa hans panna tvenne tarar,
tvenne sorgens daggpaerlor, fran flickans oegon, och de tycktes hava en
foerunderlig verkan pa den sjuke, en verkan sadan som det friska
aftonregnets pa den i solhettan smaektande blomman. Ett klarnande
medvetande aterspeglade sig i hans blick; den uppslogs sakta och
haeftades pa Johanna, och utan att veta, om asynen av de kaera dragen
var villa eller verklighet, straeckte ynglingen sina matta armar mot
sin barndoms aelskade, sin foersta och enda kaerlek. Snyftande tryckte
Johanna hans bleka ansikte till sitt broest. Den gamla Karin stod bakom
och betraktade de unga med tarade oegon.

Johannas naervaro bidrog mer aen allt annat att paskynda Svens
aterstaellande. Ynglingen hade knappt nagonsin kaent sig sa lycklig som
nu pa sjukbaedden.

Vi aterkomma nu till djaeknarne. Johanna utbytte med dem ett tecken,
som betydde, att hon vael igenkaende dem, och ett annat, att de borde
iakttaga tystnad, emedan Sven sov. Men da han snart daerefter vaknade
och varseblev de nykomna gaesterna, smalog han glatt och raeckte dem
till haelsning sin avmagrade hand. Efter en stunds samtal laemnade de
bada kvinnorna rummet. Sven fragade da de baegge djaeknarne, om de pa
atervaegen aemnade besoeka nejden kring Trevnadsloesa, vartill djaeknarne
svarade, att de just oeverenskommit att i foerbigaende haelsa pa hos
korporal Brant.

- Vad det var roligt! sade Sven. I skolen da haelsa far och mor och
Ingrid fran mig och omtala, att det aer ingen fara med mig, och att jag
lugnt avvaktar kommande dagar. Ni, Goeran, skall saega far och mor, att
jag ej tog vaervning, foerraen jag fatt veta, att man i Stockholm har
utsikt till god arbetsfoertjaenst sasom smed, och att jag aemnar mycket
ordentligt skicka mina hopsparade manadspenningar till dem, sa att de
ej bli utan hjaelp, fast jag aer langt borta. Ni skall ocksa saega dem,
att jag vael vet, huru manga de frestelser aero, som i en stor stad och
bland laettsinniga kamrater lura pa en maenniskas vaeg, men att jag med
Guds hjaelp icke skall lata fanga mig. Jag skall taga vara pa mitt
lynne och haemta styrka av Guds ord och i minnet av mina kaera anhoeriga.
Traeffar ni patronen och laensmannen eller nagon annan, som talar illa
om mig, sa tro dem icke, ty jag vill behalla den goda tanke, ni har om
mig; jag har intet ont och intet ohederligt gjort. Foer oevrigt har jag
i mitt hjaerta laengesedan foerlatit dem, som brutit mot mig, och kaenner,
Gudi lov, icke det ringaste agg eller bitterhet inom mig... Goeran, i
broestfickan pa min troeja ligga nagra sedlar, som jag dels fatt av
vaervaren, dels erhallit som koepesumma foer ett skjutgevaer. Raekna av
haelften och laemna de pengarne till min far; den andra haelften skall
den goda Karin ha.

Goeran gjorde sasom Sven begaerde och lovade framfoera haelsningen och
beraetta allt, vad Sven sagt. Laengre fram pa aftonen, sedan djaeknarne
talat med Karin och Johanna och av dem tagit ett hjaertligt farvael,
laemnade de den lilla kojan foer att soeka ett laempligare nattkvarter.
Regnet hade upphoert, och solen gick ned, omgiven av purpurroeda och
guldglaensande skyar. Det doftade friskt ur skogen; de blaoegda
foergaet-mig-ej, som vaexte i landsvaegsdiket, de ljuvt rodnande linneorna
och de blagula styvmorsblommorna nickade at vandrarne med kalkar,
tyngda av regnets svalkande paerlor. Men det moerknade mer och mer, och
lille Adolf kaende sig troett och soemnig efter dagens moedor. Fast
nejden, genom vilken de vandrade, just icke var glest bebodd, lago
dock fa maenniskoboningar vid sjaelva landsvaegen, och naer djaeknarne
slutligen funno en sadan och klappade pa dess doerr, oeppnades denna
blott foer att utslaeppa en arg och morrande gardvar, som de foerst
foermedels nagra kaepprapp lyckades att halla pa vederboerligt avstand
fran sina ben. Fran denna ogaestvaenliga hydda avlaegsnade de sig nu, men
funno strax i grannskapet en hoelada, i vilken de inkroepo genom en
oeppen glugg. Haer utstraeckte de sig i det vaelluktande hoeet och voro
inom nagra oegonblick foerflyttade till de glada droemmarnes brokiga
vaerld.

De stego foeljande morgon upp med solen och fortsatte sin vaeg under
allvarsamma samtal.

- Savael av den lilla erfarenhet, jag under vara vandringar inhaemtat,
som av min egen medfoedda boejelse tycker jag mig finna och kaenna, sade
Goeran bland annat, att de maenniskor aero lyckligast, som tillbringa ett
verksamt och pa samma gang intelligent liv i naturens skoete. Lyckan aer
visserligen icke beroende av yttre foerhallanden, utan alstras ur vart
eget hjaerta, men detta slar sundare och kraftigare, da det klappar mot
modern naturens friska barm. Jag foerstar ej de maenniskor, som
frivilligt nedgraeva sig som mullvadar i de stora staedernas moerka,
stinkande graender och doe daer, utan att de kanske nagonsin sett en bla
himmel, en sorlande skogsbaeck, en skoen soluppgang, utan att nagonsin
hava andats en ren, upplivande luft, utan att hava hoert den ljuvaste
av all musik: naturens evigt omvaexlande, stora pastoralsymfoni. Och
vad hava dessa mullvadar vunnit i utbyte mot de offer, de gjort av
allt detta? De hava mahaenda med obeskrivliga bekymmer samlat en
rikedom, som de vid gravens rand maste laemna, och av vilken de aldrig
kunnat njuta mer, aen naturmaenniskan njuter genom tillfredsstaellandet
av sina sma behov. Och den, som i enlighet med hoegre plikter lever
icke blott foer sig sjaelv, utan i sin lilla man soeker verka som medlem
av maensklighetens stora familj, foer maensklighetens stora mal, han har
sannerligen tillraeckligt faelt foer sin verksamhet varhelst han lever,
pa landet eller i staden, i hyddan eller palatset. Emellertid aer det
vael, att maenniskorna ledas av olika boejelser; de stora staederna aero
lika noedvaendiga som de spridda hyddorna.

Djaeknarne gjorde just icke langa dagsmarscher och uppehoellos ofta pa
vaegen av aen en, aen en annan orsak. Foerst pa femte dagen hunno de
daerfoer till Trevnadsloesas aegor. De vandrade foerbi masugnen, i vilken
de foerst gjort Sven masmaestares bekantskap, och den lilla skogsbaecken,
daer de i hans saellskap badat, samt atersago, sedan de hunnit genom
skogen, den vackra dalen, daer korporalens hydda var belaegen. Det var
samma dal, samma insjoe, samma hoejder, men aendock gjorde det vaelbekanta
natursceneriet pa djaeknarne ett annat intryck nu aen foerra gangen. De
sma akerfaeltens boeljande groeda var avmejad, aengarnes och loevtraedens
groenska mindre saftig, varens blommor ersatta av andra, som foerkunnade
hoestens annalkande. Det lag en praegel av stilla, droemmande melankoli
oever nejden, men solen goet nu som da sitt gyllne sken oever klippor,
faelt och sjoe, likasom minnet av foerflutna, lyckliga dagar sprider ett
vemodigt atersken oever ett framskridet, oedsligt och foerhaerjat liv.

- Se daer, daer aer stugan! sade Adolf, da den lilla roedmalade boningen
framskymtade mellan de kringstaende aplarne.  Men om jag ser raett, aer
det en stor folksamling utanfoer henne. Vad mande sta pa?

Goeran foerde handen oever oegonen och sade:

- Du har raett, Adolf. Vad kan detta betyda? Latom oss skynda pa!

Djaeknarne erforo snart, vad som var pa faerde. De hade kommit just i
lagom tid foer att oevervara sista scenen av ett bland dessa sorgespel,
som visserligen aennu, ej med vederboerligt konstnamn blivit
inregistrerade i estetiken, men i det borgerliga livet aero kaenda under
namn av utmaetningsauktioner.

Goeran och Adolf intraengde i folkhopen och sago framfoer sig trenne maen,
som, att doema av deras draekt, tillhoerde den sa kallade herreklassen
och tycktes utgoera de foernaemsta skadespelarne i tragedien.

Den ene av dessa maen erinrade sig djaeknarne hava sett en afton, da de
vilade pa en kulle ett stycke fran Trevnadsloesas herregard -- just
samma afton, pa vilken vara laesare foerst gjorde bekantskap med Goeran
och Adolf. Det var en liten undersaetsig, bredaxlad karl, med ett
ansikte, som i hoegsta fullkomlighet uttryckte trenne beslaektade
egenskaper: dumhet, inbilskhet och rahet. Mannen var med ett ord den
store jaernpatronen Nikolaus Brackander.

Men den egentlige huvudaktoeren var en man med aekta
kontrabandsfysionomi. Han stod daer, omgiven av moebler, koeks-, fiske-
och akerbruksredskap, klaedespersedlar o. s. v., hoell i ena handen en
Moraklocka och i den andra auktionsklubban, den han livligt svaengde i
luften, under det han utbjoed uret och spaeckade sitt tal med
kvickheter, som vaeckte den naervarande hopens munterhet och i synnerhet
tycktes ansla patron Brackander. Denne herre utbrast naemligen gang
efter annan i sa hjaertligt gapskratt, att hela hans lilla lekamen
skakade och tarar framsipprade i hans sma glamiga oegon.

Den tredje var en langbent, mager och moerklagd herre, som satt vid ett
bord och skrev. Det var Spoeqvists bitraede, laensmansskrivaren Risqvist.
Han foerde auktionsprotokollet och det med sa djupsinnigt utseende, som
om han varit sysselsatt med att skriva kommentarier till Newtons
Principia. Risqvist var en bland de fa, som ej tycktes vara road av
Spoeqvists kvickheter. Saken var ocksa den, att han ordagrant hoert dem
minst hundra ganger foerut; han kunde nu ej ens foerma sig att ex
officio skratta at dem.

Djaeknarne igenkaende de torftiga moeblerna, den roedmalade pinnsoffan,
det med blommor utsirade skapet; de sago "Karl XI:s syn pa rikssalen"
i haenderna pa en bondpojke, vars far inkoept denna mystiska och
maerkvaerdiga tavla foer att tillfredsstaella sonens smak foer granna och
bjaerta faerger.

De sago vidare en gammal kaering draga bort med en stor bibel under
armen. Det var korporalens familjebibel, den han aervt av sin far, och
pa vars paerm hela familjens slaekttavla, dess foedelse- och doedsdagar,
var antecknad... det var den bok, ur vilken den gamle mannen haemtat
naering at sin tro pa Gud och maenniskoslaektets fraelsare, haemtat ljus i
livets moerka stunder och styrka, da han kaende sig digna under oedets
slag. -- En torpare bortledde sasom laettfanget byte korporalens enda
ko, Ingrids aelskling, den hon sa omsorgsfullt skoett och fodrat. En
gammal bonde och hans hustru stodo i djaeknarnes grannskap, inbegripna
i ett livligt samtal roerande korporal Brants helgdagsrock, den bonden
inropat, och den gumman menade skulle passa bra, sedan den roeda kragen
och de blanka uniformsknapparne blivit borttagna. Nu slog
auktionsklubban mot bordet, och Moraklockan, som sa laenge maett den
stilla foerflytande tiden i den lilla boningen, anammades nu aeven av
rovgiriga haender och bortfoerdes i triumf.

Vi vilja ej spilla nagra ord pa att beraetta orsaken till det
bedroevliga upptraede, till vilket de bada djaeknarne med tunga hjaertan
haer blevo vittnen. Det aer klart, att patron Brackander har ett finger
eller raettare hela handen med i spelet. Icke heller vilja vi uppehalla
oss vid de medel, genom vilka patronen lyckades att pa detta saett fa
sin haemnd utkraevd.

Inspirerad av sin vaen Spoeqvist, som hade ett horn i sidan till
korporal Brant, alltsedan denne en gang vagade kasta honom pa doerren,
hade patron en laett nog fatt saken i gang efter sin oenskan. Vi naemne
blott, att auktionen blivit beramad, sedan korporalen ej "med svart pa
vitt" kunde bevisa sig hava betalt det foerflutna arets
arrendesumma. Sa fick han sota foer sin enfaldiga och barnsliga tro pa
maenniskors heder; varje praktisk man maste ju finna, att den gamle
knekten genom en ofoerlatlig ofoersiktighet foertjaent sitt oede.

Goerans och Adolfs blickar oeverforo folkhopen, och de andades friare,
da de ej funno korporalen, hans hustru eller Ingrid bland de
naervarande. En kaensla av dystert allvar hade gripit deras hjaertan.
Huru foeraendrat var icke allt, sedan de bada djaeknarne foerra gangen
voro haer! Vilken kort tid lag dock icke mellan da och nu! En aning om
all maensklig lyckas ovaraktighet, om det falska i livets lugn och
hoppet pa framtiden, om det ondas makt bland maenniskorna och de harda
proevningar, som vaenta envar, framfoerallt den redlige, under vandringen
genom livets dal, hade fattat dessa ynglingar, foer vilka hitintills
vaerlden legat som en blomsterprydd, solbeglaenst taevlingsbana, daer
endast lagrar och froejder skulle vaenta var och en, som med glatt mod
och kraftig hand ville eroevra dem.

Goeran och Adolf hade genast gissat hela sakens sammanhang. Med blickar
av outsaegligt foerakt betraktade de unga djaeknarne de bada herrar,
vilka de pa beskrivning igenkaende foer att vara brukspatron Brackander
och laensman Spoeqvist. Och det var icke blott foerakt, det var harm och
ungdomligt uppflammande vrede, som ljungade i dessa blickar. Den lille
Adolf kaende ett haeftigt begaer att sla in ett par av de taender, som
lyste i laensmannens vidoeppna, foersmaedligt grinande mun; hade han varit
jaetten Finn, eller atminstone den foer sina vidunderliga kroppskrafter
bekante Smalandsdraengen "Puttetorpa-here", skulle han helt visst jagat
patronen, laensmannen, skrivaren och hela den auktionsbesoekande
menigheten i alla kompassens vaederstreck. Men nu kaende gossen alltfoer
vael sin vanmakt, och hans vrede upploestes i smaerta och vemod.

- Goeran, sade han till denne, foelj mig haerifran! Latom oss foerst
endast kasta en avskedsblick in i hyddan, daer de goda maenniskorna
bodde!

Tankfull och tigande foeljde Goeran sin vaen till stugan, men de stannade
pa dess troeskel och drogo sig ater hastigt tillbaka, ty vid en blick
in i det tomma rummet hade de varseblivit den gamle krigaren, staende
oroerlig med pannan tryckt mot foensterposten och haenderna sammanknaeppta
oever broestet. De hoerde honom sucka, de sago tarar oever hans farade
kinder neddroppa i de gravita mustascherna... och Adolf, vars kaensliga
barnasjael genomskakades vid denna syn, tryckte sitt ansikte mot Goerans
skuldra och gav fritt lopp at sina tarar.

- Aelskade vaen! viskade Goeran och slog sin arm omkring den lille
kamratens hals.

Naer Adolf ater sansat sig och Goeran hjaelpt honom att utplana sparen
efter sina tarar, blandade sig djaeknarne ater i folkvimlet. De sago
laensman Spoeqvist upplyfta och visa foer hopen korporal Brants gamla
muskoet, densamma, med vilken han kaempat i slaget vid Helsinge, och den
han, jaemte sin bibel, tapperhetsmedalj och sitt vackra avskedsbetyg ur
krigstjaensten, hade haft kaerast och dyrbarast av all sin egendom.

- Borup gar, gott folk, skrek laensmannen, hi, hi, hi, Borup gar! Vem
bjuder pa den gamla muskedundern? Vem vill ge sex skilling foer honom?
Bjudet. Det aer en maerkvaerdig muskedunder, gott folk... Sju skilling...
Han har varit med oeverallt, daer ryssarne piskat oss, hi, hi, hi...
Atta skilling... Jeppe Andersson bjuder atta skilling... Nej, nio
skilling, go vaenner, nio skilling foer muskedundern, som var med vid
Ratan, daer svensken sprang sa tappert...

- Ni ljuger, ni elaendige laensman! hoerdes ploetsligt en fin, av harm
darrande roest. Det var Adolf Sparrfaelt; han hade ryckt sig loes fran
Goerans arm och stod nu, ett foeremal foer hela den foerbluffade
folkhopens nyfikna blickar, framfoer Spoeqvist med vredeblixtrande oegon
och knutna haender. Han hade, da han skilde sig fran Goerans sida,
tappat sin moessa; de moerka lockarne fladdrade trotsigt kring hans
panna, kinderna voro oeverdragna med harmens rodnad, och de fina
laepparne darrade krampaktigt.

- Ni ljuger, fortfor gossen. Svensken sprang icke vid Ratan, ni
aerekraenkande skurk. Och vad saerskilt betraeffar det daer gevaeret, sa aer
ni icke vaerdig att vidroera det med edra smutsiga haender. Det har foerts
av en god svensk man, som kaempat och bloett foer sitt fosterland...

Laensmannen stod ett oegonblick sasom foerstenad, patron Brackander
likaledes. Den melankoliskt-flegmatiske Risqvist sag upp fran
auktionsprotokollet och betraktade Adolf med ofoerstaelld foervaning. Men
Spoeqvist upphov sin roest och utbrast:

- Vad aer du foer en liten skaellande pojkvalp? Varifran kommer du? Vem
aer du, som med ovett vagar oeverfalla en kronans tjaensteman i hans
aembetes utoevning?

- Ja, vad aer du foer en pyssling? skrek Brackander.

- Oevermage? infoell Spoeqvist...

- Landstrykare? atertog Brackander.

- Fjaerdingsman, sade Spoeqvist till en i naerheten staende karl, hav
oegonen pa den daer tjuvpojken och lat honom icke komma undan. Efter
auktionens slut skall jag sjaelv tala vid honom.

- Behoevs icke, sade Goeran, som nu framtraedde. Jag ansvarar foer
gossen... han aer min kamrat... vi aero djaeknar fran Vaexjo...

- Tyst, Goeran! ropade Adolf. Behoever du avlaegga raekenskap foer min
person infoer det daer gemena patrasket?

- Patrask! utbrast nordstjaernekandidaten Brackander foerbittrad. Skaems
du icke, du lille slyngel? Vagar du kalla oss patrask? Jag skall laera
dig...

Och patronen lyfte sitt med guldknapp foersedda bamburoer foer att ge den
ofoerskaemde "oevermagen" ett duktigt rapp, da Goeran ploetsligt traedde
emellan och med sin botanikspade avvaerjde slaget.

- Akta er, min gode man, sade Goeran till patronen. Vagar ni valdfoera
er pa detta barn, sa kan ni vara fullkomligt oevertygad, att jag ger er
sju foer tu.

Patronen sag foervanad pa ynglingen, som var sa oerhoert djaerv att kalla
honom foer "god man" och lova honom "sju foer tu". En sadan ofoerskaemdhet
hade Brackander aldrig under hela sitt liv erfarit foerraen nu. Det var
ett himmelsskriande majestaetsbrott! Haepenhet och foerundran laestes
ocksa pa alla de kringstaendes dumma, gapande ansikten.

Men sedan patronen naermare betraktat Goeran och funnit honom vara en
hoegvaext, kraftig ung man, med ett ganska allvarligt och bestaemt
utseende, ansag han laempligast att avsta fran direkta
anfallsoperationer. Han intog en sa imponerande staellning som moejligt
-- det vill saega: han skrevade ut med benen och foerde guldknappen till
naesan -- och sade i avmaett, hoegtidlig ton:

- Vet ni, unge man, med vem ni talar?

- Na, aen sedan?

- Mitt namn aer Brackander.

Patronen vaentade, att detta namn skulle verka som ett askslag pa
motstandaren. Men Goeran foerblev lugn som en filbunke, och Adolf, vars
laettroerliga sinne nu ploetsligt slog om pa den muntra bogen, infoell:

- Brackander! Ha, ha, sadant konstigt namn! Det namnet har ni icke
fatt genom en slump; det ligger en djupare betydelse haeruti. Savael ert
namn som er person paminner mig om nagonting, som kallas bracka...

Goeran kom Adolf med en bedjande blick att tystna, Brackander bleknade
av ilska. Da han emellertid, ihagkommande Goerans loefte om "sju foer
tu", icke vagade uttoemma denna pa Adolf, vaende han sig till laensmannen
och sade:

- Bror Spoeqvist, kan du foerdraga, att dessa baegge okaenda personer
stoera auktionsfreden och ostraffat foerolaempa oss? Aer en foermoegen och
aktad medborgare pa sina egna aegor icke fredad foer skymf och hotelser?
Jag uppmanar dig i lagens och samhaellsordningens intresse...

- Gott, bror Brackander, avbroet honom Spoeqvist, jag skall ej laemna
saken onaepst.

- Heter herrn Spoeqvist? infoell Adolf naesvist.

- Ja, du lille landstrykare, jag aer laensman Spoeqvist, dig till straff
och androm till varnagel, sasom du snart skall finna.

- Spoeqvist! sadant gement, otaeckt namn, fortfor Adolf. Men i alla fall
passar det er raett bra, och ni boer vara noejd med det...

- Loesdrivare, roet Spoeqvist, vem aer du? Vad heter du? Varifran kommer
du? Goer reda foer dig, eller skall jag haekta dig och transportera dig
pa fangskjuts till Vaexjoe.

- Allt det daer angar er icke, svarade Adolf.

- Har du pass, karl? fortfor Spoeqvist, vaendande sig till Goeran.

- Ja, pass, infoell Brackander. Har du icke pass, skall du och din
kamrat, den loesglaefste pojken, sova i tingshaektet i natt.

- Jag har ju sagt er, mina herrar, att vi aero djaeknar, sade Goeran,
djaeknar fran Vaexjoe, ute pa en botanisk fotresa. Herrarne matte vael tro
mig pa mitt ord.

- Han faller till boenboken, utbrast Brackander, gnuggande haenderna. De
ha icke pass, det aer tydligt.

- Det aer raett ledsamt, sade Spoeqvist, men eftersom I ej kunnen
dokumentera er och I synens vara kringdrivande, foer samhaellet vadliga
personer, sa finner jag mig foeranlaten att taga vara pa er. Hoer hit,
fjaerdingsmaen! Risqvist, hoer hit! De haer goekarne skola under saeker
bevakning nu genast foeras till tingshaektet.

- Hav barmhaertighet med mitt unga blod, stormaektigste herr laensman!
bad Adolf i gaeckande ton.

- Nej, du huggormars avfoeda, nu aer du i gluggen, sade Spoeqvist.

I samma oegonblick herr Risqvist och fjaerdingsmaennen framtraedde foer att
verkstaella foermannens befallning, drog Goeran lugnt ur fickan nagra
papper och utvecklade dem under laensmannens och patronens naesor. Dessa
sago med stor snopenhet tvenne i laga form utfaerdade och med
vederboerligt sigill foersedda pass, det ena foer studeranden Goeran
Sigurdsson och det andra foer studeranden friherre Adolf Sparrfaelt.

- Aj, foer fan, mumlade laensmannen foer sig sjaelv, pojkvalpen heter
Sparrfaelt... troligen sonen till baron Sparrfaelt pa Lindnaes... saledes
naera beslaektad med min hoege foerman, landshoevdingen. Haer kunde jag
kommit illa i klistret.

Och laensmannens guttaperkaansikte rynkade sig hastigt till det
sliskigaste smil. Han bugade sig djupt foer de bada djaeknarne, hostade
en stund och sade daerefter:

- Jag hoppas, att herrarne ursaekta detta beklagliga missfoerstand. Min
tjaenst aer naemligen av den sorgliga beskaffenhet, att jag...

- Missfoerstandet, avbroet honom Adolf, aer atminstone icke a min sida.
Jag tror mig hava uppfattat er karaktaer alltfoer vael, herr Spoeqvist,
och tager icke ett ord tillbaka av vad jag om er yttrat.

- Ack, herr baron, sade Spoeqvist, i det han lade handen pa sitt broest,
ni aer aennu sa ung och oerfaren, annars skulle ni nog inse, att under
min harda och straeva yta klappar ett hjaerta... ett hjaerta, som bloeder
vid likars noed... Men vad skall jag goera? Min tjaenst aer nu en gang foer
alla av den sorgliga natur, att...

- Sadan feg, oemklig, krypande stackare du aer, Spoeqvist, avbroet honom
patronen harmset. Skall du sta och foeroedmjuka dig infoer dessa pojkar,
som aennu ej blivit torra bakom oeronen, och som med de skymfligaste
okvaedinsord angripit din heder? Spoeqvist, fran denna stund foeraktar
jag dig... jag uppsaeger brorskapet... jag vill aldrig mer se dig inom
min doerr... Sluta nu auktionen och goer din skyldighet!

Haermed vaende patronen ryggen at sin gamle skoetevaen och gick med langa
steg upp och ned bland folkhopen. Goeran inropade muskoeten, och
Spoeqvist oeverlaemnade den till honom med en oedmjuk bugning.

Auktionen var nu slut, och stoerre delen av menigheten drog sina faerde.
Endast herrarne, fjaerdingsmaennen och nagra aeldre boender kvarstannade
pa staellet. Spoeqvist skyndade till patronen foer att foersona sig med
honom. Huruvida detta lyckades, veta vi ej, men patronen sags strax
daerefter med hoegtidliga steg intraeda i stugan, beledsagad av
laensmannen och de oevriga. Djaeknarne foeljde bakom taget och stannade i
foerstugan. Doerren mellan denna och rummet var oeppen.

- Nu, gamle krutgubbe, sade patronen och lade sin hand pa korporal
Brants skuldra, nu aer auktionen slut. Jag kommer foer att fraga dig,
var du aemnar sova i natt.

Brant vaende sig om, raetade sig stolt och svarade:

- Jag skall i natt mahaenda sova lugnare aen ni, herr patron.

- Kan vael vara, sade patronen med ett hanskratt, men haer inne sker det
icke. Du har ju icke en saeng att ligga uti, icke en klaedespalta att
breda under dig. -- Och foer oevrigt aer huset mitt. Jag aemnar tillbomma
doerren... Du maste genast haerifran. Var har du din kaering och dina
doettrar?

- Jag har velat bespara dem asynen av den olycka, varmed ni hemsoekt
oss; de aero hos min granne Ola Persson, sade den gamle med darrande
roest.

- Hos Ola Persson, hos den fattige uslingen! fortfor patronen. Jag
skall saega Ola Persson, att om han en timme laengre hyser dem under
sitt tak, sa vraeker jag honom fran gard och grund...

Hoer pa, gamle knekt, vi ha visserligen aennu sommar, och sa laenge
sommaren raecker, ha tiggarne, likasom hararne, hus i var buske. Men
sommaren aer snart foerbi, och jag varkunnar mig oever dig, stackare. Jag
maste skaffa dig tak oever huvudet... Laensman Spoeqvist, till vilken
samhaellsklass hoer numera denna maenniska?

- Vad menar du, bror? fragade Spoeqvist.

- Aer han i allmaen eller enskild tjaenst? Nej! Idkar han fria konster,
jordbruk eller annat naeringsfang? Nej, han har intet jordbruk att
idka, han har icke ens en not, varmed han kan draga en fisk ur sjoen.
Har han bevisligen av egna tillgangar eller genom andras vardnad sin
baergning? Nej, han har visserligen en pension, foer att han varit i
faelt och foerlorat sitt ben, men den pensionen beloeper sig, summa
summarum, till 8 riksdaler. Han har en fosterson, men den har begatt
brott, rymt och tagit vaervning. Han har ocksa tva doettrar, men vad
kunna de bidraga till hans foersoerjning? En pigloen haer i orten utgoer
omkring 14 rdr rgs arligen. Sjaelv aer han gammal, kraftloes och vanfoer.
Saledes kan han varken genom eget arbete eller anfoervanters vard
erhalla sin baergning. Han har icke tak oever huvudet, icke en torva,
som han kan kalla sin. Till vilken sarnhaellsklass hoer han saledes,
Spoeqvist?

- Nu foerstar jag dig, bror, sade laensmannen. Han aer numera en sa
kallad foersvarsloes person...

- Och sasom sadan beroevad sina medborgerliga raettigheter, infoell
patronen. Han far icke laemna socknen utan saerskilt tillstand; jag,
sasom vederboerligen vald tillsyningsman, har husbonderaettighet oever
honom och kan saetta honom till vilket arbete jag behagar. Men som han
ej duger till arbete, foerordnar jag haermedels, att han direkte
haerifran transporteras till fattigstugan. Kongl. Maj:ts foerordning aer
i detta fall klar och tydlig. Fast vi ej aero vaelsignade med det ryska
statsskicket, ha vi aenda, Gudi lov, lagar haer i Sverige, som goera
skillnad till personen och laegga ett behoevligt ok pa
packet. Fjaerdingsmaen, foeren karlen till fattigstugan. Jag ansvarar
infoer sockennaemnden och, om sa behoevs, infoer domstol foer mitt
atgoerande... Och tacka du Var Herre, gamle knekt, foer den mildhet och
maenniskokaerlek, som bevisas dig, ity att fattigfoersoerjningen tager
vard om dina gamla orkesloesa dagar. Gott folk, fortfor patronen,
socknen belastas nu visserligen med en ny boerda, men efter all
anledning har vael den gamle krutgubben icke lang tid igen att leva, vi
torde snart bli honom kvitt.

- O, Gud, suckade korporal Brant och saenkte sitt gra huvud mot
broestet, blev da detta slutet pa min bana... detta frukten av ett
langt liv, tillbragt med boen och arbete! Herre, giv mig styrka att
utan knot baera min lott, och ske Din vilja!... Mina vaenner, tillade
han hoegt, det aer hart, att en man, som alltid beflitat sig i sitt
anletes svett att foertjaena sitt broed, slutligen skall falla sina
sockenbor till last. Men, sasom patronen naemnde, mina aterstaende
dagar laera vael vara laett raeknade; det ma vara en troest bade foer er och
mig. Jag foeljer er, men foerst vill jag tala nagra ord med mina
anhoeriga.

Nu steg Goeran fram, raeckte korporal Brant handen och sade:

- Tack foer sist, korporal!

- Ack, aer det ni, herr Goeran! sade gubben. Ni har kommit i en ledsam
stund.

- Jag hoppas, att jag kommit just i raettan tid, svarade djaeknen, vars
ansikte stralade i glansen av ett aedelt och manligt beslut. Jag har
tvenne aerenden till er. Det ena aer att frambaera en glad och kaer
haelsning fran Sven och Johanna. Jag har traeffat och talat med dem.

Ett glaedjesken oeverfor gubbens anlete.

- Sven aer naestan frisk, fortfor Goeran. Johanna har ocksa vardat honom
med den innerligaste omsorg...

Vid dessa ord erfor patron Brackander en kaensla, som om hans hjaerta
blivit halstrat oever en av hans masugnar. Ehuru patronens passion foer
Johanna pa senare tider foervandlats till ett lika haeftigt hat, var
detta hat likvael foerenat med en svartsjuka, som vid minsta anledning
uppflammade i vild laga. Naer daertill kommer, att patronen icke
foermadde tillraeckligt foergylla sina gaerningar infoer sitt eget samvete,
utan mer och mer blottades infoer detta till en hjaertloes skurk, sa
maste envar medgiva, att den rike mannen, i sjaelva triumfen av sin
lyckade haemnd, var en ganska elaendig och olycklig varelse.

- Jag har mycket att saega er angaende Sven, fortfor Goeran, men vill
spara det till ett mera passande tillfaelle. Men nu gaeller det att
framfoera mitt andra aerende, som pa saett och vis aer en boen till er,
korporal. Jag aer nu sedan fjorton dagar myndig, aeger ett vackert och
gott hemman i Bergs socken och har efter moget oevervaegande beslutat
oeverge studierna och bliva, vad min salig far var: bonde. Men jag aer
okunnig om allt, vad till en gards skoetande hoerer, och aeger icke
heller nagon slaekting eller anhoerig, av vilken jag kan paraekna duglig
hjaelp och bitraede i sadana affaerer. Min boen aer daerfoer, att ni,
korporal Brant, flyttar hem till mig sasom bitraede och radgivare. Jag
aer fader- och moderloes och har icke heller syskon. Om daerfoer mor
Kerstin vill foeresta mitt hus, Johanna skoeta min ladugard och Ingrid
hjaelpa till i andra foerraettningar, sa vore det mig vaelkommet. Vad
svarar ni pa detta foerslag, korporal Brant? Alla de naervarande hade
med oeverraskning hoert Goerans ord. Det fanns ingen, som ej erinrade sig
det gamla goda ordspraket, att naer noeden aer stoerst, aer hjaelpen
naermast, och taenkte pa Guds vakande foersyn -- ingen, saega vi, utom
patron Nikolaus Brackander, som nu ploetsligt sag sin haemnd foerfelad
och sina onda anslag vaenda till det baesta foer dem, vilka han med allt
det hat, varav hans sjael var maektig, svurit att foerfoelja.

Korporalen faeste pa Goeran en blick, vaeltaligare aen ord; den uttryckte,
huru roert hans gamla hjaerta var av glaedje, oemhet, tacksamhet och
beundran. Goeran kaende sig haervid pa en gang stolt och blyg, faellde
sina oegon till golvet och kunde med moeda avhalla sig fran att trycka
gubben i sina armar.

- Men, sade korporalen hastigt, har ni vael betaenkt er, Goeran? Boer ni
upphoera med edra studier, ni, som redan hunnit sa langt i dem och har
sa goda anlag att bli praest?

- Mitt beslut aer icke oeverilat, korporal Brant, svarade Goeran. Jag har
laenge oeverlagt med mig sjaelv om saken och aer oevertygad, att jag
handlar ganska klokt. Ni skall en annan gang hoera mina skael och gilla
dem. Nu vill jag foelja er till mor Kerstin och Ingrid foer att tala med
dem... Du, Adolf, goer mig ju saellskap?

Sa slutade utmaetningsauktionen. Patron Brackander hade lidit ett
fullstaendigt nederlag. Han foerbannade i tysthet hela vaerlden, sig
sjaelv inbegripen, vraekte sig upp i giggen och atervaende hem vid det
uslaste humoer.

                                  *

Foeljande morgon finna vi de bada djaeknarne sittande vid varandras sida
pa klippan invid batviken. De hava laenge samtalat; Adolf synes
ovanligt dyster och nedslagen. Goeran haller hans hand och saeger:

- Det var icke en uppsvallande kaensla, ett hastigt vaeckt medlidande,
som foeranledde mitt beslut. Nej, Adolf, jag har laengesedan fattat
detsamma; det sorgliga upptraede, vi i gar bevittnade, foermadde mig
blott att icke uppskjuta med beslutets verkstaellande. Min asikt aer,
att maenniskan foer sin egen del och i materiellt haenseende ej kan
efterstraeva stoerre lycka aen en sjaelvstaendig och oberoende
staellning. Genom redliga och arbetsamma faeders flit har jag blivit
arvinge till en sadan lott och vill ej foerspilla den under jagande mot
ett framtidsmal, som mahaenda blott aer en tom haegring.  Hellre aen att
foersloesa mina ringa aegodelar pa langa studier foer att slutligen
intraeda pa en broedloes, bekymmerfull och beroende tjaenstemannabana,
hellre odlar jag foernoejsamt mina faeders torva och lever sasom en man
foer mig under samma laga tak som de.

- Men din hag foer vetande, Goeran, ditt begaer efter kunskaper...

- De baesta kunskaper, de oundgaengligaste foer var odoedliga andes rening
och foeraedling inhaemtas i livets skola, min vaen. Och foer oevrigt aero
kunskaper och vetande icke ett uteslutande monopol foer vara hoegskolor;
envar har i vara dagar tillfaelle att utveckla sig pa egen hand, och
jag kaenner ingenting, som hindrar en kunskapstoerstande bonde att bliva
god teolog, filosof eller naturforskare.

- Ack, sade Adolf vemodigt, det aer saledes foerbi, foerbi allt, vad vi
fordom droemde om var framtid, om ett fostbroedralag, troget knutet foer
hela vart liv! Du gar ifran mig, Goeran, du, som jag innerligare
aelskat, aen om du varit min bror...

- Nej, Adolf, var vaenskap aer evig. Vad betyder det, att ett stoerre
eller mindre avstand skiljer vara personer, da ett ofoergaengligt
syskonband foerenar vara sjaelar? Foerr eller senare maste dock tvenne
vaenner skiljas; deras vaeg genom livets dal kan ej alltid vara
densamma... de maste saega varandra farvael, om icke foerr sa vid gravens
rand. Men minnet av det foerflutna och hoppet om det tillkommande hava
de gemensamt, och i avlaegset fjaerran vinkar dem slutligen en hamn, daer
ingen skilsmaessa mer skall framkalla saknadens tarar, daer beslaektade
sjaelar foerenas i evigt fostbroedralag, bevittnat av Gud och svuret vid
kaerlekens urkaella... Farvael, Adolf! Vi aterse varandra; jag skall ofta
haelsa pa dig i Vaexjoe, och naer du kommer till akademien, sa brevvaexla
vi ofta med varandra, och under dina ferier reser du till din vaen
Goeran.

Djaeknarne omfamnade varandra, Goeran soekte visa sig stark och glad, men
icke desto mindre runno hans tarar, da Adolf gratande tryckte sig
intill hans broest. Sa stodo de laenge, men slutligen bemannade sig
Adolf, viskade farvael och skyndade bort. Goeran stod kvar och sag med
tarfulla oegon efter honom. Hunnen till skogsbrynet vaende sig Adolf om,
vinkade med handen aennu ett avsked och foersvann daerefter bland
granarnes stammar.

  _________________________________________________________________

			       Slutet.

Historien om de vandrande djaeknarne aer nu slut. Men manga ar hava
foerflutit, sedan Goeran och Adolf vandrade omkring i Smalands skogar
efter blommor och aeventyr; de aero nu icke laengre ynglingar, utan maen,
som pa olika vaegar genomgatt en allvarlig laerokurs i livets skola.
Manga ungdomliga foerhoppningar hava bleknat, manga av deras luftslott
sjunkit under synranden, mangen storm pa livets hav skakat deras
farkoster och noedgat dem att baerga ett och annat av de segel, varmed
de i boerjan av sin bana stolt utlupo ur ungdomens hamn. Men det glaeder
oss att kunna saega, att de aldrig lidit skeppsbrott, utan med dygden
till lots och kaerleken till kompass arbetat sig fram genom braenningar
och skaer, och att de, laenge atskilda, nu segla tillsammans i lugnare
vatten med gott hopp att en gang vaelbaergade kasta ankar vid den
obekanta stranden pa andra sidan havet.

Under dessa foerflutna ar hava manga haendelser tilldragit sig i de
personers liv, vilka vi i var beraettelse skildrat; en och annan har
aeven natt malet av den jordiska vaedjobanan och foersvunnit fran
askadarens blickar. Innan vi saega laesaren farvael, vilja vi i korthet
redogoera foer dessa personers oeden.

Sven Stal tjaenade trenne ar vid gardet, omtyckt bade av foermaen och
kamrater. Han erhoell ofta brev fran fosterfoeraeldrarne, fran Johanna
och Goeran -- brev, som skildrade deras lycka, trevnad och det vaexande
vaelstandet i denne sistnaemndes hus. Slutligen anlaende ett brev, som
underraettade Sven om ingenting mindre, aen att Goeran ingatt en kristlig
aekta foerening med Ingrid, och skildrade alla enskildheterna av det
storstatliga broellopet, vid vilket bland andra Adolf Sparrfaelt, da
Uppsalastudent, fungerade som marskalk. Sa lycklig Sven kaende sig oever
sina anhoerigas och vaenners vaelgang, tranade han dock efter hembygden
och efter sin trogna Johanna. En olyckshaendelse, som Sven dock i sitt
hjaerta vaelsignade, gjorde, att han, snarare aen han hoppats, fick
aterse dem; vid en provskjutning av nya gevaer foerlorade han naemligen
ett finger pa vaenstra handen, fick med anledning daerav avsked ur
krigstjaensten och atervaende full av hopp och glaedje till hembygden.

De penningar, han genom traeget arbete foertjaenat pa sina fran
tjaenstgoeringen lediga stunder, hade han, trogen sin foeresats, alltid
skickat till fosterfoeraeldrarne, ehuru han vael visste, att dessa nu ej
mera behoevde dem. Goeran hade foer dessa penningar pa sina aegor byggt
och inrett en naett stuga med bredvidliggande smedja, och naer Sven
hemkom, var allt i ordning foer hans och Johannas giftermal och
bosaettning. Vi behoeva vael ej saega, att de icke onoedigtvis uppskoeto med
studerandet av giftermalsbalken, utan byggde hjonelag med all
skyndsamhet och gamman. Barnbarn uppvaexte kring korporal Brant och mor
Kerstin; deras alders sol sken varmt och ljuvligt och kastade, innan
den sjoenk under horisonten, ett rosensken oever livets hoest.

Vi vaenda oss ogaerna fran denna tavla av hemtrevnad och lycka foer att
med nagra ord redogoera foer herrarne Brackanders och Spoeqvists senare
levnadsoeden. Det groll, som vid utmaetningsauktionen uppstatt mellan
dessa tvillingssjaelar, vaexte till oeppen fiendskap, da baegge, angelaegna
att avkasta ungkarlslivets boerda, laengre fram stoette pa varandra sasom
rivaler om den rika kronofogdedotterns hand och kapitaler. Brackander
slog emellertid Spoeqvist ur braedet, men hatade honom sjufalt djupare
just med anledning haerav, ty patronen fann snart, att han i sitt hus
fatt en olidlig Xantippa, vars hela diktan och traktan gick ut pa att
lata mannen kaenna trycket av sin jaernskodda toffel. Sedan de aekta
makarne i atskilliga ar berett varandra ett helvete pa jorden, blevo
de slutligen foer foersta gangen ense om en sak -- aektenskapsskillnad.
Patronen, som aennu alltid hade nordstjaerneorden i tankarne, reste
daerefter till Stockholm foer att vigilera sig till densamma, upptraedde
med stor glans och fick en viss ryktbarhet foer sin dumdryghet, sina
eleganta ekipager och sin stora otur pa rulett. Betydligt pungslagen
atervaende han till sina masugnar i Smaland, svaerjande oever regeringen,
som raeckt honom stenar i staellet foer broed -- han hade naemligen fatt
vasen, men icke nordstjaernan. Emellertid hade Brackander fatt smak foer
Stockholmslivet, sadant detta aer i vissa kretsar, atervaende ofta dit,
levde oeverdadigt, spelade med raseri, vanvardade sina affaerer, inlaet
sig, foer att upphjaelpa dessa, i aeventyrliga spekulationer och
ruinerade sig slutligen totalt. Trevnadsloesa med atfoeljande masugnar
och jaernbruk gick under auktionsklubban. Med en obetydlig spillra av
sin foermoegenhet drog sig Brackander undan -- Gud vet vart; i de
nejder, daer han i sina lysande dagar huserat, visste man ingenting om
hans oede, tills han ploetsligen manga ar daerefter ater visade sig
daerstaedes, mycket foeraendrad icke blott till sina yttre villkor, utan
aeven till sin inre maenniska. Han inkoepte ett litet pappersbruk,
belaeget en mil fran Goerans gard, levde stilla och indraget, ja, gjorde
sig, till icke ringa foervaning foer dem, som foerut kaent honom, omtyckt
och aktad av de fa maenniskor, med vilka han kom i beroering. Motgangen
hade utan tvivel vaeckt honom till besinning och foermatt honom kasta en
djupare blick i sitt inre; sedan han icke laengre hade ett ankarfaeste i
rikedomen och ett mal i sin fafaengas tillfredsstaellande, hade han, foer
att ej foertvivla, mast soeka ett annat, saekrare ankarfaeste och ett
annat, baettre mal och fann slutligen, efter harda strider och djup
sjaelvfoeroedmjukelse, vad han soekte. Motgangen aer foer sadana karaktaerer
en god tuktomaestare till det goda. Mahaenda var det begaer efter
foersoning, som foerde honom tillbaka till den nejd, vid vilken de
sorgliga minnena fran hans foerflutna levnad voro faestade. Da han kort
efter sin aterkomst foell i en haeftig sjukdom, laet han kalla korporal
Brant till sig. Vad som da foerefoell mellan de bada maennen, veta vi ej;
patronen tillfrisknade ater, men fran den stunden blev foerhallandet
mellan den gamle krigaren och hans forne vedersakare sasom mellan en
oem fader och en angerfull son, och detta foerhallande fortfor, till
dess gamle Brant, maett av ar och jordisk glaedje och laengtande efter
hoegre, fullkomligare froejder, tillsloet sina oegon i kretsen av sina
barn. Hans kaera hustru hade foere honom gatt till ett baettre liv. De
ligga begravna vid varandras sida i socknens kyrkogard.

Kronolaensman Spoeqvists senare levnadsoede aer lika tragiskt som i
korthet beraettat. Sedan han atskilliga ganger varit anklagad foer grova
tjaenstefel, men lyckligt rett sig ur klaemman, blevo hans lagstridiga
handlingar, foersnillningar och rofferier allt djaervare, till dess han
slutligen rakade i faellan, miste tjaensten och maste boeta med en
betydlig del av sin hopskrapade foermoegenhet. Han levde daerefter ett
oemkligt liv sasom braennvinsadvokat i en av smastaederna, soep foertvivlat
och dog slutligen av fyllerigalenskap.

                                  *

Tjugu ar hava foerflutit, sedan de bada djaeknarne sade varandra farvael
vid den lilla batviken och skildes at foer att pa olika vaegar vandra
genom livet. Det aer en haerlig sommarafton; dagsarbetet ute pa marken
aer slutat... solen sjunker mot horisonten och oevergjuter med ett
haerligt rosensken den nyss av en laett regnskur uppfriskade nejden. Det
doftar fran det nyslagna hoeet, och roekpelarne, som uppstiga fran
hyddorna, foerkunna, att aftonmaltiderna tillredas foer de troetta
arbetarne.

Omgivet av boerdiga akrar och en liten vacker traedgard ser man vid
stranden av en baeck ett vitmalat lanthus av det trevligaste och mest
idylliska utseende. Kasta vi en blick genom traedgardsstaketets
spjaelor, skall var blick falla pa ansikten, som maste foerekomma oss
bekanta, i trots av de tjugu ar, som foerflutit, sedan vi senast sago
dem. En medelalders kvinna av saerdeles friskt och vackert utseende gar
omkring och vattnar traedgardsrabatterna. En hoegvaext man star i
skjortaermarne under ett aeppeltraed och nedskakar frukt; de vackra
aepplena regna pa marken, men upplockas snabbt och under friska
skrattsalvor av en hel skara roedkindade barnungar. Vi se framfoer oss
Goeran, Ingrid och deras barn.

Goeran aer den mest ansedde mannen i sin foersamling, emedan han allmaent
aer erkaend sasom den foermoegnaste, driftigaste och kunnigaste. Hans
gard, som foerut var ett vanligt gott bondhemman, har genom ihaerdigt
arbete och klokt anvaendande av nyare roen och upptaeckter inom
agrikulturens omrade drivits till en avkastning, som oevertraeffar de
vida stoerre herregardarnes i nejden. Bredvid sina egna goeromal
foersummar han icke kommunens: han aer foerste mannen i sockennaemnden och
alla slags kommunala inraettningar. Ingenstaedes aero skolvaesendet och
fattigfoersoerjningen baettre ordnade aen i hans foersamling. Han synes,
utan att nagonsin oeverlasta sig med goeromal, hava tid till allt. Hans
sinne aer lika spaenstigt, hans hjaerta lika varmt, hans lynne lika glatt
som i ungdomen. I hans hem aero trevnad och familjelycka gamla gaester,
som ej synas ha foer avsikt att nagonsin flytta daerifran.

Nu hoeres bullret av en vagn, som naermar sig och stannar utanfoer
porten. Barnen skynda nyfiket fram foer att betrakta densamma. Det aer
en sufflett, foerspaend med stolta, eldiga haestar. En medelalders man i
elegant resdraekt, men blek, mager och av dystert utseende, stiger, ur.
Goeran gar honom till moetes. Deras blickar moetas. Goeran star ett
oegonblick villradig och tvekande, men fraemlingen fattar livligt hans
hand och saeger:

- Du misstager dig icke, jag aer din gamle vaen, Adolf Sparrfaelt.

Goeran och Adolf hade ej sedan manga ar sett varandra; brevvaexlingen
dem emellan hade aeven laengesedan upphoert. Endast av tidningarne och
rykten kaende Goeran nagot av Adolfs senare liv. I sitt hjaerta hade
Goeran alltid haft en liten plats, saerskilt helgad at minnet av sin
ungdomsvaen, och taenkte ofta med vemod pa foergaengligheten av de
kaenslor, som i ungdomen haeva var barm med en kraft, som synes kunna
trotsa tidens skiften. Men de bada maennens banor hade foert dem i sa
olika riktningar, att fa beroeringspunkter mellan dem kunde uppkomma.

Adolf Sparrfaelt tillhoerde dessa naturens sa vaellottade aelsklingsbarn,
hos vilka foerstandet och kaenslan, den praktiska blicken in i livets
foerhallanden och det poetiska askadningssaettet, som kastar en gyllene
sloeja oever det moerka gruset, aero pa ett harmoniskt saett foerenade. Och
likvael maste dessa naturens gunstlingar, just till foeljd av denna
harmoniska sjaelsbildning, foerr eller senare komma i ett
missfoerhallande till vaerlden, i en strid med den existerande
verkligheten, som skall beroeva dem deras lugn och foerbittra deras liv,
medan vardagsmaenniskorna vandra sin bana i fred och foersta att begagna
varje omstaendighet, som moeter dem, till sin foerdel och
bekvaemlighet. Foer de foerras tankeskaerpa framsta tidens alla lyten i
dagen, och deras raettskaensla, deras straevande efter idealet, foerstora
mahaenda dessa lyten och goera dem odraegliga. En inre, oemotstandlig
kraft driver dem da att upptraeda sasom vaerldsfoerbaettrare och
reformatorer; i ungdomens foersta haeftighet, innan de aennu laert
uppskatta sina krafter, kasta de sig med ridderlig iver i striden,
utan att raekna sina motstandare; de kaempa med oeppet visir och rikta
lansen mot allt, som enligt deras uppfattning aer ont och falskt. Men
fa aero de, vilkas styrka bestar provet, och de starkaste kunna dock i
baesta fall blott nedgoera en fiende bland de tusen, mot vilka de kaenna
sig manade att upptraeda; dessa fa individer oeverlaemna sina namn at
historien och framsta foer kommande slaekten sasom firade hjaeltar eller
hanade martyrer. De oevriga duka under och draga sig ur striden med
krossat hjaerta, med foerlorad tro pa maensklighetens framtid och det
godas seger. Till dessa hoerde Adolf Sparrfaelt. Hade han varit en
vanlig maenniska -- en av de oraekneliga, som bygga pa det nittonde
arhundradets stora Filister-Babel -- skulle ingen baettre aen han kunnat
njuta livet i ro och glaedje, ty han var rik, bar ett lysande namn och
aegde alla de ytans egenskaper, som goera lycka i vaerlden. Men Adolf
Sparrfaelt hade foer mycket av huvud och hjaerta foer att bliva en
epikureisk filister. Daertill kom, att han hade uppfattat kristendomen
pa ett saett, som foega oeverensstaemmer med en demoraliserad, moraliskt
kraftloes och i grunden hednisk tids askadningssaett. Den sanne kristne
aer, enligt Adolfs uppfattning av var laera, en soldat, som evigt svurit
sanningens fana och foerbundit sig att med uppoffring av allt jordiskt
kaempa till sista andedraget mot det onda i vaerlden eller i sin egen
barm; ingen vapenvila, foer att haemta andan, aer honom tillaten; han far
icke maekla, icke underhandla med fienden, utan staendigt, oever dignande
foerhoppningar och bleknande levnadsfroejder, rycka framat och slutligen
stupa under korsets fana. Den, som bekaenner Kristus, maste taga sitt
kors pa sig och foelja honom. -- Med dylika asikter stormade Adolf,
sasom en livlig, av stridsfroejd brinnande yngling, ut i vaerlden; han
upptraedde pa varje skadeplats, daer en social, politisk eller religioes
fraga utkaempades; och ej nog haermed: han ansag sig genom sin oberoende
materiella staellning och sin plats inom samhaellet framfoerallt laemplig
att draga i haernad mot demoralisationen pa samhaellets hoejder, mot
skurkar, som, skyddade av rikedomen eller dolda i hoeghetens nimbus,
ostraffat hana sedlighet och lag, foertrampa de svagare eller genom
sina exempel giva brott och laster ett slags beraettigande i de laegre
staendes oegon. Detta kunde framfoerallt ej foerlatas Adolf Sparrfaelt;
hela vaerlden ropade pa skandal och chikan, ty nutiden star pa den
moraliska standpunkt, att den beklagar varje rik skurk, som drages
till raetta foer en nedrighet, begangen pa sina penaters omrade. Den
gamle Kato, som pa sin tid -- en hednisk tid -- demaskerade och
bestraffade de rikes och foernaemes laster och brott, aerades sasom Roms
aedlaste medborgare; Adolf Sparrfaelt daeremot, som foersoekte detsamma,
staelldes pa ungefaer samma linje som en nidskrivare och skoerdade endast
hat och fiendskap foer sina anstraengningar. Uttroettad och foertvivlande
drog han sig slutligen tillbaka; hans krafter voro uttoemda, hans sjaels
straengar slappnade, hans tro bruten. Det enda mal, foer vilket han
ansett det vaert att leva och straeva, hade sjunkit under hans
synkrets. Vaerlden lag framfoer honom sasom ett moerkt svedjeland, livet
syntes honom sasom ett uselt gyckelspel, och maenskligheten som en
kraelande myrhop, utan annat mal aen att i evighet pa samma saett, slaekte
fran slaekte, slaepa stra till sin stack.

I sadan sinnesstaemning atersag Adolf sin gamle vaen. Vilken foeraendring
pa dessa ar! Var var nu den livlige, rosenkindade, av hopp och glaedje
flammande ynglingen? Med vemod vilade Goerans blick pa detta dystra
ansikte, vars haerjade drag endast svagt erinrade om hans lille aelskade
vaen fran gymnasietiden. Ack, tiden later rosor uppspira endast foer att
andas doed och foervissnelse i deras kalk och sprida deras blad med
hoestvinden!

Anledningen till Adolf Sparrfaelts besoek hos Goeran var den, att han
aemnade bese en till salu varande egendom, vars aegor graensade intill
Goerans. Efter vad vi sedermera foernummit, har Adolf ocksa bosatt sig
daerstaedes, sa att de forna gymnasiekamraterna aero nu naermaste grannar.

Goeran hade skickat bud till Sven Stal med underraettelse om Adolfs
ankomst. Sven och Johanna och deras barn infunno sig strax daerefter,
aftonmaltiden framsattes, och Adolf kaende liksom ett nytt liv i
kretsen av dessa enkla, glada och lyckliga maenniskor. Senare pa
kvaellen, da Goeran och Adolf blivit ensamma med varandra, vandrade de
ut i den tysta, stjaernbelysta nejden, och Adolf oeppnade foer vaennen
under ett langt samtal sitt hjaerta, uppdrog en teckning av sitt liv
och malade i sorgliga faerger sitt nuvarande sjaelstillstand.

- Min vaen, sade Goeran, du liknar stridsmannen, som laemnat slagfaeltet
med ett bloedande sar. Men saret aer, Gudi lov, icke till doeds: tiden
och en sund levnadsfilosofi skola laeka det och endast efterlaemna ett
hedrande aerr, ett tillfredsstaellande minne av vad du kaempat, lidit och
genomgatt. Du drager dig tillbaka med en nyttig laerdom, att naemligen
dina krafter ej motsvara din goda vilja. Sa aer det med de flesta, och
ingen boer frivilligt laegga pa sin skuldra en stoerre boerda, aen han
foermar baera; i annat fall stoertar han pa vaegen och har ingenting
bidragit till det stora aendamalet. Du skall fortsaetta striden, men ej
sasom en ensam irrande riddare, utan sasom en soldat i de djupa
lederna av de tusende, som verka tyst och obemaerkt inom en ringa sfaer,
men med icke sa ringa vaelsignelse. Jag tror mig hava funnit, att man,
foer att goera andra lyckliga, maste sjaelv vara lycklig. Utan
spaenstighet i sjaelen och mod och hopp i hjaertat kan man ej utraetta
nagot verkligt gott och bestaende. Dessa egenskaper skall du atervinna
under ett verksamt och fredligt liv i naturens skoete. Erinrar du dig
sagan om Herakles fruktansvaerde motstandare, som, varje gang han
besegrad faelldes till jorden, haemtade ny styrka ur denna sin moders
barm och med foernyad stridslust spaende baelte med lejontaemjaren? Odla
saed pa dina akrar, fisk i dina dammar, blommor i din traedgard. Varje
morgon skall da bringa dig nya froejder; du skall steg foer steg foelja
utvecklingen av dina blommande foerhoppningar och slutligen inbaerga
skoerden av dina anstraengningar.  Och, framfoerallt, skapa lyckliga
maenniskor omkring dig, odla de dinas sinnen och soek att sa ett
gudomligt utsaede i deras hjaertan! Icke alla korn skola falla pa
haelleberget: ett och annat skall spira upp och baera frukt och giva nya
froen foer kommande tider. Varfoer klaga, om man ej med ens kan om skapa
vaerlden? Vad aer den enskilda maenniskans livslaengd mot maensklighetens
oaendliga framtid? Verka, medan du lever, och doe med det hopp, att Guds
rike i tidernas fullbordan skall nedstiga pa jorden!

De bada vaennerna hade under samfalet gatt mot ortens lilla kyrkogard
och stodo nu vid gamle Brants grav.

- Adolf, fortfor Goeran, den baesta laekedom foer en nedstaemd sjael aer dock
tanken, att jordelivet blott aer en foersal till evigheten. Livet haer
nere med dess sma bekymmer aer ju snart foerbi... den korta dagen lider
till aenda, och sedan... sedan

  "mild aer natten, lugn aer natten,
  hjaertats natt i graven,
  som ett manljus oever land och vatten,
  som en varflaekt oever haven.
  Ingen sorgens hand
  trycker sinnet ner,
  endast friden ler
  oever gravens land,
  till dess evighetens morgon taender
  purpurljus kring nattens laender."

  _________________________________________________________________

	       Utgivarens tillaegg och anmaerkningar.[1]

"De vandrande djaeknarne" foerekom foersta gangen sasom foeljetong i
Goeteborgs Handels- och Sjoefartstidning fran den 2 april t. o. m. den 5
maj 1856 (N:o 76-103), under pseudonymen Agricola.

Den aer visserligen icke Rydbergs foerstlingsberaettelse. Redan
daerfoerinnan hade han offentliggjort i Joenkoepingsbladet atminstone tva
foeljetonger: Ett aeventyr i finska skaergarden (1850) och
Positivspelarne (1851); liksom det framgar av bevarade brev, att han
under aren 1851-1854 varit sysselsatt med novell- och
romanfoerfattarskap foer olika tidningar, utan att med visshet kan
uppgivas, om denna alstring nadde tryckpressen.

En beraettelse med motiv fran Spanien, som var inlaemnad till
Handelstidningen foere 1855, ehuru icke fullbordad, har tyvaerr
foersvunnit, vilket aer desto beklagligare, som Rydberg sjaelv ansag den
vara sitt foersta mera maerkliga arbete.

Utgivaren har varit nagot villradig, huruvida han borde i de samlade
skrifterna intaga "De vandrande djaeknarne", da Rydberg sjaelv aldrig
utgivit den i bokform, och da den ju pa flera staellen roejer en viss
omogenhet. Men den aer den foersta bevarade prosadikt av hans hand, som
aeger litteraer betydelse, och den foersta, i vilken hans
foerfattareindividualitets drag boerja teckna sig nagot skarpare,
saerskilt i Adolfs och Goerans samtal och karaktaerer. Det aer mig ock
bekant, att Rydberg mot slutet av sitt liv var betaenkt pa att utgiva
denna beraettelse, ehuru i omarbetad form. En dylik omarbetning kom
icke till stand, och fraga kan foer oevrigt vara, huruvida den varit
oenskvaerd. Ty vael hade da fjaermats enstaka ofullkomliga eller
foeraldrade staellen, men novellen hade laetteligen kunnat mista det
litteraturhistoriska intresset sasom ett dokument i hans
utvecklingshistoria.

                                                         KARL WARBURG.
[1] Till foersta upplagan 1896.

  _________________________________________________________________

End of file.






End of Project Gutenberg's De vandrande djaeknarne, by Viktor Rydberg

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DE VANDRANDE DJAEKNARNE ***

This file should be named 7djak10.txt or 7djak10.zip
Corrected EDITIONS of our eBooks get a new NUMBER, 7djak11.txt
VERSIONS based on separate sources get new LETTER, 7djak10a.txt

Produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
digital facsimile edition.

Project Gutenberg eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the US
unless a copyright notice is included.  Thus, we usually do not
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

We are now trying to release all our eBooks one year in advance
of the official release dates, leaving time for better editing.
Please be encouraged to tell us about any error or corrections,
even years after the official publication date.

Please note neither this listing nor its contents are final til
midnight of the last day of the month of any such announcement.
The official release date of all Project Gutenberg eBooks is at
Midnight, Central Time, of the last day of the stated month.  A
preliminary version may often be posted for suggestion, comment
and editing by those who wish to do so.

Most people start at our Web sites at:
http://gutenberg.net or
http://promo.net/pg

These Web sites include award-winning information about Project
Gutenberg, including how to donate, how to help produce our new
eBooks, and how to subscribe to our email newsletter (free!).


Those of you who want to download any eBook before announcement
can get to them as follows, and just download by date.  This is
also a good way to get them instantly upon announcement, as the
indexes our cataloguers produce obviously take a while after an
announcement goes out in the Project Gutenberg Newsletter.

http://www.ibiblio.org/gutenberg/etext03 or
ftp://ftp.ibiblio.org/pub/docs/books/gutenberg/etext03

Or /etext02, 01, 00, 99, 98, 97, 96, 95, 94, 93, 92, 92, 91 or 90

Just search by the first five letters of the filename you want,
as it appears in our Newsletters.


Information about Project Gutenberg (one page)

We produce about two million dollars for each hour we work.  The
time it takes us, a rather conservative estimate, is fifty hours
to get any eBook selected, entered, proofread, edited, copyright
searched and analyzed, the copyright letters written, etc.   Our
projected audience is one hundred million readers.  If the value
per text is nominally estimated at one dollar then we produce $2
million dollars per hour in 2002 as we release over 100 new text
files per month:  1240 more eBooks in 2001 for a total of 4000+
We are already on our way to trying for 2000 more eBooks in 2002
If they reach just 1-2% of the world's population then the total
will reach over half a trillion eBooks given away by year's end.

The Goal of Project Gutenberg is to Give Away 1 Trillion eBooks!
This is ten thousand titles each to one hundred million readers,
which is only about 4% of the present number of computer users.

Here is the briefest record of our progress (* means estimated):

eBooks Year Month

    1  1971 July
   10  1991 January
  100  1994 January
 1000  1997 August
 1500  1998 October
 2000  1999 December
 2500  2000 December
 3000  2001 November
 4000  2001 October/November
 6000  2002 December*
 9000  2003 November*
10000  2004 January*


The Project Gutenberg Literary Archive Foundation has been created
to secure a future for Project Gutenberg into the next millennium.

We need your donations more than ever!

As of February, 2002, contributions are being solicited from people
and organizations in: Alabama, Alaska, Arkansas, Connecticut,
Delaware, District of Columbia, Florida, Georgia, Hawaii, Illinois,
Indiana, Iowa, Kansas, Kentucky, Louisiana, Maine, Massachusetts,
Michigan, Mississippi, Missouri, Montana, Nebraska, Nevada, New
Hampshire, New Jersey, New Mexico, New York, North Carolina, Ohio,
Oklahoma, Oregon, Pennsylvania, Rhode Island, South Carolina, South
Dakota, Tennessee, Texas, Utah, Vermont, Virginia, Washington, West
Virginia, Wisconsin, and Wyoming.

We have filed in all 50 states now, but these are the only ones
that have responded.

As the requirements for other states are met, additions to this list
will be made and fund raising will begin in the additional states.
Please feel free to ask to check the status of your state.

In answer to various questions we have received on this:

We are constantly working on finishing the paperwork to legally
request donations in all 50 states.  If your state is not listed and
you would like to know if we have added it since the list you have,
just ask.

While we cannot solicit donations from people in states where we are
not yet registered, we know of no prohibition against accepting
donations from donors in these states who approach us with an offer to
donate.

International donations are accepted, but we don't know ANYTHING about
how to make them tax-deductible, or even if they CAN be made
deductible, and don't have the staff to handle it even if there are
ways.

Donations by check or money order may be sent to:

Project Gutenberg Literary Archive Foundation
PMB 113
1739 University Ave.
Oxford, MS 38655-4109

Contact us if you want to arrange for a wire transfer or payment
method other than by check or money order.

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation has been approved by
the US Internal Revenue Service as a 501(c)(3) organization with EIN
[Employee Identification Number] 64-622154.  Donations are
tax-deductible to the maximum extent permitted by law.  As fund-raising
requirements for other states are met, additions to this list will be
made and fund-raising will begin in the additional states.

We need your donations more than ever!

You can get up to date donation information online at:

http://www.gutenberg.net/donation.html


***

If you can't reach Project Gutenberg,
you can always email directly to:

Michael S. Hart <hart@pobox.com>

Prof. Hart will answer or forward your message.

We would prefer to send you information by email.


**The Legal Small Print**


(Three Pages)

***START**THE SMALL PRINT!**FOR PUBLIC DOMAIN EBOOKS**START***
Why is this "Small Print!" statement here? You know: lawyers.
They tell us you might sue us if there is something wrong with
your copy of this eBook, even if you got it for free from
someone other than us, and even if what's wrong is not our
fault. So, among other things, this "Small Print!" statement
disclaims most of our liability to you. It also tells you how
you may distribute copies of this eBook if you want to.

*BEFORE!* YOU USE OR READ THIS EBOOK
By using or reading any part of this PROJECT GUTENBERG-tm
eBook, you indicate that you understand, agree to and accept
this "Small Print!" statement. If you do not, you can receive
a refund of the money (if any) you paid for this eBook by
sending a request within 30 days of receiving it to the person
you got it from. If you received this eBook on a physical
medium (such as a disk), you must return it with your request.

ABOUT PROJECT GUTENBERG-TM EBOOKS
This PROJECT GUTENBERG-tm eBook, like most PROJECT GUTENBERG-tm eBooks,
is a "public domain" work distributed by Professor Michael S. Hart
through the Project Gutenberg Association (the "Project").
Among other things, this means that no one owns a United States copyright
on or for this work, so the Project (and you!) can copy and
distribute it in the United States without permission and
without paying copyright royalties. Special rules, set forth
below, apply if you wish to copy and distribute this eBook
under the "PROJECT GUTENBERG" trademark.

Please do not use the "PROJECT GUTENBERG" trademark to market
any commercial products without permission.

To create these eBooks, the Project expends considerable
efforts to identify, transcribe and proofread public domain
works. Despite these efforts, the Project's eBooks and any
medium they may be on may contain "Defects". Among other
things, Defects may take the form of incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged
disk or other eBook medium, a computer virus, or computer
codes that damage or cannot be read by your equipment.

LIMITED WARRANTY; DISCLAIMER OF DAMAGES
But for the "Right of Replacement or Refund" described below,
[1] Michael Hart and the Foundation (and any other party you may
receive this eBook from as a PROJECT GUTENBERG-tm eBook) disclaims
all liability to you for damages, costs and expenses, including
legal fees, and [2] YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE OR
UNDER STRICT LIABILITY, OR FOR BREACH OF WARRANTY OR CONTRACT,
INCLUDING BUT NOT LIMITED TO INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE
OR INCIDENTAL DAMAGES, EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE
POSSIBILITY OF SUCH DAMAGES.

If you discover a Defect in this eBook within 90 days of
receiving it, you can receive a refund of the money (if any)
you paid for it by sending an explanatory note within that
time to the person you received it from. If you received it
on a physical medium, you must return it with your note, and
such person may choose to alternatively give you a replacement
copy. If you received it electronically, such person may
choose to alternatively give you a second opportunity to
receive it electronically.

THIS EBOOK IS OTHERWISE PROVIDED TO YOU "AS-IS". NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, ARE MADE TO YOU AS
TO THE EBOOK OR ANY MEDIUM IT MAY BE ON, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR A
PARTICULAR PURPOSE.

Some states do not allow disclaimers of implied warranties or
the exclusion or limitation of consequential damages, so the
above disclaimers and exclusions may not apply to you, and you
may have other legal rights.

INDEMNITY
You will indemnify and hold Michael Hart, the Foundation,
and its trustees and agents, and any volunteers associated
with the production and distribution of Project Gutenberg-tm
texts harmless, from all liability, cost and expense, including
legal fees, that arise directly or indirectly from any of the
following that you do or cause:  [1] distribution of this eBook,
[2] alteration, modification, or addition to the eBook,
or [3] any Defect.

DISTRIBUTION UNDER "PROJECT GUTENBERG-tm"
You may distribute copies of this eBook electronically, or by
disk, book or any other medium if you either delete this
"Small Print!" and all other references to Project Gutenberg,
or:

[1]  Only give exact copies of it.  Among other things, this
     requires that you do not remove, alter or modify the
     eBook or this "small print!" statement.  You may however,
     if you wish, distribute this eBook in machine readable
     binary, compressed, mark-up, or proprietary form,
     including any form resulting from conversion by word
     processing or hypertext software, but only so long as
     *EITHER*:

     [*]  The eBook, when displayed, is clearly readable, and
          does *not* contain characters other than those
          intended by the author of the work, although tilde
          (~), asterisk (*) and underline (_) characters may
          be used to convey punctuation intended by the
          author, and additional characters may be used to
          indicate hypertext links; OR

     [*]  The eBook may be readily converted by the reader at
          no expense into plain ASCII, EBCDIC or equivalent
          form by the program that displays the eBook (as is
          the case, for instance, with most word processors);
          OR

     [*]  You provide, or agree to also provide on request at
          no additional cost, fee or expense, a copy of the
          eBook in its original plain ASCII form (or in EBCDIC
          or other equivalent proprietary form).

[2]  Honor the eBook refund and replacement provisions of this
     "Small Print!" statement.

[3]  Pay a trademark license fee to the Foundation of 20% of the
     gross profits you derive calculated using the method you
     already use to calculate your applicable taxes.  If you
     don't derive profits, no royalty is due.  Royalties are
     payable to "Project Gutenberg Literary Archive Foundation"
     the 60 days following each date you prepare (or were
     legally required to prepare) your annual (or equivalent
     periodic) tax return.  Please contact us beforehand to
     let us know your plans and to work out the details.

WHAT IF YOU *WANT* TO SEND MONEY EVEN IF YOU DON'T HAVE TO?
Project Gutenberg is dedicated to increasing the number of
public domain and licensed works that can be freely distributed
in machine readable form.

The Project gratefully accepts contributions of money, time,
public domain materials, or royalty free copyright licenses.
Money should be paid to the:
"Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

If you are interested in contributing scanning equipment or
software or other items, please contact Michael Hart at:
hart@pobox.com

[Portions of this eBook's header and trailer may be reprinted only
when distributed free of all fees.  Copyright (C) 2001, 2002 by
Michael S. Hart.  Project Gutenberg is a TradeMark and may not be
used in any sales of Project Gutenberg eBooks or other materials be
they hardware or software or any other related product without
express permission.]

*END THE SMALL PRINT! FOR PUBLIC DOMAIN EBOOKS*Ver.02/11/02*END*

